©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

caveskeleton.jpgNICK CAVE & THE BAD SEEDS

Skeleton Tree

Bad Seed/Playground

Betyg: 8

 

Jag tror inte att Nick Cave egentligen ville spela in den här skivan. Jag är inte säker på att jag vill recensera den. Och jag tvivlar på att någon egentligen vill lyssna till den.

 

»Nothing really matters/when the one you love is gone«

 

Det allt överskuggande kring »Skeleton Tree« är förlusten av ett barn. I juli ifjol föll Nick Caves femtonårige son Arthur till döds från en klippa utanför hemstaden Brighton. Då var det här albumet påbörjat, men inte färdigställt. När det senare återupptogs tog det sig formen av ett smärtsamt sorgearbete. Allting här handlar om hur en förälder försöker komma till tals med att hans barn inte längre lever.

Jag är själv förälder, har två ungar som jag älskar mer än vad jag trodde var möjligt, och jag kan inte föreställa mig hur det skulle kännas att bli av med någon av dem. Kan inte föreställa mig, vill inte. Slår bort tankarna så fort de får fäste, det är helt enkelt för fruktansvärt. Ingen ska behöva förlora ett barn, ingen, snälla.

Jag tycker det känns orimligt att recensera det här. Det känns - på riktigt - som att recensera en bruten mans böjda hållning. Vem är jag att döma? Ska jag gradera tårarna? Ska jag betygsätta de döda drömmarna?

Om man ändå - mot all tänkbar god smak - ska ge sig på att recensera det här utan att ta hänsyn till de yttre omständigheterna så tvingas jag meddela att det inte går. »Skeleton Tree« är ett sorgearbete som bäst kan liknas vid ett uppslitande terapisamtal.

Jo, jag vet allt om hur man ska kunna skilja konstverket från konstnären och hur det skapade ska kunna stå på egna ben och bla bla fuckin’ bla. Men det går inte här. Ni får ta era präktiga principer annorstädes, här finns bara en uppriven man och hans grova sorg.

De åtta tätt komprimerade sorgesångerna här är alla bångstyriga hymner. Hymner, ja, men här finns ingen exeges, inget hopp om förlåtelse eller befrielse. Jag grunnar länge på varför Nick Cave ens skrivit detta och spelat in det. För att han kan? För att han måste? För att det är det här han gör? För att sen kunna gå vidare? Nick och hans fru har en son kvar i livet, Arthurs tvilling Earl. Och här kommer så föräldraskapets paradox: man måste alltid stå upp, stå kvar, för det finns alltid någon annan som behöver en. Även i bleka döden måste man tvunget vara fyrbåk om natten.

Jag förstår »Skeleton Tree« just så här: som en hatskrift till ett universum som tillåter att ens barn kan dö, som ett förtvivlans rop efter en älskad son, och så, samtidigt, som en försäkran om att, jo, fyren kommer att lysa om natten och styra nästa barn varligt framåt förbi de skarpa klipporna.

Som en kompanjon till det här albumet släpptes samtidigt Andrew Dominiks film »One More Time With Feeling«, där Cave, i ett försök att slippa göra press för skivan, dokumenterar inspelningarna och kommenterar processen. Även den är ett omskakande verk, som fyller på känslan av oresonlig sorg.

»Skeleton Tree« är omedgörligt dyster och brutalt vacker, men jag har svårt att ta in alla känslor, och jag vet inte hur ofta jag kommer att orka lyssna framöver.

Nick Cave är en av de senaste trettio årens skarpaste låtskrivare. Han har i sitt konsekventa konstnärskap utforskat människans villkor på ett närmast unikt vis. Aldrig gett sig, fortsatt loda bråddjupet inom oss. Vi ska vara tacksamma över att vi har honom.

Han har, tillsammans med sina Bad Seeds, skrivit mörk musik, det vet ni, i närapå fyrtio år, men jag undrar om han spelat in något så bottenlöst svart som detta.

Musik för dig som finner nöje att pilla i öppna sår.

TONY ERNST

2016-09-10

egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner