©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

wadlingcover.jpgFREDDIE WADLING

Live 2016 - Slagthuset Malmö 8 april

Parlophone/Warner

Betyg: 7

 

Det är som att han fortfarande lever, Freddie Wadling, tänker jag och lyssnar på inspelningen från det som blev hans sista konsert. Rösten är där, stark och lugn, närvarande. Sebastian Öberg önskade att konserten skulle spelas in, för att bevara arrangemangen, inför kommande spelningar, men varken han, Freddie, eller någon av de andra musikerna visste att det gjordes en proffsig inspelning. Fem-sex låtar ungefär har tagits bort, låtar som Freddie Wadling inte ville spela framöver. Synd, men jag förstår tanken.

Jag önskar att jag sett någon av de tre konserterna Freddie Wadling gjorde i april förra året, med Amanda Werne på gitarr och lite sång och hennes två Slowgold-kompisar Johannes Mattson och Erik Berntsson på bas och trummor, Björn Almgren (saxofon, klaviatur med mera) och vapendragaren från Fläskkvartetten, Sebastian Öberg, på cello. Det är ett bra band, musik som andas lika mycket lätthet som tyngd.

Fem av låtarna hämtas från fjolårsalbumet »Efter Regnet« med »Nu lyfter vi från marken« som självklar höjdpunkt. Inledande »Ensam på havet«, som Stina Nordenstam ursprungligen skrev till Monica Zetterlund, är också lyckad liksom »Det är ite nog« där Almgrens saxofon kommer in fint på slutet. Håkan Hellström-blåsaren tar även ut svängarna i Cortex-låten »I Can’t Kill the Boogeyman«.

Freddie Wadling hade en förkärlek till särlingar och det är typiskt honom att han på konserterna förra året plockade fram tre (!) låtar av Joseph Byrd från The United States of Americas självbetitlade kultalbum från 1968. Fascinerande musik, i grunden, och Wadling, Öberg och bandet gör låtarna på ett personligt sätt. Men den allra bästa tolkningen är versionen av David Bowies nittiotalslåt »I’m Deranged« som känns som ett syskon till musiken Freddie Wadling gjorde med Fläskkvartetten.

Bonuslåtarna som finns på CD-utgåvan är problematiska. Det är två överblivna spår från inspelningarna av »Efter regnet« (Wadling goes Wiklund, tolkningar av svenska sextiotalsschlagers, varken bu eller bä) samt låtarna Freddie Wadling skulle framfört i Så mycket bättre‹. Jag kan inte kritisera Sebastian Öberg för att han valt att arrangera dem i efterhand - även här med Slowgold - och så att säga försökt färdigställa materialet. Men det är bagateller och tillför ingenting till Freddie Wadlings konstnärskap och musikaliska artisteri. Den enda vettiga låten är tolkningen av Jill Johnsons »The Chill« som har en skev Cramps-känsla. Freddie Wadling lägger ner mer kraft i sången här än på resten av TV-musiken. Skivbolaget borde i stället grävt fram levande arkivmaterial, till exempel liveinspelningar från Sveriges Radios arkiv med Blue For Two.

PM JÖNSSON

2017-02-24

egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner