©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

krausswindy.jpgALISON KRAUSS

Windy City

Capitol/Universal

Betyg: 9

 

Alison Krauss kan ses som en arketyp för amerikansk kultur och dess ursprung respektive framåtrörelse. Född 1971 i Decatur, Illinois, till tysk invandrande far och tyskitaliensk mor. Föräldrarna satte henne i violinskola tidigt och det var meningen att det skulle bli klassisk musik, men så kom bluegrassen i vägen. Hon hade ett eget band vid tio års ålder och när hon var tretton utsågs hon till den mest lovande violinisten i hela Midwest av Society for the Preservation of Bluegrass in America.

Den här storyn är inte unik, vi har hört den förut. Föräldrar som emigrerat till USA, på jakt efter drömmen. Väl där vill man att barnen ska ta sig an de gamla europeiska bildningsuttrycken, men så drar den amerikanska populärkulturen in en. Plötsligt står man där som inflytelserik bärare av sitt nya hemlands expressiva konster. Det skulle ha kunnat vara historien om Andy Warhol, Ingrid Bergman, Bill Evans, men det handlar alltså om Alison Krauss.

Det går också att se det här som ett de facto politiskt statement i dessa turbulenta tider. Det finns inget mer unikt amerikanskt än som nyinvandrad främling storögt sluka den stora kontinentens folklore.

Krauss har framför allt ägnat sig åt bluegrass tidigare, ja, hon kan tillsammans med sitt band Union Station sägas ha populariserat genren i USA. Men på »Windy City« är det klassisk country för hela slanten. Det är Alisons femte soloalbum, fjortonde inalles. Det är sex långa år sedan hennes senaste, det ljuvliga och starka »Paper Airplane«, som jag också recenserade för Sonic. Jag skrev då: »›Paper Airplane‹ lägger sten till sten i berättelsen om varför Amerika suger in en i sitt oupphörligt fascinerande öde«.

Detsamma kan faktiskt sägas om »Windy City«.

»Windy City« är en ren coverplatta. Krauss har helt enkelt gått till en av Nashvilles bästa producenter, Buddy Cannon, och gemensamt har de valt ut tio favoritlåtar. Musikerna är de bästa i genren, en blandning av hennes Union Station-band och handplockade studiolegendarer. Allting låter fantastiskt, musik och text samlas sömlöst i ljuvlig förening. Arrangemangen är oantastliga, det är renaste njutning att lyssna. Och ovanpå alltihop svävar Alisons sinnliga sopran, besjälad som få andra inom den moderna countryn.

Mest av allt tycker jag att Alison går att likna vid Ricky Skaggs: samma inkännande violinspel, samma obevekliga röst, samma tradering av en genuin arbetarklassgenre. Liksom Skaggs är Krauss märkligt underskattad här i Sverige. Något som dock inte är fallet i USA. Alison har tjugosju Grammy Awards, näst mest i historien, och har sålt över tolv miljoner album.

Låtvalet är magnifikt på »Windy City«. Inga stora hits eller sönderspelade evergreens. Varje låt lever sitt eget liv men passar ändå fint in i helheten. Willie Nelsons »I Never Cared For You« görs med pregnans och inkännande vemod. Roger Millers »River in the Rain« transformerar den rätt så svårgenomträngliga berättelsen om Huck Finn och Jim till en renande kärlekshymn. Allra störst är nog ändå John Hartfords »Gentle On My Mind«, som ju populariserades av Glen Campbell. Den är rent guld, där det återhållsamma spelet harmoniserar med Alisons änglalika röst. Hon sjunger helt oerhört här.

Den största invändningen jag har mot den här plattan är att den är alldeles för kort, bara tio spår över trettiofyra minuter. Det är alldeles för lite.

TONY ERNST

2017-02-24

egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner