©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

Göteborg i Sonic-arkivet: El Perro Del Mar
Av Johan Jacobsson   
Torsdag 7 juli 2016, 09:47

perro1.pngperro2.png»KoKoro« heter det album El Perro Del Mar ger ut i höst. Vi är några som ser fram emot det med stor spänning. Eftersom Sonic senaste nummer är ett på göteborgstema (där El Perro för övrigt är med och pratar om Karin Dreijer) och Sarah »El Perro Del Mar« Assbring började sin gärning i nämnda stad känns det lämpligt att här reprisera Johan Jacobssons inspirationssamtal (foto: Eva Edsjö) med artisten, då aktuell med albumet »Pale Fire«, från Sonic #65/2012.

 

- Inför mina skivor gör jag väldigt mycket research. Först när jag känner att det arbetet är klart kan jag börja skriva musik.

- Min research handlar dels om rent praktiskt insamlande av referensmaterial och dels om att föra anteckningar; citat från filmer, vilka färgtoner som vissa filmer har... Det är ett väldigt tillfredsställande arbete. Skivan utkristalliserar sig medan jag gör det, den blir tydligare och tydligare.

- Jag placerar också mina skivor i olika landskap. Det gör att jag hittar deras harmonier, deras instrument. Dessa landskap befinner jag mig i under tiden som jag gör skivan. Jag måste kunna gå in i dem för att kunna få skivan att bli som den ska vara.

Letar du efter röda trådar när du gör de här förberedelserna?

- Absolut. Det här researcharbetet består av att hitta de där röda trådarna. Det ena leder till det andra, bitar faller på plats. Det är häftigt. De röda trådarna ligger utlagda för mig och jag bara måste följa dem och när jag gör det känner jag att nu är jag igång med en ny skiva.

- Jag skulle aldrig kunna göra en skiva som inte har en tematiskt röd tråd. Att bara planlöst samla ihop låtar och sedan släppa en skiva skulle kännas väldigt konstigt.

- Sedan om denna tematiska röda tråd är tydlig för lyssnaren - det är inte lika viktigt. Men det är otroligt viktigt att den är tydlig för mig.

Kan man influeras för mycket?

   - Det kan man. Man kan influeras så mycket att det inte finns någon personlig röst eller någon personlighet kvar i det man gör, det är extremt vanligt. Men jag känner mig trygg i min kärna - sättet jag uttrycker mig på, sättet jag sjunger på - så jag känner att jag kan låta mig influeras mycket och ändå hålla kvar i det som gör mig till mig.

 

»Paris is Burning«

Dokumentärfilm regisserad av Jennie Livingston. Skildrar ballscenen - »a fantasy world of high fashion, gay self-armation and the pursuit of a desperate dream« - som florerade i New York under nittiotalet. »Walk on By«, första singeln från El Perro Del Mars nya album »Pale Fire«, samplar ett tal som dragdrottningen Dorian Corey håller i dess sista, skälvande minuter.

 

- Jag kommer faktiskt inte ihåg hur jag kom i kontakt med »Paris is Burning«. Jag vet att jag såg den för första gången för nästan fyra år sedan.

- Den är så fullspäckad av inspiration, men det som gripit mig mest med den är styrkan hos de här människorna som befinner sig i utkanten av samhället och som ses lite grann som freaks ... men de är helt självklara som freaks. De har funnit sig själva och var andra i det utanförskapet och den styrkan är så otroligt inspirerande.

- Så här i efterhand vet vi ju att de flesta som medverkade i »Paris is Burning« dog i aidsvågen. Men de levde sina liv till fullo. Och betalade priset för det.

- Det som Dorian säger liksom sammanknyter alla människors öden. När jag höll på att arbeta på »Walk on By« kom jag att tänka på det talet. »Pale Fire« handlar väldigt mycket om att stå rak och gå rakryggad igenom något och ändå ha sin stolthet kvar.

- »Pale Fire« innehåller även influenser från Chicago house, från tidig klubbmusik, och sådant figurerar ju också i »Paris is Burning«. Jag älskar verkligen den tidiga klubbmusiken.

 

Cocteau Twins

Skotsk grupp som 1984 släppte »Treasure« (4AD), deras tredje skiva. Gitarristen Robin Guthrie ansåg den vid tillfället vara »arty-farty pre-Raphaellite« medan resten av världen än i dag håller den som ett av drömpophistoriens största mästerverk.

 

- Jag har länge varit ett fan av Cocteau Twins. När man har haft ett band närvarande i sitt liv i många år är det bandet ofta överbelastat av känslor och minnen. Men nu för tiden kan jag lyssna på Cocteau Twins på ett rent musikaliskt sätt; verkligen lyssna på deras musik utan att blanda in det som var jag, utan att tänka tonår. Och av den anledningen tror jag att jag nu även vågar direkt inspireras av deras musik utan att känna att det är en nostalgisk, mossig grej. För jag känner en total fascination för deras musik, för deras sätt att arbeta med ljud och instrument och trummaskiner.

   - Jag har aldrig brytt mig om hur skivor spelats in och så, men eftersom arbetet med »Pale Fire« ledde till att jag blev intresserad av analogsynthar, synthar och trummaskiner började jag kolla upp vad Cocteau Twins använde. Jag ville använda samma trummaskin som finns på »Treasure«, just för att jag är så svag för hur den låter, inte för sakens skull.

 

Gang Gang Dance

The Guardian har beskrivit dem som »magpies of the most heroic order«, Pitchfork påstår att de gör »pan-cultural body-music«. Om dessa åsikter är korrekta eller inte går att diskutera, men faktum kvarstår; New York-konstellationen Gang Gang Dance är synnerligen värda att låna ett öra till. Deras femte platta »Eye Contact« (4AD) såg dagens ljus 2011.

 

- »Eye Contact« har varit otroligt viktig för mig, framför allt fick den mig att bryta mig loss från olika föreställningar om hur musik måste vara uppbyggd och strukturerad och låta. Den är ofta väldigt abstrakt, men samtidigt är den så otroligt direkt och så otroligt catchy. Det är väldigt inspirerande.

   - Jag lyssnade mycket på »Eye Contact« när jag skrev »Pale Fire« och det gjorde att jag kände att jag ville våga gå utanför mina ramar och kanske inte tänka så hemskt mycket utan bara göra.

Köper du många plattor?

- Nej, som musikkonsument är jag väldigt modest. Har alltid varit. Jag är mer en person som snöar in på någonting och håller kvar i det länge, länge. Jag kan leva i ett år med fyra vinylskivor.

- Samtidigt är jag väldigt intresserad av ny musik, av all musik. Men jag har svårt för det här med att varje dag konsumera de tio senaste mp3:orna.

 

Öknen

Landskapet som »Pale Fire« är placerat i.

 

- I en öken där sanden har blåst till färgerna på något vis ser jag ett ljus som flämtar till, en eld som brinner på avstånd. Det är både upprorets eld och kärlekens eld, som trots det karga landskapet vägrar att slockna. Det är »Pale Fire«.

- När jag började arbeta med skivan befann jag mig i en period där jag sörjde min pappa och en annan nära familjemedlem som båda precis hade gått bort. Väldigt mycket pekade mot en evig förlust, på något vis. I samma veva träffade jag en ny människa som fick mig att tro på kärlek igen, som fick mig att tro på någonting gott, något riktigt, något rent och sant - både i mig och i världen. Så det som är elden och hoppet på »Pale Fire« är möjligheten att bli helt omvänd, att bli övertygad om att det finns... hopp. Trots allt.

- Samtidigt har skivan förankring i världshändelser som också pågick under den här tiden, som till exempel den arabiska våren. ■

egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner