©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

Gitarrhjälte hela vägen
Av Anders Dahlbom   
Torsdag 9 februari 2017, 21:01

robertdahlqvist.jpgFörra veckan nåddes vi av beskedet att artisten och gitarristen Robert »Strängen« Dahlqvist gått bort. Personer som kände honom pratar med Anders Dahlbom om en kille som var ett med sitt instrument.

 

En ödmjuk och varm person. En charmig och jordnära snubbe. En rockstjärna som var ett med gitarren. Det finns många sätt att beskriva Robert »Strängen« Dahlqvist som förra veckan hastigt gick bort.

Strängen var mannen bakom Thunder Express, som senare försvenskades till Dundertåget, och som även hann släppa en soloskiva i eget namn. Vidare spelade han med Diamond Dogs och Stefan Sundström. Förra året singeldebuterade han under smeknamnet Strängen. En fullängdare var planerad och påbörjad när han avled.

De flesta rockfans minns nog ändå främst Strängen som medlem i The Hellacopters, som han ingick i från 1999 fram till att bandet la ner 2008. Strängen bidrog till att Hellacopters under de där åren inte bara var utan även såg ut som ett av världens bästa rockband. På scen var han en naturlig gitarrposör full av energi, en sista pusselbit i organismen Hellacopters där alla delar var lika mycket värda.

På Calle von Schewens kontor på skiv- och distributionsbolaget Sound Pollution står en Gibson Goldtop-gitarr. Strängen lämnade sitt instrument på sitt nya skivbolag och glömde sedan att plocka upp det. Nu lär det stå kvar ett tag.

Som presskontakt på Strängens senaste (och sista) skivbolag är det Calle von Schewen som pratat med press och intresserade efter dödsbudet. Han säger att de flesta journalister själva verkar tagna. Så här bara dagar efter har också han svårt att ta in vad som hänt. För bara två veckor sedan var Strängen inne i Musik A Matic-studion i Göteborg för att påbörja en kommande Strängen-platta.

- Vi sa att vi skulle göra världens bästa svenska rockskiva, säger Calle von Schewen. Han hade fått ett nytt bokningsbolag som trodde på honom, han skulle spela mycket och var superpepp. Jag hörde av producenten Chips [Kiesbye, även gitarrist i Sator] att de haft en otroligt trevlig helg i studion. Och så händer det här.


Robert Dahlqvist föddes 1976 i Visby men växte upp i Uddevalla på västkusten. I en intervju med podcasten Rockpodden från förra året berättar Strängen att han upptäckte rocken som sex-sjuåring då han fick den klassiska liveplattan »Kiss Alive« av sin bror. »Man tappa hakan. Jag ville spela gitarr efter det«, säger Strängen i Rockpodden.

Besviken över att han inte fick spela elgitarr i musikskolan rörde han inte gitarren förrän flera år senare på fritidsgården där de två fritidsledarna Juha Puro och Kerstin Karlsson lärde honom spela på riktigt. Plus att de fick upp hans ögon och öron för Johnny Winter som sedan var en viktig inspirationskälla under hela Strängens karriär. Efter några år med egna band i hemstaden gick flyttlasset till Stockholm 1996. Samma år såg han Hellacopters på klubben Studion. I ett facebookinlägg från december förra året minns han kvällen:

»... [Jag] jobbade som diskare på resturang [sic] Peppar och hade fått ledigt för att kolla på the Hellacopters och tror det kanske va Robots som va förband, inte säker, giget va i alla fall på Studion mitt på St Eriksplan (fick komma in gratis för lite personal där brukade va inne och öla på Peppar). Jag hade köpt plattan och gula singeln (har kvar samma ex) och hade gjort en egen Hellacopters-tisha med det där påstrykningstrycket man fick med i skivan. En vit t-shirt. Jag tror dom öppnade med TAB och ja ba' tänkte "fan dom vill jag lira med" jag tyckte det va så jävla jävla bra live.«

I Rockpodden utvecklar han minnena från kvällen: »’Fyihelvete vilket bra band, men fel gitarrist’, tänkte jag. Jag älskar Dregen [Hellacopters originalgitarrist], men jag tyckte jag skulle vara bättre. Efter det träffade jag Robban [Eriksson, trummor] och Boba [Anders ’Boba Fett’ Lindström, keyboard] och tjatade att ’behöver ni en gitarrist så…’. Jag forcerade mig in. Jag är ingen vidare gitarrist, men jag har ett musikaliskt tänk som passade.«

Efter att Dregen lämnade för att satsa på Backyard Babies blev så Strängen gitarrist i Hellacopters 1999. På omslaget till »High Visibility« som kom året efter, den första Hellacopters-fullängdaren med Strängen som fast medlem, är det bara Strängen och Nicke Andersson [sång och gitarr] som syns av bandmedlemmarna. Två gitarrhjältar på scen med änglavingar.

Martina Ledinsky arbetade under den här tiden som A&R för Hellacopters skivbolag Led/Universal.

- Jag minns en ung, söt, pillemarisk kille som alltid hade sjukt snygga kläder som verkade skräddarsydda. Han var jättesnäll och varm. Och duktig givetvis. Annars hade han aldrig blivit medlem i The Hellacopters, säger Martina Ledinsky.

I samma veva lärde Calle von Schewen känna Strängen.

- Strängen fick ju en otroligt tung mantel att axla. Dregen och Nicke hade varit ett så starkt par på scen. Sedan kommer det upp en kille som inte är som Dregen utan mer en snygg kille som inte alls har lyssnat på punk utan bara är en sådan jävla sparringpartner till Nicke som spelar fantastiskt. Hellacopters blev ett riktigt rockband då, jag tror att de fick en helt ny publik tack vare Strängen. Han hade en jättestor del i Hellacopters framgångar.

Sångaren och gitarristen Sören »Sulo« Karlsson träffade Strängen första gången strax innan denne gick med i Hellacopters. Sulo och Boba Fett från Hellacopters hade bildat rockbandet Diamond Dogs redan 1992. Eftersom Boba dubblerade i banden hände det att även andra medlemmar gjorde samma sak. Strängen var med under inspelningen av Diamond Dogs platta »That’s the Juice I’m On« (2003) som spelades in i legendariska Sunlight-studion. Fast medlem i gruppen blev han i och med nästkommande plattan »Black River Road« (2004).

  - Strängen hade länge uttryckt en önskan om att spela i bandet då han gillade vår stil, säger Sulo. Om Hellacopters flirtade med Kiss, MC5 och annan amerikansk sjuttiotalsrock var vi mer Faces, Roddan, Stones och England. Sedan var vi nog lite mer blues än Hellacopters och blues var ju något han gillade. Förutom spelet bidrog Strängen även med en positiv känsla i bandet, något som då inte hade funnits på ett tag.

Sulo beskriver Strängen som en känslig person som ofta hade nära till skratt.

- Han bar också på en skörhet som jag tycker man kan höra i hans gitarrspel oavsett om han rockar eller levererar ett långsamt bluessolo. Strängen hade även »the look«. Han hade inte behövt kunna spela, hans klassiska rockstjärneaura gjorde honom till gitarrgud ändå. Efter att ha blivit drillad av Hellacopters var han en fullfjädrad scenartist som stod på knä och headbangade samtidigt som han riffade med ett leende på läpparna.

Efter tiden i Diamond Dogs startade Strängen det egna projektet Thunder Express. Gruppens första platta blev även Martina och Daniel Ledinskys skivbolag Razzia Records första utgåva.

- Han fångade oss på flera sätt, säger Martina Ledinsky. Han var så sjukt cool och härlig och en jävulskt bra gitarrist utan att kleta till det. Både Daniel och jag ville skapa en musikaliskt sett spretig label med rock, indie och hiphop. Robert och Thunder Express passade oss perfekt. Som musiker var han ett med gitarren. Självklart även visuellt, snyggare gitarrist går ju fan inte att hitta. Han hade verkligen det. Och ibland lite skev i spelet, vilket jag personligen älskar.

Razzia gav sammanlagt ut två plattor med Thunder Express och två med Strängens försvenskade uppföljning Dundertåget.

- Robert visste vad han ville och kunde tjata rätt rejält, men han var också enormt snäll och brydde sig om väldigt mycket om andra, minns Martina Ledinsky. Han tjafsade alltid med mig om singelvalen. Precis som det ska vara.

Thunder Express andra platta »Republic Risgrace« (2007) mixades av Björn Olsson, mest känd som tidigare gitarrist i Union Carbide Productions och Soundtrack of Our Lives samt Håkan Hellströms långvariga musikaliska bollplank. Han minns en jordnära och snäll snubbe.

- Det var inte så mycket stad över honom, det märktes att han kom från landet, säger Björn Olsson. Han försökte inte vara så fräck, han gillade Johnny Winter tjugo år innan man skulle det. Han var inte så mycket av en erövrarsnubbe. Han var ingen ledare på det sättet. Som gitarrist var han svinbra. Han var så melodisk och det gick så snabbt från hjärna till fingrarna.

Sex år senare, efter att Dundertåget splittrats, spelade Strängen in solodebuten »Solo« med Björn Olsson som producent.

- Jag gillar att oavsett omständigheterna försöker han göra egna och nya grejer, säger Björn. Det finns en bild i innerkonvolutet på soloplattan som han gjorde, en bild från en Bergman-film där han klippt in sig själv med en Flying V-gitarr bland liemän. Den gillar jag.

Björn Olsson beskriver en kille som verkligen älskade musik.

- Han hade sin skivsamling som en form av livboj. Vi hade kontakt och hördes av. Jag kommer ihåg en gång när han berättade att han krockat på motorvägen och släpet åkt av vägen packat med hans skivor. Det första han tänkte på när han flög ur dörren var om skivorna var okej.

För den som följde Strängen i sociala medier var det lätt att se att han var en människa som var väldigt öppen med de demoner han brottades med. Han skrev om allt från alkoholproblem till depressioner. Även i hans musik öppnade han dörren till det privata. »Det tog en lång lång tid innan jag tog strid/På ett nykterhetsförbund med mitt liv som insats«, sjunger han i låten »Det tog en lång tid« från »Solo«. Låttiteln »Farsan söp ihjäl sig« talar för sig själv.

- Det var upp och ner med honom, säger Björn Olsson. Ena stunden kunde han vara handlingskraftig och positiv, efteråt blev det tvärtom. Låtarna vi spelade in är dystra, men han var glad när vi spelade in. Ibland kunde jag säga »Skärp dig för helvete«. Då blev han lite trött på mig, men vi var ändå kompisar. Han jobbade på. Robert var så lätt att tycka om, så väldigt öppen och generös. Men det fanns en baksida också.

Calle von Schewen minns också en kille som var väldigt öppen med allting.

- När han inte drack för mycket skrev han för mycket på Facebook. Jag sa till honom att sluta skriva en massa saker. »Du behöver inte skriva att hur dåligt du mår, folk tycker om dig ändå, sluta.« Han ville väl visa att han fanns och var på gång med nya grejer.

Förra året debuterade Strängen som just Strängen med singelsläppet »Rocken é inte död«/»Farsan söp ihjäl sig« på vinylbolaget Lightning Records som drivs av Fredrik Magnil och Magnus Jonsson. Singeln släpptes på Strängens fyrtioårsdag.

- Vi började prata om att ge ut något med Dundertåget, sedan gick det tåget men vi fortsatte dialogen om att ge ut något och han skickade olika låtidéer, säger Fredrik Magnil. Han var ett tag, precis som han skrev i singelns liner notes, ambivalent till musicerandet och artisteriet överlag, men vi kom fram till svängig rock på svenska under namnet Strängen. Han kändes jävligt taggad. Det var lätt att samarbeta med honom, bolla idéer och ha en öppen dialog. Han var viljestark men samtidigt prestigelös. Han var spontan, ganska impulsiv och ivrig men samtidigt lyhörd.

Sound Pollution kontaktades förra året av Magnus och Fredrik på Lightning Records som undrade om de inte ville distribuera Strängens singel digitalt. Det ville de gärna, men även få med en bonuslåt. Strängen skickade då »Bangatan« som han skrev i somras tillsammans med Björn Olsson.

- Vi tappade hakan när vi hörde den, säger Calle von Schewen. Många tycker kanske att den är lite konstig, men jag tyckte den var så jäkla bra. Så då sa vi att fan, det här är ju första låten på ett kommande album. Vi trodde verkligen på Strängen.

Calle pratade med Strängen för två veckor sedan när han var på väg in i studion.

- Jag hade övertalat honom att han skulle köpa självbiografin »Lonely Boy« där Sex Pistols Steve Jones väldigt öppenhjärtigt skriver om sitt drickande.

För några månader sedan ordnade skivbolaget ett litet releaseparty för »Bangatan«.

- Jag trodde väl att det mest skulle dyka upp gamla Hellacopters-fans. Men jag blev förvånad då det kom så många och att det var en så blandad publik. Han hade hittat någon slags rock på svenska som är otroligt svår att få till. Han ville inte göra något nytt Hellacopters, efter tiden som kompmusiker till Stefan Sundström ville han göra något annat. Jag tänker både på Nationalteatern och Hurula när jag hör hans låtar. Många kommer minnas honom som en jävligt bra musiker.

Fredrik Magnil minns framför allt en i hans tycke fulländad gitarrist för The Hellacopters.

- Strängen var verkligen en gitarrhjälte hela vägen, både musikaliskt och visuellt. Rollen som frontman i Dundertåget axlade han perfekt på scen och samtidigt var det så naturligt med de andra rollerna, som de lugnare sologrejerna eller som gitarrist åt Sundström. Det spontana, stundtals skeva, det märktes att han gjorde det med hjärtat.

Sulo är inne på samma linje när han beskriver sin före detta bandkamrat.

- Jag tyckte det var modigt av honom att fortsätta sin karriär på svenska och det är synd att han inte fick möjlighet att slutföra det han höll på med. Det är ont om artister som vågar gå emot strömmen och göra sin grej utan att tänka på de kommersiella krafterna.

Strängen hann spela in tre låtar vid vad som blev hans sista studiobesök. Vad som kommer hända med inspelningarna är i skrivande stund oklart. På något sätt kommer de säkert att släppas framöver.

I videon till »Bangatan«, den låt som blev Strängens sista medan han var i livet, spelar han gitarr på Skogskyrkogården i Stockholm med ett gigantiskt kors i bakgrunden.

Låten börjar och slutar med kyrkklockor.

- Jag tror att man kommer minnas Strängen som en av Sveriges viktigaste gitarrister någonsin, säger Martina Ledinsky. Och som en högljudd och orädd person när det gällde att värna om solidaritet och rättvisa.

 

The Hellacopters: Toys and Flavors

 


 

Thunder Express: New York Gold


 

Dundertåget: Ifrån mej själv

 

 

 

Strängen: Bangatan


 

egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner