©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

dannybrownatrocity.jpgDANNY BROWN

Atrocity Exhibition

Warp/Border

Betyg: 8

 

Att förverkliga drömmar är komplicerat. I vardagens hets och stress är det svårt att ens lista ut om drömmarna har verklighetsförankring. Det är ännu svårare att våga jaga dem, oavsett om de ter sig möjliga att uppnå eller inte.

De år då Danny Brown har varit en hiphopangelägenhet i stor skala har till stor del handlat om detta. När genombrottet kom i och med 2011 års konceptalbum »XXX« var det laddat av den ångest som drömmarna förde med sig: det handlade om att fylla trettio och inte ha lyckats med musiken han lagt så många år på, om att ha fastnat i beroenden som fastnade i när han jagade karriären och om att leva igenom detta mitt i hemstaden Detroits förfall. Det som till slut gav Danny Brown erkännandet han förtjänar var just de osminkade och obekväma berättelserna om hans verklighet.

»Atrocity Exhibition«, hans fjärde album, påbörjades samtidigt som »XXX«. Ett av målen för fem år sedan var att experimentera och se hur långt han kunde ta lyssnarna. Fem år senare är det med facit i hand tydligt att han kunde ta det rätt långt, och i dag är det i allra högsta grad åter aktuellt. Därför berättar Danny Brown på sitt nya album om känslorna som följde direkt på succén, när låtarna om depressionen och ångesten banade väg för en säregen musikkarriär, när allt han kämpat för inte omedelbart löste alla problem eller egentligen kom med några svar om hur han faktiskt ska göra.

Över de femton spår som utgör »Atrocity Exhibition« pendlar Danny Brown mellan de två röstlägen han besitter: det ena ett vilt och gällt skall, det andra ett mer sansat men sargat mummel. Mellan knivskarp humor och knivigt allvar. Mellan surt förvärvad rikedom och fördärvet som får den att brännas snabbt. Mellan att, rappandes i otakt, vandra in i ett progbands soundcheck tills de finner varandra i synk och att härja över vad som närmast kan beskrivas som en blåsorkester med felstämda och trasiga instrument. Mellan låtar som sammanlagt samlat ihop sjuttiotusen dollar i samplingskostnader och enkla hemproduktioner. Mellan att veva verser med ordkonstnärer (det är inte så lite spännande att höra hur Kendrick Lamar, Ab-Soul och Earl Sweatshirt utmanar Brown över ett iskallt Black Milk-beat) och att snickra ihop mer suggestiva verk som passar hans sjungande gäster. Danny Browns musik är så tydligt anpassad efter hans skriande röst att det lätt kan skrämma gäster, men både Petite Noir och Kelela lämnar starka avtryck på ett album som utöver deras medverkan saknar sång och knappt har kompletta refränger. De blir alla viktiga delar som både höjer och befäster den vision huvudpersonen haft för albumet.

»Atrocity Exhibition« kretsar kring topparna och dalarna som Danny Brown kastats emellan. Skivtiteln anspelar på en Joy Division-låt som i sin tur lånade från en J.G. Ballard-bok och albumet utvecklas till en föreställning om hans egna illdåd och hans livs ohygglighet, men även om hemstaden Detroit och dess svårigheter.

Danny Brown har alltid använt musiken som ett sätt att få utlopp för sina problem, med en förhoppning om att underhålla de som genomlidit något liknande och göra deras dagar lite enklare. Han beskriver det som världens bästa känsla, att få ut all negativitet och få tillbaka så mycket positivitet.

När världen till sist såg Danny Brown som den kreativa koloss han är insåg Danny Brown själv att nivån han vill ligga på automatiskt för med sig en helt annan typ av ångest, och kanske är det rädslan för att förlora allt han kämpat för som gör honom så fruktansvärt bra album efter album. Kanske är det just musiken och skapandet som han behöver mest av allt just nu. »Atrocity Exhibition« är hans dystraste och mest förvirrande berättelse hittills, samtidigt som den är kreativt sprudlande och ofta häpnadsväckande. Det är ett hiphopverk utan like, fullt av frenesi och mani och ett otroligt konstnärskap. Det är så här Danny Brown, och bara Danny Brown, låter.

ÖZGÜR KURTOĞLU

2016-09-30

egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner