©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

Göteborg i Sonic-arkivet: José González
Av Sara Martinsson   
Lördag 18 juni 2016, 07:52

jose1.pngjose2.pngKort efter att José González sålt guld i Storbritannien med vid tidpunkten tre år gamla debuten »Veneer« lyckades Sara Martinsson efter många om och men till slut fånga honom i Glasgow. Ett och ett halvt år senare, då det slutligen var dags för uppföljaren »In Our Nature«, träffades de på nytt. Allt detta utmynnade i ett långt reportage (foto: Anna Simonsson) i Sonic #36 som vi nu, med ett helt nummer på temat Göteborg ute, såg anledning att återge.

 

Universitetsbyggnaden påhöjden strax innan stadsdelen West End i Glasgow ligger täckt i vårens första solsken och jag står i en källartrapp och försöker tyda texten påen popaffisch som företrädesvis aviserar en Mylo-spelning. Vårvintern 2006 är ljudet av det unga Skottland kitschiga mash-ups pååttiotalshits ackompanjerade av den tunga trafiken påmotorvägen strax bakom mig, som i linje med stans hela infrastruktur är grå, gråoch åter grå. Det enda vackra är just universitetet där borta som i all sin gotiska prakt sträcker sig upp ur jorden mot en klarbla himmel.

   Jag är påväg till Oran Mor, en gammal kyrka som i någon slags träffsäker brittisk linje förvandlats till tempel för nationens verkliga första och andra religion; alkoholen och popmusiken, i den ordningen. I själva kyrksalen får du armbåga dig fram för att forcera den kompakta muren av män i kiltar runt öltapparna, medan källaren är inredd som i princip vilken rock’n’roll-lokal som helst; rustikt, med inramade fotografier från rockhistorien och med en scen lagom stor för ditt genomsnittliga svenska indieband. Det är ocksåhär de flesta svenska band hamnar när de spelar i Glasgow. Härr eller på lite mindre Nice’n’Sleazy, mitt på affärskedjegatan Sauciehall Street, bland de lite poshare delarna av lokalbefolkningen känd som »suckyhall«.

Tanken är att jag ska hänga lite med José González, men det visar sig vara svårare än jag trott. Den senaste veckan har jag varit inställd påatt åka till såväl London som Dublin som Brighton men jag får i sista stund ställa in. José har helt enkelt för mycket att göra. Hans album »Veneer«, som varit ute i tre år i Sverige, har plötsligt rusat upp påengelska försäljningslistan. Med den automatiska följden att brittisk media har gått i taket och den aktuella turnén, trots att spelningarna är förlagda till större lokaler än vanligt, sålt slut påstört.

Den José González som man i Sverige är van vid att betrakta som en indieartist, bara lite mer populär, är nu förvandlad till vad som allra bäst kan beskrivas som ett musikmaskineri. Tänker man pådet rent krasst förefaller hela situationen ungefär lika o-organisk som stadsbilden jag går omkring i, där skorstenarna skjuter upp som ilskna, svarta spön ur backen. En reklamfilm för ett stort elektronikföretag börjar snurra ena veckan, nästa drar musikmaskinens hjul i gång och plötsligt är det svårt att få träffa en kille man för tvåveckor sedan brukade se vid bordet bredvid när man satt på krogen.

Riktigt fullt såcynisk är förstås inte situationen. Historien om hur José González gick från att vara en vinylsingelartist hemma i Sverige till att få den brittiska guldskiva som »Veneer« just nått upp till handlar tvärtom om det mest naturliga förlopp av händelser man kan tänka sig. Hemmainspelad singel hamnar i skivback, singel köps av blivande skivbolagsboss, mobilnummer finns påsingelns omslag, samtal rings, förvånad hemmainspelande kille blir smickrad över att det över huvud taget finns någon som tror att det går att göra någonting av hans dåsynnerligen anspråkslösa låtar, kontrakt skrivs, fullängdare släpps. Inget konstigt med det.

Att fullängdaren sedan köps av oväntat många i Sverige är inte heller det särskilt konstigt, i Sverige har vi ju sedan länge en i det närmaste public service-liknande kultur ocksåför vår populärmusik. Efter det här decenniets frammarsch av oberoende skivbolag påvåra försäljningslistor behöver man inte längre förvånas över att svenska artister i dag relativt lätt kan etablera sig nationellt utan att komma i en storbolagssignerad förpackning. Skivindustrins kommersiella kretslopp är i den lilla klimatzon som heter Sverige därmed brutet, det krävs inte längre lika stora pengar för att få en hit.

Men inga klimatförändringar i världen kan skynda påsamma utveckling hos britterna, och därför är José González svår att få tag i just nu. Trots det möter han, trummisen Erik Bodin (Little Dragon), gitarristen Nicholaus Sparding (Love Is All) och hela El Perro del Mars band, som ocksåär med påturnén, upp mig utanför Oran Mor. De har just kommit hit med bussen från Manchester, där de kvällen innan gjort en spelning påett fullsatt studentställe. Publiken var stökig och högljudd, och José med sin nylonsträngade gitarr låter som bekant inte såmycket alls. El Perros ljudtekniker Philip Granquist berättar att han trots att han satt tre våningar under konsertlokalen hörde publikens hyschanden:

- Dåoch dågick det som ett vitt sus genom luften. Ssshh!

 

Oran Mors innandömen är som Batmans grotta, logen har till och med en egen hiss. Det står ett schackspel i mässing påett av borden, och medan Nicke blandar pulverkaffe kommer en man in i rummet. Han bugar och hälsar oss välkomna. Sen ställer han in en träbyst föreställande en indian i ett av vitrinskåpen, bugar igen och försvinner.

Omgivningen får en att tro att livet på turné för José González är en societetstillvaro värdig en medeltida kung. I själva verket är alla rätt slut redan.

- Det funkar att leva så här så länge jag inte har något förhållande, säger José, då till skillnad från nu ungkarl, när jag frågar hur han klarar det.

Redan innan det verkligen börjat hända saker på öarna gjorde han flera turnéer där och tjugotalet stora TV-framträdanden. Trots det är det reklamfilmen som alla pratar om. Eller, ingen i den luxuösa logen pratar om den men nere i själva konsertlokalen är det publikens stora referens till killen de vigt sin dyrbara fredagskväll åt. Alla jag pratar med nämner reklamen som anledningen till att de fått upp ögonen för Josés musik, alla utom Tommy. Tommy har en svensk flickvän och jag börjar prata med honom bara för att jag hör honom stå och sucka högt bakom mig under konserten.

- Han har förstört allt, säger han uppgivet.

Jag frågar vad han menar med det:

- Jag har lyssnat på honom sen allra första början. Alla de här människorna, de förstår honom inte! Kolla, de vill bara höra den där reklamlåten!

Reklamlåten »Heartbeats«, Josés vid det här laget anthemartade cover på The Knife, har just släppts på singel i Storbritannien. Omslaget? Ett foto från den vid det här laget snudd på lika anthemartade reklamfilmen, den där någon på det stora elektronikföretaget fått chansen att förverkliga en förmodad barndomsdröm; släppa ut tusentals multifärgade bollar nerför en backe i San Francisco. Singeln ligger på merchandisebordet på Oran Mor. Introt dränks av fredagsfull skotsk poppublik när José så småningom spelar den. Dessförinnan hinner han göra en fullständigt magisk version av Massive Attacks »Teardrop«, en minst lika enastående »Send Someone Away«, det fram till nu lite bortglömda samarbetet med Embee, och dessutom spela i princip varenda låt från »Veneer«. Senare ska jag få veta att han redan nu i ungefär två års tid har velat ha ett andra album klart. Gör man hundratals spelningar på en och samma skiva blir det, så småningom, ganska självklart rätt långtråkigt.

 

Jag åker hem, José åker vidare. Från den här turnén till nästa och nästa. Han bestämmer sig till slut för att inte åka tillbaka till Göteborg alls mellan spelningarna och kommer inte hem förrän i november, nästan ett år senare. Fortfarande utan nya låtar och fortfarande utan att riktigt veta när han ska skriva dem.

   Det är inte förrän en sommardag ett och ett halvt år efter att vi träffades i Glasgow som vi ses igen. Den här gången på Järntorget i Göteborg. Bara en liten bit bort sträcker sig värmeverkets skorstenar upp mot gråsprängd sommarhimmel, och jag tänker att det är ironiskt att jag alltid träffar den artist som ägnat det senaste halvåret åt att fördjupa sig i naturen i en så risig miljö. Det är ungefär lika ironiskt som att den mest organiska musik man kan tänka sig - musik som från början blev till hemma i Josés inbodda hyreslägenhet bara ett stenkast härifrån - sedan vi sågs senast har förvandlats till ett om möjligt ännu större maskineri.

Hur många personer jobbar med »artisten José González« i dag?

   - I världen? Vi hade den diskussionen härom veckan, faktiskt. Elias [Araya], min kompis som är med i Junip också, har gjort omslaget till skivan och han var tre veckor försenad. Då sa skivbolaget att »ni måste förstå att det här är viktigt, det är ändå runt hundra pers som jobbar med det här« och vi bara »jaha, okej... Det spelar med andra ord roll att vi håller tiden«. Det är lite komiskt, att något som börjar som väldigt personligt och hemmagjort blir till ett sådant företag.

Tänker du mycket på det där?

   - Jo... Jag tänker på att det känns som att förr var jag mer emot, jag hade något slags inbyggt hat mot majorbolag. Tänkte att ligger man på ett sådant har man ingen kreativ kontroll och så där, men nu har jag ju märkt att det är ju ändå väldigt skönt när andra jobbar åt en. Jag tror jag tänker på det på samma sätt som att jag är vegetarian men ändå äter fisk, ungefär. Det känns lite konstigt att föreställa sig att min musik är en kommersiell produkt, men samtidigt kan det ju vara skönt att inte bry sig hela tiden också.

Mitt intryck av dig är annars att du har extremt bra koll på vad du gör, även på det som händer runt omkring musiken.

   - Jo, jag försöker ha koll. Och jag tror att kollen kommer automatiskt. Man kan ju säga att jag började sjukt lågt med att bara skriva på ganska omfattande kontrakt, som jag sen i efterhand har fått sätta mig in i. Man tvingas till viss del veta vad som händer.

Hur mycket är du med och tar beslut i dag?

   - Mycket mer nu än någonsin, faktiskt! Och med det konstnärliga har jag ju sjukt stor kontroll. Jag gjorde hela skivan och skickade till skivbolaget en vecka innan den skulle skickas vidare, så de hade inte ens en chans att tycka till. Så det känns som att jag har fria händer även om det är ett stort maskineri.

Det tog lång tid innan du kom i gång och började skriva låtar till nya skivan. Hur var du under den tiden när du inte kunde skriva?

   - Det blev ju att jag sköt upp det. Det hopade sig turné på turné och då och då försökte jag bestämma att nu ska jag vara hemma och skriva en månad, men då satt jag ju bara där i två-tre veckor och det hände ingenting. Och det är klart det var frustrerande, jag hade ju redan ett år efter första skivan känt att jag ville ha en ny klar. Så det var mycket ångest fram tills att jag bestämde mig för att helt sluta försöka skriva under turnéerna och vara okej med att det skulle kunna få ta tre-fyra år innan nästa skiva blev klar.

Kunde du nöja dig med det då när du kommit till den insikten?

   - Ja absolut! Och när jag väl fick ihop låtarna så var de lika bra som de jag skrivit tidigare, om inte bättre. Så svårt var det ju inte, liksom...

Har du höga krav på dig själv generellt tror du?

   - Ja, om man pratar skola eller att spela på en scen så har jag alltid velat ha kontroll. Jag vill veta att det kommer bli bra, vill gärna i detalj veta allt jag ska göra. Jag är väldigt tysk eller japansk på det sättet. Väldigt lite sydamerikan.

Vad minns du av den turnén som du var ute på när vi sågs senast, när skivan precis sålt guld i England?

- Det var ganska tätt inpå efter reklamen... Jag kommer ihåg att jag kände att det var en speciell känsla av att det helt plötsligt tog fart på ett helt annat sätt och att jag insåg att det började gå lite mer som det hade gått i Sverige, att jag kunde göra stora spelningar i England och det ändå blev fullsatt. Ja... Det var en blandad känsla av att man har tummat på sina ideal samtidigt som man inte tackar nej till det sköna i att det bara flyter på och funkar bra av sig självt. Det var inte lika kämpigt längre, det var som att det bara blev slutsålt automatiskt.

Kändes det som att du tummat på dina ideal?

   - Lite. Men inte så extremt att jag låg hemma och grät på nätterna direkt. Efter reklamen var det ju inte lika mycket »hustlin’« längre, som jag brukar säga. Och det hade det faktiskt varit fram tills dess, jag hade gjort extremt många spelningar. Jag hade i och för sig också väldigt långsamt men säkert börjat märka att jag nådde ut till mer och mer folk, så det fanns ingen uppgivenhet i det, att jag innan reklamen skulle ha känt att »det här måste jag verkligen göra för annars är det kört«. Inte alls så. Jag tyckte nog mest att det var spännande att någon hade släppt ut så många bollar i San Francisco, liksom. Jag har nog aldrig varit särskilt militant i mina åsikter. Inte i praktiken i alla fall.

Går det att uppskatta hur mycket »Heartbeats« som enskild låt har betytt?

   - Jag tror att när man ger den enkla sammanfattningen av min karriär - som det görs ganska ofta i media - så får den låten och reklamfilmen väldigt mycket plats. Det är inte helt fel, men det kan ibland bli lite onyanserat. Till exempel i England hade jag ju innan den gjort flera stora TV-grejer där varje enskilt program setts av flera miljoner tittare så allt hänger ju samman. Hade jag exempelvis inte turnerat så hade aldrig regissören för reklamen sett mig och bestämt att han ville ha just min musik. Det blir en kausal kedja, det blir svårt att se vad som kom först. Men samtidigt, om man tittar ur ett försäljningsperspektiv så är det ju ungefär en faktor på tio hur mycket albumet hade sålt i England innan reklamen och efter.

Det är en helt sjukt stor skillnad.

   - Ja, men det som är så grymt är att det märks att folk inte bara tyckt om den låten. I samband med reklamen släppte skivbolaget den här singeln med bollarna på omslaget och det tyckte jag var helt sjukt fult. Den sålde så klart jättebra dessutom, men när den varit ute en vecka slutade folk köpa den och började köpa albumet i stället! Och det kändes bra för mig. Det betydde att de tycker om helheten, inte bara den låten.

Har du någon gång önskat att det hade hänt på något annat sätt, att det inte hade varit just den låten i just den reklamfilmen som gjorde att det blev så stort som det blev?

   - Ja absolut! Alltså, det roligaste är så klart när folk får lära känna musiken via en kompis eller att de själva hittar fram till den. Men jag tror inte att det i längden kommer spela så stor roll, så länge folk tycker att resten av musiken är bra. Och om de gör det kommer ju det märkas med den här skivan som kommer nu. På ett sätt så förväntar jag mig inte att lika många ska tycka om det nu, det har ju blivit mindre och mindre av en stilgrej och mer allmänt, mindre hippt och mer allsång på Skansen, typ. Och det är jag helt okej med, man kan inte hålla på och försöka kontrollera vilka som lyssnar. Som tonåring är det kanske okej att bry sig om sådant, men när man är tjugonio år tycker jag inte man kan hålla på och vara så elitistisk. Jag vill kunna leva på musiken, och gärna med lite marginal om det går.

 

Inför släppet av den, inte minst av José själv, så efterlängtade andra skivan har han jobbat ihop med filmaren och Silverbullit-medlemmen Andreas Nilsson. Två videor till de första singlarna är precis färdigklippta, i vilka Silverbullit-trummisen Anders Gustafsson lär göra en bejublad insats som mansgris; hälften man, hälften gris. I någon slags absurd mardröm inspirerad av amerikanska tecknaren Jim Woodrings seriefigur »Manhog« kunde den som var ute och plockade bär i de mörkaste småländska skogarna i somras med lite tur ha mött en naken rockmusiker vansinnesrusande omkring, endast iförd grismask.

   Människans egen idioti och våra primitiva instinkter och drifter är teman som återkommer på skivan som mycket riktigt också fått den passande titeln »In Our Nature«. Den är José González första musikaliska insats med omgivningens ögon på sig, och när jag lyssnar på den på vägen hem tänker jag att det inte är konstigt att José González - naturvetaren som snudd på blev forskare inom biokemin i stället för popmusiker - väljer just de ämnena när han till slut hittat tillbaka till skrivandet. När omgivningen blir mer och mer maskinell för varje dag måste ju naturen te sig som allra mest lockande. När den egna kreativiteten blir klinisk och när det finns människor som jobbar med att planera, paketera och så småningom också sälja den måste steget till det impulsiva, oberäkneliga kännas oroväckande långt. Men också absolut nödvändigt att ta för att komma vidare. Och José tar det som om det vore det mest naturliga i världen. Det försenade omslaget Elias tecknat föreställer en knagglig kvist. Den ser ut att vara död, men tittar man nära ser man att den växer. ■

 

 

Tre om José

 

Paul Helltén, gitarrlärare i Göteborg som lärde José spela klassiskt:

- Om jag ser tillbaka så har José varit en av mina allra bästa elever. Han började ta lektioner någon gång under 1995 och blev snabbt en skicklig gitarrist genom flitigt etydspelande och fingerövningar [»gitarrgympa«]. José vill alltid säga något med sin musik, han visar att musiken är ett språk och spelar nyanserat dynamiskt och välfraserat. Även tystnaden får en betydelse.

- Det inte alla vet är att José också har skrivit instrumentalstycken för akustisk gitarr. 1997 gick han till riksfinal i Musik Direkt med sitt klassiska gitarrspel, och blev också finalist i Nordens Talang.

 

Erik Enocksson, kompositör, släppte tidigare i år albumet »Farväl Falkenberg« med musik från samma film:

   - José är kompis till en kompis till mig så vi har haft en del med varandra att göra genom åren. Jag skulle beskriva honom som långsint, jag tror fortfarande han är arg på mig för att jag inte kan spela ägg. Han är förbannat bra och verkar inte ha någon gräns alls för hur länge han kan vara ute på vägarna.

 

Joakim Gävert, driver skivbolaget Imperial, tog kontakt med José via ett mobilnummer på en vinylsingel:

   - José var till en början väldigt avvaktande, nästan generad. Han hade egentligen lagt gitarren på hyllan och om det var något han pushade för så var det snarare Junip. Magnus Bohman och jag träffade honom första gången våren 2002, när han var i Stockholm på ett forskarseminarium. Han kändes blyg och försiktig, särskilt när det gällde att prata om sin egen musik. Jag tror att det jag fastnade för i Josés musik var tidlösheten och styrkan i uttrycket - rösten och gitarren når fram till dig som lyssnare trots eller tack vare den avväpnande enkelheten.

 

José om...

 

... att han ofta misstas för att vara dyster:

   - Jag har en väldigt allvarlig sida som kommer fram i musiken, jag har en känsla av att folk förstår det, men jag kan vara väldigt löjlig och skämtsam också. I alla fall förr fick jag ofta frågor som »är du en mörk person« och jag bara »eh... näe?«. Jag kan vara så goofy att jag nästan skäms, jag känner mig ganska ofta mest som en studentikos nörd.

... att turnera och ha ett förhållande:

   - Min flickvän Yukimi [Nagano, från bandet Little Dragon] är med och körar på mina turnéer och det är ju skönt. Men för att ha ett förhållande som ger mer än vad det tar tror jag man måste hitta en balans i turnerandet, där man kanske inte är i väg mer än två-tre veckor i taget. Jag ska bli mer av en studioråtta i framtiden!

... att försöka kombinera sin gamla karriär som forskare med musiken:

   - Väldigt länge hade jag tänkt att jag skulle hinna med både och. Men på grund av att det blev fler och fler spelningar så blev forskningen verkligen lidande. I labbet hade vi insektsceller som man odlar och de måste man ta hand om med jämna mellanrum. Jag åkte i väg på några spelningar och kom tillbaka och då var hela odlingen övervuxen... Det var flera veckors arbete som var förstört. Sen såg jag till att få uppskov i ett halvår men kom aldrig tillbaks.

... föräldrarnas flykt från Argentina:

   - Mina föräldrar har berättat historier om hur militären gick och knackade dörr hos deras vänner och letade efter pappa. Han var engagerad i jup, en vänsterradikal studentorganisation under militärdiktaturen. De flydde till Sverige via Buenos Aires, Paraguay och så småningom Rio de Janeiro. Där var svenska ambassaden den första som ville hjälpa dem, så det var mest en slump att de hamnade i Sverige. De kände inte till något med Sverige. Förutom Palme, då.

... pappa Valentins karriär som argentinsk folkmusikstjärna:

   - När pappa var tonåring på sextiotalet sjöng han i ett band, Los Carihuainas. Det var argentinsk folkmusik, två-tre gitarrer, bongos, alla sjunger kör och pappa var förstasångare. De hade lite spelningar och var med i TV och så där. Jag träffade dem nu när jag var nere i Argentina och spelade. De visade gamla fotografier på sig själva i argentinska kläder, de var så sjukt stolta!

egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner