©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

Göteborg i Sonic-arkivet: Fibes, Oh Fibes!
Av Sara Martinsson   
Måndag 18 juli 2016, 10:00

Fibes1.pngfibes2NY.pngInför Fibes, Oh Fibes andra album »Emotional« träffade Sara Martinsson gruppen i en Majorna-studio med Manhattan-motiv. Det blev en superfin femsidig artikel i Sonic #30 hösten 2006 om bandet som några år tidigare känts lite otidsenligt men som plötsligt var helrätt. Nu när vi har gjort ett göteborgsnummer och Fibes-sångaren Christian Olsson under namnet OLSSON dessutom är aktuell med utsökta, Mapei-gästande solosingeln »Hold On« känns det klokt att åter dela med oss av artikeln ifråga (foto: Thomas Wal).

 

I Secret Diamond-studion tar Manhattan på kvällen upp en hel vägg. Tidigare var hela den knappt pojkrumsstora lokalen på våning sex täckt i neontonat, spräckligt blått och grönt. Nu är rummet vitt med en touch av New York.

- Ska vi lyssna på skivans bästa låt eller ska vi gå och köpa glass? säger Christian Olsson.

Han väntar knappt på svaret innan det uppnästa, snirkliga pianointrot till »Nothing’s Gonna Beat Us This Time« letar sig ut ur datorn. Mathias Nilson lutar huvudet mot väggen, mot Brooklyn Bridges bortersta torn och säger:

   - Skulle jag höra den här skivan och inte veta vad det var skulle jag aldrig tro att den var gjord i Majorna i Göteborg.

 

Christian Olsson och Mathias Nilson har likadana kläder. De är lika gamla och kommer från nästan samma ställe, Christian från Lerum och Mathias från grannsamhället Floda, strax utanför Göteborg. I Fibes, Oh Fibes är det de två som gör det mesta. Gruppen består i och för sig av sex personer allt som allt, och alla kommer in då och då och spelar sina grejer, har åsikter, ändrar och spelar om, men det är Mathias och Christian som är de centrala. På våning sex med utsikt har de skrivit, spelat in och producerat de senaste två åren. Gjort om, gjort om igen, och gjort rätt.

   - Det har aldrig riktigt funnits någon som har fattat vad vi har hållit på med, säger Christian. Vi var liksom alltid ganska konstiga. Vi hade varit instängda i ett spökhus, ett skitstort, tomt hus när vi gjorde förra skivan, och när folk inte hajade vad vi gjorde utan tyckte att vi var konstiga så blev det till slut som att det här med Fibes, Oh Fibes bara var vår värld, någonting som bara jag och Mathias förstod. Det har varit så nu också, som att vi har suttit i en bubbla och jobbat här uppe.

 

»Emotional« är Fibes, Oh Fibes andra album, men i själva verket är det nog det första. Debutplattan »Still Fresh« från 2004 bestod av en samling låtar som Christian tagit fram vid pianot de senaste tio åren. Och den som inte tyckte att skivan var stökig med sin ohämmade mix av pianorock, beats, indiepop, sjuttiotalssoul, latin och millennieskiftes-r’n’b är antagligen i svårt behov av städhjälp hemma också.

»Still Fresh« siktade högt med den trots bandets dåliga tekniska resurser förvånansvärt slicka produktionen. Singeln »This City’s Got No Boulevards« hördes lite på radion under våren och Fibes fick komma ut och spela en del, men mycket mer än så hände inte. Det blev ganska tydligt att något inte riktigt stämde med den på scen så självsäkra gruppen. Samtidigt som de låg på en ansedd indieetikett gjorde de sina mest bejublade spelningar på reklamaraktiga ställen i Stockholm där man knappt såg publiken för truckerkepsarna. I deras spretiga och därigenom otroligt breda tilltal fanns något för alla och det skulle ha kunnat ge dem ett genombrott. Men det blev precis tvärtom; när allt kom omkring verkade det inte finnas någonting för någon, och Fibes, Oh Fibes passade inte riktigt in någonstans.

- Jag lyssnade på förra plattan för inte så länge sen, i ett jävligt konstigt skede, mitt i allting med det nya, säger Christian i dag. Det var lite av en chock. Inte så att jag ogillar det, jag är fortfarande väldigt stolt över det vi gjorde, men skivan är ju inte särskilt lättlyssnad. Jag tycker att det känns ointressant att tänka på vilken sorts kommersiell potential den hade, men om jag vore tvungen skulle jag nog säga att den inte var speciellt stor.

- Men det där var redan då ett problem, fyller Mathias i. Vi hamnar hela tiden mellan två stolar. Då var vi inte tillräckligt kommersiella för att nå en bred publik, samtidigt var det många fler i indiepubliken som dissade oss för att vi ganska tidigt skrev på för Universals förlag. Det var liksom lite fult att gilla Fibes. Vår första singel fastnade hos många, men det verkade som att det var svårt för en äkta indieperson att gilla den.

 

Skojar du? När Fibes, Oh Fibes debut släpptes på lilla bolaget Pluxemburg 2004 hamnade de mitt i själva klimaxet av den svenska indiepopens DIY-hybris, och till viss del också dess verkliga genombrott. De små skivbolagens musik hade för bara något år sedan på allvar flyttat in på listorna, och alla släppte i princip allt, hela tiden, eftersom det blivit så enastående lätt att spela in själv. Det var kanske sista året då hemmamusicerandet kändes exotiskt, men det gjorde det å andra sidan så mycket att det till och med hördes på musiken som funkade. Det hördes i allt från Jens Lekmans vinylsamplingar till Sophie Rimhedens upphackade, nedsmutsade ljudbilder, och Stina Nordenstams minst lika knastriga, hemmagjorda platta.

Luxuös, stor eller, för att använda ett Fibes, Oh Fibes-ord, »slick« produktion låg av naturliga skäl däremot ganska långt ner på coolnesstoppen. Att under de förutsättningarna hitta sin offentliga plats som ett gäng musiker med den samlade ambitionen att göra välproducerad, klassisk pianorock med soulinfluenser och djupa sjuttio- och åttiotalsvibbar var så klart inte självklart ens för Fibes, Oh Fibes. Att dessutom göra det på ett respekterat indiebolag med allt vad det för med sig av förutfattade meningar om hur indiemusik låter och ser ut borde vem som helst ha förstått var snudd på omöjligt.

- Förra skivan kräver så mycket mer, säger Christian. Sen fanns det ju i och för sig också de då som tyckte att vi var hippa och att plattan var cool. Och nu ska vi tydligen plötsligt vara så jävla rätt! Jag träffade en kille förra veckan, en indiekille som har bra koll på det där, och han sa att nu ska det tydligen vara jävligt slick produktion som är grejen. Vi fattar tydligen bara inte själva hur rätt vi är!

 

Något som vilken utomstående som helst så klart hajar inte är sant. 2006 har Fibes, Oh Fibes maxat allt: hits, produktion, garderob, you name it. Och de vet så klart mycket väl att den magnifikt stora, genomarbetade produktionen och de snudd på osannolikt radiokompatibla midtempopärlorna som de har skrivit till »Emotional« inte bara är det bästa de gjort utan att de också ligger i tiden. Allt annat hade liksom varit tjänstefel. För trots att man kan tycka att det inte är så länge sedan som Fibes, Oh Fibes först dök upp så har det hunnit hända en del. Framför allt har en hel svensk popscen börjat skruva på sig och långsamt reagera på sig själv, på ickeproduktioner, på hemmaljud, på det enkla.

Så här i efterhand kan man nästan tro att Fibes, Oh Fibes bara har stått bredvid och väntat, räknat minuterna till dess att deras dag kom.

Men det ambitiösa arbetet med »Emotional«, den nogsamma process som pågått i snart två år nu i det lilla rummet med utsikt över älven, har knappast sitt ursprung i trendighet eller kassa nerver. Fibes, Oh Fibes musik ville dit den är i dag för länge sedan, det har bara tagit tills nu för den att nå fram.

- Det enda vi vill är att göra tidlösa låtar, säger Christian. Alla våra största idoler gjorde ju helt grymma låtar. Jag vill att man ska kunna ta upp skivan om tio år och att den fortfarande ska kännas väldigt stark. Samtidigt är det ju inte så att vi gör någon slags retromusik, det måste alltid finnas någonting nytt med, en modern twist som får det att kännas eget. Det har varit väldigt mycket småpill med detaljer på den här skivan eftersom vi har producerat allt själva och har strävat efter att det ska låta så bra det bara kan. Det hade aldrig funkat att jobba med någon utomstående som sagt åt oss att »det här och det här funkar inte«. Det är det som är skönt med oss, jag och Mathias förstår varandra med en gång. Det går nog tillbaka till när vi var små och lyssnade på Barry Manilow.

- Vår smak var som pensionärers, säger Mathias och skrattar. Jag har gillat Manilow sedan jag var sju år kanske, så jag började tidigt. Det var min mamma som älskade honom. Jag kommer ihåg att jag aldrig sett henne så öppen och lycklig som när hon hörde hans musik, så det blev väldigt speciellt för mig - trots att han är hatad av så många. Det är ganska fantastiskt att det är det tidigaste i Christians och mitt liv som för oss tillsammans nu, att det är den musiken vi har hittat tillbaka till.

- Det är USA-bandet, säger Christian.

- Verkligen USA-bandet, säger Mathias och nickar.

 

USA-bandet, ja. En gammal kassett som Christians pappa gjorde till honom när han var liten och familjen skulle åka till USA för första gången. Det återkommer som en gemensam referens så ofta när man pratar med Christian och Mathias om deras musik att termen » USA-bandet« nästan fungerar som ett samlingsnamn för allt som är bra. Elton John, Hall & Oates, Fleetwood Mac och Beach Boys trängdes i freestyle-lurarna med Spandau Ballet, Toto och så klart Lionel Richie. Vuxenmusik som Steely Dan och Bonnie Tyler är för Fibes, Oh Fibes lika mycket uppväxtmusik.

- Det är fortfarande världens bästa blandband, säger Christian. När man lyssnar på det känner man bara att »Vad fan, det är klart det är goa pianorocklåtar vi ska göra!« Visst har man gillat amerikansk indie och sådär, men det är den här musiken som verkligen betyder någonting.

- Och jag vet att det finns så jävla många som älskar den musiken, säger Mathias. Sen är det ju en väldig skillnad på den här plattan som vi har gjort och musik som spelas på P4 till exempel. Det är inte lätt att göra så »bra« musik som det är, och vi är ganska oskolade ändå. Jag och Christian är de minst skolade musikerna i bandet, och det tror jag är väldigt bra för det blir annorlunda.

- Jag menar, vi har ju till och med arrat stråkar på den här skivan, säger Christian. Och jag kan inte arra stråkar. Folk som kan sånt tycker att det vi har gjort låter helt fuckat, medan vi själva bara tycker att det blir så jävla klassiskt och snyggt!

Det tycker nog i och för sig de andra i bandet också, även om det säkert stämmer som Mathias säger att han och Christian är de två minst skolade av de sex. Resten av gruppen befolkas nämligen av musikstudenter från olika nivåer och inriktningar, allt från Erik Dahl, som spelar trombon och går på musikhögskolans världsmusikprogram, till basisten Edvin, som pluggar till något så abstrakt som improvisationspedagog. Just Edvin, med efternamnet Edvinsson, ser en annan fördel med att skillnaderna inom gruppen är så stora:

- Jag lyssnade bara på hiphop ett tag. Andreas [Jensen] som spelar trummor har lyssnat jättemycket på r’n’b, Anders [Boson] som spelar trumpet har sysslat mycket med jazz, och Christian är ju en gammal indiekille. Vi kommer från olika håll men kan ändå förenas i det här, jag tror att det gör att Fibes, Oh Fibes inte direkt låter som någonting annat.

Och Fibes, Oh Fibes 2006 låter mycket riktigt inte som något annat, en anledning god som någon att bli kufstämplad och sidsteppad igen kan kanske tyckas. Men skillnaden mot när förra skivan inte passade in någonstans är att de inte har hamnat mitt emellan den här gången. Nu är det helt enkelt de själva som går före.

 

På väggen ovanför datorn på våning sex i Majorna i Göteborg hänger ett upptejpat collage. Det föreställer ett musikaliskt Dream Team, som hämtat ur tidningen Okej om den hade varit till för svenska kultur-och-media-män som närmar sig trettio och längtar efter lyx och längtar bort. D’Angelo, Brandy, Beach Boys, Ashanti, Outkast-André, Boy George, Lionel Richie och några till. När Fibes, Oh Fibes spelar in sin första video till album nummer två skickar de Christian Olsson till New York för att göra en läppsynkad rockstjärnewalk genom staden. Just då avslöjas ingenting av att det här i grund och botten mest handlar om två killar från landet som suttit och gjort om och gjort om och till slut gjort rätt i ett före detta neonspräckligt pojkrum i huset bredvid huset som jag vaknar i varje morgon. I dammiga Göteborg.

Egentligen är det inte så konstigt, man fattar det när man hör hur det låter. Det är inte så konstigt att »Emotional« inte låter som att den är inspelad i Majorna i Göteborg. I tanken är Fibes, Oh Fibes redan någon annanstans.

- Jag vet inte vad det är med oss..., säger Mathias Nilson, fortfarande med huvudet mot en vägg av Manhattan i Secret Diamond-studion. Vi har aldrig definierat vad det handlar om, om det är något slags jävlar anamma eller hämndbegär. Men med oss har det alltid funnits en känsla av att vi måste ta oss ur just det här, det spelar nog ingen roll vad det här är. Jag menar, Christian har en bostadsrätt i Masthugget och jag har en hyresrätt i Majorna. Det är ju inte speciellt coolt egentligen. Klart man hellre hade varit i Miami, liksom. Och när den känslan försvinner, då är det nog fan kört. ■

egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner