©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

Musiksmak utan gränser
Av Markus Larsson   
Onsdag 13 april 2016, 19:07

theavalanches.jpgKommer du ihåg våren och sommaren 2001? Då kommer du sannolikt också ihåg »Since I Left You«. Den fantastiska och uppfriskande kollageliknande singeln blev The Avalanches genombrottshit, hämtad från det australiensiska danskollektivets likadant betitlade och jämbördigt utsökta debutalbum. Sedan… inget mer. Lite rykten då och då, en del spelningar, DJ-gig och mixtapes, några avhopp, annars tyst. Arbetet med deras andra album omges av en mytbildning i nivå med »Chinese Democracy«. Men nu, till slut, tycks något de facto vara i görningen eftersom Avalanches i går aviserade fyra stundande festivalgig. Vad vi egentligen försöker säga är nog att det liknar läge att rulla ut Markus Larsson intervju med dem från Sonic #2/våren 2001.

 

Robbie Chater och Darren Seltmann i The Avalanches hade ett litet dilemma. De repade hemma i Robbies fallfärdiga hus och blev som vanligt sugna på några kalla öl. Problemet var bara att ingen hade avfrostat kylskåpet de senaste två åren och frysen kunde omöjligen ge plats åt mer än en flaska i taget. Darren löste det hela genom att fixa en hemmagjord eldkastare. Han gick loss på isen med en sprejburk och en tändare.

- Det blev kylskåpets död. Hela skiten smälte, berättar Robbie Chater.

Darren, Robbie och några andra polare firade det hela med att slå sönder resten av köksinredningen.

Att saker och ting börjar brinna är i The Avalanches fall inget ovanligt. Sexmannabandet från Melbourne får dras med det både privat och på scen. Orsaken år oftast klaviaturspelaren James Dela Cruz. En tystlåten housefanatiker med uppenbar fascination för små eldsvådor. Nar han inte nöjer sig med att förvandla viktig scenutrustning till aska och rök brukar han i stället pissa ner det aktuella konsertställets omklädningsrum.

- James är ganska oförutsägbar. Jag vet faktiskt inte varför han eldar upp grejer. Det kan ha att göra med att han för det mesta är mycket tillbakadragen och tystlåten. Det här med att elda är väl bara hans sätt att få utlopp för sin energy. Han fullkomligen exploderar och blir helt galen i ungefär fem minuter. Han fjuttar på saker och beter sig konstigt i största allmänhet.

Det är knappast förvånande att Robbie Chater håller en spelning i Brisbane som den bästa de gjort hittills. Kvällen kulminerade nämligen med att Darren bröt benet och bandet tvingades avbryta konserten under kaotiska former.

- Darren ramlade omkull samtidigt som Tony (Di Blasi) hoppade ner från trumsetet. Han landade mitt på Darrens ben. Det var nog den bästa konserten jag kan minnas. Publiken var helt vild.

På scen är The Avalanches inspirerade av Parliaments skruvade funkmässor. De vill ge publiken en helhetsupplevelse med hjälp av spektakulära utspel och furiös musik. Gruppen varvar DJ-set med livemusik och medlemmarna byter instrument med varandra hela tiden, turas om att vända plattor och hittar på andra upptåg. Mest för att publiken aldrig ska vara säker på vilka som egentligen är med i bandet och vem som gör vad.

Men just nu består producent-, DJ- och musikerkollektivet av Robbie, Darren, James, Tony, DJ Dexter Fabay och Gordon McQuilten.

Och det är duon Robbie Chater och Darren Seltmann som framstår som The Avalanches kreativa spjutspets.

De två började lira hård garage- och punkrock tillsammans i mitten av nittiotalet. Men med tiden kom de att intressera sig för modernare tongångar, samplingar och rytmbaserad ljudanarki. Polarna Dexter, Gordon och Tony hoppade på tåget, och efter en singel och en EP plockades de upp av skivbolaget Modular Recordings 1998.

Sedan dess har gruppen fått mer och mer uppmärksamhet för varje färsk singel eller minialbum som burit deras namn. De har turnerat järnet i hemlandet, remixat Badly Drawn Boys »The Shining« samt Manic Street Preachers »So Why So Sad« och framför allt knåpat ihop sin fullängdsdebut »Since I Left You«.

Enligt Robbie skiljer sig plattan rejält från The Avalanches liveshower. Albumet bygger på hundratals olika samplingar och är resultatet av ett ändlöst letande i skivbackar efter skumma ljud, rara grooves och välkända hits. Den är ett uttryck för en musiksmak som inte känner några gränser.

The Avalanches ambition är att komponera en helt egen ljudvärld och den drabbar lyssnaren som en lavin. Och inte i den betydelsen att låtarna bjuder på ett okontrollerat oväsen, kollagen är något subtilare. Milsvida stråkarrangemang, inklippta dialoger och sextiotalspop blandas upp med Madonnas »Holiday« - det är första gången som Madonna över huvud taget tillåter att någon samplar hennes verk - Boney M, funk, jazz, disco, hiphop och house.

Att två så vitt skilda personer som Brian Wilsons samarbetspartner Van Dyke Parks och Madonna diggar dem kommer faktiskt inte som någon större överraskning. »Since I Left You« är lika influerad av The Beach Boys som av dagsaktuell DJ-kultur.

Det brukar mest vara pop- och rockband från Australien som slår igenom internationellt, kommer vi att få höra mer av andra scener i framtiden?

- Ja, jag tror det. Australien domineras fortfarande av rockmusik, men det håller sakta på att förändras. För bara några år sedan fanns det inga som oss, i alla fall saknades det liknande liveband inom den elektroniska dansmusiken, men nu dyker det upp nya förmågor hela tiden. Det känns fantastiskt.

- Men jag vet inte om det vi gör egentligen kan kallas för modern dansmusik. Jag ser det snarare som uppfuckad pop.

– »Since I Left You« är nog den låt som jag är mest nöjd med. Den har en melankolisk atmosfär som jag verkligen gillar. Vi samplar en gammal låt från 1963 [i själva verket 1967] av soulgruppen The Main Attraction, fast vi har hackat upp och arrangerat om stycket rejält. Låten är glad och sorgsen på samma gång, precis som alla de stora albumen med Beach Boys.

Och när man lyssnar på denna bitterljuva poplåt börjar man sakta förstå vad Darren, Robbie, Dexter och de andra egentligen sysslar med.

The Avalanches har helt enkelt placerat det Brian Wilson beskrev som »Teenage symphonies to God« mitt i ett funkigt och elektroniskt laddat 2000-tal.

egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner