©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

giddenshighway.jpgRHIANNON GIDDENS

Freedom Highway

Nonesuch/Warner

Betyg: 8

 

Hon är en av de senaste årens mest säregna uttolkare och utforskare av den amerikanska musiktraditionen. Klassiskt skolad, elegant, egentligen inte det minsta »rootsy« i tonen men genuin och nyfiken, orädd och stolt och värdig i varje ansats, hela tiden med en förståelse för hur alla genrer är resultatet av allehanda möten.

Det sistnämnda är förresten i princip utgångspunkten för hela hennes gärning. »Att få grepp om musikens härkomst och korsbefruktningar har definitivt hjälpt mig att hitta min egen identitet, som sydstatsbo och North Carolina-bo«, sa hon när jag härom året frågade hur mycket av det envetna musikarkeologiska arbetet som bottnar i det faktum att hon växte upp med en vit pappa och en svart mamma. Den afroamerikanska old timey-konstellationen Carolina Chocolate Drops där hon är medlem har i alla år jobbat för att påvisa, och påminna om, att country inte alltid har varit av och för vita och att blues inte alltid har varit av och för svarta och att musik, per definition, är gränslös.

På solodebuten »Tomorrow is My Turn« från 2015 plockade Rhiannon Giddens och producenten T Bone Burnett både kända och mindre kända favoriter från country, gospel och folk. Det lät överlag fantastiskt, det var en i alla bemärkelser gedigen programförklaring, även om man som lyssnare ibland kanske saknade en tydligare egen röst från Giddens.

Det får vi den här gången. På »Freedom Highway« har hon haft ett finger med i merparten av materialet. Titelspåret är förstås The Staple Singers medryckande medborgarrättsanthem och ur medborgarrättsrörelsens »sångbok« hämtas även Richard Fariña-skrivna »Birmingham Sunday« som de flesta säkert främst känner igen via Joan Baez version. Giddens egna låtar synkar utmärkt med tolkningarna, uppehåller sig vid vikten av att lära av historiens misstag. Tragik och hoppfullhet går hand i hand, allvar och lekfullhet står sida vid sida. Visst är det pretentiöst och väldigt »duktigt« men aldrig så det stör eller hamnar i vägen för låtarnas budskap eller deras egen inneboende skönhet.

PIERRE HELLQVIST

2017-03-03

egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner