©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

britneyspearsglory.jpgBRITNEY SPEARS
Glory

RCA/Sony

Betyg: 4

 

Älskade, hatade Britney. Det är knappt tio år sedan hon symboliskt rasade från sin piedestal i samband med det där framträdandet på MTV Video Music Awards, då världens kollektiva hyllningar övergick i öppet hån. Då hade hon redan burit en hel värld av projektioner om den perfekta tjejen på sina unga axlar i tio år eller mer. Men fasaden rämnade, hon rakade det blonda håret, skilsmässan från Kevin Federline var ett faktum och hon slogs på gatorna med paparazzis och i rätten för att få behålla vårdnaden om sina barn. Sedan: rehab, psykiatriska kliniker och omyndigförklarandet där hennes pappa utsågs till god man med makt över hennes tillgångar. Men, som författaren Sady Doyle påpekat, allra sjukast i det som hände Britney är att det efter kraschen blev okej att kalla henne galen när hon inte längre orkade bära de fullkomligt omänskliga krav på perfektion som omvärlden gärna vill ha på kvinnor. Doyle lyfter begreppet »emotional labor«, skyldigheten att hantera andras känslomässiga behov och dölja sina egna, som en nyckel i dramat. De flesta kvinnliga läsare kan säkert relatera till Britneys erfarenhet någonstans, hon strejkade och fick epitetet galen och hysterisk när hon inte längre orkade hålla fasaden.

Nu släpper hon nytt album och gör någon form av officiell comeback som med Doyles ord närmast påminner om något slags patetisk förlåtelseprocess från omvärldens sida. Vad har Britney att be om ursäkt för kan man undra?

Lite mindre hade jag nog hoppats.

Under åren hon ägnat sig åt att repetera sina tidiga hits i lukrativa Britney-shower på Planet Hollywood Resort & Casino i Las Vegas har popvärlden förändrats, i popprinsessans ställe har popdrottningar som Beyoncé och Rihanna tagit över. En annan kvinnlig erfarenhet än den oskuldsfulla, duktiga flickighet som fick världen på fall för snart tjugo år sedan när »… Baby One More Time« släpptes har i alla fall delvis tagit plats.

Men varken den möjligheten eller hennes egna säkert bistra erfarenheter från kraschen lämnar minsta spår på »Glory«, i stället bjuds vi mer av samma passiva narrativ som för tjugo år sedan. Samma showiga garderob. Samma ihärdiga leende. Det är så klart frestande att bli besviken. Samtidigt, hon befinner sig i en juridiskt absurd situation som hämtad från en berättelse av Mary Wollstonecraft för tvåhundra år sedan. Utan rätten att fatta de mest basala beslut om sitt eget liv, som vem hon vill gifta sig med eller vad hon vill göra med sina pengar, har hon knappast makt att påverka riktningen på sin karriär speciellt mycket. Så vi får nöja oss med en serie väldigt opersonliga om än bitvis dansanta låtar med generiska teman om förälskelse och flirtar från vad jag hoppas är en fjärrstyrd stjärna. Slöseri kan man tycka. Var är Britneys »Rehab«? Erfarenheten finns ju där, vi såg ju!

Vill man ändå ge albumet en chans är det definitivt »Man on the Moon« och albumets enda riktigt samtida spår »Love Me Down« som kan ge lite dansgolvstid i väntan på en återupprättad Britney. Vi är nog många som vill höra låtarna hon skrev när håret var nyrakat och hennes pappa tog kontrollen över hennes förmögenhet. Det väntar en fantastisk platta där.

JENNY SÖRBY

2016-09-02

egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner