©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

Ständigt på väg någon annanstans
Av Niklas Elmér   
Tisdag 19 april 2016, 03:34

evad83.pngHon är en av våra mest betydelsefulla och ikoniska popstjärnor. Men har inte precis vräkt ur sig skivor de senaste decennierna. Nu när Eva Dahlgren återvänder med nya albumet »Jag sjunger ljuset« (släpps fredag!) är det hög tid att lägga ut Niklas Elmérs intervju med henne från Sonic #83 i höstas (foto: Jens Nordström). Det blev ett samtal om »Strawberry Fields Forever«, samtiden och de där stora frågorna.

 

Få svenska artister har sökt i mörkret efter ljus som Eva Dahlgren.

Under snart fyra decennier har hon försökt förstå vad det är att vara människa, ensam och utsatt på jorden, med allt vad det innebär av glädje och sorg, av vanmakt och förtröstan, för att sedan redogöra för sina insikter på tretton album med prisbelönt intim och elektrisk rockmusik.

  Ändå är det först nu, trettiosju år efter att hon debuterade som skivartist, som den femtiofem år gamla låtskrivaren och sångaren spelat in ett helt album med ljuset som adressat. »Filmen om oss«, hennes första singel på närmare åtta år, är en programförklaring. Inramningen är avskalad, rentav anspråkslös. »Jag sjunger ljuset, och allt som lever där«, sjunger Eva Dahlgren. Efter att ha tillbringat snart sagt hela sitt vuxna liv i offentlighetens ljus vet hon något om att inte missta det för värme.

 

– Vill du ha kaffe?

Det är sent i augusti och fuktigt i luften. Eva Dahlgren tar emot i dörren till Gula Studion på Södra Sofielund i Malmö klädd i vit t-shirt med tryck, korta jeans och runda glasögon. Hon ber om ursäkt för att hon bara kan erbjuda »rockbandskaffe« och häller upp två koppar rykande dryck från en termos. Vi sätter oss i varsin fåtölj utanför studiorummet.

Sedan en tid tillbaka befinner sig Eva Dahlgren i Malmö för att slutföra inspelningen av sitt fjortonde album i eget namn. Startskottet för arbetet med skivan, med planerat utgivningsdatum någon gång under hösten, var en något oväntad förfrågan från regissören Stig Björkman.

- Jag har länge saknat att skriva musik, säger Eva Dahlgren. Att få upprätthålla kontakten med den delen av mitt skapande är en stor del av vem jag är. Jag började skriva och kände att det var väldigt givande. Samtidigt åkte jag på turné och tänkte att det skulle vara väldigt roligt att spela in ny musik. Man blir ju, som du säkert förstår, ganska trött på sina gamla låtar. Då blev jag kontaktad av Stig som ville att jag skulle hjälpa till i arbetet med en dokumentär om Ingrid Bergman [»Jag är Ingrid«]. Det blev en omvälvande upplevelse för mig. Jag blev helt uppslukad av berättelsen om henne och hennes liv och slängde i princip all musik jag skrivit och började om från början.

Vad i Ingrid Bergmans liv var det som gjorde intryck på dig?

- Allt. Hennes liv. Men framför allt hennes livsval, tror jag. Hon växte upp framför kameran. Hennes pappa var fotograf och hon var ensambarn och lekte väldigt mycket med sig själv, så hennes väg in i teatern var helt naturlig. Jag kände igen mig i det där. Att som liten hitta en värld som bara är ens egen, där man kan var sig själv och helt fri. Det där sättet att förhålla sig till omvärlden där man lär sig vara människa på sitt eget sätt, att man hittar en nyckel till hur man ska leva, i film som hon gjorde eller i musik som jag gjorde.

- Visst, hon gjorde en del val som inte var supersmarta karriärmässigt. Men kanske var de ändå nödvändiga för att hon skulle kunna hålla lusten vid liv. Om man hittar den där nyckeln till det som gör världen begriplig när man är liten, då gör man ibland allt som står i ens makt för att inte förlora den. »Jag kan inte förlora den, för då dör jag«, lite så. Ibland måste man fatta beslut som inte är bra för att lyckas med det där. Jag känner verkligen igen mig i det. Ibland blir man instoppad i ett fack som man inte trivs i och som tvingar en att göra någonting helt annat. Man måste göra någonting annat, för annars kommer man inte vidare.

 

När Eva Dahlgren var sju år gammal förändrades hennes liv i grunden då hon fick The Beatles »Strawberry Fields Forever«/»Penny Lane« på singel i födelsedagspresent. I The Beatles musik fann hon nyckeln som öppnade upp världen och gjorde den begriplig. Parallellt med sextiotalets ungdomsrörelse och popmusikens födelse började hennes egen tideräkning. Där och då föddes artisten Eva Dahlgren.

   - Det var »Wow! Vad är det här?!«. Jag var sex eller sju år gammal och förstod att jag precis upptäckt något som skulle kunna bli mitt eget rum. Ingen annan skulle kunna vara där inne med mig, jag skulle få vara helt ensam.

Vad i musiken var det som fångade dig?

   - Det är en ganska flummig singel egentligen. Det händer så mycket i slutet av »Strawberry Fields Forever« som tog med mig ut på en resa, som satte i gång min fantasi. Varje gång jag lyssnade på den var det som om jag helt plötsligt satt på ett tåg och såg saker hända utanför fönstret. Det är dessutom väldigt melodisk popmusik och sedan dess är det ju där jag befunnit mig. I de där jättelika melodierna. Ibland har det hänt att jag varit trött på dem, för de kan vara ganska svåra att tampas med, men det är lik förbaskat där jag hör hemma.

Många kreativa människor är introverta personlighetstyper som söker sig inåt på jakt efter en trygg plats. För de som har turen att bli artister kan det vara överväldigande att en dag plötsligt stå på scen framför tusentals människor. När du upptäckte The Beatles, och hittade det där rummet i dig själv, drömde du också om att en dag stå på scen?

   - Nej, det kan jag inte säga. Jag var ganska blyg som liten och det rimmade ganska illa med att jag skulle framträda med min musik. Samtidigt kändes det inte onaturligt när jag väl började göra det. Jag kände mig fri på scen, kände inga tvivel när jag stod där. Det var inte för att få stå på scen som jag började skriva musik. Det var något som kom senare. Har man bakat något måste man äta upp det.

Samtidigt gick det ganska snabbt när du slog igenom?

- På ett sätt gick det snabbt, på ett sätt inte. Jag var ung, men jag hade skrivit musik sedan jag var ännu yngre och växt in i det. Det skedde organiskt, steg för steg, utan att jag behövde reflektera över det särskilt mycket. Det var aldrig så att jag stod vid tröskeln och tänkte »nu kliver jag över«. Man skickade in tejper till Bandet går på P3 och hoppades att de skulle bli spelade. När jag väl blev upptäckt var det en ganska lång process att lära sig arbetet i studion, att spela in musiken och förstå hur det gick till. Jag skolades långsamt in i det.

Hur var det att till slut kliva över den där tröskeln?

   - Det hände någonting när jag var ute på turné i samband med »Ett fönster mot gatan«. Jag hade gjort fyra plattor innan, men i och med »För väntan« [1981] och »Tvillingskäl« [1982] var det som att jag börjat förstå vad det handlade om. Jag var ute och spelade väldigt mycket kring den tiden, ibland för en stor publik och ibland för en mindre. När »Ett fönster mot gatan« [1984] kom ut började folk dyka upp på ett helt annat sätt.

Det måste ha varit förlösande?

   - Det var skönt, eftersom jag turnerat mycket, väldigt, väldigt mycket, och ibland spelat för knappt någon publik över huvud taget. Jag kunde komma till ställen där det bara var två personer och så mitt under konserten så gick en. [skratt] Men, återigen, det var en gradvis förändring. Att »En blekt blondins hjärta« [1991] gick så bra var inte heller någonting jag förstod förrän långt efter att skivan kommit ut.

 

I början av nittiotalet var Eva Dahlgren en veteran inom svensk popmusik. Hon var bara trettioett år gammal men hade redan medverkat i Melodifestivalen två gånger och belönats med en Rockbjörn för »Årets kvinnliga svenska artist« vid två tillfällen. Efter år av idogt arbete, i skivstudion och på turné, hade hon långsamt byggt upp en hängiven publik. »En blekt blondins hjärta« var hennes åttonde album. Skivan sålde i över en halv miljon exemplar och gjorde henne till en av nittiotalets största och mest igenkända artister.

   - Vi släppte »Gunga mej« som första singel och den spelades en del på radio. Nästa singel var »Vem tänder stjärnorna«, men den var det ingen som riktigt trodde på. Vi var övertygade om att det var den tredje singeln som skulle bli den stora framgången, i den mån vi nu trodde att någon singel skulle bli en framgång. Det var helt galet när skivan sedan började sälja. För alla inblandade.

Jag minns Grammisgalan 1992 när du tilldelades fem priser. Du gick upp på scen, ner och så upp igen, och så fortsatte det så hela kvällen.

   - Ja. [skratt] Vad ska jag säga? Det var surrealistiskt.

Vi hade inte så många artister i Sverige på den tiden som var publikt stora på det sätt som du var då.

   - Det var en konstig tid. Jag turnerade hela hösten efter att skivan kommit ut, det var dubbla spelningar på flera spelställen, trippla spelningar på Cirkus i Stockholm, och när jag var färdig åkte jag på julsemester med Marie Ledin som var min skivbolagsdirektör på den tiden. Det var otroligt skönt för det hade varit en ganska intensiv höst. Vi tittade på varandra där vi satt: »Vad var det som hände?« Men det fortsatte att ringa i telefonen. Skivan fortsatte att sälja. Det slutade liksom inte. Då inleddes övertalningsprocessen att jag skulle turnera ännu mer. »Du kan väl inte vara så dum att du inte åker på sommarturné?«. Tanken var egentligen att jag skulle börja arbeta med nästa skiva under våren och sommaren, men det gick inte.

I stället skulle det dröja fyra år till nästa album. »Jag vill se min älskade komma från det vilda« var ett samarbete med tonsättaren Anders Hillborg. Det är ett av dina minst publiktillvända album. Var det en motreaktion på den hysteri som följde på framgången med »En blekt blondins hjärta«?

- Om jag hade stannat hemma den där våren och skrivit ny musik hade scenariot blivit ett annat, helt klart. I stället åkte jag ut på turné och körde skiten ur mig själv. Jag blev jättetrött på att vara popstjärna. Jag var slut och utarbetad och när jag slutat turnera hade jag inte någon direkt längtan efter att sätta mig ner och skriva. Den där känslan av nödvändighet var borta. Jag tänkte bara på hur jobbigt det skulle bli när skivan var färdig.

- Samtidigt ville jag inte lämna musiken. Så för att lyckas hålla lusten vid liv var jag tvungen att lura in mig själv i någonting helt annat, någonting jag inte gjort förut. Då dök Esa-Pekka Salonen upp och frågade om jag ville göra några konserter tillsammans med honom. Han kopplade ihop mig med Anders Hillborg och vi bestämde oss för att göra någonting tillsammans. Plötsligt blev det roligt med musik igen, för det var så svårt, det var en helt annan värld, helt obekant och ny för mig.

Du gjorde bara tre skivor i eget namn under nittiotalet.

   - Ja. Efter samarbetet med Hillborg träffade jag Efva [Attling], fick två barn och blev hemmafru. [skratt] Jag fick ett annat fokus, vilket var jätteskönt. Jag hann inte med så mycket mer. Den tredje skivan [under nittiotalet] »Lai lai« var ett hemmabygge. Jag spelade in den i min egen studio mellan matlagning och läxläsning. Det var perfekt, men det gick av förklarliga skäl inte så fort.

Flera av låtarna på »Lai lai« handlade om det du och din familj gick igenom under nittiotalet.

- Ja. Jag gifte mig och fastnade i en period av skriverier och fotografer i varje buskage. Plötsligt hade jag inget privatliv längre. Jag kände mig bitvis helt förljugen under den där perioden, det var ingen lycklig tid i mitt liv. Jag hade arbetat hårt, för att vara sann mot mig själv och mot andra, och så blev jag bara en kändisprodukt. Det var en hemsk känsla.

- Det var svårt att förhålla sig till det där. Hur ska man kunna vara ärlig och öppen utåt när man hela tiden måste stänga av? Jag hittade inget svar och drog mig tillbaka. Det var inte en längtan efter offentligheten som drog mig till musiken. Det var en känsla av nödvändighet. Att få vara i det där rummet som jag fann som liten och där jag kände mig trygg.

 

Av de tretton album Eva Dahlgren gett ut under sin trettiosju år långa karriär spelades sju in under hennes elva första år som skivartist. Under nollnolltalet spelade hon in två album. I övrigt var hon verksam som poet och som författare av barnböcker. Men den långsamma produktionstakten har inte påverkat hennes betydelse. Som symbol för hur svensk rockmusik under den andra hälften av nittonhundratalet tog steget från att betraktas enbart som underhållning till en konstform med potential att beröra och förändra på samma sätt som litteratur och konst går det inte att underskatta Eva Dahlgren. I hennes musik förenades poesi med existentiella frågeställningar och melodierna från sextio- och sjuttiotalets brittiska rockmusik. Hon var allvarlig, vägrade att fungera enbart som underhållare, men skrev samtidigt musik som gjorde allvaret angeläget för en stor och bred publik.

   - Det är svårt att värdera sin egen betydelse. Men det är klart att jag tror att jag kan ha påverkat en del på så vis att jag hållit mig kvar, att jag fortsatt att göra det jag gör utan att kompromissa, och att det i sin tur kan ha inspirerat andra människor som kanske har sett att det fungerar att göra det jag har gjort. Jag har bitit mig fast under en väldigt lång tid. Om det är något jag är lite stolt över så är det nog det, att jag inte gett upp, och att jag stannat kvar.

Inför det här mötet har jag gått igenom din produktion ganska noggrant och noterat att det finns några ämnen du ofta återkommer till i dina texter. Vilka ämnen skulle du själv säga är typiska för ditt textförfattande?

   - Det är ganska enkelt. Det är kärleken och döden. Förgängligheten och vemodet. De stora känslorna. Den lilla människan i ett stort universum.

Rockmusiken lider av en viss beröringsskräck med existentiella ämnen. Du har aldrig varit rädd för att närma dig de frågorna?

   - Nej, varför då? Det vanliga livet är ganska hektiskt. Man arbetar, tar hand om sin familj och träffar sina vänner, det finns inte tid för så mycket annat. När jag sätter mig ner för att skriva vill jag närma mig de stora frågorna, de frågor som man inte alltid kommer i kontakt med i det vardagliga livet. Det här enorma djupet i vad det är att vara människa och dödlig. Att vi har det här enda livet och det stora i den insikten.

Åtminstone fram till »En blekt blondins hjärta« använde du dig ofta av ett religiöst bildspråk. »Jag är Gud«. »Ängeln i rummet«. »Vem tänder stjärnorna«. Det finns många exempel.

   - Ja. Det har nog en del med min uppväxt att göra. Vi var ingen religiös familj, men det togs för givet att det fanns en gud. Så var det bara. Det tog ganska tid innan jag började ifrågasätta det där. Jag ville tro, jag tyckte att det verkade härligt. Men jag misslyckades ständigt. Periodvis har religionen varit väldigt negativt laddad för mig, både när jag skrev de där texterna och på senare år, men jag bar ändå länge på någon slags förvissning om att det nog ändå fanns en gud.

På vilket sätt har det förändrats?

   - För drygt tio år sedan blev jag kontaktad av en man i svenska kyrkan som undrade om jag kunde tänka mig att skriva ett rekviem. Jag förklarade för honom att jag inte visste om jag trodde eller inte och fick tre veckor på mig att fundera, tre veckor att bestämma mig för om jag trodde på Gud eller inte. Det var tre helt absurda veckor där jag gick omkring och letade tecken, efter buskar som brann under promenader och så vidare. Men jag är tacksam att jag fick frågan, för det tvingade mig att göra upp med vad jag verkligen trodde på. Man gör ju inte det som människa, saker har sin gång utan att man tänker efter riktigt. Så jag är glad att jag tvingades bestämma mig, även om det också tvingade mig att göra upp med mitt språk.

Du kom till en punkt när de där bilderna upphörde att betyda någonting?

   - Ja. I dag skulle jag aldrig kunna skriva en text som den till »Ängeln i rummet«. Jag kan inte längre förlika mig med de där metaforerna. Men det var samtidigt en väldig tur att jag hann skriva den. [skratt]

För många som förlorar sin gudstro innebär förlusten en sorg. Hur var det för dig?

   - Det var ingen sorg, även om det naturligtvis kändes konstigt i början. Men det var också skönt. Tidigare i livet när det hänt saker kunde jag be en bön, nu kunde jag inte längre det och det gjorde att banan in i mig själv blev kortare. I stället för att vända mig bort vände jag mig inåt. Det kändes tomt till en början, men med tiden började det i stället kännas tryggt. Avståndet till den där försoningen blev kortare.

Har din syn på musik, och konst i stort, förändrats i och med att du förlorade din tro?

   - Jag tror att mitt behov av konst har blivit större. Behovet av att titta in i människan, vad det innebär, har blivit större. Det är bara vi här på jorden och vi måste förstå varandra och där är konsten unik som språk. Jag njuter mer av konst nu för tiden. Jag har ett större behov av att ta del av det som talar till oss bortanför det vardagliga språket.

»Petroleum och tång«, ditt senaste album från 2007, var en personlig uppgörelse med det svenska sjuttiotalet.

   - Ja, med tiden när jag växte upp. I dag inbillar vi oss att det var fritt på den tiden, när det i själva verket var otroligt konventionellt och »locket på« i väldigt många frågor. Jag tycker att det var konstigt att växa upp under sjuttiotalet. Men det tycker säkert alla om den tid de växer upp i.

Men alla decennier är inte omgärdade av ett lika romantiskt skimmer som sjuttiotalet.

   - Nej, så är det, och den romantiska bilden är långt ifrån sann. Könsrollerna var lika cementerade för mina föräldrar som för generationerna dessförinnan. Vanliga människor hade fortfarande ingen egentlig makt över sina liv. Det var trångt och trångsynt.

Du är född i Umeå, men flyttade runt en del när du växte upp. Hur påverkas man som barn av att ständigt byta geografisk utgångspunkt?

   - Jag hade en bra uppväxt med bra föräldrar och kan inte säga att det påverkat mig på vare sig det ena eller det andra sättet. Jag kände mig alltid trygg och hade föräldrar som gav mig mycket frihet, men också tydliga ramar att hålla mig inom.

Blev musiken ännu viktigare i egenskap av konstant i och med att ni flyttade runt?

   - Det tror jag. Det fanns dessutom någonting i den trygghet jag upplevde i min familj som fick mig att vilja testa gränserna någon annanstans. Musiken var en värld där det inte fanns några regler.

Det finns också ett vidare politiskt perspektiv på »Petroleum och tång«. I »Novemberregn« sjunger du »Svarta kängor taktfast trampar/Jag vet dom sparkar/Tills dom dödar mig«.

   - En vän till mig blev jagad och hotad på väg hem en kväll. Jag promenerade ofta hem runt Riddarfjärden i Stockholm, förbi helikopterplattan där det i perioder hängde en del skinnskallar och varje gång jag passerade där var jag rädd att de skulle känna igen mig och gå till attack eftersom jag är homosexuell. Att leva med det där hotet som en helt naturlig del av livet är en väldigt konstig känsla och det är inte alltid det känns som att det har hänt så mycket sedan sjuttiotalet. Nu är det inte skinnskallar man är rädd för längre. Hatet tar sig andra uttryck. Men det hittar alltid fram.

Det har gått tio år sedan du skrev den där texten. Samtiden är fortfarande en ganska hård plats tidvis.

   - Ja, det är den. På många sätt känns det som om vi är inne i ett regimskifte. Så många människor som flyr sina hemländer undan krig och förtryck, det är helt absurt, och ibland känns det som om vi inte riktigt kan ta in vad det innebär på ett känslomässigt plan och söker oss till enkla svar och lösningar på svåra problem. Ena dagen är jag rädd och ena dagen känner jag förtröstan för att vi faktiskt har ett öppnare samhälle i dag än när jag växte upp och för att vi förstår så mycket mer än vi gjorde då. Men vi balanserar på en slak lina för tillfället.

I dag är hatet dessutom närvarande på internet. På senare tid har en rad unga kvinnliga artister vittnat om trakasserier och hot. Du var länge en av ett fåtal verkligt offentliga kvinnliga artister med en stor publik i Sverige. Känner du igen stämningarna från din egen karriär?

   - Nej, verkligen inte. På den tiden såg inte offentligheten ut som den gör i dag. Ingen brydde sig särskilt mycket om en liten smal popstjärna på åttiotalet. Det är klart att jag fått utstå en del, men det vi ser nu är helt absurt och ytterst en demokratifråga. När kvinnor tar plats och möts av en mobb som vill tysta dem - det är fruktansvärt.

Saknade du fler kvinnliga kollegor under åttio- och nittiotalet?

   - Väldigt mycket. Jag tänker ofta på det där, att jag verkar i en värld full av killar. Om vi bortser från den korta period då jag spelade tillsammans med Mija och Greta Folkesson [i bandet Buddaboys] har jag i huvudsak lekt med killar under hela min karriär. Jag kan inte säga att jag har lidit av det, men jag har verkligen saknat kvinnliga kollegor att arbeta med. De flesta kvinnor i den här branschen har ju samma yrke som jag. De sjunger och skriver låtar. Men väldigt få är till exempel inspelningstekniker eller producenter. Ibland säger människor att det håller på att förändras, men jag måste säga att det går förbannat långsamt. Jag har ändå hållit på i mer än trettiofem år nu. Det har inte hänt jättemycket.

 

Eva Dahlgrens fjortonde album i eget namn heter »Jag sjunger ljuset«. Skivan är inspelad tillsammans med Nathan Larson och Christoffer Berg i Malmö och New York. Under inspelningen av skivan arbetade gruppen utifrån en tydlig bild, en bild som kunde fungera som illustration av musiken och den känsla de ville att den skulle förmedla.

   - När man arbetar med en skiva är det bra om alla har en bild att utgå ifrån, en bild som alla förstår och kan relatera till. I arbetet med den här skivan har det varit bilden av ett band i en nästan öde gymnastiksal i Finland. Det är grönt, brunt och lite orange. Det är inte så många som dansar. Bandet står där. Sångerskan är lite trött. Bandet lirar på. Men alla njuter ändå av det. Exakt så vill vi att det ska låta. Det finns en slags nordisk vemodig ödslighet i den där bilden som är väldigt tilltalande. När vi gått vilse i arbetet har det varit bra att plocka fram den där bilden. Det är svårt att prata om musik och därför viktigt att hitta en gemensam nämnare. Det kan vara en färg eller till och med en familj som ser ut på ett visst sätt. Om en ingrediens saknas i en låt, som en person i en familj, måste man arbeta vidare.

Hur arbetar du när du skriver musik?

   - Det är olika. Ibland promenerar jag mig till mina låtar. Jag går och går och när en idé kommer till mig sparar jag den tills jag kommer hem. Om det är en idé som har någon bäring brukar den stanna kvar. Men oftast när jag har skrivperioder går jag till min studio och så börjar jag skriva efter lunch på det instrument som tilltalar mig just den dagen. Jag har arbetsdagar och i den mån jag är beroende av inspiration så kan jag arbeta mig fram till den. Men det tar tid att skriva musik. Det brukar ta en månad innan jag känner att jag skrivit något som är värt att spara. Att skriva innebär mycket dötid och det mesta som blir någonting kommer av att man bara inte ger upp när det börjar bli motigt.

Din röst är omedelbart igenkännbar. Hur har din relation till din egen röst förändrats genom åren?

   - Jag har alltid haft problem med den. [skratt] Den har varit bångstyrig och gått igenom en del faser genom åren. I början var jag bara en person som sjöng utan att tänka särskilt mycket på det. Senare, när jag började turnera mycket, blev jag ofta förkyld och rösten blev hesare. Efter det började jag gå till en sångpedagog för att bättre kunna kontrollera rösten. Men efter ett tag tröttnade jag på det där kontrollerade och gick tillbaka till någon slags ursprungsröst igen. Nu börjar jag bli gammal och det märks att jag inte har samma omfång längre. Jag har dessutom fått astma och helt plötsligt har jag ingen luft kvar när jag sjunger. Instrumentet är lite skadat, kan man säga. Men oftast tycker jag att min röst berättat det jag vill berätta på ett bra sätt.

Din musik har också gått igenom en rad faser.

   - Det har hänt så otroligt mycket rent tekniskt och det påverkar också hur mina tidiga skivor låter i dag. Ofta kan jag tänka när jag lyssnar på de äldre skivorna att de bara borde spelats in rakt upp och ner, utan spår av det som då var nytt och modernt rent tekniskt. Det var roligt att använda sig av de där trummaskinerna och syntharna, men det låter ganska daterat i dag.

Jag är inte säker på att jag håller med. Visst kan man datera till exempel »En blekt blondins hjärta« till nittiotalet. Men det påverkar inte låtarna eller melodierna. För att någonting ska bli tidlöst krävs ofta att det är tidsbundet.

   - Kanske. Men det tog överhanden ibland kan jag känna.

 

Snart femtio år har passerat sedan Eva Dahlgren hörde The Beatles för första gången och i deras musik fann nyckeln som öppnade upp världen och gjorde den begriplig. Men minnet är fortfarande levande. Det ljus hon femtiofem år gammal sjunger om i »Filmen om oss« är inte bara det ljus i vardagen som sätter mörkret i perspektiv. Det är också det ljus vi erövrar som barn och som vuxna gång på gång måste återerövra för att det inte ska gå förlorat.

   - Drömmen om framgång är betydligt härligare än framgången i sig. Drömmen kan vara en väldigt stark motor, men tillfredställelsen när jag uppnått det jag drömt om har varit kort och inte särskilt njutningsfull. För varje mål jag har uppnått har jag fått ett nytt. Jag är alltid på väg någon annanstans. Efter framgången med »En blekt blondins hjärta« insåg jag till exempel att det inte var vad jag strävat efter. Men jag behövde komma dit för att förstå det. När jag väl kommit dit var jag tvungen att hitta en annan motor för att hålla lusten vid liv. Jag förlorade lusten och var tvungen att hitta andra saker för att hitta tillbaka. Då skrev jag böcker och poesi och arbetade med film. Jag behövde hitta tillbaka till den där känslan som gör att man sitter uppe en hel natt och förlorar sig själv i det man gör. Den där känslan som är meningen med allt.

Filmen om Ingrid Bergman blev startskottet för arbetet med den här skivan. Du berättade att du kände ett släktskap med henne och hennes behov av att ständigt göra nya saker för att hålla lusten till arbetet vid liv.

   - Hon var otroligt lustdriven. Hon arbetade på Dramaten här i Sverige och drömde om Hollywood. När hon var i Hollywood hörde hon talas om en regissör i Italien [Roberto Rossellini] som gjorde film på ett helt nytt sätt och sökte sig dit för att arbeta med honom. Men snart tröttnade hon på arbetet i Italien och sökte sig vidare igen. Hon sökte sig hela tiden vidare. Gjorde allt för att hålla den där lusten vid liv. Hon lämnade man och familj och det blev stor skandal. Den där balansen mellan att vara en skapande människa, med ett behov av att skapa för att överleva, och att vara en vanlig människa med familj och vänner, det är en otroligt komplicerad och svår balans. Jag vet fortfarande inte hur jag ska göra för att balansera de här delarna av mitt eget liv.

Jag tycker det verkar som att du har klarat det ganska bra.

   - Jag tror det. Visst hade jag kunnat vara mer produktiv. Jag hade kunnat spela in fler skivor. Men om man inte kan skriva av nödvändighet, för att man måste, då ska man göra andra saker. Det som betyder allra mest för en får aldrig bli en karriär.

 

 

Evax3

 

 

För väntan

Epic, 1981

 

Eva Dahlgrens tredje album kunde ha varit hennes debut. Tjugoett år gammal och med pånyttfött självförtroende efter att tillbringat de senaste åren av sitt liv på turné spelade hon in ett album som fortfarande låter häpnadsväckande samtida. När man i dag lyssnar på »För väntan« hör man hur nära musiken lägger sig svenska band som Noice och Tant Strul, men också brittiska band som The Slits och The Raincoats. »Titta på mig« förtjänar lika hög status inom svensk popmusik som Gyllene Tiders »Flickorna på TV2«.

 

En blekt blondins hjärta

The Record Station, 1991

 

Nittiotalets stora svenska rockalbum. Fyra album efter »För väntan« bytte Eva Dahlgren riktning. Musiken blev omfångsrik, som gjord för att framföras för en stor publik, och texterna kom allt oftare att närma sig frågor som den tidens svenska rockmusik ryggade tillbaka ifrån av rädsla för att avskärma sig från sin publik. Under nittiotalet skrev Dahlgren ballader så livskraftiga att de tjugofyra år senare ännu inte nått havets botten. Samtliga återfinns på »En blekt blondins hjärta«.

 

Petroleum och tång

Capitol, 2007

 

En intim uppväxtskildring, men också en ilsken uppgörelse med sjuttiotalets självbild av Sverige som världens modernaste land. Omslaget till »Petroleum och tång« pryds av en bild på Eva Dahlgren som barn, självsäkert leende med händerna på höfterna och hela livet framför sig. Bilden fungerar som skarp kontrast till texternas tonsäkra skildring av hur barndomens drömmar krossas under fötterna på en fördömande vuxenvärld. »Ni ljög för mig och sa att jag var ensam/Ni ljög för mig och sa att jag var sjuk«, sjunger Eva Dahlgren i »Jag är inte fri«. »Ni ljög för mig om människans fria vilja/ Ni ljög och hänvisade till Gud«.

egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner