©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

Sin egen kreation
Av Pierre Hellqvist   
Lördag 23 april 2016, 13:58

princeklubba.jpgEn skribent liknade en gång det här att intervjua Prince vid att försöka skaka hand med en skugga.

Omöjligt.

Lite samma sak blir det när hans begåvning ska ringas in.

Omöjligt.

Han rörde sig på en helt annan nivå, i en helt annan hastighet, i en helt annan omloppsbana än alla andra. Han visste att han lekte med våra sinnen, att vi aldrig skulle kunna greppa hans vidd eller tankemässigt komma ifatt. Lägg till en nästan omoralisk arbetsmoral. Alltsammans förstärkt av att han in i minsta detalj, med en närmast sekteristisk manipulationsförmåga, dikterade villkoren för sin egen mystik. Om några hundra år går det möjligen att göra en rättvis sammanfattning av honom.

Den som upplevde The Purple One på Way Out West 2011 och därefter försökte ta resten av festivalens icke alls pjåkiga utbud på allvar insåg ögonaböj svårigheten.

Närmare bestämt:

Omöjligt.

Prince var, åtminstone fram till det chockartat plötsliga och fortfarande ofattbara slutet, ingen av oss vanliga dödliga på något sätt.

Djupare. Snyggare. Hemligare. Sexigare. Lurigare. Snabbare.

Just som vi trodde oss veta var vi hade Prince hade han för längesen gått vidare.

Varje gång, hela tiden.

Han kunde ha stannat vid, säg, glamfunken på »Dirty Mind«. I själva verket hade han bara börjat. Han skulle ta symbiosen av soul, funk, rock’n’roll, electro, dans, sex och existentialistiskt grubbel så långt att vi ännu inte kan se slutresultatet av det. De flesta av oss lyssnare begrep verkligen inte allt alltid, de sista decenniernas skivor kanske vi skummade igenom med måttligt engagemang (även om den här perioden sannolikt kommer omvärderas framöver), men det gick sällan att känna annat än fascination. Och när vi fick uppleva honom på scen fanns aldrig några tvivel.

Kontrollen. Musikaliteten. Tajmingen. Blicken. Visionen. Lekfullheten. Disciplinen. Dynamiken. Spänstigheten. Satsningen. Livssatsningen.

Han var en superhjälte, en vars libido vida översteg hans lekamen, som outtröttligt sökte efter något mer - på scen, i skivstudion, i livet, i kärleken, i det stora tomrum som även ett multigeni måste ha fått kämpa för att fylla med innehåll och mening för att inte sluta som en Whitney, som en Michael, som en Elvis, som en Sly, till och med någon så hardcore-drillad som James Brown tappade till slut fotfästet. Prince har yppat på tok lite för lite om sitt allra innersta för att vi ska veta hur han egentligen mådde och tänkte men ingen lär någonsin kunna tvivla på vilka mängder innehåll och mening han har skänkt till alla oss andra.

Har någon artist någonsin gett så mycket som Prince? 

Inte minst hur han aldrig slutade att stimulera publikens fantasi. Fullt logiskt, eftersom Prince själv inte hade passat in i den vanliga världen tvingades han skapa en egen värld, sin alldeles egna kreation, som formades till fulländning i mytomspunna skaparverkstaden - och utopin - Paisley Park; »The smile on their faces, it speaks of profound inner peace/Ask where they’re going, they’ll tell you nowhere«.

Ge inte bort din skapelse till apparaten, ta makten över ditt eget liv, var ingens slav.

Det var ju hans resonemang gentemot skivbranschen - »Those people at the record company who own my music, they go home at 6pm! And they’re the people that control my music«, som han sa till Time Out 1995 - men det var också ett grundfundament i budskapet till fansen. Mer än de flesta trummade han in att rätten till förlustelse kan vara din enda utväg när apokalypsen nalkas; »The sky was all purple, there were people runnin’ everywhere/Tryin’ to run from the destruction, you know I didn’t even care«.

Visst kunde han vara en bad mothahumpa (»I got wet dreams comin’ out of my ears/I get hard if the wind blows your cologne near me«) men till skillnad från de flesta kollegor i det gebitet hade han aldrig långt till genuin värme, pillemarisk glimt i ögat, visdom, tröst, hopp, ofta alltsammans i ett; »I often dream of heaven and I know that Tracy’s there, I know that he has found another friend/Maybe he’s found the answer to all the April snow, maybe one day I’ll see my Tracy again«.

Eller bara det faktumet att det faktiskt går att vara så orimligt talangfull utan att för den skull upplevas självgod. Det är knixigt att kalla den som sjunger eller pratar om sig själv i tredje person för ödmjuk, Prince var i många bemärkelser fullkomligt villkorslös, men hela hans gärning är en grandios uppvisning i tacksamhet över sin egen kapacitet, vars gränslöshet och omåttlighet han så alldeles tydligt kittlades av.

Sannolikt var det just det som krävdes för att det omöjliga skulle göras möjligt.

egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner