©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

Ensam är stark
Av Pierre Hellqvist   
Tisdag 18 oktober 2016, 20:51

Chynde.pngChynde2.pngChrissie Hynde släpper den här veckan nytt album under Pretenders-flagg. Det rör sig om Nashville-inspelade och Dan Auerbach-producerade »Alone«. Recension här på sajten på fredag. I väntan på det kan du förslagsvis ta del av Pierre Hellqvists hyggligt utförliga intervju med Chrissie Hynde från Sonic #75, sommaren 2014, då hon var aktuell med det aningen ofrivilliga soloalbumet »Stockholm«.

 

– Ingenting! Absolut ingenting!

Chrissie Hynde skrattar. Ljudligt. Hon har precis fått frågan vad som är bäst med att vara Chrissie Hynde just nu.

Efter trettiofem års musikkarriär under Pretenders-flagg ger hon nu ut skiva i sitt eget namn. Mot sin vilja. I många år har bransch, kollegor och vänner varit på henne: Ska du inte gåsolo? Pretenders har ju länge ända varit synonymt med Chrissie - och en anonym, mer eller mindre utbytbar, skara kompmusiker.

Det är bara det att drömmen var att spela i ett band. Inte att ståensam. Spelar roll gör säkert även det faktum att hon inte direkt är typen som gillar att bli åtsagd vad hon ska göra...

Hade det varit upp till henne skulle nya albumet inte ha släppts som Chrissie Hynde utan under gruppnamnet Russian Icons, där tvåandra givna medlemmar skulle ha varit »Bjorn and Jockey«. Närmare bestämt Björn Yttling och Jocke Åhlund - hennes huvudsakliga samarbetspartners på»Stockholm«, som den stockholmsinspelade solodebuten lämpligt nog heter.

- Jag bönade och bad att de skulle lämna sina studior, sina familjer och sina band, och följa med mig ut på turné.

- Men inte fan ville de det.

 

Som tjugotvååring lämnade Christine Ellen Hynde den amerikanska mellanvästern för London i tron om att hon skulle springa påMarc Bolan och Jeff Beck i vartenda gathörn.

Sveptes i stället upp av den scen som sedermera utvecklades till punk.

Lite för musikalisk och, faktiskt, för tuff för att helt passa in där trivdes hon bra ändå. Punken visade ju att allt vad hennes idol Iggy Pop gjort och stått för knappast var förgäves.

Det var bara en sak som fattades: ett eget band.

Hon hade alltid, alltid, alltid drömt om att fåingåi ett.

När hon efter många om och men väl lyckades samla ihop ett band och med en hisnande hastighet uppnådde osannolika framgångar med detta raserades allt innan hon ens hade greppat vad som hänt.

Gruppen levde vidare men blev aldrig mer densamma. Drömmen bestod.

I London är hon kvar, och det är där vi ses påett PR-kontor i en sånär som påfågelkvitter tyst del av South Kensington. Chrissie Hynde strålar ikapp med solen denna somriga majfredag. Hon är avspänd, bitsk (det är inte för inte som Morrissey i sin självbiografi kallar henne »den roligaste person jag har träffat«) och samtidigt mer än nödvändigt ödmjuk. Framför allt genuint ointresserad av att framhäva sig själv. Hon återkommer flera gånger till att hon minsann inte är vidare viktig.

Fast hon är ju det. En av de viktigaste. En av de bästa. En av de coolaste. Detta oavsett om vi talar om henne som sångare, låtskrivare, bandledare, stilikon eller opinionsbildare som genom åren använt sin position till att rasa mot köttindustrin och McDonald’s. Rätt grym gitarrist också, för den delen. Man kan tycka vad man vill om Rock and Roll Hall of Fame som institution, men det är ingen slump att Pretenders originalsättning finns invald där - sida vid sida med de andra tungviktarna.

Ifall kvinnliga frontfigurer i band dessförinnan mest hade tilldelats rollen att behaga en presumtivt manlig publik kom Chrissie Hynde i slutet av sjuttiotalet med en swagger som kunde göra självaste Keith Richards spak. Visade att hon kunde vara en av grabbarna, utan att för den skull förminska sin kvinnlighet. Hon sjöng om såväl (inte sällan sexuell) äventyrslusta lika självklart som hon sjöng om vardagsbestyr få andra brydde sig om att beskriva. Pretenders musik hade beröringspunkter med punk och new wave men var egentligen ingetdera, snarare en middle of the road-rock med en busslast av attityd.

Chrissie Hynde hörs, märks, tar plats. Säkert delvis den utåtriktade amerikanska sidan av henne, men det beror nog också på att ett visst mått av skinn på näsan krävdes för att hävda sig bland alla bad boys i London under sjuttiotalets skolningsår. Redan på Pretenders tredje singel »Brass in Pocket« sjöng hon »I gotta have some of your attention, give it to me«.

Mycket riktigt kunde ingen som lyssnade undgå att ge den sin totala uppmärksamhet.

Låten, släppt i november 1979, blev en singeletta i England och gruppens definitiva genombrott.

 

Chrissie Hynde, född 1951, växte upp i »Rubber City«, Akron, Ohio. Den forna hemstadens förfall har hon kommenterat i låtar som »My City Was Gone« och »Downtown (Akron)«. Sedan föräldrarna gick bort återvänder hon dit högst sporadiskt. Men hon har noterat att stadsplanerarna och allmänheten tagit sig i kragen.

- Då stadskärnorna på sjuttiotalet utplånades till förmån för köpcentrum en bit ut kom till slut en motreaktion, som främst har gått ut på att väcka liv den urbana miljön, säger hon. Men i stället ser vi nu en alltmer utbredd fattigdom i förorterna. Där medelklassen tidigare frodades märks utslagning och misär.

- Om vi undantar den gamla Tredje världen håller resten av världen på att bli alltmer lik den Tredje världen. I Brasilien växer sig medelklassen allt starkare, i USA är den på väg i motsatt riktning. Notera: jag är ingen politiker, det där är bara min egen observation.

Ungdomsåren ägnade hon mest åt att längta bort från Akron, uppmuntrad av musiken hon hörde på radio och spelningarna hon såg.

- Vi var väl inte mer än fjorton då jag och min kompis gick för att se Jackie Wilson på Akron Civic Theatre. Vi var de enda vitingarna i lokalen, passade inte in för fem öre. Under konsertens gång gick en ur hans entourage runt och plockade upp flickor ur publiken som skulle få en kyss av Jackie, som låg utfläkt på scenen. Alla runtom mig skrek som stuckna grisar. Själv tänkte jag »fan«, försökte gömma mig, men innan jag visste ordet av slets jag upp och... Ja, det var ett trauma. Men också en sorts välsignelse.

Chrissie skulle kunna prata länge om liknande upplevelser. Mitch Ryder & The Detroit Wheels. The Rolling Stones (»med Brian Jones!«). The Beach Boys (»Dennis Wilson kastade sina trumpinnar och stormade av scenen«). The Paul Butterfield Blues Band. Alice Cooper (»ett av dåtidens bästa band«). Första gången David Bowie kom till Staterna. Och: »Kan du fatta, jag såg The Jeff Beck Group.« Förebilden till hennes karaktäristiska rockrufs, lika intakt i dag som någonsin, lär icke alls vara Keith Richards, utan just Jeff Beck.

- Rockmusik var mitt allt, säger hon. Det fanns ingenting annat. Det var det enda som var viktigt. För mig handlade allt om band. Alla dessa band som förändrade mitt liv, gav det en mening.

Under årens gång har du väl råkat på några av dem...

   - Nästan allihop.

... och spelat med dem.

   - En del, ja.

Hur har det varit?

   - Pretty fuckin’ weird, det måste jag säga. Du möter dem, arbetar med dem och märker rätt snabbt att de bara är... som vilka personer som spelar i band som helst. Trots att du har sett upp till dem hela ditt liv. Det är längesen nu jag träffade Iggy Pop för första gången. Sedan dess har jag turnerat med honom, delat scen med honom, tror jag kan kalla honom vän. Ändå drar jag mig än i dag för att kalla honom »Jim«. För mig är han bara Iggy Pop.

Hur kom du i kontakt med Iggys musik?

   - Egentligen via David Bowie. The Stooges såg jag dessförinnan mest som ett lokalt band, inget speciellt. De kom ju från Ann Arbor, nära mina hemtrakter. Därför var jag inte så intresserad av dem. Det var främst engelska band som gällde för mig. Men just som jag hade börjat tänka att det kanske var dags att växa upp och sluta lyssna på rockmusik hörde jag »Hunky Dory«, Bowies första stora platta i USA, och drogs in i det igen. När jag sedan läste att han umgicks med Iggy Pop började jag plötsligt se Iggy i ett helt nytt ljus. Strax därpå släpptes »Raw Power«, som jag köpte och tog med mig när jag lämnade USA.

 

Chrissie Hynde flyttade till London 1973. Hon ville komma till en plats där det hände saker, där det fanns utsikter att bilda ett band. Hon hade spelat gitarr sedan hon var sexton. Allt hon hade med sig var några hundra dollar och det som rymdes i en liten resväska. Hennes bild av England var romantiserad, hon trodde att det skulle vara rockmusiker och likasinnade överallt, att allt skulle vara ett enda stort Carnaby Street. I själva verket fattade ingen någonting av vad hon pratade om. Hon bodde på det ena lopphotellet efter det andra. Tog ströjobb. Hankade sig fram. Kände sig till en början gruvligt snuvad på konfekten men hittade till slut »sin klick« när hon på en fest träffade musikjournalisten Nick Kent, som föll för hennes musikkoll och munväder. Han såg till att 1974 införliva Chrissie på NME-redaktionen och introducerade henne för människor som inom kort skulle bli nyckelpersoner för punkexplosionen, däribland blivande Sex Pistols-managern Malcolm McLaren i vars betydelsefulla butik Sex hon också jobbade.

Hennes rockjournalistiska sejour blev kortvarig, även om hon i spalterna bland annat hann med att hylla Gram Parsons »Grievous Angel« (»If you don’t like country music get this album, and if you still don’t like country music, go back to Black Sabbath and try Gram again next year«) och skriva en briljant artikel om flickidolen David Cassidys ankomst till Heathrow. Ett tag provade hon Paris-liv, återvände en period rentav till USA, men London kallade oavbrutet.

Det bästa där var att alla hon kände spelade i band.

Det sämsta där var att alla hon kände spelade i band.

Hon ville ju också, damnit, ha ett.

Tappra försök med Dave Vanian (som snart därpå bildade The Damned), Mick Jones (som snart därpå bildade The Clash) och en tidig upplaga av Johnny Moped ledde ingenstans. All uppdämd frustration fick Chrissie utlopp för i låtar som blev mer och mer raffinerade men aldrig riktigt lät som hon ville trots alla musiker, däribland folk från såväl Steeleye Span som Motörhead, hon testade sig fram med.

Punkscenen tog form runtom henne. Hon kunde irritera sig på de inblandades historielöshet och brist på musikalitet, men älskade deras energi och attityd.

Det var då, som av en slump, Hereford-trojkan James Honeyman-Scott (gitarr), Pete Farndon (bas) och Martin Chambers (trummor) gjorde entré i hennes liv. De förstod vad hon ville. Tillsammans fann de ett groove hon aldrig hade varit i närheten av tidigare.

- Utan punken hade jag förmodligen aldrig hamnat i band, säger Chrissie i dag. Länge var jag blyg, trodde inte att jag dög och skulle aldrig ha vågat spela »Born in Chicago« i ett rum fullt med killar. Men med punken släppte alla hämningar. I alla fall i början var den antidiskriminerande, antirasistisk, antisexistisk, antimode, antiallt. Den var anti att kunna spela bra. Ingen kunde ju spela. Vilket gav mig, med begränsad förmåga, en väg in.

- Men det sågs som något av ett handikapp att jag var lite äldre än de flesta och kom från en annan, vad man skulle kunna kalla mer musikalisk, bakgrund. Det var ingen fördel i den miljön. Först när jag träffade Jimmy Scott, min gitarrist, föll bitarna på plats. Han tyckte att punk bara var ilska. Han älskade Abba! Melodiska grejer. Inom punkscenen fick man inte säga sådant. Men han brydde sig inte ett skit. Bara det gjorde honom unik, och det bidrog till att återuppväcka min kärlek till popmusik.

 

Pretenders debutsingel »Stop Your Sobbing«, producerad av Nick Lowe, blev visserligen inte mer än en halvhit men den deklarerade tydligt att gruppen hade något annat att erbjuda, något som bröt av mot såväl punk som disco. Det var klassisk pop, därtill en cover på något så vid tidpunkten förbjudet som The Kinks, och sjungen med en tårfylld altoröst fylld av hjärta och empati. Efterföljande singlar som »Kid« och sensuellt svassande supersuccén »Brass in Pocket« gjorde ingenting för att förminska detta.

Det självbetitlade debutalbumet, släppt vid sjuttiotalets allra sista suck, med frontfiguren i röd läderjacka på omslaget, visade fler sidor av bandet: där fanns reggae, Stax-soul och slimmad Stones-rock’n’roll, stenhårda riff sida vid sida med blygtunga basgångar och hjärtknäckande melodier. Skivan sålde två miljoner exemplar i ett nafs.

»Pretenders II« levererade mer av samma vara, kanske i väl hög grad. Använde till och med en till Ray Davies-komposition, bitterljuva »I Go to Sleep«. Privat var nu Hynde och Kinks-veteranen ett par, tillsammans fick de en dotter. (Några år senare lämnade hon honom för Simple Minds-sångaren Jim Kerr, som hon också fick en dotter med.)

Allt rullade på, i snabbt takt, bandet tappade fotfästet, drogs in i en förödande virvelvind av fartblindhet och tunnelseende. Pete Farndon, fast i herointräsket, kickades ur bandet sommaren 1982. Två dagar senare gav James Honeyman-Scotts hjärta upp efter en vådlig drogcocktail. Våren därpå överdoserade Farndon och drunknade i sitt badkar.

Det hade kunnat knäcka vem som helst.

Ett tag övervägde Chrissie att lägga ner. För att sedan inse att det var det sista Honeyman-Scott hade velat.

Chrissie Hynde suckar djupt. Bara för att hon har pratat om det här otaliga gånger betyder det inte att hon någonsin vänjer sig vid det.

- Det som skedde var utanför min kontroll. Jag kunde inte göra något åt det.

- Bandet var allt jag hade, så enkelt är det. Jag hade ingen annanstans att ta vägen, jag hade ju satsat allt jag hade på att få ihop det.

- Samtidigt hände allt det där i ungefär samma veva som det började gå upp för en att rock’n’roll inte längre bara var musik av och för tonåringar, som det hade varit när jag själv växte upp. Man kunde nu följa sina gamla favoriter upp i åren, in i medelåldern. Och: det är intressantare att se någon slutföra ett lopp än att bara vara med vid starten.

Så, Pretenders stretade vidare. Tillkommen ur ren överlevnadsinstinkt blev 1984 års »Learning to Crawl«, första skivan med nya musiker, både en konstnärlig och försäljningsmässig triumf. Därefter har det gått upp och ner, med ständigt föränderliga sättningar där ursprungstrummisen Martin Chambers för det mesta ingått. Rösten har alltid varit med Chrissie. Låtmaterialet ibland, ibland inte. När det svackat betänkligt har det oftast handlat om mindre lämpliga producenter. Oavsett vilket är det längesen nu hon hade en hit, senaste radioplågan var powerballaden »I’ll Stand by You« för tjugo år sedan.

 

För att få bukt med den kommersiella ökenvandringen föreslog hennes förlag att hon skulle testa att jobba med Björn Yttling. Först och främst skriva låtar med honom. Chrissie Hynde hade ingen koll på honom men när hon fick reda på att det var hans band, Peter Bjorn And John, som låg bakom »Young Folks«, i England mest känd från en reklamfilm, fattade hon att där fanns begåvning. Efter ett första, lite trevande möte i USA flög hon till Stockholm för att få en bättre bild av svensken, som hon snabbt imponerades av.

- Det var en riot att jobba med honom. Mina egna låtar kommer ofta av att jag sitter med en akustisk gitarr, men Björn är fantastisk på rytmer - han börjar ofta sina låtar där och det är nog där man ska börja.

- Men jag kunde inte övertyga honom om att också producera mig. Det spelade ingen roll hur jag trugade, det var bara »nej nej nej, jag är ingen producent«. Han verkade inte lika intresserad av mig som jag var av honom. Björn tyckte nog att jag var hur jobbig som helst. Det slutade med att han lastade över mig på Jocke, som också är enormt begåvad men mer en klassisk rock’n’rollkille.

- Jag ville undvika en jobbig skivinspelning med henne, säger Björn Yttling. När vi började skriva var hon väl inte i sitt esse. Det var lite virrigt där i början. Jag hade också andra jobb. Så jag tänkte att Jocke kanske kunde ta det i stället. De gjorde två låtar, sedan kunde han inte mer. Chrissie träffade en del andra personer, men då tänkte jag det är lika bra att jag gör det själv. Och hon visade sig vara världens enklaste att spela in. Noggrann men onervös. Hon skrev texter till mina melodier och som textförfattare är hon otroligt bra, i världsklass. Hon har ingen beräknande formel eller så utan går helt på vad som känns rätt för stunden.

- Ingen av mina tidigare skivor har varit resultatet av ett samarbete i lika hög grad som den här, säger Chrissie Hynde. Lite konstigt med tanke på att det är min första soloplatta. Men jag ville ju att den skulle ges ut under bandnamn...

- Jag är ingen A&R eller så men att ge ut skivan som Russian Icons är ju en extremt dålig idé, säger Björn Yttling. Heter man Chrissie Hynde ska man använda det. Men det är kul att titeln är »Stockholm«. Jag tror att hon gillade sammanhanget, Ingrid-studion och alla musiker. Hon hade inget skrivet när hon kom hit. Allt är gjort här, till och från under två år.

- Stockholm påminde mig om hur det var när jag första gången kom till London, säger Chrissie Hynde. En känsla av att något är på gång. Förutom att Stockholm är en exceptionellt vacker stad som är behaglig att gå runt i kunde jag inte låta bli att lägga märke till hur många musiker och studior det finns. Vart jag än kom pågick skapande. Kan jag få någon i USA att bli nyfiken på Sverige, på samma sätt som jag i min ungdom ville åka till England, har jag väl gjort någon nytta. Även om jag inte vet om det alltid är så klokt att tipsa andra om ens smultronställen. I själva verket är det nog bara jag som försöker sno åt mig lite av svenskarnas strålglans...

Du har beskrivit låtarna som »Abba möter John Lennon«.

   - Det var i ett tidigt skede, medan vi befann oss i skrivande processen, säger hon. Det var så det kändes då.

Men stämmer det även in på den färdiga skivan?

   - Jag tycker faktiskt det. Inte bara för att Abba är ett svenskt band, utan för deras popkänsla och perfektionism. Låtarna var så oerhört välgjorda, in i minsta detalj. Och dansanta. I likhet med Abba är Björn Yttling väldigt medveten om vad som funkar i radio. De flesta producenter jag jobbat med genom åren har alltid ryggat när skivbolagen kommit och frågat efter en singel, men Björn verkar hela tiden tänka i termer av »singel«.

   - Det passar mig. Ända sedan jag var liten har jag älskat radio. Det är mitt favoritformat för musik. Du kan lyssna på radio var som helst. Den är lärorik och tillgänglig för alla. Och så överraskningseffekten, att du aldrig vet vad som kommer härnäst. Det är inte samma sak med en dator där du aktivt söker efter musik, eller att datorn numera utifrån din sökhistorik säger åt dig vad du bör lyssna på.

Vad tyckte du om Abba när det begav sig?

   - Jag kom till London 1973, precis innan de vann Eurovision Song Contest. Och även om jag alltid hade gillat popmusik och melodiska grejer såg jag mig själv, Iggy-fan som jag var, som en riktig tuffing. Jag ansåg nog att jag var lite för cool för att gilla så pass... behaglig musik. Det var likadant med exempelvis The Carpenters. Men det var då. Antagligen tyckte folk likadant om Pretenders i början. Våra tidiga singlar var trots allt rätt väluppfostrade. De som hörde dem tänkte säkert: »Vilket trevligt popband.« Inte kunde någon gissa att två av oss inom loppet av ett år skulle dö av droger. Kikar du bakom kulisserna till Carpenters hittar du knappast någon solskenshistoria där heller. Och Abba hade sin hysteri att tampas med.

Vilka sångare såg du upp till när du började sjunga?

   - Jag älskade Dionne Warwick. James Brown. Jimi Hendrix. Robert Plant. Jag älskade alla engelska band. Alla amerikanska västkustband. Jag älskade Janis Joplin. Jag älskade all pop. Jag älskade jazz. Jag antar att jag i röster letar efter något som är unikt och distinkt, vad nu det innebär. Som du märker kan jag inte låta bli att hela tiden återkomma till Iggy Pop. Men han var oerhört viktig för mig. Han är ingen traditionell sångare men ändå fantastisk. Han skäms inte över sin röst, han visar att det räcker att bara vara sig själv. Ofta är det ju det man själv tycker är pinsamt med sin röst som gör en unik, det som inte liknar någon annan. Så man ska verkligen vara rädd om det man har.

   - Med det sagt, jag blir glad av att höra vår musik på radio men jag blir också generad över min röst. Jag klarar inte heller av att läsa vad tidningarna skriver om mig.

Det har inte lagt sig med åren?

   - Nej. Jag kan inte läsa det, kan inte ens kika på det. Men det tror jag inte att jag är ensam om. Jag känner skådespelare som inte kan se filmerna de är med i. Vår musik klarar jag av att lyssna på, men det är så långt jag kan sträcka mig.

Frågar du mig har du en av de stora rockrösterna.

   - Tack för att du säger det, och nu har jag väl vant mig vid att den är som den är. Men det dröjde. Du vet väl själv hur det är. När du transkriberar intervjuer, vad tycker du då om din röst?

Ogillar den...

   - Där ser du. Jag har inte träffat någon som inte är likadan. Det är förresten samma sak med att bli fotograferad. Då brukar folk säga: »Men du måste väl vara van, det är ju en del av grejen.« Men känns det inte okej så känns det inte okej, det försvinner inte bara så där.

 

»Stockholm«-inspelningarnas klimax ägde faktiskt inte rum i Stockholm. Bland materialet fanns en låt som länge kallades »Neil Young-låten« - på skivan går den under titeln »Down the Wrong Way«.

- Den lät helt enkelt väldigt mycket som Neil Young, säger Chrissie. Om så bara för att reta Björn lite grand, mest för att försöka få en reaktion ur honom, gick jag runt och sa »kanske ska jag ringa Neil och fråga om han vill vara med«. Till en början menade jag det inte, men sedan började jag seriöst tänka: »Fan, jag kanske faktiskt ska ringa Neil. Så jag skickade den till honom. Men han lyssnar så klart inte på mp3- filer. I alla fall ringde hans manager och sa att om du bara fixar en studio och en tekniker kan Neil spela in det där på sin lediga dag i samband med att han kommer till London för några konserter.

- Neil hade givetvis fortfarande inte lyssnat på låten när han dök upp i studion. Men Björn, som kastade sig på planet hit så fort han fick veta vem som skulle komma, visade honom ackorden. Sedan bara satte Neil det.

- Det var utan minsta tvekan höjdpunkten på min karriär.

Men du måste ju ha massor av höjdpunkter.

- Jovars, jag har stått på scen jämte Bob Dylan, jämte Iggy Pop, jämte Neil också för den delen. Men att få Gud att spela på min egen skiva var bortom fattning.

Chrissie Hynde skakar på huvudet. Verkar fortfarande inte kunna begripa det. Sedan skrattar hon till, först för sig själv och lite högre.

- Ändå kunde jag inte förmå Björn och Jocke att bilda ett band med mig, säger hon halvt på skämt, halvt på allvar.

- Jag hade försökt allt. Till och med fått loss Neil Young! Till ingen nytta alls. De ville fortfarande inte veta av mig... ■

 

 

Pretenders album

 

Pretenders

Real/Sire, 1979

10

Ett av de mest perfekta debutalbumen. Allt finns här. Från första sekunden gitarrerna och trummorna kickar i gång »Precious« fattar man att ett äventyr utöver det vanliga väntar. Skivan igenom är Chrissie Hynde dödsföraktande tuff men aldrig overklig, genuint gatusmart men hela tiden med en allmänmänsklighet utsatthet vi alla kan känna igen oss i. Då har vi inte gått in på James Honeyman-Scotts millimeterprecisa gitarrspel.

 

Pretenders II

Sire, 1981

8

Vore det inte för föregångaren skulle den här skivan ha högre status, absolut. Men tvåan är lite för lik debuten för sitt eget bästa, och kanske onödigt spekulativ.

 

Learning to Crawl

Sire, 1984

9

Ett rungande svar på tal till alla som tvivlade på att Pretenders skulle kunna resa sig efter tragedierna. Lite mognare, om än inte mindre dräpande; »I’m standing in the middle of life with my plans behind me.«

 

Get Close

Sire/WEA, 1986

6

»Don’t Get Me Wrong« understryker att Chrissie fortfarande är kapabel att skriva popklassiker, i övrigt går bandet som så här dags inte är så mycket ett band längre vilse i åttiotalistisk studiomaximalism. Synd på en del fina soulansatser. Men det hjärta hon lägger in i feminism-anthems som »Chill Factor« och gamla klasskamraten Meg Keenes »Hymn to Her« kan ingen ljudbild i världen förstöra.

 

Packed!

Sire/WEA, 1990

7

Återgång till mer jordnära, janglig pop och rock som resulterade i Pretenders första flopp. Skilsmässotema och allmänt vuxen inramning skrämmer månne bort publiken som suktar efter hits. Men här finns flera av bandets mest skimrande albumspår.

 

Last of the Independents

Sire/WEA, 1994

5

En del intressanta idéer begravs i tråkig och brötig bruksrock. Men i »Night in My Veins« ammar den falnade glöden till liv. Och »I’ll Stand By You«, låten som får skivan att sälja som smör, blir en fantastisk inspelning tack vare Chrissie Hyndes sånginsats.

 

¡Viva El Amor!

Warner/WEA, 1999

4

Jämntjockt radiorockskval. Låter till och med mer poänglös i dag än hur den uppfattades då. Den musikaliska identitetskrisen börjar här bli svår att vifta bort.

 

Loose Screw

Artemis, 2002

5

Bäst är de många reggae- och dubansatserna. Synd bara att de bakas in i en andefattig dussinrockdeg.

 

Break Up the Concrete

Shangri-La, 2008

7

Chrissie goes americana. Inte alls pjåkigt. Saknas bara avgörande mördarlåtar.

egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner