©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

solange.jpgSOLANGE

A Seat at the Table

Saint/Columbia/Sony

Betyg: 9

 

Jag tänker först på Common. Minns ni hans tidiga album och hur hans pappa brukade agera berättare mellan spåren, dela med sig av diverse visdomar som förstärkte budskapen på plattan? Det fick allt att kännas väldigt personligt, som om man blivit hembjuden till familjen och satt och lyssnade på deras anekdoter vid deras köksb

ord.

Solange utnyttjar samma knep på sitt nya album där hon bjuder in både sina föräldrar och rika galleri av musikervänner till köksbordet för att dela med sig av sina erfarenheter. Precis som i Commons fall är det berättelser i den socialhistoriska skolan hon är ute efter. Ett perspektiv länge närvarande i både punk och undergroundhiphop, men sällan utnyttjat i mainstreampop nu för tiden. Mellan spåren hör man hennes pappa prata om skräcken att växa upp i Ku Klux Klan-land i Södern, medan Master P pratar anger management och hur han kanaliserar den i musiken.

Det kommer lite som en överraskning eftersom Solange tidigare främst varit en dansgolvsorienterad artist. Men kanske innebär det att man också lyssnar lite bättre när »A Seat at the Table« med vidöppna ögon och extremt ärligt och personligt utforskar och skildrar ras, ojämlikhet och segregation, både då och nu. Ännu en pusselbit läggs till berättelsen som skildrats av svarta artister och konstnärer sedan Ralph Ellis, men som varit relativt frånvarande i radion sedan Marvin Gaye och Donny Hathaway lämnade scenen. Solange har gjort en väldigt viktig platta i den bemärkelsen, inte minst i dessa Trump-tider. Jag tror att hon på många vis är bättre skickad att tackla berättelsen om att vara svart kvinna i USA än hennes superkända syster Beyoncé. Solange kan fortfarande sjunga om att bli stoppad av polisen på vägen hem från Walmart efter en lång dag på jobbet och låta som att hon har upplevt det. Djävulen ligger ju i detaljerna, det är en på alla vis väldigt trovärdig platta Solange har skapat här.

Raphael Saadiq-spåret »Cranes in the Sky« måste vara en av de vackraste och sorgsnaste låtarna som gjorts om att försöka hantera känslor och alla irrvägar det kan leda till när man försöker fly. Det är en arg platta, men den hanterar känslorna, är smärtsamt öppen med vilken kamp och ofta förnedrande resa det är att vara en svart kvinna. En kamp som förs i det lilla, i det vardagliga. Att det ens ska behöva göras låtar som »Don’t Touch My Hair« på 2010-talet kan få en att förtvivla.

Musikaliskt backas albumet upp av en rik väv av musikhistoriska anekdoter, artister från Minnie Ripperton till Gil Scott-Heron finns invävda. Och med detta sagt är det dags att sluta läsa och börja lyssna. Jag lovar att du kommer vilja tillbringa mycket tid vid Solanges bord.

JENNY SÖRBY

2016-10-07

egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner