©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

Item saved successfully.
Göteborg i Sonic-arkivet: Franke
Av Henrik Lyngåker   
Onsdag 15 juni 2016, 20:19

Franke8.jpgFjorton år har gått sedan Franke först började göra sig ett namn med gnissel, attityd och odödliga popmelodier. Därefter har deras synlighet varit högst sporadisk - senaste livstecknet var 2009 års märkligt förbisedda album »Det krävs bara några sprickor för att skapa ett mönster« - men vi är många som minns dem, många som inte kan låta bli att längta en smula. När vi nu gett ut ett göteborgsnummer fanns det hur som helst god anledning att reprisera Henrik Lyngåkers svårt underhållande intervju med bandet från Sonic #8/2002 (foto Rasmus Hägg).

 

Utanför ölhaket The Rover på Andra Långgatan i Göteborg står fyra medlemmar i Franke och hänger. De heter Pontus Wallgren, Nicklas Franke, Alexander Hall och Ramo Spatalovic. Nicklas bror Fredrik befinner sig i en annan stad, men i övrigt är hela bandet på plats för den intervju jag planerat att göra med dem den här varma, behagliga sommarkvällen.

Fast Nicklas har annat än intervjuer att tänka på. Med road uppsyn koncentrerar han sig i stället på att granska Ramos stil och klädsel.

- Hur fan ser du ut?

Ramo har långt hår och är klädd i svarta byxor, svart sammetskavaj samt en ljus, mönstrad skjorta som är uppknäppt i halsen. Svaret på Nicklas fråga är att han ser ut som värsta rockstjärnan.

- Det är bara för att jag har börjat lyssna på vampyrporr från sjuttiotalet, förklarar Ramo nonchalant innan han kastar sig in i en utläggning om en flicka han nyligen sett.

- Erkänn att hon var snygg! Såg precis ut som en vampyr men var inte alls sådär vitsminkad…

En stund senare slår han upp dörrarna till en krog som ligger alldeles i närheten. Det är ett inbjudande ställe med rödfärgade väggar och lagom dunkel belysning. Mycket mer än så hinner vi inte notera innan en mörk, långhårig bartender ställer sig framför oss. Han vill se våra leg på stört.

- Gestapo, muttrar Ramo. Jag tycker förresten att du borde känna igen mig vid det här laget.

Ramo Spatalovic är nästan lika hårdkokt som Frankes debutsingel (utgiven på vinyl av Dolores). Den består av de två låtarna »Aldrig förstå« och »Jag älskar dig« och är ett blixtrande inferno av sublima melodier, dödligt effektiva basgångar och gitarrer så elaka att både Thåström och Jim Reid skulle gilla dem. Det låter, kort sagt, som att de vill köra över allt som kommer i deras väg.

- Det finns ett sådant förakt i det här gänget, säger Nicklas när vi slagit oss ner vid ett bord strax intill baren. Vi var på Emmaboda i lördags och då hittade vi Ramo…

Nicklas skakar på huvudet och pekar med en cigarett mot sin kompis. Samtidigt fnissar han så förtjust att han kan knappt fullfölja sin berättelse.

- Alltså, vi skulle spela några timmar senare. Ramo var full, hade läppstift på sig och skällde ut sångaren i en grupp som jag inte vill avslöja namnet på. »Fan vad ni är dåliga, era jävlar!« Det är typiskt för vår mentalitet. Vi trodde nästan att folk skulle kasta tomater på oss när vi spelade. Många var arga på oss, det hade vuxit fram under festivalen. Själv var jag ganska aggressiv eftersom jag hade supit och sovit på marken fyra dagar i rad. Vi var beredda på att avbryta konserten om någon skulle vilja spöa upp oss.

Men Franke har också en känsligare, mer eftertänksam sida. Och det skriver jag inte bara för att Ramo visar sig ha varit uppriktigt ångerfull efter händelsen. Nej, det märks i deras låtar och i hela deras inställning. Likheterna med en grupp som The Replacements är faktiskt uppenbara.

Fast egentligen är nog The Smiths en bättre jämförelse. Mycket av Frankes drivkraft kommer nämligen från det utanförskap och den ensamhet några av dem kände när de växte upp.

- Jag satt hemma när alla andra hängde på fester, berättar Nicklas. I stället för att skaffa vänner, supa i buskarna och ha min höjdpunkt när jag var fjorton hittade jag en plats i mig själv. Och det är en viktig grogrund för det jag ägnar mig åt nu. Det här känns som en revansch.

 

Att alla i Franke verkligen brinner för sitt band framgår tydligt. De verkar förälskade i musik i över huvud taget, men när de pratar om Franke utstrålar de en hängivenhet som är helt omöjlig att värja sig emot.

Och de trodde på sig själva redan från början. Innan de ens hade repat ihop stövlade de exempelvis in på en talangtävling i Torslanda och betedde sig som om de ägde stället.

- Publiken bestod av en massa barnfamiljer som skulle kolla när deras döttrar dansade, minns Pontus. Det var min första konsert någonsin. Enligt reglerna skulle man köra tre låtar och hålla på i högst femton minuter, men vi spelade bara en låt och drog dessutom över på tiden. Till slut stängde de av strömmen för oss…

Sedan dess har Nicklas och Fredrik hunnit skriva en rad nya låtar. Jag har hört dem, men får veta att några av dem slår undan benen på såväl »Aldrig förstå« som »Jag älskar dig«. Vilket innebär att dem måste vara fantastiska.

Men det handlar ju inte enbart om själva låtskrivandet, de som gör Franke så speciella är att de väver ihop Nicklas texter och Fredriks omedelbara popmelodier med glödande rytmer, massor av intensitet och ett oväsen som är lika delar Joy Division och The Jesus And Mary Chain. De är ensamma om att låta så här.

Deras debutalbum kan bli exakt hur bra som helst.

- Vi är Sveriges bästa punkband genom tiderna, säger Nicklas. Och vi ska göra ett album som jag kommer att sitta hemma i Biskopsgården och lyssna på om och om igen. ■

egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner