©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

Drar sitt strå till stacken
Av Klas Ekman   
Måndag 11 april 2016, 20:35

mb15.pngHar svensk popmusik haft ett betydande fel på senare år är det att den bjudit på alldeles för lite Marit Bergman. Nu när Marit återvänt med »Molnfabriken«, hennes första svenskspråkiga album - och första fullängdaren på sju år - tyckte vi det lämpade sig att här på sajten påminna om vår omslagsintervju med henne från Sonic #15. Då, våren 2004, var hon aktuell med storbolagsdebuten »Baby Dry Your Eye« och skribent Klas Ekman (foto: Carl Dahlstedt) kom att prata med Marit om Burt Bacharach, Julian Casablancas och det här med att lämna indievärlden. Vi satte också ihop en spellista på temat Marit i snabbsammanfattning.

 

Marit Bergman är på väg uppför trappan till det nya, stora skivbolagets kontor. »Jag är här för att hämta lite presenter«, säger hon och glider vidare för att utöka skivsamlingen med ytterligare en kasse.

Det finns fler fördelar än rent ekonomiska med att ligga på ett storbolag.

Ändå känns synen lite oväntad.

För mindre än ett år sedan var hon en av de största svenska indieartisterna.

Hon gav ut albumet »3.00 A.M. Serenades« på egen hand. Sålde över förväntan. Gjorde spelning på spelning, plockade hem P3 Guld-priset och verkade inte alls vara i behov av att bli ännu en artist i BMG:s stall.

Ända från starten som punkare hemma i Rättvik - vidare över arga och larmande bandet Candysuck, som var lite halvstora i indie-Sverige andra halvan av nittiotalet, och politiska utläggningar som skribent i Darling - verkade Marit Bergman fram till och med debutskivan vara en person som helst stod på väldigt egna ben.

Man undrar lite stilla - varför BMG? Tills man hör skivan. »3.00 A.M. Serenades« var en briljant indieplatta. Nya skivan, »Baby Dry Your Eye«, är och låter som ett stort rockalbum. Arrangemangen är mer komplicerade, produktionen (signerad Marco Manieri, som spelade in Marits vår-EP »From Now On« och dessutom jobbat med The Ark) låter ofantligt mycket dyrare.

»Baby Dry Your Eye« spelades in under vintern i Gula Studion i Malmö och morgonen efter sista sessionen drog Marit Bergman med pojkvännen till New York (»jag fick femtusen till kläder av skivbolaget!«) för en välbehövlig semester. Exakt hur välbehövlig kommer ni strax att förstå.

 

En dag efter skivraiden på BMG, och ytterligare några dagar efter hemkomsten från Staterna sitter Marit Bergman på Café Dello Sport på Södermalm i Stockholm och recenserar sin egen skiva:

- Den är skitbra! Jag är ofantligt nöjd.

Märkligt nog får hon det att låta ödmjukt. Men så har hon också precis fått slutmixarna i handen och verkar på sätt och vis först nu ha upptäckt hur bra det verkligen blev.

- De flesta låtarna skrevs under fyra månader. »Tomorrow is Today« har däremot hängt med rätt länge, sen strax efter förra skivan. Tre spår skrevs under inspelningens gång. »Let’s Just Fall in Love«, »Adios Amigos« och »I Will Always Be Your Soldier«, men dem har jag också haft i huvudet ganska länge. Egentligen.

Skivan låter nästan symfonisk.

   - Låtarna har varit beroende av en hel del pålägg. Förr var blåset mer pynt, den här gången har det ibland nästan varit hela låten. Efter bandet lagt grunden var det ibland upp till nittio procent kvar att göra. Till exempel hade det knappt blivit en låt utan tvärflöjten på »Shame On Me«.

Som låter snodd från The Cures »Close to Me«.

   - Tycker du?

Ja.

   - Bra, det är det många som sagt. Då är det ingen som hör var vi egentligen snott den ifrån.

Som är?

   - Nicki Giovannis »Egotrippin’«. Hela handklappskompet är kraftigt inspirerat av den låten.

Är du en diktator i studion?

   - Jag försöker att inte vara diktator, men… jag blir det. Jag har en mer eller mindre tydlig vision av hur jag vill att det ska låta, men den är mer som en smak i munnen och är ganska svår att formulera. Därför blev det väldigt mycket studioarbete den här gången, med väldigt mycket gråt och tandagnisslan. Förra albumet var mer av en gruppskiva. Den här är mer min och Åsa Jacobssons [spelar klaviatur i Marits band]. Åsa har varit medproducent och hon och jag satt och gjorde sånt där hemmapill. Låtskisser och sånt.

Vad har du lyssnat på under tiden du har jobbat med skivan?

   - Det senaste året har jag lyssnat mest på Rapture och !!!. Jag tyckte att de lät enormt framåtskridande innan jag fattade att de snott hela soundet från en hel scen, så då upptäckte jag punkfunkgrejen och gick tillbaka i historien och grävde. Fast Burt Bacharach och Hal David har varit viktigare för mitt låtskrivande. Jag har lyssnat på deras arrangemang och en hel del på Holland-Dozier-Holland. Jag och Åsa har suttit och studerat hur de gjorde.

Gav det nåt?

   - På »3.00 A.M. Serenades« var låtarna skrivna enligt samma struktur, lite Nirvana med lugna verser och sen ös i refrängerna. Även om våra förebildslåtar var Springsteens »Born to Run« och Bright Eyes »A Perfect Sonnet«. Det var de två jag använde mig av för att förklara arrangemangen, och jag tror det hörs en smula om du lyssnar noga på plattan. Den här gången repade vi in Burt Bacharach-covers och Lill Lindfors »En sån karl« som ju är nåt slags svenskt försök att göra Motown, bara för att förbereda alla på vad som väntade. Jag är väldigt nöjd med att ha börjat förstå hur jag ska ta min musik vidare. Nu känner jag äntligen att jag vet hur man gör.

För att sno?

   - Det är naturligtvis en risk att låta sig inspireras ohämmat, men jag tycker att jag fått till ett eget uttryck nu och då känns det inte längre lika farligt. Det Hal David och Burt Bacharach alltid gör är att starta med en refräng. Ofta är det bara en fras som är refrängen i och för sig, men för Hal David var det tydligen skitviktigt att titeln var perfekt för själva hitfaktorn låg där. I titeln.

Är det något du tagit efter?

   - Nej. Jag är mer intresserad av hur de byggde upp sina låtar. Titlarna bryr jag mig inte riktigt lika mycket om, men det är bra att tänka på att man ska jobba på själva introduktionen.

Indiemanglet är faktiskt nästan helt borta.

   - Det är en ganska snäll skiva, på det sättet. Samtidigt hoppas jag naturligtvis att folk lägger märke till alla detaljerna och lyssnar mycket. Bandet har verkligen fått svettas. Jag och Åsa har fått stå och torka svetten ur pannan på dem, lite som vid nån av alla stationerna i Vasaloppet.

Hur kompletterar du och Åsa varandra?

   - Åsa är teknikern. Jag blir snabbt döv och hör knappt skillnad på olika ljud. Åsa kan sånt och tycker dessutom att det är kul.

När bestämde ni er för att göra en Bacharach-skiva?

   - Det gjorde vi inte alls. Från början tänkte jag att det skulle bli en houseskiva.

Det låter ärligt talat fruktansvärt!

   - Det blev ju inte så nu, men jag ville skapa en helt ny sorts musik. Jag är övertygad om att det skulle vara möjligt att göra det och jag har börjat lyssna mer på house och hiphop. Okej, jag kan inte rappa - där har vi helt klart en begränsning - men house, det borde jag klara av.

Så varför blev det inget av det?

   - Rapture lät nästan exakt som jag hade tänkt. Det kändes onödigt. Jag vill fortfarande göra musik som riktar sig till ett dansgolv. Det går fortfarande att dansa till vissa av mina låtar, men de är ju inte dansmusik direkt. Fast jag tycker att »Adios Amigos« blev lite åt det hållet.

Det är en duett. Med Cecilia Nordlund från Souls.

   - Ja. Men hon spelar numera i Monkeystrikes.

Det hörs inte alls att det är en duett. Det låter som att du sjunger hela låten.

   - Jag vet. Vi märkte det när den var klar. Vi känner varandra från när jag spelade med Candysuck och hon är lätt Sveriges bästa skrikerska. Cecilia är nuts! Superhärlig!

Låten är ganska självdissande. Ni sjunger om att vara för gamla, för feta, för kassa på gitarr...

   - Och det är saker som folk faktiskt har sagt om och till oss. Såna saker påverkar ens självuppfattning och låten är ett enda stort adjöss till de typerna. Jag tänker inte lyssna på den sortens snack längre. Det där är grejer som läggs på alla tjejer som sysslar med musik. Därför hoppas jag att det kan bli en hit på flatklubbarna. Vissa av mina låtar är skrivna specifikt för tjejer, jag vill liksom dra mitt strå till stacken. »Tomorrow is Today« är ett annat sånt exempel. Där sjunger jag att »baby, baby, dry your eye, tell the girls I’m back in town«.

Finns det en liten Marit Bergman-posse i varje stad?

   - Jorå, det finns alltid ett gäng svarthåriga Converse-tjejer längst fram på konserterna. I somras spelade vi på Kalas, och det är naturligtvis svårt att säga vilket band folk kom för - men det fanns en liten klick som såg likadana ut och som stod längst fram på varje spelning.

Har du någonsin haft skrivkramp? Det var väldigt tyst om dig, i alla fall musikaliskt, mellan Candysuck och »3 A.M. Serenades«.

   - Nej, jag har aldrig ens haft en paus i mitt låtskrivande. En anledning till att Candysuck splittrades var att jag skrev nya låtar och att de drog åt ett helt annat håll. Efter det prövade jag att spela med olika människor och jag jobbade tillsammans med Björn Yttling i tre år innan jag kände mig klar. Jag skrev många schyssta poplåtar som inte kändes riktigt som jag.

Vilken var den första låten som kändes som Marit Bergman?

   - »I Take My Wings Off You«. Den pekade åt ett visst håll och det var runt 1998-1999. Det vill säga alldeles strax efter att Candysuck splittrats.

Var uppbrottet jobbigt?

   - Oh ja. Det var framför allt väldigt utdraget. De sista två åren var jättejobbiga men jag vill inte gå in på varför, eftersom de andra inte får ge sin bild av saken. Men man har liksom små roller som är innötta. I början gav det en väldigt bra kemi. Det var hetsigt, intensivt och turbulent och det gav en hel del bra spelningar. På slutet blev kemin negativ. Jag var bandledare och skulle egentligen inte vara det. Ett band är ett band och ska vara en demokrati, men jag var nåt slags initiativtagare och hade väldigt svårt att kliva ur den rollen. Därför blev det mer logiskt för mig att göra en sologrej där jag verkligen har veto hela tiden.

Tvivlade du någonsin på din sak?

   - Stundtals. Väldigt länge kände jag att jag skulle göra musik, men sista året innan skivan släpptes blev jag panikslagen. Intresset från skivbolagen var väldigt svalt, men samtidigt som det här bandet började utkristallisera sig var det som att hela det där karriärtänkandet, som faktiskt funnits där, försvann. Eller betydde mindre. Jag ville göra det här, även om jag inte fick ett fett skivkontrakt och blev världsberömd. Prestigen släppte. Och under en spelning på Café Opera, av alla ställen, i oktober 2001 släppte allt som var kvar av den. Det kändes att det var så här det skulle gå till.

Du funderade aldrig på att klippa dig och skaffa ett jobb?

   - Jag hade en bild av att jag skulle vara popstjärna, men jag hade ingen bild av hur det skulle vara. Jag har väl anpassat mig mer efter verkligheten nu, tror jag. Man får försöka ta åt sig av saker som är bra nu, allt går så långsamt att om man en dag står på Wembley kommer man ändå inte att se det som stort.

Vad menar du?

   - Att spela i Hultsfred inför femtontusen personer är stort så klart, men inte så stort som man skulle kunna tro. Vi hade redan gjort så många spelningar inför nästan lika många människor. Steget dit var liksom inte så långt längre.

Är det bekvämt med ett stort skivbolag, eller sålde du bara ut dig?

   - Det känns bra. Men det var inte lätt. De sista två åren har varit väldigt kämpiga. Jag blev paranoid. Först fick jag inget skivkontrakt, person efter person fick göra sina album men inte jag. Sen gav jag ut skivan själv och det hände ändå inget.

... nej, bara att drygt tiotusen människor köpte den.

   - Det var fantastiskt, men det påverkade inte mitt liv i rätt riktning ändå. Jag var helt knäckt. Varje morgon när jag vaknade var jag grå i ansiktet och grät. Jag är ju ansvarig för hela bandet och det var för mycket att administrera för en ensam person. Jag skulle vara spindeln i nätet som bestämde när det var dags för nya singlar och som prutade ner priser på videor. Jag skulle betala ut löner och försöka få folk att jobba så mycket gratis som möjligt. Jag vill inte gå igenom allt det igen och började försöka få ett skivkontrakt i stället. Då hade skivan sålt sju–åttatusen ex vilket är bra för en svensk debutant och rimligtvis borde det ha varit ganska enkelt. Det var det inte. Folk på skivbolagen hade fortfarande ingen koll på vem jag var.

Nu ligger du på BMG, så uppenbarligen måste det ju ha vänt?

   - Jo, efter P3 Guld utbröt rena kriget, men då hade jag å andra sidan redan spöat Robyn. BMG hade varit genuint intresserade redan innan och nu hade jag ett ganska bra utgångsläge.

Så vilka krav ställde du?

   - Jag ville att nån skulle ge mig skitmycket pengar. Det är en extremt kapitalistisk bransch, så man får anpassa sig. Money talks, bullshit walks.

Varför tror du att det var så svårt för just dig att få skivkontrakt?

   - Jag vet inte. Men det kändes så, och jag kände mig verkligen extremt motarbetad. Det hade kanske varit lättare om jag varit fräsch och blond och tjugo år, men jag vet inte om det har med det att göra. Jag tror också att jag kan ha haft ett rykte om mig att vara en jobbig tjej. Jag skrev mycket om politik i Darling, startade ett eget skivbolag och verkade väl totalt kompromisslös. Det kan ha spelat in, men i så fall är folk helt sjuka.

Är du inte jobbig?

   - Jag tycker att jag är lätt att jobba med. Eller, jag kan nog vara rätt jävlig mot bandet.

Hur klarade du dig innan BMG-kontraktet, hade du extrajobb?

   - Det skulle inte ha varit fysiskt möjligt. Jag jobbade tjugo timmar om dygnet med alltihop.

Så din kille fick sköta disken och markservicen?

   - Vi bor inte ihop än, så det blev aldrig ett problem. Fast jag är nog rätt mansgrisig vad gäller hushållet, ha ha.

Blev ett »riktigt« skivkontrakt den oerhörda förbättring du hoppats på?

   - Just nu är allt som en dröm, men jag är trots allt tjugonio år, jag vet att det inte kommer att vara för evigt. Ingen vet vad som händer om BMG går ihop med Sony så jag passar på att njuta. Det är skönt att ha kontroll, men att slippa lägga upp planer och sköta administration och pappersjobb. Jag tror att jag uppskattar den delen mycket mer nu än vad jag hade gjort om jag inte gått igenom det jag har gått igenom tidigare...

... den mörka baksidan av indievärlden.

   - Precis.

Hur mycket kontroll har du egentligen?

   - Skivan släpps inte innan alla är nöjda. Hade vi befunnit oss i en situation där jag varit skitnöjd men BMG inte velat ge ut materialet... Då hade det blivit problem. Nu har det fungerat alldeles utmärkt. Jag har inte känt mig det minsta pressad. Det har gått väldigt smidigt. Fast jag räknar kallt med att hamna i den sortens situation någon gång under min karriär, men just nu är alla samarbetspartners överens om omslag och allt sånt.

Även textmässigt verkar mycket ha hänt. En kärlekslåt som »Can I Keep Him?« hade väl inte passat in på »3 A.M. Serenades«?

   - Nja, men jag hade nog inte fått Titiyo att ställa upp på körsång då heller. Vi bytte lite tjänster, jag sjunger kör på hennes nyinspelning av »Man in the Moon«. Fast allt är inte kärlek på skivan. Hälften av texterna är »tyck synd om mig«-låtar - men resten är kärleksförklaringar till vissa personer, mest till en.

Det är å andra sidan ganska mycket ångest på skivan också.

   - När man inte har kärleken är man olycklig, men när man väl har den är man också orolig hela tiden för att det ska gå sönder.

Din livssituation verkar ha förändrats totalt sen din förra skiva - och då tänker jag inte bara på pojkvän och skivbolag.

   - Jo, det var väl mer en nattfestarskiva.

Och inte på långa vägar lika romantisk.

   - Jag var olycklig singel, det var en skitjobbig period. Jag var ganska nyskild och rädd för att vara ensam. Och festade mycket.

Det var i och för sig väldigt, väldigt roligt när du gick ut i en intervju och sa att du skulle hångla med Julian Casablancas på Accelerator-festivalen 2001. Svenska rockstjärnor brukar inte direkt säga sånt.

   - Fast han var inget snygg, så det blev inget.

Det framgick visst också har jag för mig. Hur goda chanser hade du egentligen?

   - Haha, jag träffade dem åtminstone. Fast bara som hastigast, för en kort intervju. Strokes-killarna var väldigt trötta och, enligt vad jag hörde, gnällde de bara om att de ville ha kokain. Det är konstigt det där att Julian ser så bra ut på bild, men inte gör det i verkligheten.

Du älskar Mary J. Blige, när får vi höra Marit Bergman prata om sig själv i tredje person?

   - Om ett halvår. Om det går som det ska. Men ärligt talat, det händer redan. Regelbundet till och med. När vi sitter i branschsammanhang kan jag säga »det här känns väldigt Marit Bergman« och såna grejer.

Vad är »väldigt Marit Bergman«?

   - En övervintrad indietjej som börjar bli lite för gammal för att färga håret svart. Jag önskar verkligen att jag hade en mer uttalad image och kunde skilja på Marit och Marit. Jag har bara inget att hänga upp det på. Jag är ingen fräsch snowboardåkare. Jag gör bara musik.

Det är dags för den obligatoriska utlandsfrågan: Du har släppt lite grejer i USA, vad händer?

   - Vi släppte en EP på Simba, som är en underetikett till Revelation Records. Vi fick bra kritik, men sålde inget. Nu hoppas jag på att spela i Holland, Tyskland och Frankrike och, naturligtvis, USA, men det är ett drömscenario.

Vad tycker förresten din familj om plattan?

   - Jag har inte pratat så mycket med mina föräldrar om det, men min moster gillar de lugna låtarna. Det gör de flesta äldre släktingar. Pappa är gammal blåsare så jag tror att han gillar den här skivan.

Det blir alltså ännu en svensk blåssommar, typ den tredje i ordningen?

   - Det blir nog det. Men vi har mer klarinett än sambablås.

Och ingen Viktor Brobacke.

   - Nä, jag har mina egna blåskillar. Det var länge sen jag spelade med Viktor Brobacke. ■

egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner