©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

Bara för dig och mig
Av Gustav Gelin   
Lördag 17 december 2016, 07:00

kentbild.pngKent var Sveriges största rockband. Men de blev aldrig allmängiltiga. Gustav Gelin saluterar Eskilstunas finaste som slutar med flaggan i topp. (Texten ursprungligen publicerad i just utkomna Sonic #89 där vi summerar musikåret 2016.)

 

- Ni kan skratta om ni vill, håna oss vi rör oss, ni står still.

Jag stod lutad ut genom ett fönster mot Ringvägen. Stockholm hade vaknat långsamt sedan flera timmar tillbaka och nere på gatan hastade folket på väg till nya arbetsdagar.

Mitt tjugonåntingsjag med alldeles för många dåliga substanser i kroppen skrek till dom där nere. Dom andra. Dom vi aldrig skulle bli som.

Just där och just då, på en efterfest när det fortfarande var nittonhundratal stod Kent fortfarande för utanförskapet, att våga vara stolt över att inte passa in.

Efter att ha följt varandra så nära som nästan ingen fick gå under de där första fem-sex åren med spelningar i källare och skrymslen där hela gaget bestod av starköl och publiken av något hundratal indiepopkillar i page. Med fanzine-intervjuer i trånga replokaler, då den enda Kent-t-shirt som fortfarande fanns bar cigarettmärkets logga och satt på Jocke Bergs tjugofyra år unga kropp.

Då varenda förälskelse hade sin egen Kent-låt att vakna intill med spritsmak i munnen, eller dansa musik non stop tillsammans med. För varenda krossad dröm och ungdomlig bedrövelse fanns en Jocke Berg-rad att söka tröst hos. Att knyta näven och känna sig tuff av.

 

Sedan växte vi upp. Både Kent och jag.

Under en ganska lång tid var våra vägar åtskilda. Jag var ointresserad av det vuxna Kent. Trodde att de inte sa något om mitt liv längre.

Jag hade fel. Så klart.

För när jag i dag lyssnar igenom deras samlade karriär som band inser ju jag att Kent nog bara blivit bättre och bättre för varje år.

Det är så lätt att bli nostalgisk i min ålder. Men det finns inget tråkigare i världen än alla jämnåriga som hela tiden ska dra upp någon gammal Pulp-låt eller minnas tillbaka till när The Charlatans spelade på Gino någon gång för hundra år sen.

Jag har själv fallit i den gropen en miljon gånger. Tro mig. Jag kastar sten i en kuvös just nu. Jag skröt ju senast för några meningar sedan om att jag såg Kents allra första spelning och minsann har varit med sedan dag ett.

Likväl är jag förbannat trött på det. Ingen rimlig människa kan någonsin tycka att »Blåjeans« är en bättre låt än »Den vänstra stranden«. Att »Pojken med hålet i handen« skulle betyda mer än »Nattpojken & dagflickan« är befängt.

 

Kent har varit Sveriges största rockband i över tjugo års tid, men de har ändå aldrig varit allmängiltiga. De har alltid skrivit låtar bara för dig. Och mig. De har alltid haft sina relativt smala och ofta väldigt interna referenser till gamla polare, filmer, böcker, skivor eller platser. Hur många andra mångmiljonsäljande svenska artister skulle återkommande kunna referera till namn som John Keats, William Gibson, Evelyn Waugh, Douglas Coupland, Beppe Wolgers, Raymond Carver och Per Anders Fogelström? För att bara nämna ett litet axplock av alla litterära blinkingar i Jockes texter genom åren.

Och de har verkligen bara blivit bättre med åren. Mer förfinade. Mer utvecklade. Alltid nyfikna på något nytt sätt att programmera synthar, bygga låtstrukturer i flera lager ovanpå varandra och sjunga ännu mer episkt än förut. Jocke både skriver och sjunger bättre texter än någonsin 2016. Martin, Markus och Sami skapar bättre musik.

Kent är kort sagt ett bättre band just nu än de någonsin varit.

Därför är det verkligen mer sorgligt än vanligt när band bestämt sig för att lägga av. Men det är också väldigt typiskt Kent.

De vill inte bli något Slade, Kiss eller Sweet (möjligen Bowie, dock) som pågår två decennier för länge, tills de tynat bort bland Gröna hissen-drinkarna på en ålandsbåt.

De vill avsluta på topp. Och den 17 december får vi den sista sången live på ett sekundsnabbt utsålt Tele2 Arena i Stockholm.

Men Kent finns alltid kvar. Då, som nu och för alltid. ■

egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner