©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

Mer än bara superhjältar
Av Martin Gelin   
Tisdag 20 december 2016, 23:06

dchild.pngAtt Beyoncé toppar en och annan årsbästalista, däribland den här tidningens, torde få ha kunnat missa. Numera är det i princip omöjligt att komma åt henne för en intervju. Men en gång i tiden gick det. Till Sonic #22, april 2005, gjorde Martin Gelin en omslagsstory på Destiny’s Child, bara några månader innan gruppen aviserade sin splittring. I en Beverly Hills-svit pratade han med Bey, Kelly Rowland och Michelle Williams om Kanye West, bilden av Beyoncé som diva och framtiden (foto: Martin Gelin. Vi satte också ihop en liten Queen B-spellista med trettiofem (det är hennes ålder, trots allt) spår från såväl solokarriären som Destiny's Child-åren.


Första gången jag träffade tjejerna i Destiny’s Child, för fem år sedan på Sheraton Hotel i Stockholm, gjorde jag misstaget att börja prata om Gud och gospel.

   Jag ville väl visa att jag var down med kyrkan och tog deras kristna tro på allvar, att jag inte bara var ännu en sekulär europeisk journalist som ställde tråkiga frågor om producenter.

Resultatet blev att nitton av mina tjugo intervjuminuter bestod av att tre baptisttillhörande tjejer från Texas citerade Bibeln. Varje försök att avbryta dem för en mer jordnära diskussion möttes av förvånade blickar - hur kunde jag vilja prata om något annat än the lord? Vad kunde vara viktigare?

Jag gick därifrån trött och opeppad och undrade om det där verkligen var samma tjejer som hade gjort en debutsingel, »No No No«, som lät som en barnförbjuden Jane Birkin-duett. Jag blev tvungen att jaysonblaira hälften av citaten för att få ihop en anständig artikel.

När jag nu, fem år senare, träffar Beyoncé, Michelle och Kelly i Los Angeles är det som att möta helt nya människor. De är avslappnade, roliga, öppna och frispråkiga. De skämtar och svär och citerar hiphoplåtar. De har slitit av sig baptistklänningarna, vuxit upp och skaffat sig en egen identitet.

 

- Cassius Clay! His name Cassius Clay, I’m a call him Cassius Clay! skriker Michelle Williams när jag kliver in i deras enorma hotellsvit. Hon har fått syn påmin t-shirt, en halvsunkig replika av boxarens klassiska träningströja, och börjar imitera dialogen från frisörscenen i Eddie Murphys »En Prins i New York«.

Kelly Rowland och Beyoncé Knowles börjar skratta såmycket att de spiller ut hälften av den varma choklad de håller i händerna.

De sitter uppkrupna i en soffa och delar påen stor vit kashmirfilt. Vore man mer cyniskt lagd skulle man anta att det hela var en välregisserad scen för att fågruppen att se »sams« ut, men sanningen verkar logisk.

- Vi fryser, såvi värmer varandra, säger Beyoncé, utan att fådet att låta som en bibelmetafor.

 

Vi är påRegent Beverly Wilshire i Beverly Hills, eller »Pretty Woman«-hotellet som turister kallar det. Sviten, högst upp. Det är där artister ger intervjuer när de nått toppen.

Rummet är fullt av möbler som bara verkar vänta påatt Richard Gere eller Julia Roberts ska slåsig ner, iklädda Valentino-morgonrock.

Efter att ha kämpat sig upp med hjälp av pappa Matthew Knowles stenhårda disciplin och målmedvetenhet under tio års tid är det förstås precis här Destiny’s Child hör hemma 2005. Men att de blivit en av världens mest framgångsrika popgrupper i vår tid handlar inte bara om hårt arbete och bra låtar - det handlar ocksåom att r’n’b-musiken vuxit enormt de senaste tio åren, i synnerhet internationellt.

Jag har faktiskt svårt att tänka mig någon musik just nu som känns såtajt förknippad med det luddiga begreppet mainstream som Destiny’s Child. Det är antagligen den minst radikala musik man kan lyssna påi dag. Men det säger förstås inte såmycket om just Destiny’s Child som om hur världen runt omkring dem förändrats.

För tio år sedan var r’n’b fortfarande relativt marginell musik i Sverige. Det fanns åtminstone inte hundra radiostationer som spelade Brandy och Justin Timberlake dygnet runt.

Men pånittiotalet fick den svarta, amerikanska popmusiken successivt både ett kreativt och ett kommersiellt erkännande i Sverige - den hyllades av kritiker och toppade listorna.

Numera anses den snarare ha blivit ett problem, ett av de värsta symptomen på skivbranschens kommersialisering och hela hiphopkulturens urvattning.

Rockkritiker har därmed gått tillbaka till att slentrianhylla den själfulla, larmiga mansrocken. The Arcade Fire och Moneybrother är Bra Musik. Det kan ibland verka som om nittiotalet aldrig hände.

 

Jag ska erkänna att jag inte tillhörde dem som hängde på låset när Destiny’s Childs senaste album, »Destiny Fulfilled«, släpptes i fjol. Jag lät den passera ganska obemärkt. Men när jag väl började lyssna på skivan, flera månader efter att den släpptes, undrade jag varför ingen uppmärksammat hur bra den faktiskt är. Den må inte vara på samma nivå som gruppens bästa skiva, 1999 års »The Writing’s on the Wall«, men det är onekligen en imponerande uppvisning av tre av vår tids främsta soulsångerskor. »Destiny Fulfilled« är nämligen den första skiva där låtarna och arrangemangen verkligen utmanar deras sångröster, och man inser hur enormt mycket de vuxit sedan det förra Destiny’s Child-albumet.

Det blir allra tydligast i det lilla mästerverket »If«, som antagligen är det mest sofistikerade någon av dem spelat in över huvud taget. Det är en elegant, komplex uppvisning av vokalharmoni, där de tre rösterna blir mer distinkta än någonsin medan de leker med ett kreativt, lågmält xylofonjam. Det är en låt av ett slag man sällan hör nu för tiden - det är nämligen en r’n’b-låt som verkligen är skapad för en grupp. Varje sångerska får en helt unik identitet, det blir nästan som att de gör varsitt solo. Som en jazzorkester, eller någon gammal Wu Tang-dänga där varje ny rappare kommer in och gör en vers som är ännu bättre än den förra. Mest av allt låter den som om någon vokalgrupp från sjuttiotalet tagit på sig ett par Baby Phat-jeans och fått ett retrofärskt beat.

Ingen annan låt de gjort har lika väl fångat såväl deras individuella talang som deras kollektiva styrka som grupp - »If« är själva konceptet Destiny’s Child fulländat, en stillsam sublimering av allt de åstadkommit tillsammans, och man önskar verkligen att det var början på en ny era i gruppens musikaliska utveckling, snarare än den definitiva slutpunkten för den.

»Destiny Fulfilled« visar också hur gruppen blivit äldre och mer vågade, på ett bokstavligt plan. En låt som »T-shirt« hade varit otänkbar på deras tidigare skivor. Även om Destiny’s Child gjort sexiga låtar sedan allra första början (»No No No« är ju i princip en svart version av »Baby One More Time«) så har det aldrig låtit som om de själva varit särskilt sugna förrän nu. »T-shirt« är inte den slentrianporriga r’n’b- ballad som skivbolagsmän låter unga r’n’b-tjejer sjunga medan de tar på sig sina första Christina Milian-hotpants, och det är inte heller Lil’ Kims kaxiga ta-för-sig-kåthet. Snarare är det en vuxen lektion i konsten att förföra, närmast besläktad med Toni Braxtons »Secrets«-ballader och, kanske mer uppenbart, Adina Howards klassiska »T-shirt and Panties«. Den minimalistiska Rich Harrison-producerade singeln »Soldier« har en lite manierad thug-image, men ju mer jag lyssnat på den desto mer har det framgått att låten inte bara är enerverande bra, utan också en logisk fortsättning på »Inde pendent Women«. Här är det inte tjejerna som får en lektion i självständighet, utan snubbarna. Det är dags att ni shapear upp er om ni vill ha en chans på oss, sjunger Destiny’s Child, och så gör de en fashionsnygg video som ser ut som om någon av Mario Sorrentis gamla Calvin Klein-annonser flyttat in på BET.

- Många tror att »Soldier« handlar om att vi vill ha hårda snubbar, eller bokstavligen soldater, säger Beyoncé. Men det är inte alls vad låten handlar om. Vi sjunger inte om snubbar som kan försvara oss fysiskt, utan om en kille som alltid är där för oss och alltid står på vår sida och som kan leva upp till kraven vi ställer på ett förhållande. Vi har haft så många fans som kommit fram till oss och sagt typ »allt ni sjunger om i den där låten, jag önskar att min snubbe gjorde det!«. Och då säger jag »men be honom göra det då, och om han inte gör det, hitta någon annan!«. Det är en låt som handlar om att vi letar efter en ny typ av man som inte håller på och kommer med ursäkter och gör oss besvikna hela tiden.

 

När Destiny’s Child släppte »Independent Women« kändes det som om de för första gången klev ut och talade direkt till sina fans. De hade redan gett ut två fantastiska r’n’b-album, men som artister och popstjärnor var de fortfarande ganska anonyma - man älskade deras låtar utan att tänka särskilt mycket på vad de sa till oss.

Med »Independent Women« fick de plötsligt attityd. De var plötsligt vuxna och coola och hade något att lära sina fans. Därifrån blev det logiskt att släppa singlar som »Bootylicious«, en klassiskt upplyftande sång om att använda sin sexighet som vapen, och »Survivor«, en ösig, hårdhudad singel som hade ena foten i hiphopkulturen och den andra i baptistkyrkans hoppfullhet, och åtminstone ett par tår i den sprakande flamboyanta discotradition som Beyoncé alltid verkat svag för.

Destiny’s Child förvandlades därmed från en grupp som gjorde briljanta poplåtar till en grupp som blev förebilder för miljontals unga fans. »Independent Women« blev en modern kampsång som inte handlade så mycket om materialism och utseendefixering som om unga tjejers självständighet. Budskapet var uppenbart: det är mycket coolare att kunna pröjsa för sina egna grejer.

Reaktionerna från omvärlden blev monumentala.

- I Japan blev det typ årets största singel och den väckte en stor nationell debatt, säger Beyoncé. På nittiotalet hade de en kultur som sa att det var coolt för en tjej att shoppa på killens kreditkort och be killen om pengar och prylar hela tiden. Jag vill inte överdriva vår betydelse, men av vad jag har hört från folk i Japan så verkar det som att den låten verkligen hade effekt. Efter att »Independent Women« släpptes där blev det plötsligt coolt för tjejer att köpa sina egna grejer, att klara sig på egen hand och säga »jag behöver inte dina stålar, jag har mina egna!«. Den förändrade många unga tjejers sätt att tänka. Deras föräldrar är från en annan generation där tjejer aldrig betalade för sig, så det blev liksom en revolt både mot deras föräldrar och mot alla killar som trodde att de kunde få tjejer bara genom att betala för grejer. När vi åker till Japan nu ser tjejerna oss som värsta frälsarna.

Ni blev nästan som tre tecknade superhjältar efter »Independent Women«, med »Charlies änglar«-omslaget och era kaxiga videor.

   - Ja, vi blev precis som superhjältar, eller som seriefigurer, och det var inte bara positivt, säger Beyoncé. Det var viktigt för oss att påminna fansen om att vi var riktiga personer.

Har ni börjat reflektera mer över hur er musik påverkar folk de senaste åren?

   - Ja, men det beror nog mest på att vi fått allt mer starka reaktioner från fansen. Folk hör av sig till oss och säger att de träffade sin nuvarande man tack vare en viss låt, eller att de bestämde sig för att lämna sin man på grund av en annan låt, eller att de tog sig igenom sin värsta kris genom att lyssna på våra skivor. Det är sånt som får en att älska sitt jobb.

Beyoncé, det sägs att du räddade livet på ett av era fans.

   - Well, jag brevväxlade ett tag med ett fan som skrev långa, personliga brev om hur dåligt hon mådde. Sedan skrev hon att hon funderade på att ta livet av sig. Då ringde jag upp henne omedelbart och övertalade henne att hon var betydelsefull och älskad och att det fanns hopp. Sedan skrev hon till mig några veckor senare och sa att hon kände sig bättre och skulle försöka leva igen. Vi har fortfarande kontakt.

 

När man gör intervjuer är man alltid mer sugen på att få fram ilska och bråk och dissar och smuts - det känns ju mer genuint. Man vet ju alltför många gånger då grupper förklarat att »vi är som enda stor familj« bara för att nästa sekund skjuta ihjäl varandra bakom scenen. Men när jag träffar Destiny’s Child är det som känns mest genuint hur mycket de faktiskt verkar gilla varandra. Om vår intervju vore ett avsnitt av »Vänner« skulle den bestå av massor av »aawww« från studiopubliken.

Beyoncé, Michelle och Kelly sitter uppkrupna under sin gemensamma filt och retas med varandra och berättar om hur de brukar ha »Sex and the City«-kvällar där de går hem till varandra och käkar glass och kollar på TV-serien.

I videon till deras nästa singel, »Girl«, hyllar de inte bara sin favoritserie utan också varandra.

- Det är vår egen version av »Sex and the City«, vi sitter på ett kafé och pratar med varandra om relationer och sex, säger Kelly.

- Videon är helt enkelt vår konversation, och texten går typ »jag vet att du gråtit och varit ledsen för att det inte fungerade med den här killen, men jag kommer alltid att vara din vän och det är mycket viktigare än någon snubbe«, säger Beyoncé. Och, du vet, oftast är det så man känner för sina bästa vänner, de är det viktigaste man har, men man säger det nästan aldrig till varandra för det skulle kännas töntigt. Så vi säger det i en låt i stället, det blir vårt sätt att uttrycka hur mycket vi betyder för varandra.

Så vem är vem i »Sex and the City«? Har ni någon Samantha och någon Charlotte?

- Åh, jag tror inte att vi har någon Samantha, säger Beyoncé.

- Det skulle vara jag i så fall, säger Kelly stolt.

- Sanningen är att de flesta tjejer har en liten bit av Samantha i sig, och de flesta har en liten bit av de andra karaktärerna också, säger Beyoncé. Man kan vara trist och tillbakadragen ena dagen och sedan nästa dag är man helt vild och galen och vill festa. Vissa dagar är man som Carrie, vissa dagar är man som Samantha.

Men hur uttalade är era roller i gruppen? Man hör aldrig någon prata om att »Beyoncé är bossen« nu för tiden.

   - Nä. Det har ju aldrig varit så, säger Kelly. Vi har alltid varit demokratiska. Vi har gemensamma möten varannan vecka där vi planerar framtiden. Om någon är upptagen med något annat så respekterar vi det och vi diskuterar varje nytt projekt ordentligt så att alla är överens. Det är inga bråk, inget tjafs, för vi är alla ute efter samma mål, vi vill det bästa för gruppen.

Media gillar att utmåla kvinnliga stjärnor som bitchiga divor. Det är en stereotyp som säljer.

   - Javisst, alla tidningar brukade skriva om att Beyoncé är en sådan diva och att hon skulle bestämma allt och blabla, och jag fattade aldrig var det där kom ifrån, säger Kelly. Jag och Beyoncé har varit bästa vänner sedan vi var tio, och hon har inte förändrats ett dyft. Hon är precis samma kompis nu som då.

Det vimlar av manliga grupper som håller på hur länge som helst, från Stones och U2 till Run-D.M.C. och Isley Brothers. Varför är det så ovanligt att kvinnliga grupper håller ihop så länge?

- Jag tror att många killgrupper startas för att de är polare först och främst, och sedan börjar de göra musik, säger Kelly. Många tjejgrupper plockas däremot ihop från olika håll, så det blir inte samma naturliga dynamik.

- Men det handlar också om att hur arbetsmarknaden fungerar i allmänhet, säger Michelle. Tjejer tjänar alltid lite mindre pengar, tjejer måste alltid arbeta lite hårdare, och vi får alltid veta att vi bara har ett par år på oss att vara stjärnor, för sedan kommer det någon ny. Det sätter en massa press på tjejer och det kan säkert skapa avundsjuka och missunnsamhet.

- Och de flesta cheferna i musikbranschen är män, precis som i alla andra branscher, säger Beyoncé. Så det enda man kan göra är att försöka ta vara på sin riktiga talang och inte satsa på en ytlig, kortsiktig karriär.

Jay-Z har blivit chef för hela Island Def Jam. Kan ni tänka er en liknande position i skivbranschen om några år?

- Nej. Jag skulle inte vilja deala med artister, säger Beyoncé. Det är väldigt få artister som är normala och vettiga. De flesta artister är galna. Du har gjort en massa intervjuer, så du har säkert också märkt det. De flesta människor med en ovanlig begåvning är lite knäppa. Och det är inte alltid de lättaste människorna att göra affärer med.

- Fatta att tvingas sitta i möten med Kanye West på daglig basis, herregud, jag skulle aldrig kunna göra det, säger Michelle. [hon citerar Kanye från Grammy-galan] »All of you who wondered what I was gonna do if I didn’t win, guess you’ll never know.«

Men ni är också enormt begåvade...

   - ... och antagligen lite knäppa, säger Beyoncé.

Vid vilken punkt i livet insåg ni att ni aldrig kommer att kunna leva ett normalt liv, aldrig kommer att kunna ha ett normalt jobb?

   - Du vet, framgången kom så långsamt för oss att jag aldrig riktigt tänkt så, säger Beyoncé. När jag var liten var sångerska det enda jag ville bli och sedan blev jag successivt mer framgångsrik. Och nu är jag vuxen och har hållit på med det här i tio år och börjar väl precis inse att »oj, det här är mitt liv, det här är min karriär«. Det normala, vanliga livet har allt eftersom tagits ifrån mig, men jag hoppas att jag inte blivit galen för det.

Så hur går ni vidare nu efter att ha uppfyllt den här drömmen? Var befinner ni er om fem år?

- Jag vill ha barn. Jag vill vara mamma, säger Beyoncé.

- Jag vill ha barn, säger Michelle.

- Jag vill ha barn och vara lyckligt gift. Och ha en egen sitcom, säger Kelly.

- Och jag vill göra musikalfilmer, som »Chicago«, säger Beyoncé.

egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner