©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

stonesblue.jpgTHE ROLLING STONES

Blue & Lonesome

Polydor/Universal

Betyg: 6

 

Att Stones gör en bluesplatta är möjligen lika med att de »går tillbaka till rötterna«. Det är dock inte att förväxla med att det som per automatik blir lika bra som när de i sin ungdom fann sin näring i samma rötter. Då var allt nytt, spännande, de var själva på väg framåt - och publiken hade inte redan hört allt. Framför allt hade bluesen de tolkade ännu inte hunnit bli »klassisk«, den var ju i stora stycken dagsfärsk och outforskad, synnerligen värd att lyfta fram för en annan och - skulle det sedermera visa sig, Stones hade trots allt inte blivit Stones än - större publik.

I dag är allt annorlunda.

Frågan är om det finns så mycket näring kvar att hämta.

Det finaste med »Blue & Lonesome« är ungefär samma sak som var det bästa med gruppens intima lilla gig på Cirkus i Stockholm 2003: att The Rolling Stones fortfarande kan låta som ett riktigt, verkligt band av kött och, låt vara några liter utbytt, blod. Det har annars varit lite svårt att erinra sig vid deras spektakelshower och lätt uppskruvade skivor. Och det faktumet i sig är en smula rörande, för det här är ju en skiva som sluter cirkeln. Stones är tillbaka där de började, i rollen som coverband.

I begynnelsen spelade de in låtar av Willie Dixon, Chuck Berry och Jimmy Reed för att de älskade dem, och för att de inte hade något eget material att komma med.

Egentligen är det likadant i dag. Men medan Jagger-Richards där för drygt femtio år sedan ännu inte hade hunnit skriva egna låtar handlar det nog i dag främst om att de inte längre orkar skriva några. I ännu högre grad går det sannolikt spåra den här skivans uppkomst till att de inte mäktar med att gå en vända till med listtänk, interna stridigheter och nya heta producenter som ändå inte lyckas få dem att låta angelägna för en samtid som för längesen gått vidare.

Sålunda är »Blue & Lonesome« rätt i teorin. Något opretentiöst, något som får dem att verka mindre desperata och mindre dömda att misslyckas. Det kan liksom inte gå snett och det gör det väl inte riktigt heller. Herrarna har trots allt ansträngt sig en del vad gäller urval av låtar (fyra från Little Walters repertoar, bara en sådan sak). Det är lös, skramlig och fräsig Chicago-blues som struttar fram med en överraskande potent swagger. Och Mick Jagger sjunger bättre än på flera decennier, vilket är efterlängtat.

Det är bara det att alltsammans är så… förväntat. Väldigt lite säger något vi inte redan vet. Ja, förutom möjligen då den där detaljen att de låter som ett verkligt band igen.

Det är långt ifrån säkert att det hade blivit vansinnigt mycket bättre om de i stället gett sig hän åt reggae eller country över ett helt album, men själva greppet hade känts piggare utan att för den skull förefalla ologiskt.

Nästan rakt igenom ligger »Blue & Lonesome« precis på gränsen mellan att vara småtrevlig och småtrist. Men efter ett gäng skivor som pendlat mellan det dåliga och det direkt pinsamma är ju det ett stort steg framåt. Även om det nu råkar vara ett med blicken i backspegeln.

PIERRE HELLQVIST

2016-12-02

egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner