©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

FRANK OCEANfrankoceanblond.jpg

Blonde

Boys Don’t Cry

Betyg: 8

 

Endless

Def Jam/Universal

Betyg: 9

 

»I got two versions. I got twooo versions…«

Det är en trappa han bygger. När projektet, som strömmas på hans tumblr-sida, efter över två veckor närmar sig sitt slut går han upp för den. Streamen hackar till och blir svart. Strax därefter släpper Frank Ocean två nya album som musikvärlden väntat fyra år på. Trappan fick namnet Stairway to Heaven.

Frank verkar inte ha en fet PR-stab. Han lär inte längre ligga på Def Jam (det upphörde med »Endless«, det första av dessa båda släpp). I fyra år har han postat bilder och skrivit saker på sin tumblr. Ibland har demos läckt ut, datumen på bibliotekskortet som ska symbolisera släppet av albumet vi trodde hette »Boys Don’t Cry« har kommit och gått.

Det har felaktigt kallats att han »kommit tillbaka« nu. Men Frank har varit ständigt aktuell - han har gästat Odd Future-kollegorna Tyler, The Creator och Earl Sweatshirt, Kanye West, Jay Z, Beyonce, James Blake. Till och med John Mayer.

Med släppen av kortfilmen »Endless« - där de bygger Stairway to Heaven - och sjuttonspåriga »Blonde« (»Blond« på skivomslaget) seglar Frank Ocean fram som en av tiotalets mest spännande artister, mycket tack vare hans enorma lust att uttrycka sig. Vilken form det kommer i spelar mindre roll. Behövs ett konstprojekt? En modefotografering? Ett magasin? Några vänner som kommer över och spelar in några verser över ett sakralt piano? En dikt? Foton på när Kanye West kör sin Lamborghini genom en McDonald’s-drive-in?

Bara en sådan grej som att singeln »Nikes«, vilken kan ses som en uppgörelse med materialistiskt blingbling, har en video med flimrande videosekvenser och hyllar de bortgångna rapparna Pimp C och ASAP Yams samt Trayvon Martin (som sköts till döds av polis 2012). »I got two versions«, sjunger Frank. Det är som att han har två eller trettio idéer i huvudet samtidigt, och här får vi höra småsnuttar, känslor, tankar, allt i en låt. Som ett collegeblock fullt av klotter från en reflekterande men halvgalen kreatör.

Att vara lyckad låtskrivare åt artister som Beyoncé, Kanye West och Justin Bieber var inte nog, inte att göra hipp rap med Odd Future heller. Frank Ocean influeras av allt från The Beach Boys och Eagles till Tame Impala, samplar The Beatles, tolkar Burt Bacharachs »Close to You« och gör en enorm cover på Aaliyahs version av The Isley Brothers »At Your Best (You are Love)« som är bland det vackraste som släppts i år.

Att lyssna på »Endless« och »Blonde« i ett svep är en våg av högt och lågt, knaster och gitarrackord, industriell r’n’b-bas, små funderingar om första kärleken, att behöva smussla med att ligga med någon man gillar, livsval, regn mot fönstret, brus, barndomen. Jag funderar också på om jag av den anledningen gillar »Endless« något mer - den är som ett töcken av ljud och fragment av låtar som låter halvfärdiga men som liksom mörkar sångers tråkiga mellanspel. Partierna som inte säger något. Det är som att bara lyssna på de allra finaste refrängerna, om och om igen.

Förutom några snåriga, snabba drum’n’bass-partier får han det rätt varje gång. I »Seigfried«, en av de finaste låtarna på »Blonde«, reflekterar han om att han kanske bara borde settle down med »two kids and a swimming pool«. Den tydligaste beröringspunkten med »Channel Orange« från 2012 är hur Frank i grund och botten är en klassisk soulsångare, vilket exempelvis hörs framför sparsamma orglar i »Godspeed«. Men där föregångaren ändå utgick från en grund av solida låtar liknar både »Endless« och »Blonde« ett långt, mysigt mixtape som ständigt överraskar och imponerar. Man får känslan av att det är precis som producenten Malay sagt i en intervju, att många av låtarna här gjordes sittandes i kontrollrummet med en mick i handen. Den kanske bästa illustrationen av hur en rörig, kreativ hjärna fylld av självtvivel - baserat på samhällsnormer om hudfärg, sexualitet och livsval - aldrig riktigt får ro.

FREDRIK THORÉN

2016-08-26

egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner