©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

eitzelhey.jpgMARK EITZEL

Hey Mr Ferryman

Decor/Border

Betyg: 8

 

Var nära att bryta ihop första gången jag hörde den här skivans första singel »An Answer«. Inte för att den är en bra låt, vilket den i och för sig utan tvekan är, utan mer för allting som ryms i Mark Eitzels röst och hela persona, och hur viktigt allt det är. Inte minst nu. Värmen, svagheten, mänskligheten. I eller utanför American Music Club har Mark Eitzel aldrig gått in för att framstå uteslutande sympatisk, snarare tvärtom. Ändå är det lättare att sympatisera med honom än vad det är med alla perfekt instagrammade popstjärnor. Han har aldrig utgjort sig för att vara någon annan än den han är. Vi har fått honom med de fel, brister, pinsamheter vi alla tampas med. Det innebär att vi ibland så klart tilldelats mer än vi någonsin bett om men lyssnar du på Mark Eitzel vet du tidigt, för att inte säga direkt, att just detta, den närmast konfrontativa uppriktigheten, är en del av överenskommelsen. Liknande den du har med dina riktiga vänner.

»Hey Mr Ferryman« sveper in som en frisk Bay Area-bris i Eitzel-diskografin. Inte för att skivan är någon vidare munter tilldragelse men sett till melodier, arrangemang och tempo är det femtiosjuåringens (femtioåtta på måndag!) mest tillgängliga släpp sedan Peter Buck-samarbetet »West« 1997. Producent den här gången är Bernard Butler och den gamle Suede-avhopparen har alldeles tydligt velat ge Eitzels nedtonade men naturliga croonerådra en rättvisande inramning, och that’s it. Inga stilexperiment, inget jidder, ingen alltför bombastiskt, inget motstånd bara för att, utan bästa möjliga projiceringsyta för den numera LA-baserade sångarens svepande, allt annat än självklara låtskonstruktioner och oemotståndliga förakt för såväl sina egna som hemlandets tillkortakommanden.

Eitzels ursprungsidé var att spela in allt avskalat och akustiskt, främst för att han inte hade råd med annat, men Butler klev fram och ordnade de musikaliska resurser som behövdes, utan att för den skull - med något undantag - ta det för långt. »Nothing and Everything«, om våld i en relation, är ett utsökt exempel på det. Butler lämnar rum för berättelsen och rösten att stå i centrum. Det behövs inte accentueras med mycket mer än en spöklik kör och jobbet är gjort. Det må låta självklart men många andra hade, medvetet eller ej, valt att på olika sätt exploatera tematikens tragik.

»Hey Mr Ferryman« kommer förstås förbises av den stora massan, som fallet alltid varit tidigare. Men låt oss hoppas på något av en halvframgång, chans till en nystart, något som ger Mark Eitzel den renässans han förtjänar. Har vi behövt honom så här långt är det inget emot vad vi lär behöva honom framöver.

PIERRE HELLQVIST

2017-01-27

egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner