©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

Glädje efter sorg
Av Özgur Kurtoglu   
Onsdag 25 januari 2017, 20:43

Kehlani2015.jpg»SweetSexySavage« är titeln på den skiva som Kehlani släpper på fredag (recenseras här då). Tjugoettåringens debutalbum har varit föremål för visst surr en längre tid, efter ett par mixtaper, en radda singlar och traumatiska händelser i privatlivet (däribland omskrivet självmordsförsök i fjol). Till Sonic #85, november 2015, pratade Özgür Kurtoğlu med r'n'b-stjärnskottet från Oakland och vi tyckte att det kunde passa att dela med oss av den texten nu - särskilt som hon dessutom uppträder på Nalen i Stockholm den 11 mars.

 

- Hela mitt liv drivs av musik. Hos min moster var det aldrig så att musik inte spelades, det var aldrig tyst. Jag har sjungit i hela mitt liv, springandes runt i huset. Allt jag vet om att älska sig själv, om förlåtelse, om acceptans, även om kärlek, har jag lärt mig från musiken. Jag insåg att det gick hand i hand med min mentalitet och min själ, att jag kan ta det jag tänker och det jag vill inspirera folk med och förmedla det genom musik.

Någonstans i Philadelphia pratar Kehlani av sig med telefonen vid örat. Hon ägnar annars den första veckan av november åt det hon gör mer än någonting annat: jobbar, skriver, skapar och sjunger i en inspelningsstudio.

2015 har varit genombrottsåret, resultatet av succémottagandet för hennes mixtape »You Should Be Here« från i år men också fjolårets »Cloud 19«. När Kehlani, efternamn Parrish, berättar om vägen hit stannar hon sällan längre än nödvändigt i det förflutna och Oakland-uppväxten i en trasig familj: pappan dog kort efter hennes födsel och mamman satt bakom galler. Efter att ha tagits om hand av sin moster levde Kehlani under tonåren en tid som hemlös.

I dag väljer hon hellre att fokusera på det positiva som alla hennes erfarenheter har fört med sig och hur hon nu kan förmedla allt detta till vem som än som lyssnar. Kehlanis eget musicerande är stöpt efter hur hennes inspirationskällor jobbade, framför allt hur de fick henne att känna när hon var barn.

- Jag brukade säga att det främst var Lauryn Hill, men jag tror att det är mer rätt att säga att India Arie är min största förebild. Hos henne fanns en sorts passivaggressivitet, hon predikade aldrig utan sa det hon ville säga och så fick lyssnaren ta till sig det som passade en själv bäst. Genom att vara självälskande och självaccepterande inspirerade hon en massa tjejer att våga vara sig själva.

Musiken Kehlani berättar om, den som moster spelade hemma under hennes barndomsår, har inte bara påverkat den inställning till livet och allt vad det innebär som hon så ofta öppet visar upp. Det är tydligt att även de separata beståndsdelarna i låtarna och hos artisterna som skrivit dem satt sig i hur Kehlani ser på sitt eget skapande.

- När jag var yngre fanns många girl power-grupper som Destiny’s Child, Spice Girls, TLC eller artister som Aaliyah. Nittiotalets musik var över huvud taget kraftigt präglad av kvinnor, de styrde allt då. Det var inte så tävlingsinriktat, utan det verkade mer handla om att samexistera.

Kehlani pratar mycket om glädjen hon skänkts av musiken, lika mycket om den lycka och värme hon delar med sin fans. Det här är drivkraften i hennes musik och absolut ingenting hon tar för givet.

- Jag får göra det jag älskar, dag in och dag ut, när jag bara är tjugo, säger hon. Därför glömmer jag aldrig att det alltid har funnits glädje efter sorg.

egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner