©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

leonarddarker.jpgLEONARD COHEN

You Want It Darker

Sony

Betyg: 9

 

Defaitism; att ge upp utan kamp. Inget ord beskriver Leonard Cohen, hans musik och texter, bättre.

Han skivdebuterade 1967, vintern som följde på »The Summer of Love«. I medierna rapporterades om paisleymönstrade skjortor, sinnesutvidgande droger och fri kärlek. Radion spelade »All You Need is Love« med The Beatles, »I’m a Believer« med The Monkees och »A Whiter Shade of Pale« med Procol Harum. Leonard Cohen var trettiotre år gammal och desillusionerad. Efter att ha tillbringat ett decennium av sitt liv som ung och lovande poet hade han lämnat sitt hemland Kanada och senare Storbritannien för USA i ett försök att pånyttfödas som konstnär. »Songs of Leonard Cohen«, inspelad i New York hösten 1967 tillsammans med producenten John Simon, gick stick i stäv med tidsandan. För Leonard Cohen klingade ungdomsgenerationens framtidsoptimism falskt. Inte för att han kom från en annan värld, väsensskild från deras. Inte för att han inte förstod, eller kunde relatera till, deras förhoppningar. Vad som gjorde honom till en säregen låtskrivare och artist var i stället just att han förstod sin publik, att han drömt deras drömmar, men att han såg att erfarenheter är komplexa, med fram- och baksidor, och att en berättelse som inte rymmer båda delarna, allra helst på en och samma gång, är en halv berättelse. I hans texter tilläts flera perspektiv existera parallellt. Han både såg, och såg igenom, det han berättade om. I »The Stranger Song«, ett av de mest minnesvärda ögonblicken på »Songs of Leonard Cohen« , sjöng han: »But now another stranger seems/To want you to ignore his dreams/As though they were the burden of some other.«

När man i dag lyssnar på Leonard Cohens tidiga album hör man hur tydligt hans ämnesval, försöken att komplicera och belysa från flera vinklar, bildar en tydlig kontrastverkan mot just sextiotalets ungdomsgeneration och deras revolt. Där de var långhåriga och orakade såg han ut som en kamrer - i kostym, slips och vattenkammad sidbena. Där de sjöng om kärlek sjöng han om lust och åtrå. Där de sjöng om sexuell frihet sjöng han om svartsjuka. Människorna som hemsöker hans texter är på samma gång fattiga och rika, på samma gång ensamma och tillsammans. Det är utrymmet där emellan - distansen och avståndet - han beskriver, alldeles oavsett om han berättar om kärlek, gudstro eller social oro och rättviselängtan. Han är en protestsångare i någon mening, i bemärkelsen att han skildrar det han ser, som han ser det, inte sällan med en kritisk blick. Men det är inte i första hand tillvaron som sådan han protesterar emot, så mycket som att tillvaron i grunden är orättvist beskaffad. Det enkla, men förödande, faktum att oavsett vad vi gör, hur vi än förhåller oss till tillvaron, så är vi på förhand dömda att misslyckas. Leonard Cohen är aldrig sen att påminna oss om att även om molnen har silverkanter, så är de alltjämt just moln. Vi ska alla en gång dö. Så mycket, men inte mer, vet vi när vi föds. Existensen är en kamp med förutsägbar utgång.

Kanske är det också därför Leonard Cohen kommit att tillbringa sin ålders höst i det närmaste uteslutande åt att skriva och sjunga om livets slut. En berättelse om ett liv är som bekant inte fullständig om den inte också innehåller död. »Old Ideas« från 2012 och »Popular Problems« från 2014 var tematiska släktingar till Bob Dylans »Time Out of Mind« och David Bowies »Blackstar«. Till tonerna av böljande blues, mörk som natthimlen, berättade Leonard Cohen om att bli äldre, med färre dagar framför än bakom sig, och om hur varje samtal nu mest fungerade som påminnelse om en nära förestående, evig tystnad. »I got no future/I know my days are few«, sjöng han i »Darkness«. »I thought the past would last me/But the darkness got that too«.

Att »You Want It Darker« heter just så, och inte åtföljs av ett fråge- eller utropstecken, är således logiskt. Om det är Gud, eller vi som lyssnar, som kräver ytterligare mörker spelar inte så stor roll. Ämnesvalet är på förhand givet. Efter en viss ålder finns bara en sak att skriva om för den som blickar framåt. Leonard Cohen har hunnit fylla åttiotvå. Efter att ha tillbringat de senaste fem åren av sitt liv åt att turnera med sina senaste, förvånansvärt framgångsrika, album har kroppen börjat protestera. I texthäftet till »You Want It Darker« tackar han sin son Adam Cohen, som producerat och står som medkompositör på flera av spåren, för att han burit honom genom arbetet med skivan. I titelspåret riktar han blicken mot himlen med en hälsning: »I’m ready, my lord«.

Leonard Cohen har alltid varit en allvarlig artist och låtskrivare. Varje album han spelat in, från »Songs of Leonard Cohen« till »I’m Your Man« och »Popular Problems, har varit allvarliga album. Men det är vad han gör med allvaret, hur han närmar sig mörkret utan att helt omslutas av det, som gör honom unik. »There is a crack in everything/That’s how the light gets in«, den ofta citerade raden från »Anthem«, fungerar i själva verket som både innehållsdeklaration och programförklaring. Leonard Cohen vet att kompakt mörker är outhärdligt. Det är gliporna av ljus som ger mörkret mening och innehåll. Till och med hans mörkaste ögonblick, de ögonblick som resulterat i smeknamnet »godfather of gloom«, innehåller en textrad eller fras som leder den som lyssnar ut ur mörkret. Som konsekvens har han blivit en ljusbärare också för sin publik. Den som söker allvar, söker sig till mörker, och den som i musiken söker en väg ut ur mörkret söker sig ofta till Leonard Cohen.

»You Want It Darker« är ett konfrontativt album. Mot bakgrund av sparsmakade, men effektiva, arrangemang - ofta bara en basgång, en mässande kör eller akustisk gitarr - ställer Leonard Cohen sin omgivning, sig själv och - framför allt - Gud mot väggen. »I struggled with some demons/They were middle-class and tame«, sjunger han vid ett tillfälle, med ett anklagande finger mot himlen. »I didn’t know I had permission/To murder and to maim«. Vid ett annat riktar han udden mot sig själv. »I don’t need a pardon/There’s no one left to blame/I’m leaving the table/I’m out of the game«. Det är den åldrade konstnären på kollisionskurs med existensen. Att lyssna är att se ett liv blottläggas och utvärderas för allmän beskådan.

Ändå är det som om Leonard Cohen själv förstår att defaitismen, övertygelsen om att allt motstånd är meningslöst och att det enda en människa kan göra är att ge upp utan kamp, inte duger som vägvisare och moralisk kompass. I »If I Didn’t Have Your Love«, som alltmer framstår som själva hjärtat på »You Want It Darker«, sätter han mörkret, det han tillbringat en karriär åt att navigera i, i relief till det ljus han sökt.

 

»If the stars were all unpinned

And a cold and bitter wind

Swallowed up the world

Without a trace

Well that’s where I would be

What my life would seem to me

If I couldn’t lift the veil

And see your face«

 

Vi ska alla en gång dö. Så mycket, men inte mer, vet vi när vi föds. Existensen är en kamp med förutsägbar utgång. Lindringen - ljuset som tränger in genom gliporna - är andra människor, deras värme och omsorg.

Mer tröst än så kan Leonard Cohen inte erbjuda på den plats där han nu befinner sig. Mer tröst än så behövs heller inte.

NIKLAS ELMÉR

2016-10-21

egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner