©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

Stor skalle och besvärlig trut
Av Patrik Svensson   
Måndag 28 november 2016, 13:02

timbuk1.pngtimbuk2.pngJust nu är Jason Diakité aktuell med självbiografiska boken »En droppe midnatt«. I Sonic #21/2005 publicerade vi en lång artikel om artisten vi vanligtvis känner under namnet Timbuktu. I intervjun pratar han med skribenten Patrik Svensson (foto: Peter Westrup) om sina egna tillkortakommanden, svensk proggmusik och huruvida huvudet hunnit krympa sedan senast.

  

Första gången Timbuktu gjorde en stor intervju var i slutet av sommaren 1996.

Det var för Mejeriets egen tidning Monitor i Lund. Undertecknad skrev, Hanna Teleman tog bilderna, och vi satte honom på omslaget, inte så mycket på grund av intervjun utan för att vi tyckte att bildidén var rätt cool.

Timbuktu stod i bar överkropp, jeansen nedhasade så långt att Hilfiger-fillingarna stack upp en hel decimeter, över bröstet var namnet timbuk 2 skrivet med svart fingerfärg. Han var tjugoett år och hade precis släppt sin första singel, »Lifestress«, producerad av Christian Falk och DJ Sleepy.

Han såg väldigt ung ut på det där omslaget, och framför allt rätt kaxig.

Men det var något konstigt med bilden. Huvudet såg groteskt överdimensionerat ut, avståndet mellan öronen tangerade nästan axelbredden, som om skallen inte alls hörde ihop med resten av kroppen, som om någon ondsint fotograf eller redigerare klippt och klistrat och placerat ett alldeles för stort huvud på en alldeles för liten kropp.

Vilket naturligtvis var vad Timbuktu själv trodde, i likhet med många andra. Tittade man riktigt noga tycktes man till och med kunna se en svart rand på halsen. Manipuleringen verkade uppenbar. På en fest på Mejeriet konfronterade en full Timbuktu fotografen, den anonyme redigeraren stod räddhågsen bredvid och försökte göra sig osynlig.

I flera år därefter kom saken upp varje gång Monitor ville intervjua någon från Lunds hiphopscen: »OK, men ge fan i att mixtra med bilderna.«

 

Det har gått mer än åtta år sedan dess. Timbuktu är precis färdig med sitt fjärde soloalbum, »Alla vill till himmelen men ingen vill dö«.

Vi träffas på Hilton vid Triangeln i Malmö. Han är lite nervös för plattan, och lite sjuk, men på gott humör. Han har förvisso inte glömt det där första tidningsomslaget, han säger att han länge var övertygad om att bilden var manipulerad, att hans huvud såg »sjukt stort ut«. Men han säger också att han nu har övergett konspirationsteorierna, att reaktionen bara berodde på hans egen nojighet.

Vilket tycks sunt, för sanningen är, på Bibeln, att någon bildmanipulation aldrig ägde rum. Timbuktu hade helt enkelt en rätt stor skalle och en inte särskilt stor överkropp. Av någon anledning tycktes detta förhållande förstärkas ännu mer genom den vinkel ur vilken bilden togs.

De rent kroppsliga proportionerna är kanske de samma i dag, men bildligt sett har huvudet krympt. Inte som så att mindre får plats i det, utan i den bemärkelsen att Timbuktu blivit mer ödmjuk, något mindre självcentrerad, något mer nyanserad och balanserad i förhållande till sin omgivning.

Det är en normal utveckling i takt med att mognaden kryper på en, att man krymper, att världen blir större och man själv tar allt mindre plats. Det är naturligtvis också den stora paradoxen med att bli äldre och klokare. Logiskt sett borde Timbuktus skalle vara som allra störst nu, vid trettio års ålder, när han kommit dit han ville och blivit en av landets största artister, när folk hela tiden drar i honom, vill ha en bit av honom, vill höra honom rappa, prata, analysera eller diskutera. Men erfarenheten funkar oftast inte så. Erfarenheten hindrar en från att vara som kaxigast när man mest förtjänar det.

 

Timbuktu föddes som Jason Diakité i januari 1975. Han växte upp på Östra Torn i Lund, på sjuttiotalet ett eget litet paradisiskt universum av mångfald. Med föräldrar som kommit från USA till Lund redan 1969 och förälskat sig i det stora i det lilla, i den pittoreska småstaden som samtidigt rymde hela världen, i de röda fanorna som hängde från fönstren i studentbyggnaderna.

På Östra Torn bodde invandrare och hippies, och då det inte fanns någon norm fanns heller inget att avvika mot. Timbuktu var svart men socialt färgblind, han hade från början ingen aning om att det över huvud taget spelade någon roll. Det var först när han började på en skola där i stort sett alla elever var normal, svensk, vit medelklass som han började känna av den sociala schizofreni som präglat honom sedan dess. Å ena sidan trygg medelklass i akademiska Lund. Å andra sidan alltid svartskalle, hudfärgen som evig markör.

Han kan röra sig mellan världarna tämligen obehindrat, men han kan aldrig helt skaka av sig den ena till förmån för den andra.

Då, 1996, när Timbuktu och hans skalle poserade i Hilfiger-fillingar och kaxig uppsyn på sitt första tidningsomslag, hade han precis tagit steget ut i den vuxenhet som, var det tänkt, skulle innebära en spikrak marsch mot oöverskådlig framgång. Det blev aldrig riktigt så.

- Skivdebuten kändes som en stor grej, men... jag ska inte säga att det inte ledde någonstans men jag kommer ihåg Lollipopfestivalen 1996. ADL skulle spela och jag skulle spela efteråt, bara den låten. Det blev uppskjutet som fan så jag gick inte på förrän typ fyra på natten och det gick skitdåligt. Jag stod bara och tittade ner i marken. Jag var inte så bra på att uppträda då. Hade ingen scennärvaro alls. Jag kommer ihåg att ADL sprang ut på scenen när jag körde och liksom puttade fram mig till scenkanten och sa »titta upp man!«.

- Jag var skitnervös. Jag var tvungen att vara stenad när jag uppträdde. Jag var alltid så stenad att jag inte pallade titta folk i ögonen. När jag tänker tillbaka på det var jag skitkass på scen. Det var aldrig självklart att jag skulle lyckas med musiken.

 

Det var först 1999 när Timbuktu tillsammans med producenten Måns Asplund och Breakmecanix bildade det egna bolaget Stress Records, som så småningom blev Juju Records, som allt plötsligt smälte samman. Några kompisar fixade administrationen. Andra kompisar gjorde videor. Timbuktu skrev. Breakmecanix fixade beats. De mer eller mindre bodde i studion.

- Vi blev plötsligt så övertygade om att vi kunde, att vi kunde göra hela grejen själva, att vi blev höga på den grejen. Det bara rann ur hjärtat på en, de här låtarna och beatsen och hela grejen.

I oktober 2000 kom första egna albumet, dubbelplattan »T2: Kontrakultur«, med en skiva på svenska och en på engelska, och framför allt med låten »Pendelparanoia« som kom att förändra allt.

- Vi tyckte aldrig att det var särskilt coolt med svensk rap, och fortfarande är det lite så att det tar emot lite grann. Men jag upptäckte den kvällen jag skrev låten »Pendelparanoia«, att shit, jag kan verkligen uttrycka någonting. Det var första gången rappandet gav mig ett sådant värde.

Varför kunde du inte skriva så på engelska?

   - Jag hade aldrig testat på engelska. Det vara bara ord liksom, det skulle bara rimma, vara snyggt, vara coola ord, coola metaforer. Och det är lite så fortfarande, för jag släppte liksom engelskan vid den tidpunkten. Den engelska delen av mitt textskrivande har inte växt för fem öre sedan dess.

Efter »T2« kom »WDMD« med singlarna »Gott folk« och »Jag drar« och beats som byggde på percussion och akustiska gitarrer. Hur gick det till?

   - Vi spelade in »Jag drar« på ett vanligt hiphopbeat först. Men så satt vi en kväll och drack HB, vi hade en kompis som gjorde otroligt fin HB, och jag sa till Måns »kom igen så vi går ner i studion så kan du lira gura«, för Måns höll precis på att lära sig spela gitarr. Och Måns lirade, och sedan samplade han Ben Harper och en djembatrumma, och lirade ännu en liten slinga. Och jag kom ner och rappade men var så full att jag liksom bara skrek ut texten, fast med ton. Det lät ju väldigt annorlunda än det gjort tidigare och vi tyckte det lät skitfett. Efter det gjorde vi också »Gott folk« och jag ville bara göra fler låtar så.

 

Nya albumet är ännu ett steg bort från den traditionella hiphopen. Det är uppenbarligen resultatet av ett slags parallell utveckling. Timbuktu har som rappare, allt sedan han skrev »Pendelparanoia«, rört sig bort från den amerikanska låtsasvärld som präglar mycket av även den svenska hiphopen. Samtidigt har han tillsammans med Måns och Breakmecanix gett sig ut på en musikalisk tripp som fört dem allt längre bort från hiphopens ursprung.

Det är än mer uppenbart på »Alla vill till himmelen ...« än tidigare.

De befinner sig i ständig rörelse - av nyfikenhet, av otålighet eller bara av ohejdad vana.

De rör sig mot funken naturligtvis, den gamla gistna orgeln står där som en betongkoloss i ljudbildens centrum, turnerandet med Damn har satt sina spår. En låt som »Plotten tjocknar« är en ivrigt ömsint flört med funkens klassiska element och »Skjuter du, skjuter jag« med Svante Lodén som gäst låter som en kärleksballad av Bootsy Collins, fast utan glitter och utan kärleksförklaringar.

De rör sig mot reggaen, Timbuktus, Måns och rapparen Chords sidoprojekt Helt Off har gett mersmak - i »Fruktansvärld« drar en gästande Promoe med sig hela sällskapet långt in i rootsreggaens traditioner.

De rör sig även i helt andra riktningar, fem av låtarna på plattan är inspelade i Ghana och spår som »Stirra ner« och »Nu« är kort och gott västafrikansk pop, avslutande »Oavsett vad« är uppbyggd kring ett afrikanskt körarrangemang av Rantoboko.

Det är en utveckling som tycks ha förlorat alla hämningar och all försiktighet och man skulle kunna kalla det dumdristigt eller övermodigt men för en rappare, präglad från allra första början av hiphopens benhårda konventioner, är det naturligtvis först och främst något ganska unikt.

Mycket på nya plattan är väldigt långt ifrån traditionell hiphop.

   - Ja, men jag kan inte vara regressiv, inte backa för den här viljan att gå framåt, jag kan inte få den ogjord så att säga. Jag var skitnervös när vi skulle släppa »Gott folk« och tänkte att folk skulle dissa den, att den var för mesig. Och det är jag väl egentligen fortfarande. Men hittills har jag bara fått kärlek, även från hiphoppubliken, överväldigande mycket kärlek.

Du skriver ofta, inte minst på nya plattan, om dina egna brister och fel.

   - Mina egna tillkortakommanden har alltid varit det som sporrat mig till att skriva låtar. På det sättet är jag min egen främsta inspirationskälla. »Gott folk«, »Pendelparanoia« och »Alla vill till himmelen« är låtar som handlar om att jag kan döma mig själv före alla andra, för att jag inte försöker tillräckligt. De handlar mycket om att vara en bättre människa, som försöker att inte vara osjälvisk, som inte tar alldeles för lite ansvar.

 

En liten man med stor skalle som kommit underfund med att han egentligen är en rätt dålig människa men aldrig kan sluta berätta om hur han verkligen bemödar sig att bli bättre. Det låter som svensk hiphops svar på Woody Allen. Vilket kanske inte är en helt felaktig liknelse.

»Alla vill till himmelen men ingen vill dö« rör sig över huvud taget på ett mer personligt plan än de föregående skivorna. Timbuktu är inte längre lika snabb med att peka finger åt Göran Persson, han riktar allt oftare fingret mot sig själv i stället. Något som också blottar en motsättning. För när Timbuktu skriver om det stora gemensamma - och det gör han naturligtvis också på »Alla vill till himmelen« - ställer han stora krav på människor. Han kräver att vi ska ta ansvar, inte vara så egoistiska, inte vara rädda och fega. Då är han en man med pretentioner. Och pretentioner är som bekant en mördare. Att ställa krav på andra är det samma som att ställa krav på sig själv. Lever man inte upp till dem står hyckleristämpeln färdig att användas.

- Jag känner att jag alltid har varit ärlig med att jag definitivt inte är ett helgon, och att jag inte är någon slags förebild i det avseendet. Jag har aldrig påstått att jag lever upp till de här höga idealen, det är snarare ribban jag sätter för där jag vill vara men inte är. Men det finns en vilja att bli en bättre människa som genomsyrar alla grejerna. Och det feta med mitt jobb är ju att jag lärt känna mig själv genom det. Det är så här jag tänker i det lilla vardagstänkandet, och genom att göra det lite övertydligt så inser förhoppningsvis lyssnaren att så kan man ju inte tänka.

Du föregår med dåligt exempel?

- Ja, det är precis som med »The botten is nådd«. Den här ångesten över att man är dålig, att man är oförbätterlig. Det är någonstans där jag hämtar nästan allt material till mina låtar. Vilket de flesta kan känna igen. Alla har varit bakfulla någon gång.

- Det är lite det jag menar i »Det löser sig« på nya plattan också. När det inte längre finns några ursäkter, när jag är oförbätterlig, så har jag en tendens att bara skjuta det framför mig. Låt gå, mañana mañana. Och om någon menar att jag inte lever upp till det jag säger så håller jag med helt och hållet. Nej, det gör jag inte, men jag vill göra det.

Hur ser du på ditt ansvar då?

   - Jag har inget ansvar. Gentemot lyssnarna känner jag inget ansvar. Jag känner ett ansvar gentemot mig själv. Att jag gör det som krävs av mig så bra jag kan. Vad kan jag leva med att jag står och säger? Vad kan jag leva med att jag gör?

Men är det inte lite väl enkelt att säga så? Du utnyttjar möjligheten att uttrycka en massa åsikter. Du måste vilja något med det?

   - Ja, men jag tror ju att folk behöver höra det. Och vad jag vet helt säkert är att jag behöver säga det. För jag ser på mitt liv och mina vänners liv och livet som händer runt omkring och livet som händer på TV och livet som händer på film och livet som det skrivs om i böcker och tidningar. Jag reagerar ju på det. Tycker jag det är rätt? Gör det mig glad eller ledsen? Det är bara min reaktion på livet. Och den är kanske inte alltid bra och kanske inte alltid dålig heller.

Röstar du?

   - Jag har inte fått lov att rösta i Sverige. Jag röstade en gång i kommunalvalet och då röstade jag på min morsa för hon ställde upp.

Är du inte svensk medborgare alltså?

- Jag har precis blivit det, det blev klart i november, men jag har inte hämtat passet från snuten än. Min farsa sa att det är bäst att jag blir det nu för om några år kanske jag inte får lov. Han kan tycka att jag snackar för mycket.

- Jag skrämde honom rejält för ett tag sedan. Vi brukar prata politik, han snackar alltid politik och det enda han bett mig om är att jag inte ska prata offentligt om Israel och Palestina. Och jag har aldrig gjort det för jag har tyckt att han har rätt, att jag inte ska ge mig in i det. Men när vi käkade middag drog jag ett långt utlägg om vissa aspekter i frågan och varje gång jag tar upp det hemma får han ett nervöst uttryck i ansiktet för han tror att jag ska skriva en låt om det.

 

Den 29 december 2004. Tillbaks på Mejeriet i Lund. Timbuktu spelar tillsammans med Magnus Tingsek. De är helt ensamma på scenen, sitter på varsin barstol. Tingsek spelar akustisk gitarr och sjunger, Timbuktu rappar. De spelar »Gott folk« och Timbuktu presenterar den som »Kort folk«. De spelar »Ett brev«, »The botten is nådd« samt »Alla vill till himmelen« och »Kärlekens bandvagn« från nya plattan.

Magnus Tingsek knycker spastiskt med huvudet när han spelar och Timbuktu kan inte sitta still. Han skruvar sig på stolen, reser sig upp, sätter sig ner igen, studsar upp och ner som en fjäder. Och det uppstår ett slags kedjereaktion i publiken, leenden som sprider sig över hela rummet. Det känns som... ja, det känns som progg på något vis, om man tänker sig proggen som rörelse snarare än som musikform. Det är något med den där växelverkan mellan scen och publik, som ett slags kärleksfylld pingpongmatch där Timbuktu hela tiden tar in för att kunna ge ut. Det finns en outtalad överenskommelse om att alla står på samma sida.

Och på samma sätt som proggen inte var någonting utan samhörigheten tycks denna samhörighet livsnödvändig också för Timbuktu.

- Ja, säger Timbuktu veckan efter på Hilton i Malmö, och det är därför jag kan bli så nervös för hur mina nya grejer ska tas emot. För att göra det jag gör måste jag ha lyssnarna med mig. Att publiken känner att detta är våra ord, att man har fingret på nerven, vet var lyssnaren är. På det sättet är det en sån jävla klockren grej att bo i Malmö. För här cyklar man runt på stan, hänger med människor, man kan inte sätta sig i något elfenbenstorn och fila naglarna och äta vindruvor hela dagarna. Jag tror det är problemet med amerikanska rapartister - de tjänar sina miljoner och så blir det omöjligt för dem att hänga i the hood, liksom. Det blir svårt för dem att göra musik som handlar om det livet även om alla hävdar att det är det de gör.

- Den identifikationen kanske fanns i proggen, men i mycket av dagens amerikanska hiphop så finns den ju inte alls. Det är möjligt att om man bor där så kan man relatera till idealen och blingbling och thugmentaliteten, men här är det verkligen bara rena rama kinesiskan. Det är därför jag är så glad att jag började köra på svenska. Just den bonusen, att OK, jag snackar om våra grejer.

Det finns en Thåström-låt som heter »Alla vill till himlen«.

- Jag visste inte det när vi spelade in den. Vi spelade in fem av låtarna till plattan i Ghana och där träffade vi en äldre snubbe som sa »You know, Ghana is like, everybody wants to go to heaven but nobody wanna die«. Måns översatte det till »Alla vill till himmelen men ingen vill dö« och jag tyckte bara det lät så fett på skånska.

- Från början är det ett Peter Tosh-citat och jag hade ingen aning om att det fanns en Thåström-låt som hette så då. Det var först när jag kom hem och spelade låten för Pange Öberg och han flög upp ur soffan och sa »fan du måste lyssna på detta«. Och så satte han på Thåström.

Kan du känna någon samhörighet med Thåström?

   - Det lilla jag hört och det lilla jag läst om Ebba Grön är skitcoolt, det är verkligen i linje med vad jag själv tycker.

Det finns ju en tradition...

   - Ja, och det är det som är coolt. Att jag inte visste det innan vi började köra hiphop på svenska, och att jag upptäckte hela det här svenska sjuttiotalet. Även Promoe har visat mig äldre svenska grejer, som Nationalteatern till exempel. Det finns mycket proggmusik som är jävligt cool. Framför allt hur de lekte med orden. Även Peps så klart, hela hans stil. Jag har stor respekt för honom. Han är verkligen en förebild. Han har varit kompromisslös och samtidigt lyckats gå den här balansgången mellan de stora och de personliga idealen. Det är egentligen det jag vill göra. Musik som handlar om vanliga människor och som är till för vanliga människor.

Finns det också en skånsk tradition?

   - Kanske, Skåne har ju blommat upp som fan de senaste åren.

Det tycks vara något speciellt med skånsk reggae. Och när man lyssnar på Helt Off-plattan så märker man att er skånska är mycket grövre och mer utpräglad där.

   - Reggaen har ju alltid varit på patois och det är en väldigt distinkt dialekt, som man inte alltid förstår, men det behövs liksom. Det finns väl en del lökiga reggaelåtar på vanlig engelska men det blir för tunt på något sätt. Man får mer rotkänsla genom patois. Kanske kan man jämföra den grova skånskan med patois. Jag tror i alla fall att den gör sig bra i reggae. Över huvud taget tror jag att skånska är ett bra språk att kicka på.

Har det med diftongerna att göra?

   - Kanske, jag kan inte tillräckligt mycket om språk för att komma med någon djupare analys.

Du bodde i Stockholm ett tag men tycks ha rotat dig i Malmö nu. Hur behandlar Malmö dig?

- Med fans är det en sak, för de vill oftast inte ha så mycket. Så fort jag öppnar munnen och pratar med dem så blir det mindre värt än deras bild av mig. Så fort jag snackar med dem raseras deras bild av mig för då är jag ju jag. De har byggt upp en helt annan grej, men jag är en snubbe som kanske är trött, full, bakfull, stressad eller vad det nu kan vara. Men ofta i Malmö kan jag märka att folk inte vill tas för en person som snackar med mig bara för att jag är jag, vilket gör att många inte snackar med mig alls. Eller att folk går in i en diskussion genom att ursäkta sig med att de egentligen inte är sådana och det är inte för att du är den du är utan jag bara menar... och så vidare. Folk kan knappt ens ge positiv feedback utan att tillägga att »det är inte så att jag är någon sorts groupie eller tycker du är särskilt grym men den låten är jävligt fet«.

- Det har också gjort det nästan omöjligt att träffa tjejer. Det har gett mig ett socialt handikapp. Jag kan få för mig att så fort någon snackar eller flörtar med mig så är det bara för att jag var i Sydsvenskan eller att jag var på TV eller att jag uppträdde på Malmöfestivalen. Inte för att jag är trevlig eller snygg eller vad fan det nu kan vara i vanliga fall.

Men så säger ju alla. Det låter misstänkt helgonlikt, du måste väl ändå uppskatta situationen...

   - Det är klart jag gör. Men jag skjuter ju mig själv i foten. För den dagen det inte är så kommer min möjlighet att träffa kvinnor vara obefintlig. Men det är klart, vi är ju inne på området lyxpro-blem. Med stort L. Men bara för att förklara hur jag faktiskt känner.

Du gör ju P3 Hip Hop också och måste lyssna på massor av ny musik. Vad gillar du bäst?

   - The Roots räddade ju mitt förra år. Men det kom rätt mycket feta grejer faktiskt. En av årets bästa plattor var helt klart Devin The Dude. De La Soul tyckte jag om, jag gillar att det är vanliga snubbar som pratar om vanliga saker, att de inte gör sig till. Även Kanye West faller ju i den kategorin, det är skönt att se att det sker någon slags förändring. Jag hade väntat mig att Talib Kweli skulle komma med en platta som befäster honom som den nye Jay-Z, men jag blev väldigt besviken på den. Detsamma gäller Mos Def, för honom gillar jag verkligen annars.

Lyssnar du på electronica eller mer experimentell hiphop som Anticon?

   - Nej, ofta tycker jag det är pretentiöst, och att produktionen saknas. Det tilltalar mig inte riktigt rytmiskt, beatsen är inte där. Plus att de har en lite högfärdig attityd. Kanske inte just Anticon, men många artister inom den delen av independentscenen. Det är lite snobbigt. Jag är mer för 92-skolan, jag är lite insnöad på en viss typ av östkusthiphop. Jag är väl lite av en traditionalist på det sättet.

Men det är ju ganska långt ifrån den musik du gör själv nu.

   - Ja, ännu en gång är vi där, med motsägelserna. Hycklaren är i sitt esse.

I »Kom närmre« från »WDMD« rappade du om dig själv: »Han har en stor skalle och en besvärlig trut.« Vad menade du?

   - Tja, jag har väl alltid tyckt att jag har lite stort huvud, men jag menade mer att jag har rätt mycket i skallen. Att jag är ganska smart men snackar en jävla massa goja också.

Så det är inget komplex?

   - Nej, för fan, jag tror inte jag har några komplex. Napoleonkomplex i så fall.

egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner