©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

Själslig vandring in i sig själv
Av Pierre Hellqvist   
Lördag 15 oktober 2016, 09:02

ck24.pngInför Christian Kjellvanders andra soloalbum, »Faya«, gjorde Pierre Hellqvist ett porträtt på honom (foto: Frans Hällqvist) som publicerades i Sonic #24, hösten 2005. Nu när Kjellvander är aktuell med sin alldeles utsökta sjätte platta, »A Village: Natural Light« (recenserad här!), tyckte vi sonika det var läge att på sajten ge utrymme åt artikeln ifråga.


Du vet aldrig vem någon är.

Inte riktigt, inte fullt ut.

Inte ens din älskade. Din mor och far. Dina bästa polare.

På bröllop eller begravningar får man i tal ofta höra saker om personen eller personerna ifråga som i varierande grad inte stämmer överens med din uppfattning. Det kan vara kul, intressant, givande, förbryllande och omvälvande på olika sätt. Och det betyder nu inte att de har fel; deras bild är ju lika sann - om man nu alls kan säga så - som din egen.

Lika lite som det finns en definitiv sanning är aldrig en människa en person. Han eller hon är kanske på ett visst sätt med somliga av sina närmaste, får utlopp för vissa andra beteenden och impulser i sällskap med andra närstående.

Och medan somliga av en människas tankemönster och karaktärsdrag är desamma oavsett omgivning, oavsett att åren går, är det också så att annat förändras med tiden.

En del vanor, manér och attityder förstärks, andra planar ut och försvinner. Och det är ytterst få, om några, personer som är med någon annan längs hela resan. En del kommer in i någons liv här, andra kommer in där. Och även om man lägger ihop vittnesmål från anhöriga och vänner blir summan av delarna inte en person, utan små missuppfattningar - eller kalla det förvridningar - av en person.

Inte ens om man övervakar och korsförhör en individ från vaggan till graven behöver den bild som avtecknas vara den rakt igenom genuina.

Det är trots allt så att ingen vet vad någon annan tänker, eller vad det exakt är som styr den personens handlingar. Man kan gissa, ana, lära sig avläsa någon genom dennes påbrå, rutiner och åsikter. Men vet, det gör man aldrig.

 

»Lägg av.«

Min intervju med Christian Kjellvander kunde ha fått en bättre upptakt än det sms-meddelande som jag skickar honom på fyllan efter Dinosaur Jr:s spelning på Mondo i Stockholm i augusti, två dagar innan vi ska träffas.

Som tur är intygar gemensamma vänner att mindre inställsamma mobilhälsningar av den sorten hör till vanligheterna när undertecknad är lite på örat. »Ah, det är lugnt«, blir hans kommentar när vi ses på morgontåget ner till Malmö där han bor sedan fem år.

Christian är sig lik - lång och ståtlig med sina skarpa drag och markerade kindben. Som vanligt intresserad och sympatisk. Om än, just i dag, sliten. I går såg han The Posies på Debaser och gick efteråt till Långholmen för att nattbada med ett större sällskap. Det blev mycket, det blev sent.

I Stockholm har han vistats en knapp vecka för att mastra klart sitt andra album i eget namn. Skivan som precis fått titeln »Faya« är uppföljaren till 2002 års »Songs from a Two-Room Chapel«, solodebuten som på allvar gjorde den kritikerrosade singer-songwritern och forne Loosegoats-ledaren till en lite överraskande kommersiell kraft. Och som har hållit honom flytande i tre år. Fram till i dag har albumet sålt i tjugofemtusen exemplar och bör, om folk nu inte helt slutar köpa plattor, ha en rimlig chans att utmynna i en guldskiva.

Har man följt Christian Kjellvanders karriär från de tidiga Loosegoats-åren i mitten av nittiotalet är succén ändå inte alldeles överrumplande.

Även om begåvningen i lundabandets fyndiga lo-fi-rock vanligtvis skymdes av alla uppenbara influenser (Dinosaur Jr, Archers Of Loaf, Pavement, Neil Young) märkte man för varje skiva, för varje gång man såg dem på scen, en utveckling som många likasinnade inte var i närheten av. Medan andra indierockare gick rakt in i väggen med tröttsam ironi svängde det rätt slackerskämtsamt lagda Loosegoats in på en mer seriös väg. På 1999 års lite mognare album »Plains, Plateaus and Mountains« hittade Christian Kjellvander för första gången den säreget djupa röst och det nästan bibliskt högstämda tilltal som vi i dag förknippar honom med. Det var där, i en samling sånger skrivna efter sin pappas bortgång, som han verkligen påbörjade en själslig vandring inåt och ett resonemang kring vad det egentligen är han vill lämna efter sig.

Det var, som han själv säger, »dags att ta det på allvar«.

Ett spår han fortsatte på med den prisade Songs Of Soil-skivan, gjord med knappa resurser och än mer blygsamma förväntningar ihop med yngre brodern Gustaf, och utvecklade på »Songs from a Two-Room Chapel«.

Det här pågående inre sökandet, eller vad man nu ska kalla det, kommer nog aldrig att upphöra. Men det kan i alla fall sägas nå ett slags vägskäl i och med det konceptalbum som är »Faya«.

 

Den täta atmosfär som vakar över »Faya« accentuerar texternas känsla av rörelse. Inte bara rörelse i fysisk form, utan kanske ännu mer i tiden, i tanken, i fantasin. Bredvid det försiktiga, närapå sakrala Songs Of Soil-albumet är nya plattan det mest lågmälda Christian Kjellvander hittills har gjort. Det är en stämning från början till slut.

- En Pavement-skiva, eller en med Malkmus, kan vara jätterolig. Men den går upp och så går den ner. Först kommer en jättebra lugn låt och sen kommer en grekisk jam-funk-historia, som han har hittat på en loppis och tycker är fräck. Alltså, jag kan inte lyssna på sånt längre, säger Christian när vi denna ruggiga augustiafton satt oss inne på restaurangen Tempo i Malmö och beställt varsin kantarellrulle.

- Om jag vill åt den grejen har jag tillräckligt många skivor för att kunna välja en låt här och en låt där. Men med album väljer jag hellre en skiva som »Nebraska«, där stämningen rakt igenom är likadan. Eller »Where You Been«, som har samma känsla över allting.

- Eftersom jag gillar sådana skivor är det, både medvetet och omedvetet, naturligt att följa den dragningen när jag själv gör musik.

Till skillnad från tidigare har Christian den här gången inte satt sig ner för att skriva låtar. Han har inte värkt fram dem. Kanske är det därför, ihop med idogt turnerande, som det har tagit sin tid att få klart en uppföljare till »Songs From a Two- Room Chapel«. Låtarna har i stället fått komma till honom. Låtar som hämtar sin näring från ett helt liv av händelser och lärdomar men i synnerhet kretsar kring den resa tillbaka till uppväxtens USA som han företog sig förra våren. Inte så mycket om resan i sig, men de tankar, minnen och ouppklarade känslor som låg till grund för den, och som den i sig utlöste.

Som utomstående betraktare har man nog känt att Christian Kjellvander mentalt har gjort den där resan ett tag nu, att han i sina texter rätt mycket har uppehållit sig vid de där åren i Seattle. Och det vore i sådana fall inte så konstigt; perioden mellan sex och femton är betydelsefull för alla. Den formar fortsättningen, slår an tonen, för vem som helst av oss. I Christians fall kanske än mer, eftersom det för honom var tiden innan flytten tillbaka till det där gamla landet som han inte längre ens kom ihåg.

Han förstår vad jag menar, men håller inte riktigt med.

- De där nio åren fungerar möjligen som en slags filter. Eftersom de är så långt ifrån mig kan de ge ett visst perspektiv på saker och ting - i vissa låtar. Men jag har inte skrivit särskilt många låtar som konkret handlar om den tiden.

Redan i höjd med »Songs from a Two-Room Chapel« lekte Christian med tanken på att åka tillbaka. Återse de gamla gatorna, kvarteren, husen, vägarna, polarna. Något som då resulterade i låten »Allelujah«. Lite förenklat kan man säga att den skildrar hur han trodde det skulle bli att återvända till ett ställe som han hela tiden, genom sitt jobb men också genom vem han är, påminns om.

- Det skrivs ju inte en artikel om mig utan att det nämns att jag är uppvuxen i Seattle, säger han.

Medveten om vartåt den här intervjun bär i väg lägger han sen till med ett leende:

- Säkert inte denna heller...

Han tar en klunk av sin Leffe-öl.

- Nä, men ibland kan jag känna att det är för att jag växte upp där borta som jag får vara den här lo-fi-country-alternativsnubben. Är det så? Är det för att mina föräldrar bestämde sig, när jag och mina syskon var små, för att flytta till USA som jag och även Gustaf fått en viss trovärdighet i det vi håller på med? Eller är det för att vi är bra på att skriva låtar och sjunga?

 

»How I wish... it was enough for me

- the love of a family«

 

Om »Songs from a Two-Room Chapel« hade några låtar som höjde sig över mängden - »Allelujah«, »Homeward Rolling Soldier«, »Oh Night« - är det snudd på omöjligt att plocka ut enskilda låtar från nya skivan. Inspelad med ungefär samma uppsättning musiker som föregångaren, och mixad av Craig Schumacher (Richard Buckner, Calexico, Steve Wynn), är »Faya« en noggrant sammanhållen svit som ska lyssnas på från början till slut. I just den ordningen.

Varje låt kommer bara till sin fulla rätt i de andras omgivning. Dels för berättelsens skull, dels för den omsorgsfulla musikaliska dramaturgin. Långsamt och beslutsamt likt ett gammalt lokomotiv rör sig låtarna fram över ett böljande landskap av öppna slätter, vägar, städer, kullar som tornar upp sig och sjunker ner i dalar och vidare ut mot den punkt där kust möter vidsträckta, avgrundsdjupa vatten.

I sparsmakade, komprimerade arrangemang ges varenda detalj - viskningar, kyrkklockor, gitarrsträngar som låter som syrsor - betydelse och får lyssnarens odelade uppmärksamhet. Om »Faya« har samma kommersiella potential som »Songs from a Two-Room Chapel« är oklart. Men det är en större konstnärlig, och emotionellt mer mångbottnad, upplevelse.

Namnet »Faya« kommer från den fiktive, destruktive medelålders man som står i texternas centrum, och som låtskrivaren nog mest använder för att det inte ska bli för nära. Hela skivan igenom korsar Christian egna erfarenheter med sin fars, kanske för att på något sätt komma underfund med vad som drev honom bort från familjen, bort mot sin egen undergång.

Men, och det här är viktigt, utan att det blir övertydligt och frånstötande. En lyssnare som inte har koll på alla fakta kan lika gärna läsa in någonting annat och få ut lika mycket ändå. Han eller hon kan tolka det som en ren skilsmässoplatta. Som det ju också, på sitt sätt, är. Med sin amerikanska uppväxt är Christian tillräckligt drillad i det engelska språkets vinklar och vrår för att använda exakt de ord, toppat med en ovanligt rik flora av metaforer, som krävs för att den där så nödvändiga slöjan av mystik ska bevaras. Även om det inte hindrar att skivans innehåll kan bli svårt att bearbeta för andra medlemmar av familjen.

- Jag kan inte förändra mina texter bara för att vissa tycker det är olämpligt att berätta en del grejer, säger han. Jag gör det här för mig själv. Min mammas bild av farsan kan ju vara samma bild som min före detta flickvän har av mig. Den är sann för henne men den stämmer inte överens med bilden som andra har. Det man säger till sin nästa är inte alltid exakt det man känner. Och det gäller pappa också.

- Som son tror jag rentav att jag kan ha bättre koll på vem han var - vi har ju ändå samma blod och till stor del samma uppfattning om världen.

 

»And I fade away in that night

But the kids... the kids will be alright«

 

Faya har familj, hus, välstånd - han har egentligen allt utom inre frid. Skivans första hälft upptas av hans kamp mot demonerna och hur rastlösheten gnager hål i honom. I femte låten, »Drag Dirt in«, rinner bägaren över. Slutligen trampar mannen över gränsen, om inte annat som en ursäkt för att en gång för alla kunna lämna det trygga bakom sig. Han ger efter för sina lustar, raserar det gamla och börjar om på nytt. Det blir en desperat jakt på surrogat - andra kvinnor, andra värden - till de människor som han stuckit ifrån.

Mest dramatiskt blir det när Faya drar ut till havs. »Roaring 40’s« är en dialog mellan hans inre osäkerhet och allt det han tror sig ha flytt ifrån men nog aldrig kan undkomma, här i skepnad av de mytomspunna jättevågorna The Three Sisters. I denna lika egendomliga som mäktiga duett, inte olik Lee Hazlewood och Nancy Sinatras dallrande ökenrysare »Sand«, ger Nina Persson röst åt de förföriska »systrarna«.

- Jag anade att hon skulle göra det bra, men det blev mycket bättre än jag kunde tänka mig, säger Christian. Nina har en fantastisk röst med en bräcklig sensualism som är skitig men även naiv. Hon låter cool men samtidigt lite osäker.

I sista låten »Union Lake« - som lånar sitt namn från sjön Lake Union i Seattle där Christian som liten brukade fiska krabbor hela dagarna medan hans pappa startade upp en båtfirma i hamnen - dör Faya. Fyrtiosex år gammal, precis som Christians far.

- Han tillfredsställde alla sina behov, fick utlopp för de där känslorna. Jag behöver inte »förstå« varför min far handlade som han gjorde, jag vet varför. Jag, och du, och alla, har gjort likadant om än i mindre skala. Och jag skulle inte säga att han raserade sitt liv - han levde det.

- Alkohol kan så klart förstöra liv men i samhället finns det en generell syn, från de som är stadgade och »säkra«, att man kastar bort sitt liv om man exempelvis i perioder dricker mycket eller knarkar. Men för en del människor är det kanske i själva verket nödvändigt och förlösande. Som jag ser det är livet ett gäng välplacerade väggar som man anser sig ha nog med svängrum inom. Och min far hittade aldrig sina väggar. Han ville inte hitta sina väggar. Är det livet mindre värt för det?

Gör den insikten det lättare att förlåta honom?

- Förlåtit honom har jag gjort från dag ett, han är blod för fan. Vid tillfälle är alla människor dumma i huvudet, alla situationer blir infekterade förr eller senare. Annars hade livet bara varit en serie ointressanta historier.

Det känns som att du längs med vägen till den här skivan - kanske med åren som har gått - upptäckt att du har en liknande sida själv.

- Jag kan förstå ilskan man kan känna över sig själv, sin situation, sitt liv; det här »ni är idioter allihop«. Det är en del av mig också: »I kväll vill jag slåss.« Jag är ingen sådan typ, men jag vet hur det är att känna så. Man ska inte blunda för det.

   - Så, självklart känner jag en tillhörighet med min fars mörka sidor. Kanske är det rentav mitt dåliga samvete över att inte ha sörjt honom ordentligt som visar sig när de svarta stråken lyfts upp i min musik eller i mitt liv? Det där får psykologen svara på.

 

I den regngrå malmökvällen drar Christian mig med till en bar vid namn Metro. Där, över några Hoegaarden med citronskivor i, pratar vi om vilken betydelse den otäcka bussolyckan med Loosegoats i Norge hade på gruppens upplösning hösten-vintern 2001.

- Det var den sista utlösande faktorn. Men att alla i bandet inte hade varit med på Songs Of Soil-projektet - som ju gick bra, bättre än Loosegoats - spelade också viss roll. Så när vi gjorde »Her, the City et al«, och verkligen kämpade oss igenom den, var inte precis det sociala på topp. På turnén som följde blev det mycket dricka, mycket fest, allt för att bedöva den allmänna misären. När bussen sen kraschade var det mer än så som gick sönder, det var hela vår värld som gick i kras. Det låg mycket symbolik i det.

- Samtidigt trivdes jag med bandet rent musikaliskt, jag kände mig aldrig begränsad eller så.

Vi rör oss vidare i natten till nästa anhalt - Christians gemytliga tvårumslägenhet, där det är svårt att se de fina trägolven för alla ouppackade väskor och klungor av gitarrfodral.

Christian, nu inne i den sista kraftansats det kan bli tal om när man försöker landa från en veckas stockholmsrumlande, blir nostalgisk och spelar nittiotalsindie som Velocity Girl och Polvo på stereon. Mest surrar han emellertid om Archers Of Loaf-Erics nya americana-konstellation Crooked Fingers (»den bästa skiva jag hört i år«). Det dröjer inte så länge innan det röda vin vi dricker gör Christian så dåsig att han vid tretiden måste luta sig fram och säga:

– Nu är jag jävligt trött, Pierre, nu får du faktiskt gå härifrån...

Det sista han gör innan jag stegar ut till taxin är att skicka med en bok, och en uppmaning om att jag måste läsa den.

 

»Big Bad Love«, som boken från 1991 heter, är en samling berättelser om äktenskaplig olycka av den amerikanske författaren Larry Brown. Ofta jämförd med William Faulkner, Cormac McCarthy och Raymond Carver skrev han ruffiga vardagshistorier om enkla men vingklippta människor i den amerikanska södern. Människor som inte sällan faller för ingivelsens frestelser och fuckar upp det lilla de har byggt upp.

Brown bodde i en liten stad i Mississippi med hus, familj, välstånd. Efter vad jag har hört gav han sig några gånger per år ut på månadslånga turnéer av fylla, slagsmål och otrohet. Enligt uppgift för att samla material till sina böcker, men antagligen också för att tillfredsställa sina behov. I fjol dog han av en hjärtattack, femtiotre år gammal.

Titeln på en annan av hans mest prisade och uppslitande böcker är - »Fay«.

Jag är osäker på om de här bitarna av information förklarar någonting, men det är inte utan att jag börjar se ett mönster. Även om jag inte skulle tro att summan av dessa delar blir Christian Kjellvander, utan snarare den bild som jag här har valt att ge av honom.

egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner