©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

Konsten att få feeling
Av Pierre Hellqvist   
Söndag 29 januari 2017, 00:00

rundabordannikaalinadante.jpgAnnika Norlin ger ut ett nytt Säkert!-album nästa vecka, hur mycket har vi inte längtat efter det? Vilket fick oss att rota reda på låtskriverisamtalet som Pierre Hellqvist hade med Alina Devecerski, Dante Kinnunen och just Annika Norlin i Sonic #76, september 2014. Ett samtal om drivkrafter, ansvar och det snåriga med midtempolåtar (foto: Lina Haskel).

 

ANNIKA NORLIN

Före detta journalist som gör skivor på svenska som Säkert och på engelska som Hello Saferide. Under sistnämnda alias är hon aktuell med albumet »The Fox, the Hunter and Hello Saferide«. Just samlat sin poplyrik i boken »Texter«. Skivdebuterade 2005. Flerfaldig Grammis-vinnare, bland annat som Årets textförfattare. Gör pop. Bor i Umeå.

 

DANTE KINNUNEN

Producent och artist under namnet Dante. Började göra sig ett namn som trummis i The Concretes och solo 2011 med Clarence Carter-covern »Next to You«. Är son till vissångaren Toni Holgersson. Arbetat med Naomi Pilgrim och kommande Titiyo-skivan. Ger i oktober ut debutalbumet »True Emotion«. Gör pop med modern r’n’b- touch. Bor i Årsta.

 

ALINA DEVECERSKI

Slog 2012 igenom med hitsingeln »Flytta på dej« som sålde fem gånger platina i Sverige. Har sedan dess turnerat hårt, i somras uppträdde hon bland annat på de båda Kentfest-tillställningarna i Göteborg och Stockholm. Har precis släppt minialbumet »Gnista + gas«. Gör elektronisk pop med punkattityd. Bor i Solna.

 

På baksidan av ett gammalt hus i Långbro, strax söder om Stockholm, sitter tre olika men inte helt väsensskilda artister samlade vid ett bord. Annika Norlin, Alina Devecerski och Dante Kinnunen befinner sig i olika skeden av sina respektive karriärer men är alla skivaktuella, begåvade, har bra saker att säga - inte minst om låtskrivande, själva anledningen till att vi denna soliga augustiförmiddag fört dem samman. Två av dem har skrivit låtar så länge de minns, en började ganska nyligen. Två av dem skriver inte sällan låtar med andra, en undrar hur just det egentligen går till. Alla tre brinner för popmusik.

Vilken är den största missuppfattningen om låtskrivande?

Alina Devecerski: Att det är så jävla kul...

Annika Norlin: Att allt i låtar ska vara självupplevt. Om man skriver en bok eller gör en film är det ingen som kräver att varenda del ska vara sann, men om man gör en låt tror alla »du har ju sjungit det där, då måste det ha varit exakt så«. Nu är det ganska mycket i mina låtar som är självupplevt, men inte detaljer utan mer känslor.

Har inte låtskrivare i alla tider fått värja sig emot det, att allt förväntas vara självupplevt? Ändå finns den uppfattningen kvar hos en stor del av publiken.

Alina Devecerski: Som Annika säger tar man hela tiden från sitt eget känsloliv och på så sätt blir det ju alltid personligt. Även om man helt och hållet hittar på en story blir det ändå ens egen tolkning av en känsla eller stämning, något som man befunnit sig i någon gång. Men missuppfattning? Personer som inte alls håller på med musik tror ofta att det är lättare än vad det är.

Dante Kinnunen: Många tror nog bara att man sitter och har kul. [skratt]

Alina Devecerski: I alla fall att det skulle vara mer banalt än vad det är.

När är låtskrivande som bäst?

Dante Kinnunen: När man får känslan att man har något att säga. Eller när det bara kommer. Då brukar det vara som bäst. När det är... vattenfall.

Alina Devecerski: Ja, det är skönt. När man inte behöver jobba för det.

Dante Kinnunen: Det är inte alltid det är så, tyvärr.

Annika Norlin: Nä, det är det verkligen inte.

Har ni knep ni kan ta till när ni har bestämt er för att skriva men inte kan?

Alina Devecerski: Man ska bara fortsätta att skriva, så kanske känslan infinner sig senare.

Dante Kinnunen: Exakt.

Annika Norlin: Det man alltid eftersträvar är att man ska få kicken. För mig är det ofta när jag dricker kaffe som jag får mina kickar, då tänker jag: »Det här är så jävla bra.«

Alina Devecerski: Är det sant? Gud vad härligt. Shotta kaffe hela dagen! Jag tror inte att tillfällena då man bara kan vrida på kranen inträffar om man inte har fortsatt att traggla alla gångerna emellan. Alla små skitgrejer leder fram till ögonblicken då allt bara faller på plats. Det är en stor utmaning att fortsätta att jobba även om man inte tycker sig ha någon feeling.

Dante Kinnunen: Gör en dålig låt.

Alina Devecerski: Precis. Det är ändå ingen annan som kommer få höra om den blir jättedålig. Det är bara en transportsträcka till nästa. Så summan av kardemumman är: gör en skitlåt. [unisont skratt]

Ni ska skapa något som inte tidigare funnits. Det kan kanske likna somligt, men det är ändå en unik skapelse. Kan ni känna det när ni gör en låt: det här har ingen annan gjort?

Annika Norlin: Jag brukar alltid tänka att jag ska skriva något som leder framåt. Jag tycker inte det är bra om jag känner att det är något som jag redan har gjort. Däremot skriver jag sjukt mycket som exakt liknar saker jag har gjort förut. Jag tror ibland att min roll är att göra saker som inte gjorts; »Här är det en lucka.« Då måste jag skriva om det ämnet, exempelvis gamla människor. Det finns inga poplåtar om gamla människor. Det är som att jag tror att jag måste täcka upp en annan del av samhällskroppen.

Alina Devecerski: Att försöka göra någonting som inte är onödigt är för mig en av de största drivkrafterna.

Dante Kinnunen: Jag letar också efter tomrum. Låtar som inte riktigt är skrivna än. Men det är ganska svårt. Men poplåtar om gamla människor, det är väl bra?

Alina Devecerski: Där slog vi huvudet på spiken! Nä men, man måste ju hela tiden avgränsa sig. Allt som kan vara en ram är bra för kreativiteten.

Hur hittar man fram till sin ram?

Dante Kinnunen: Det är väl olika. För mig kan det börja med att jag hittar en bra låttitel. Och sedan bygger därifrån.

Alina Devecerski: Om man kommer på en titel har man i regel klart för sig vilken typ av låt det ska vara. Redan då har man kommit en bit på vägen. Sedan fylls den där ramen på ju längre in i processen man kommer. Man kan måla hur mycket som helst innanför den ramen.

Annika Norlin: Får jag fråga en sak? Det som jag skulle vilja veta är om ni är sådana här feeling-skrivare? Jag är en nio till fem-skrivare. Jag skriver bäst om jag sitter på dagtid och bara »nu ska jag skriva« och sedan inte ger mig förrän jag har fått ur mig någonting. Men det känns som ett helt annat tillvägagångssätt än vad det är att få feeling för att skriva... mitt i natten.

Alina Devecerski: Jag är verkligen feeling. Men jag jobbar mycket med Christoffer Wikberg, producent och låtskrivare, och han är som du, nio till fem, och det är jättebra. Då får jag båda delarna.

Dante Kinnunen: Även jag är feeling och jobbar också med en [Martin Sakarias] som skriver hela tiden...

Alina Devecerski: [tittar på Annika] Du är mer så att du arbetar dig fram till en känsla?

Annika Norlin: Jag tror det.

Alina Devecerski: Att bara kunna sätta sig ner och göra det - det är en otrolig styrka. Krävs väl bra psyke och jävlar anamma.

Annika Norlin: Jo, absolut.

Dante Kinnunen: Skriver du oftast text först och sedan melodi, eller?

Annika Norlin: Näe, det är lite olika. Oftast finns det först en melodi eller en idé om ljudbild, sedan fyller jag bara i med text. Det är ungefär som att jag tänker att jag ska göra film och att jag först måste bestämma genom vilken lins jag ska se berättelsen. Ska man skriva en kärlekshistoria genom en Wes Anderson-lins måste den skrivas helt annorlunda än om det skulle vara genom en Kay Pollak-lins.

Har ni avsatta tider x antal dagar i veckan som ni viker åt låtskrivande?

Dante Kinnunen: Jag sitter varje dag i studion med olika projekt och där görs det låtar hela tiden. Ibland kommer det mitt i natten. Oftast innan jag ska sova. Eller så kan det komma när jag diskar.

Annika Norlin: Men hur börjar det då?

Dante Kinnunen: Kanske av att jag lyssnar på någonting, och så ger det mig en melodi och sedan kommer jag på en text.

Annika Norlin: Blir du förbannad när du hör någonting som är skitbra och vill göra något lika bra?

Dante Kinnunen: Nej. Jag är inte tävlingsinriktad. Jag blir mer inspirerad om jag hör bra musik.

Alina Devecerski: Kan du bli förbannad?

Annika Norlin: Mer att jag blir taggad. Om någon låt, film eller bok lyckas få fram en känsla tänker jag: »Hur ska jag kunna fånga någonting som är så där?«. Då går jag i gång på det.

Dante Kinnunen: Det är bra. Det är ju ett driv.

Annika Norlin: Absolut. Det känns inte som någonting negativt.

Det är aldrig åt det andra hållet då - »Varför ska jag syssla med det här när andra kan göra det bättre«?

Annika Norlin: Ja men faktiskt, jag har en liten knäck nu för att jag har börjat lyssna så mycket på hiphop. Och jag har fattat att jag aldrig kommer kunna göra hiphop. Det skulle vara extremt otrovärdigt på alla sätt och vis. [skratt] Det tycker jag är deppigt, för det känns som att det är något som är väldigt bra som jag inte kan göra.

Har ni andra känt något liknande, med någon form av musik?

Alina Devecerski: Snarare att jag blir överlycklig om jag hittar någonting som jag tycker är wow. Då blir jag så lycklig. Då får jag inspiration. Då öppnar det sig. Apropå det Annika säger måste man ibland också påminna sig själv om sina egna styrkor: »Jag är den här personen och jag gör det här.«

Vad gör låtskrivandet för er egen självbild?

Annika Norlin: Hur man värderar sig själv, eller?

Låtarna är givetvis formade av den man är, men blir man också formad av låtskrivandet? Rättar sig efter det?

Annika Norlin: För mig är det så att jag skriver varje dag. Det går inte att separera från min person. Det är som att prata för mig, någonting jag bara gör. Det är ingenting som påverkar hur jag ser mig själv.

Alina Devecerski: Jag tror också att de sitter ihop mycket. Det är en stor del av en själv, men så är det här ett ganska flyktigt jobb. När jag har mina traggelperioder kan jag ibland känna att jag påverkas. [djup suck]

Det händer att ni mår sämre i de perioder då låtskrivandet går knackigt?

Alina Devecerski: Jag gör det.

Dante Kinnunen: Jag också. Men jag mår extremt bra när det går bra. Det jobbigaste brukar vara när låten ska göras klar, i alla fall för mig. Då sitter jag och vänder ut och in på mig själv, tänker »Det här är ingenting.«

Alina Devecerski: »Det här är fucking bullshit, det är det sämsta jag hört i hela mitt liv!« En vecka tidigare lät det: »Det här är så fett!«

Dante Kinnunen: Den bergochdalbanan är verkligen ens självbild.

Alina Devecerski: Jag hörde en gång ett bra sayin’, en låtskrivare sa det om det här jobbet, det här livet: »First the ecstasy, then the laundry.« Det är så högt och det är så lågt. När man sitter där och ska sätta ett exakt trumkomp, det är inte så jävla ecstasy.

Dante Kinnunen: Det är mer laundry...

Lär man sig med tiden att hantera topparna och dalarna?

Alina Devecerski: Jag tror man hela tiden blir bättre och bättre på det. Mer proffsig. Man lär sig inse att man inte behöver ta det på så stort allvar, att det måste finnas space mellan en själv och musiken man gör. I slutändan är det bara lite musik. Det ska bara vara kul och kreativt.

Annika Norlin: Det är så roligt för jag känner inte igen mig över huvud taget i det ni säger. Jag tycker det bara är kul att skriva låtar. Givetvis kan det ibland bli dåligt, men så ni känner inför låtskrivande kan jag känna inför att spela live. Det tycker jag både är skitjobbigt och askul, verkligen en ångestgrej. Men skrivandet är bara glädje. Jag sitter i och för sig inte och gör trumkomp, det kan ju bero på det.

Alina Devecerski: Och just det handlar väl snarare om produktion. Jag tycker också alltid det är kul att skriva när det blir en låt. Men just det här att pula med text och vrida och vända på saker, renodla det - det är där laundry kommer in i bilden.

Dante Kinnunen: Man måste vilja skriva. Har du den viljan varje morgon när du går upp?

Annika Norlin: Kanske inte »nu ska jag sitta och skriva en hel låt«, men att jag skriver lite grann. Eftersom jag skriver så otroligt mycket blir det som att jag aldrig tänker »nu ska jag skriva en skitbra låt«, utan mer »nu ska jag skriva någonting«. Ur allt det plockar jag sedan ut det som blev bra.

Hur mycket litar ni på andra människors omdöme?

Dante Kinnunen: Jag har några stycken jag använder mig av, i olika åldrar. Bland annat provar jag på mina småsyskon som är elva och tretton.

Alina Devecerski: Fan vad bra. »Ring in teamet!«

Dante Kinnunen: Jag tycker det är roligt att se vad folk tycker.

Annika Norlin: Brukar de tycka olika?

Dante Kinnunen: De flesta är ju ganska... partiska. [skratt] Fast de säger ändå till när de inte tycker att det är bra. Och det kan vara viktigt att höra. För då börjar man tänka efter. Till slut kanske jag ändå inser att jag tycker att det är bra. Men det är skönt att bolla med folk. Jag tror aldrig jag skulle palla att bära på det helt själv.

Annika Norlin: Medan jag fortfarande skriver håller jag det för mig själv. Men med de två senaste skivorna har jag gett alla låtar till typ tio olika kompisar så får de bestämma vilka som ska vara med på skivan. Alla har tyckt helt annorlunda. Fast med den nya skivan var det bra att alla tyckte olika låtar var bra. Det var bara det att alla tyckte samma låtar var dåliga. [alla skrattar]

Strök du låtarna som de tyckte mindre om?

Annika Norlin: Jo, men jag var lite sur... Det var låtar som jag tyckte var ganska bra. Då fattade jag att det finns en anledning till varför man ska ta in andra röster. Bara för att man själv tycker att man fått till det betyder inte det att alla håller med.

Dante Kinnunen: Det kanske är en låt för en själv men ingen annan.

Alina Devecerski: Jag tycker det är absolut skönast att skita i vad alla säger och göra klart själv. Även om jag också tror det kan vara bra att få veta när man krånglar till det.

Annika Norlin: Jag måste fråga en sak. Ni skriver ju lite åt andra också, och jag håller precis på att försöka börja med det. Då känns det som att man måste lämna sitt ego åt sidan mycket mer än när man skriver åt sig själv. Tänker ni på andra sätt när ni skriver åt andra?

Alina Devecerski: Ja, jag tänker helt annorlunda då. Då handlar det inte om någon artistisk prestation eller något som ska vara »jag«. Det kan man lägga åt sidan.

Annika Norlin: Tänker ni bara »det här ska bli en bra låt« eller brukar ni veta vem ni skriver till?

Alina Devecerski: Jag brukar alltid försöka tänka på vem det är till, det blir så mycket lättare då. Så man vet personens stil.

Annika Norlin: För det verkar otroligt svårt att skriva »allmänt« och tänka »det här är en allmän röst, den kan vara femton eller femtio«.

Dante Kinnunen: När jag skrivit åt andra har det varit mycket reservgrejer. [skratt] Eller sådant som inte tas med på min egen skiva. Alltså att det kommer till användning vid en session med någon annan artist, tillsammans kanske man kan göra om det till något som känns mer gemensamt.

Hur gör ni för att undvika att skriva det första ni tänker på? För även ni har väl räkningar, bestyr och vardagsliv som ligger i förstarummet.

Annika Norlin: Jag måste först skriva av mig för att sedan kunna skriva på riktigt. Det måste rensas. Om jag är arg eller någonting sådant. Jag vet att det finns de som kan göra det svinbra, som kan gå i gång på ilskan, men det funkar inte för mig.

Alina Devecerski: Jag brukar försöka avsätta tid åt att bara sitta och reflektera över saker, gå en promenad eller något, verkligen försöka skapa egen tid åt att kunna fundera. »Knäcka nötter« kallar jag det.

Dante Kinnunen: Själv brukar jag försöka städa och se till att allt är rent och fint, och sedan bara försöka glömma bort räkningarna...

Alina Devecerski: Jag brukar bara skita i dem.

Dante Kinnunen: Till inkasso.

Alina Devecerski: Ja men verkligen. I perioder när jag har spelat mycket eller har varit asmycket i studion, vissa perioder som är mer intensiva än andra, när något ska bli klart, då blir det kronofogden. Då skiter jag i allt annat.

Dante Kinnunen: Samma här.

Alina Devecerski: Jag går helt in i den bubblan. Sedan är det back to life. [med panikslagen röst] »Aah, det är kaos! Jag måste ringa Skatteverket!«

Jag antar att det förekommer perioder då annat kommer emellan och ni inte kan skriva. Kan ni då känna längtan efter det?

Alina Devecerski: Verkligen. Nu när jag hade varit på turné i typ två år drömde jag om att få stänga mig in i studion och skapa igen. När jag inte har skrivit på länge är känslan densamma som när jag inte har tränat på länge. Något som är fel, jag känner mig helt konstig.

Dante Kinnunen: I studion sitter man och längtar efter att få spela låtarna live. Och när man sedan är ute och spelar sitter man och längtar efter att få gå in i studion och skriva låtar... Det är ändå härligt med variationen, och att få längta efter att få göra en låt.

I förordet till din bok, Annika, skriver du apropå det här med turnéliv: »Överlag förstod jag att det fanns en risk att jag skulle bli en sämre låtskrivare om jag fortsatte att leva ett glammigt liv som jag inte ens uppskattade.«

Annika Norlin: Det var inte bara därför jag slutade att turnera så mycket. Jag tyckte det var kontraproduktivt. Om jag är ute och turnerar för att jag är en låtskrivare blir det konstigt när turnerandet gör att jag inte skriver bra låtar. Alla texter handlade bara om att »nu ligger jag här ensam på hotellrummet och blickar ut i luften igen«. Så himla överanvänt. Ingen kan heller relatera till det. Jag kan givetvis skriva sådana låtar till mig själv, men det kanske inte är de låtarna jag ska pumpa ut i luften. Andra kan säkert skriva bra grejer av att leva high life men för mig blev det bara sämre. Mina låtar blir bättre om jag får sitta hemma och kolla på min TV, leva ett vanligt liv.

Alina Devecerski: Jag kan känna igen mig jättemycket i det där. Jag blir också sjukt okreativ på turné. Det är en annan puls där. Man är inte lika nära sig själv. Jag behöver vara det för att kunna skapa. Det var därför jag längtade till studion så mycket.

Ni är kanske inte uttalat politiska låtskrivare men det finns mer eller mindre tydliga element av detta i era texter.

Dante Kinnunen: Jag har några lite politiska låtar på min skiva. Jag gillar musik som speglar samhället, Bob Marley och vad det kan vara. Det är svårt att inte vara politisk. Att vara politisk kan vara så mycket.

Annika Norlin: Jag har faktiskt tänkt på det när jag har hört din låt. Den heter »Trillion« va?

Dante Kinnunen: Mmm.

Annika Norlin: Den är väldigt bra. När jag hörde den första gången, kanske på PSL, benämndes den som en politisk eller feministisk låt och det har jag även läst vid något annat tillfälle. Men när jag hört den har jag mer tänkt att den känns som en partylåt och att det där andra är mer som att »livet är så gott nu, och det här är också något som borde hända«.

Alina Devecerski: Nu vet jag vilken låt det är! Jag trodde att det var någon amerikan som sjöng. Den är bra. Värsta hiten ju.

Dante Kinnunen: Det är en partylåt, en glad låt, och lite som... a moment av klarsynthet.

Är inte det häftigt om man kan bädda in ett visst mått av politik i en festlåt?

Dante Kinnunen: Precis, det var lite av det vi ville prova också - se om det går.

Alina Devecerski: Det beror på hur man definierar politik men jag kan tycka att om man speglar ett visst skeende eller berättar om en livssituation blir det politiskt. Som sagt, det är så mycket som är politik. Jag tycker det är svårt att undvika att säga något politiskt.

Annika Norlin: Det har tagit ganska lång tid för mig att acceptera det här att om man tillhör en grupp som inte är normen uppfattas det man gör alltid politiskt. Om du är kvinna och skriver en låt är du inte en människa utan ska tala för kvinnor specifikt. Om du [tittar på Alina] sjunger »Flytta på dej« blir det en politisk låt - och det kanske det också är, det vet inte jag - bara för att du är dam. Hade du varit en snubbe skulle den nog inte alls uppfattats så.

Dante Kinnunen: Eller ta alla rappare, som alltid förväntas tala för hela förorten.

Annika Norlin: Jag har nog alltid varit lite politisk på så sätt att jag gör vissa val. Jag försöker att inte dela in så mycket i »hon« eller »han«. Kanske för att jag vill att mina homosexuella kompisar ska kunna lyssna utan att känna att det helt tydligt är en kärlekslåt till en man eller kvinna. Men jag nog blivit mer politisk på de senaste skivorna. Även om det nu känns som att nästan alla artister är ganska politiska. Det har fått mig att tänka lite att jag kanske ska vara lite mindre politisk framöver. Det är så många andra som har plockat upp den facklan, vilket känns fantastiskt.

Alina Devecerski: Den som håller på med musik är ofta känslig och öppen för vad som pågår runtom en. Det är bara naturligt om detta återspeglas i musiken på ett eller annat sätt.

Dante Kinnunen: Är det ett politiskt klimat dras man med lite vare sig man vill eller inte.

Alina Devecerski: Om det är många som gör musik och kultur som uttrycker ett missnöje och vill se en förändring säger det en del om samhället i stort. Inför min nya skiva kände jag att det här är en tid då jag bara inte kan vara passiv. Som att jag måste säga något om läget.

Känner ni att ni har något ansvar som låtskrivare?

Annika Norlin: Jag tycker inte att man borde ha det men jag känner ändå att jag har det.

Har du det i åtanke när du skriver?

Annika Norlin: Jag har nog börjat tänka på det. Till exempel är jag så less på all individualisering. Överallt målas det upp som att det är så häftigt att vara ensam och stark. Och jag har skrivit många låtar som säger »jag är ensam och cool, jag fixar det här«. Nu har jag börjat tycka att »fan, jag skickar ju ut ett budskap som jag inte tror på själv«.

Alina Devecerski: Jag tycker inte att man har något ansvar som musikskapare och artist. Inte alls. Det är i slutändan bara musik. Alla kan bara göra det på sitt sätt. Det kan inte vara så att så fort du börjar göra musik har du helt plötsligt ett ansvar. Då skulle många vara rädda för att börja göra musik. Däremot känner jag ett ansvar på ett personligt plan, som medmänniska och som en del av ett samhälle. Sedan kan jag också känna ett ansvar att inte göra skitmusik.

Dante Jinnunen: Ja, pusha låtskrivandet framåt. Inte göra samma sak som andra har gjort.

Det finns en enorm frihet i låtskrivande. Man kan i princip sjunga vad man vill, låta som man vill. Men med friheten finns väl också, med risk för att vara lite högtravande, ett ansvar?

Annika Norlin: Har du något exempel?

Du har skrivit om vissa känsliga ämnen. Våldtäkt, bland annat. Då antar jag att man verkligen måste väga varje ord.

Annika Norlin: Jo, det blev ett wake up call för mig. Det var en låt [»Allt som är ditt«] på min första svenska skiva, en skiva som jag inte trodde att så många skulle höra. En låt om hur man som anhörig känner när någon man står nära utsätts för övergrepp, det finns ett parti där jag skriker »dom jävlarna ska skjutas«.

Dante Kinnunen: Jag älskar den skivan.

Annika Norlin: Ååh, vad kul. I alla fall, det blev en helt annan sak när den låten kom att spelas på radio och folk verkligen började höra den. Då gick den där textraden från att vara liksom punkig till att plötsligt bli en åsikt som jag skulle stå för och ställas till svars för. Det skrevs debattartiklar. Jag vet inte om man behöver väga sina ord just när man tänker dem men kanske ska man tänka på vad man sedan ger ut. »Orkar jag ta den här debatten?«, mer så.

När hörde ni senast en låt ni blev imponerade av?

Dante Kinnunen: Det är nästan tråkigt att säga, för den har fått så mycket hyllningar, men jag blev det av Lorentz-skivan.

Någon speciell låt?

Dante Kinnunen: Näe, kanske de fem första låtarna. Jag har annars aldrig lyssnat så mycket på musik på svenska. Men den skivan tyckte jag var så spännande, både språket och hur det lät. Det kändes nytt och roligt. Riktigt inspirerande.

Alina Devecerski: För mig var det Abidaz-skivan, »In & ut«. Jag gillade dess kraft, men också språket och framför allt hans röst, tycker den är grym.

Dante Kinnunen: Han bor väl också i Solna?

Alina Devecerski: Ja. Den skivan kändes lite ny på något vis, hiphop på svenska med en egen liten twist.

Annika Norlin: När jag spelade skivor i fredags spelade jag en låt jag tycker är sjukt bra. En Cleo & Kristin Amparo-låt som heter »Gå på salong«.

Alina Devecerski: [skriker] Den är så jävla fet!

Annika Norlin: Dels tycker jag om att den är så otroligt tung, dels älskar jag att de gjort den så tung när den handlar om att gå på salong. Det blir som ett anthem.

Alina Devecerski: Har du sett videon? Den är så bra.

Annika Norlin: Det är nästan att jag börjar grina när jag hör den eller ser den.

Dante Kinnunen: Mmm.

Alina Devecerski: När jag hörde den EP:n, »Vem e han«, blev jag helt tokig och slängde mig på datorn: »Jag måste få Cleos mejladress!« Mejlade henne: »Jag döör!«

Hur ofta kommer ni på er själva med att lyssna med jobböron?

Alina Devecerski: Jamengud, jättemycket.

Dante Kinnunen: Alltid. Tyvärr.

Ni blir irriterade på det?

Annika Norlin: Ja...

Alina Devecerski: Det är faktiskt jobbigt. Jag kan bli sjukt irriterad på det. Jag kan inte ha på bakgrundsmusik.

Dante Kinnunen: Samma här.

Alina Devecerski: Jag måste lyssna. Jag kan till och med tycka det är svårt att sitta och prata med folk om jag är på fest där det är musik i bakgrunden. Då blir jag: »Vad är det här för låt?« Jag kan inte koppla bort det.

Annika Norlin: För mig är det ännu mer påtagligt på spelningar. När ljudet inte är rätt blir jag helt tokig. Jag känner att jag kommer bli en sådan där person som går fram till ljudteknikern: »Du, jag har ett förslag här.« Och det är ju det störigaste som existerar. Där har jag verkligen blivit förstörd. Jag tycker inte längre det är så kul att gå på spelningar, jag får ingen feeling när jag står där och muttrar.

Dante Kinnunen: Jag vill sitta ner på spelningar. Gärna bredvid mixerbordet...

Alina Devecerski: Jag älskar att gå på konserter. Älskar att se när andra uppträder. Det behöver inte ens vara bra för att jag ska få en kick av det. Jag tycker bara det är en så nice grej att personer som har suttit och gjort musik ställer sig på en scen och spelar sina låtar. Det är sådan kraft i det.

När ni själva uppträder på scen, händer det att ni omvärderar era egna låtar när ni framför dem?

Dante Kinnunen: Jo, man märker hur de funkar först när man spelar dem och får en direkt respons.

Annika Norlin: Jag tycker det är jättemycket så att man börjar gilla eller inte gilla låtar när man spelar dem. Till exempel tycker jag inte att någon av mina midtempolåtar någonsin funkar, folk vet inte hur de ska röra på sig till dem. Det blir så stelt och konstigt. Det har lett till att jag har börjat tycka illa om alla mina låtar som är midtempo...

Alina Devecerski: Shit, jag trodde det bara var mina midtempolåtar som var svåra.

Annika Norlin: När man ser att folk blir berörda av eller dansar till en låt får den ett helt annat existensberättigande. Annars gillar jag att lyssna på midtempo jättemycket.

Hur länge håller kicken i sig när ni har skrivit en låt?

Annika Norlin: Ungefär en dag. Från det att jag har skrivit låten brukar det sträcka sig över hela dagen ända till att jag går och lägger mig, då brukar jag tänka [med nöjt tonfall]: »I dag var en bra dag.« Sedan vaknar man dagen efter och... [grimaserar]

Alina Devecerski: En dag, en och en halv max.

Dante Kinnunen: Kicken kan sedan komma tillbaka när man ska spela upp låten för någon.

Blir kicken beroendeframkallande?

Alina Devecerski: Ja, jag tror att det är det som driver en vidare på något sätt. Om man har gjort det en gång och vet att man faktiskt kan göra låtar som ger en den känslan.

Annika Norlin: Visst är det så att ni bägge skriver med andra personer? Jag har typ aldrig gjort det. Hur går det till?

Alina Devecerski: Jag vet faktiskt inte. Det är som en vakuumkänsla. Du vet själv hur det är när du skriver själv och kommer in i ett flow, då försvinner ju tid och rum. Om man är två går man in i den där bubblan ihop.

Annika Norlin: Om jag kommer in i ett flow är det som att jag blir helt uppslukad av att nå fram till målet; »Nu håller jag på med det här och bara det här.« Men om det satt en annan person där känns det som att det skulle vara svårare att behålla fokus.

Dante Kinnunen: Det krävs att man kan kommunicera bra.

Alina Devecerski: Ja, det hänger på att man ror åt samma håll, att man har samma vision och triggar på samma grejer.

Dante Kinnunen: Under nästan hela förra året åkte jag till London och skrev med riktiga poplåtskrivare. Det var olika varje gång och extremt intensivt. Vissa personer gick det inte att kommunicera med. Låtarna skulle vara till min skiva men det kunde hända att den jag skrev med hade grälat med sin tjej. Det märktes i texten som han skrev...

Annika Norlin: Om ni märker att ni inte får någon feeling med en viss låtskrivare, kan ni då bara säga »Det här funkar inte, nu går vi hem«, eller måste ni fortsätta?

Dante Kinnunen: Jag fortsatte, och gjorde några dåliga låtar. [skratt]

Alina Devecerski: Det är en lite absurd situation: »Hej, läget? Vad heter du? Ska vi skriva en låt?« Det är som att dra i en enarmad bandit. Ibland går det bra, men det har hänt att det blivit dålig stämning. Alla som håller på med musik har en stark vilja och ett visst sätt att jobba på, och om det inte synkar med ens eget blir det svårt att komma någon vart.

Annika Norlin: Jag menar, det är ju en väldigt intim sfär att skriva.

Alina Devecerski: Det finns också writing camps, en massa låtskrivare som samlas en vecka och i olika konstellationer skriver låtar för att mot slutet av varje dag ha uppspelning på det man gjort tillsammans. Det är kul, men krävande. Jag skulle aldrig kunna göra det till mina egna skivor, då skulle jag hamna på psyket. Då måste jag jobba med folk jag känner och delar referenser med.

Annika Norlin: Bara på hemmabasis, för att utmana oss själva, har jag och några kompisar faktiskt gjort något liknande. Vi träffas en hel dag och så får var och en välja ett ämne att skriva om: »Nu ska ni skriva en låt med bara två ackord som ska handla om att ligga.« Då måste alla göra det på en timme, och sedan spela upp resultatet. Ofta blir det svindåligt men det brukar alltid finnas någonting som är bra. Det är otroligt roligt.

När ni började skriva låtar kände ni då att det var något inom er som föll på plats?

Annika Norlin: Jag var fyra år så...

Alina Devecerski: Jag har inte heller någon före eller efter-känsla. Musiken har alltid funnits där.

Dante Kinnunen: Själv började jag väldigt sent med att skriva. Dessförinnan hade jag mycket åsikter om texter och därifrån insåg jag till slut att jag kanske borde skriva egna låtar. Och nu vill jag nu inte vara utan det.

Var det en självklar övergång från att ha åsikter om det till att börja med det själv?

Dante Kinnunen: Nej. Det blev som en smäll på käften. Jag insåg nämligen att jag var tvungen att börja skriva låtar eftersom jag hade skrivit på ett skivkontrakt. [skratt] Jag sajnade på att jag hade gjort en låt, och det var en cover. Då hade jag inte riktigt tänkt på att jag inte... hade skrivit så många låtar.

Alina Devecerski: Är det sant?! Fy vad kul.

Dante Kinnunen: Jag skrev väl en del i tonåren, men det var aldrig något centralt. Länge var det instrument och produktion som gällde för mig.

Var det som du trodde att skriva låtar?

Dante Kinnunen: Det var väldigt mycket svårare än jag trodde. Det är därför som jag har varit runt och skrivit med andra för jag har behövt lära mig och se hur olika personer jobbar och tänker. Det känns som att jag med låtskrivandet fortfarande håller på att bygga upp något slags självförtroende.

Alina Devecerski: Jag tycker det är så fett att man kan börja skriva låtar när och hur som helst. Det är inget som säger att du är bättre bara för att du har sysslat med det i hela livet eller har börjat sent. Det är bara att köra, liksom. Det kan rentav vara mycket mer kreativt att vara grön och inte följa några regler.

Annika Norlin: Jag kan ibland nästan bli provocerad av att man ändå är så låst vid en formel. Som du säger kan man börja när som helst och göra vad som helst men ändå sitter man och gör låtar som är tre minuter när de skulle kunna vara trettio sekunder eller femtio minuter.

Alina Devecerski: Vem vet, du kanske är hur grym som helst på att rappa!

Annika Norlin: Jag kommer säkert att göra det i min hemlighet... Nä men, det finns så himla mycket att göra. Jag blir extremt taggad av att prata om det här.

Vi börjar nog bli klara. Något ni önskar inflika?

Annika Norlin: Jag kom på en sak som jag skulle säga till dig, Dante, och det är att jag blev inspirerad av en grej som du har gjort.

Dante Kinnunen: Jaha, är det sant?

Annika Norlin: Jag kan ha fel men jag tror det är så att du är med och sjunger på en skiva som din pappa har gjort...

Dante Kinnunen: Ja, exakt.

Annika Norlin: ... och det finns något i hur du sjunger den refrängen [»Svärmar av fåglar«, från Toni Holgerssons album »Sentimentalsjukhuset«] som jag fastnade väldigt mycket för. Det är som att du väntar ett slag [slår handen i bordet] innan du sätter i gång att sjunga. Jag brukar inte tänka så mycket på att sjunga rytmisk, jag är mer »nu har jag den här raden där jag kan trycka in så mycket text som möjligt«. Men det där slaget som kommer innan du sjunger gör så himla mycket av refrängen, men också hur du sjunger där. Det kan vara en sådan sak som öppnar någonting hos en, så tack för det! Efter det kom jag att tänka mycket mer rytmiskt på den här skivan.

Dante Kinnunen: Wow. Vad glad jag blir. Dessförinnan hade jag aldrig sjungit på svenska. Det var min pappa som var på mig: »Du måste sjunga den här refrängen.« Jag sköt upp och sköt upp men dagen före mixning gjorde jag det, och så blev det.

Alina Devecerski: Ganska bra debut.

Annika Norlin: Det är fint att det man gör kanske kan inspirera någon annan. Bara det är ju en anledning att fortsätta. ■

egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner