©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

Med bromancen som sköld
Av Hateff Mousaviyan   
Måndag 12 december 2016, 11:42

theblaze - virile.pngDe dansar de vilsna själarnas capoeira. Hateff Mousaviyan kan inte slita blicken från en viss video med The Blaze. (Texten ursprungligen publicerad i just utkomna Sonic #89 under vinjetten »Årets musikvideo«.)

 

Det finns en scen i Xavier Dolan-filmen »Mommy« (2014) som jag fortfarande har svårt att skaka av mig. Problembarnet Steve och hans mamma har bjudit över Kyla, den plågade grannkvinnan, på middag. Mitt i småpratet börjar mor och son, helt apropå ingenting, mima ikapp till Céline Dions »On Ne Change Pas«. De gör det med så mycket hjärta att Kyla för en kort sekund glömmer sina talsvårigheter och sjunger med i låten. Ingen är mer lättad än hon.

   Det porlar inom mig när jag tänker tillbaka på denna sekvens.

 

Precis samma känslor, och många mer därtill, drabbar mig när jag ser musikvideon till The Blaze »Virile«. I en liten etta i något av Paris yttre arrondissement har två vänner riggat upp en musikanläggning. De har den där typen av förfest som egentligen bär alla tecken av en efterfest: hög musik, gräs och en ur alla vinklar diffus stämning. Vad som faktiskt sägs eller görs en sådan här kväll är helt irrelevant. Man är där för att glömma, tillsammans, vilket räcker när man är i sällskap av sin allra bästa vän.

   1:35 in i videon lyfter det. Bryggan strippas bar, så när som på den kraftigt reverbade falsksången från den långa vännen i keps och röd träningsjacka.

 

»Hoooo come with me we gonna burn a sunset

Just take your lighter, sky will be better in red

We will find some love, we will find some light

We will never be alone, ’cause everything will be so bright«

 

Han vrider upp reglaget på det bakomliggande technobeatet och dansar bort till mitten av rummet. Här låter det som om en femtio gånger coolare version av Lambchops »The Hustle« hade korsats med Chromatics »Lady«. Det är sanslöst medryckande. Jag är där, hos dem, men också i minnet från kvällar då den där typen av ovärderlig bromance har fått agera polstjärna i dimman.

  Kameran följer vännernas kärleksfulla boxningsmatch med böljande rörelser. Estetiken bär spår av nämnde Xavier Dolan, men också av Mathieu Kassovitz och Gaspar Noé. Det måttas slag, röks och kramas om vartannat. De dansar de vilsna själarnas capoeira och det går inte att slita blicken ifrån dem.

 

»Hooo I need my loneliness But I’m lost without you

I’m feeling so fearless

When you give me the proof«

 

Jag vet inte hur många vänner jag har skickat »Virile«-videon till sedan jag kom över den i somras. Ivrigt spammande efter bekräftelse och samförstånd. Jag ville ju att den ska nå fram, ändå in, precis som den gjorde med mig. Ingen, förutom min allra närmaste vän, verkar lika såld som jag.

   Kanske handlar det om att upptäcka låten vid rätt tillfälle. När allt som var inte längre är. När du har upp över öronen av saker att göra men samtidigt har en icebox where your heart used to be och är scared of the middle place between light and nowhere och börjar famla efter mening as the great winds of the planet spiral in.

Då, och enbart då, kanske du kan förstå storheten i Paris-duons musikvideo.

Må det dröja länge innan dess. ■

 

egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner