©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

Favoritrapparnas favoritrappare
Av Tony Ernst   
Söndag 3 april 2016, 21:00

organismen73.pngUnder drygt femton år har Organismen varit en av landets vassaste rappare. Ändå har inte många hört honom. Nu när han som egentligen heter Johan Hellqvist är aktuell med det mixtape som går under namnet »Inte en dag för sent« finns det god anledning att påminna om Tony Ernsts djuplodande porträtt från Sonic #73, våren 2014 (foto: Eva Edsjö). Spana förresten gärna in artikelns ljudspår.

 

Han heter Johan Hellqvist och fyller trettiofyra i år. Han är Sveriges bäste rappare och du har knappt lyssnat på honom.

   Han går under namnet Organismen, bor i Uppsala och släppte sina första inspelningar 1998. Sedan dess har det blivit tre fullängdare, ett tiotal kassetter, en packe tolvor och en hög med mixtapes. Ändå är han säkert okänd för de flesta av Sonics läsare.

   Organismen kom fram (som Organism 12) under svensk hiphops gyllene era, tiden efter The Latin Kings, när Petter precis hade breakat och Ken, Blues och Feven var på ingång. Jag drev själv en hiphoptidskrift under dessa år och vi snittade på ett par hundra demokassetter och CD-skivor i månaden till vår redaktion. Många ville rappa, få kunde. Branschen hade ännu inte krackelerat, det fanns pengar och framtidstro. Det släpptes samlingsalbum och anordnades hiphopjams runt om i landet. 2001 satt jag i juryn för det första officiella Rap-SM. Vinnarna blev Fattaru, och Claes Elfsberg gjorde sitt bästa när han läste upp deras namn i Rapport.

I den här röran var Organismen allestädes närvarande. Han och hans anhang, de tre andra medlemmarna i MBMA (Mobbade Barn Med Automatvapen): Leo, Seron och PST/Q, stökade runt och orsakade kaos varhelst de drog fram. Det var en turbulent era. Snart hade musikbranschen drabbats av sitt berömda sammanbrott och proppen gick ur.

Organismen fortsatte att göra musik och släppa tolvor och mixtapes. PST/Q lyckades aldrig få ur sig någon uppföljare till sin debutplatta och tog ett jobb, Leo slutade, Seron hittade Gud och gav upp rappen. Organismen stod kvar.

Men något hände också med Organismen. Den störige, provocerande rapparen som framträdde i Fredrik Strages bok »Mikrofonkåt« försvann. Han som ville vara så »ond« som möjligt, han som fick Strage att dra liknelser till »sataniska hårdrockskretsar«. Kvar fanns en erfaren, betydligt mer sansad man.

Jag frågar Timbuktu vad det egentligen är som gör Organismen så bra, som gör att han hållit sig kvar i drygt femton år.

- Organismen är helt enkelt en ypperlig emcee. Poetiska, innehållsrika texter och hög volym på sin output. Låtar som »1000 alper«, »God morgon framtid«, »Innan bläcket tar slut«, »Tomma ord« och så vidare är fucking mästerverk.

 

Nyligen kom Organismens fjärde »riktiga« album, »Alla kungar bär inte krona«. Ett bottenlöst själfullt album som slår an strängar djupt inom en. Det kan mycket väl vara det bästa han gjort. Att det kommer en ny fullängdare just nu hänger samman med att han har fått styr på sin egen label, Ledighetsmaskinen, som han driver tillsammans med Daltone.

Organismen har alltid haft ett rykte om sig att vara oerhört produktiv. Så är det fortfarande.

- Inför det här albumet bestämde vi att jag skulle göra mellan trettio och fyrtio låtar, säger han. Sedan släppte jag tretton låtar förra året i mitt eget namn. Dessutom gästade jag på sju-åtta låtar till. Där har du ett tjugotal låtar innan plattan kom ut. Jo, jag har alltid haft väldigt lätt för att göra musik.

Gamle kompanjonen DJ Large har producerat större delen av nya plattan.

- Han har gjort sex av låtarna, säger Organismen. Chords har gjort tre och en kompis som heter Martin Skogehall har gjort »Molly Sandén«. Han gör egentligen minimalistisk techno, med en grupp som heter Fishermen.

Trots att DJ Large står för sex av de tio låtarna tvekar Organismen på frågan om han fortfarande är lika viktig för musikskapandet.

- Både ja och nej. Ända sedan 2010 har jag spelat in allt själv hemma hos mig. Tidigare var det hemma hos honom. Då växte kanske låtarna fram på ett annat sätt än de gör i dag. Jag tycker det är skönt att kunna spela in själv. Jag kan rappa en vers i morgonrocken, dricka en kopp te, lyssna på versen femton gånger och sedan gå tillbaka till det igen. Utan att jag stjäl någon annans tid. Det har gjort att en annan sorts trygghet i musikskapandet växt fram. Men Large är en av Sveriges bästa producenter, och mycket av hans musik passar mig som hand i handske. Egentligen tänkte jag inte ha så många Large-produktioner den här gången, men eftersom han är en sådan grym producent slutade det ändå med att han gjorde mer än hälften av plattan.

Organismen har haft musik som huvudsakligt intresse i snart tjugo år. Det ser inte ut som att han ska tröttna.

- Jag gör ganska mycket av allt. Tycker jag om något gör jag det mycket. Gillar jag någon mat äter jag mycket. Är jag sugen på dricka dricker jag mycket. Om jag röker röker jag mycket. Jag gör allt ganska mycket. Det är tur att det är något kreativt jag fastnat för och inte heroin eller Solvalla. Jag vet att jag är lite sådan, så jag har aldrig gett mig in i spelvärlden, till exempel. När jag fastnar på något, på gott och ont, gör jag det mycket. Musiken fyllde ganska tidigt ett utrymme som kanske en storebror skulle kunna ha gjort. På den tiden när man inte matades av musik på samma sätt som man gör i dag, med internet och allting. Jag fastnade eftersom det fanns en sådan mystik kring hiphopen. Där jag bodde kunde jag få tag på en hiphoptidning och med lite tur kunde man en månad senare få tag i nästa nummer. Det byggde upp något, det blev nästan något fysiskt.

Det låter som nostalgi, men Organismen slår bort de tankarna.

- Jag sörjer inte, jag är jätteglad i den nya musik som kommer ut. Jag sitter och gräver på Spotify flera gånger i veckan och letar efter ny musik. Det var en fin tid då, men det är en fin tid nu också.

När det gäller det egna lyssnandet är det nästintill uteslutande rap.

- Jag är superhiphopnörd, faktiskt. Verkligen. Jag älskar hajp, jag älskar det nya. Om alla pratar om Chief Keef kommer jag att kolla upp Chief Keef och jag kommer säkert att hitta låtar jag gillar. Jag gillar hajpen runt en artist: det går bra ett tag, sedan tröttnar alla och det går dåligt. Jag gillar hela spektaklet, liksom. Rise and fall. Det är ytterst få som bara har en rise. Sedan kan folk ha flera olika toppar. Alla älskar ju en comeback. Så är USA uppbyggt. Karate Kid, liksom. Det går dåligt, men sedan går det bra!

 

Tiden vid millennieskiftet när Organismen var en del av MBMA var en konstig period i svensk rap. De blev väldigt stora i en distinkt krets på kort tid. Allting snurrade så fort att Organismen knappt hann med.

- Jag kan nästan tycka att det är lite synd att jag inte fattade det där, så att jag fick suga på karamellen mer än vad jag gjorde. Vi förstod inte. Spela på Hultsfred? Ja, det är klart att vi ska göra det, kändes det som. Vi hade ingen koll på business, visste inte hur man spelade in låtar eller någonting. Men vet du hur det känns? Det känns som att allting har lett fram till den här plattan. Så säger väl alla artister kanske, och med risk för att låta lökig känns det som att om jag hade slutat rappa nu, efter den här plattan, hade jag ändå känt att min story fanns representerad. Jag började rappa, släppte på olika bolag, släppte gratis, jag har gått från att inte ha tjänat en spänn på musiken till att ha en egen label och tjäna pengar och kunna ge ut en platta helt själv. Den är till och med inspelad hemma hos mig.

Perioden i svensk hiphop när Organismen kom fram var innan mobiltelefonernas genomslag. Före internets stora betydelse. Innan musiken digitaliserades. På hiphoptidskriften jag var med och drev satte vi utan tvekan MBMA på omslaget och kallade coverstoryn för det nördigt internrefererande »Nu säger de till och med Dividish i Spanien«.

Organismen skrattar.

- Det var en bisarr tid. Jag kopierade tusentals kassetter som jag sålde hemifrån. Jag hade tre stycken stereoapparater som kopierade kassetter hela dagarna. Jag satt där hemma och skrev, vände på kassetter. Jag kan inte förstå att jag har gjort allt det där. Jag la ut min adress på nätet: »Skicka pengar hem till mig!« Folk skickade pengar hem till mig och jag skickade kassetter till dem. Jag tror dock att det där byggde upp en fin relation till mina lyssnare: »Äh, vi vet vart han bor!« Det var så jag kände också: »Här har ni min adress, om ni skickar pengar till mig och inte är nöjda vet ni ju var jag bor.« Men det spårade ur, folk kom och ringde på hemma hos mig och skulle köpa kassetter. Det var inte alls lika soft. Man var hemma, käkade en macka och tog det lugnt, så ringde det på dörren: »Hallå, vi vill ha kassetter.« Men jag är tacksam att jag har sålt riktiga grejer. Jag tycker sådant är skitcoolt. När man hör stories om DJ Screw och alla de där. Jag kan nästan inte förstå att jag själv har sålt kassetter på samma sätt. Nu vill jag inte jämföra mig med DJ Screw, men du fattar.

1998 gjorde jag en intervju med Organismen. Jag hade hittat hans första kassett »Full och förvirrad« i någon skivbutik och blivit helt betagen av humorn, de krångliga rimmen, det stensäkra flowet.

- Jag tyckte det var jättekonstigt att du ringde och intervjuade mig. Det var den första intervjun jag gjorde över huvud taget. »De ska ringa mig från nån tidning!«.

Det har runnit mycket vatten under många broar sedan dess. Jag undrar om han har någon kontakt med de tre andra medlemmarna i bandet.

- Jag och PST har kontakt. Kanske inte som vi hade förr i tiden. Livet har väl kommit emellan. Men jag har ingen kontakt med Leo eller Seron. Leo hade jag ingen direkt kontakt med under MBMA-tiden heller. Vi var inte så tajta. Vi pratades vid ibland, men det var inte som att vi ringde varandra och frågade hur vi mådde.

Men Seron var du tajt med?

   - Vi var ju polare, men jag lärde känna honom via musiken så när musiken inte var där längre kändes det lite konstigt.

Vet du vad han gör?

   - Jag tror att han bor i Brasilien och jobbar som svensklärare där. Han är gift och har barn och grejer.

Jag var kompis med Leo på Facebook i några år, men nu ser jag inte honom längre i feeden så jag vet inte vad som hänt.

   - Han försvann. Han dök inte upp i feeden. [skratt] Det är dagens samhälle: »Han gick upp i rök en dag. Ja, just ja, jag tryckte på unfollow.«

 

Den gyllene svenska raperan varade nu inte så länge. Bara några år in på tjugohundratalet hade skivbolagen droppat all svensk hiphop. Ingen ville ha med en svensk rappare att göra. Det gick en packe år, men så hände något. Salazar-bröderna hade fortsatt sitt enträgna arbete i Alby och när det plötsligt fanns pengar inom musikbranschen igen kunde de skörda.

Svensk rap har exploderat de senaste åren, den här gången är det förorten som går i bräschen. Men vissa av de gamla giganterna har fortsatt sin karriär lite i skymundan. Organismen var med på nittiotalet, på nollnolltalet och är alltså aktiv på tiotalet. Tre decennier av rappande. Han är nöjd med att det ser ut som det gör i dag.

- Jag tror att svensk rap har blivit så stor i media för att det plötsligt finns pengar i musikbranschen. Och hiphop, som inte har genererat pengar på tio år, är nu jättestort. Även folk som inte jobbar med hiphop vill ha med hiphop att göra. »Kolla vad mycket pengar de tjänar och vilka videor de gör.« Jag tycker att det är jättebra. Allting smittar. Om Näääk och Labyrint och Looptroop får en massa spelningar kommer jag också att få en massa spelningar, förr eller senare. Det kan aldrig vara dåligt att det går bra för en genre.

En som har varit med länge i gamet, som är bättre än de flesta men aldrig fått sitt erkännande, skulle lätt kunna bli bitter. Man har inte svårt att tänka sig tirader om hur dagens ungdom inte vet vad de rappar om. Men dit går inte Organismen, snarare tvärtom.

- Talang och försäljningssiffror går liksom inte hand i hand. Nu låter jag kanske storslagen här, men att jag är bättre än andra på att rappa har jag vetat länge. Och att jag inte har tjänat mer pengar än alla jag rappar bättre än, den lilla grudgen har jag släppt för länge sen. Jag tror att om man är duktig på någonting kommer det att löna sig till slut ändå. Den dagen det lönar sig är det så mycket ljuvligare än det hade varit att kompromissa.

När du kom fram framstod du som väldigt självsäker. Är det så fortfarande?

   - När det kommer till musik är jag ganska självsäker. Jag vet att jag är skitduktig på att rappa, men visst tvivlar jag. Som alla andra gör, av och till. Musiken har gett mig en identitet som gör att jag kan vara självsäker. För man ska vara självsäker som rappare. När man har sagt att man är bäst i världen en miljon gånger kommer det att fastna i ens hjärta på riktigt till slut. Men jag har komplex som alla andra, jag är nog inte mer självsäker än någon annan.

Du slutade aldrig, till skillnad från flera som du brukade rappa med. Du la aldrig av .

   - Jag borde kanske ha slutat med musiken för längesen, men jag har alltid trott att det kommer att gå vägen. Även när det har känts som allra jobbigast. Jag har alltid hållit fast vid: »En dag kommer det här att ordna sig, för vad fan ska jag göra annars?« Det är en tunn linje mellan att vara målinriktad och korkad.

Har du haft någon förebild? Finns det någon mentor?

- Jag har alltid tittat på Timbuk. Jag kommer ihåg att jag sa till Öris när han hade tankar på att bara skita i all rap, typ 2005: »Kolla på Jason, han har ett skivbolag, han är bara sex år äldre än mig, om sex år har jag också ett skivbolag, och då kan vi släppa musiken själva«. Nu var det nog inte sex år på dagen, det var kanske sju eller åtta, men nu har jag ett skivbolag. Sedan har jag så klart fått lära mig hur ett skivbolag drivs på vägen.

I dag lever Organismen på sin musik. En skön känsla för någon som har gett ut egen musik i över femton år.

- Ja, man tjänar ju pengar på musik nu. Som man inte gjorde förut. Men vår label är så pass ny att vi precis börjat skörda framgångarna. I den position jag är nu har jag aldrig varit förut. Vare sig ekonomiskt eller i livet. Och så är det kul att jag har Daltone att jobba tillsammans med.

Förutom Organismen och Daltone är det fyra artister till på Ledighetsmaskinen.

- Sajnade på bolaget är Öris, Yemi, Tommy Black. Sedan är det snack om att DJ Large ska släppa en producentplatta.

Organismen kom fram i vågen som tog fart efter Petter. Men han blev aldrig Blues eller Ken, han hamnade aldrig på något storbolag. Han har varit indie hela vägen. Men hans karriär har inte direkt varit spikrak, det har varit många omvägar på färden.

- 2008-2009 insåg jag att jag var tvungen att ta tag i mig själv om jag ville komma någon vart med musiken. Jag var ganska håglös då och det var en ganska stökig tid i mitt liv fram till dess där jag inte riktigt visste vart jag var på väg, varken med livet eller musiken. När jag arbetade med [2009 års] »Om Gud vill och vädret tillåter« hade jag skjutit på allting som skulle göras: omslag, prata med The Pirate Bay som skulle släppa den på sin sida, precis allting och det höll på att bli försent. Så jag styrde upp det som behövde fixas med plattan på en dag och då insåg jag: om jag gör det här hela tiden kommer jag att komma nånvart. Inte bara göra ett ryck i halvåret inför deadlines. Efter det tar jag det som ett jobb. Jag är uppe tidigt på morgonen, lägger mig tidigt på vardagar, svarar inte i telefon på helgen. Sedan jag började med det går allting mycket bättre. Och att det är ett eget bolag gör att jag inte kan skylla på någon annan än mig själv. Och det är ganska skönt, för jag har skyllt på folk länge.

 

En stor del av Organismens lyrik under de första åren präglades av ett milt vansinne. Genom karriären har han sakta men säkert förändrat sin stil. Det språkligt ekvilibristiska, de anarkistiska skämten, det elaka, har ersatts av en djupare känsla av vilja berätta en historia. Som han själv säger, i stället för att försöka packa texterna med så många punchlines som möjligt kommer det en i slutet av versen.

En aspekt av Organismens mognad har så klart med ålder att göra, när han var ung handlade mycket om att chockera.

- När folk till exempel börjar måla graffiti gör de ofta de galnaste grejerna, det ska vara tusen färger och spretiga bokstäver. Men kolla på Nug, han sprejar svart färg i taket. Det handlar inte längre om att vara så invecklad, det handlar om en känsla. Även om jag inte har gett upp på flerstaviga rim, det finns ju fortfarande kvar. Men enkla poänger börjar kännas som just enkla poänger.

Det är många i hiphopsverige som älskar Organismens sätt att använda sig av rim. Han är något av din favoritrappares favoritrappare.

- Det bästa och mest imponerande med Johan är hur han behandlar språket, säger rapparen Petter. Han gör dessutom sin egen grej i ett klimat där trender fångar publik och media varje år, och folk svänger fram och tillbaka. Johan kör rakt på. Det har han gjort i många år.

Ametist Azordegan, programledare för En kärleksattack på svensk hiphop i P3 och Sonic-medarbetare, är av samma åsikt:

- Organismen är en av Sveriges bästa lyriker. Han är något att vara stolt över som svensk. Organismen är enligt mig en sann poet som levererar stycken med verkshöjd. Han har en fantastisk förmåga att hitta egna kryphål in i de absolut vanligaste låtämnena och berätta historierna ur helt nya infallsvinklar.

Var hans egen kreativitet kommer ifrån har Organismen ingen aning om.

- Vet inte. Jag har funderat jättemycket på det. Det är flummigt. »Den här texten var inte skriven innan jag skrev den och nu finns den.« Jag kan lyssna på låtar jag gjort och inte riktigt fatta att det är jag som rappar. »Är det jag som gör det här? Jag som tycker att rappare är så jävla coola.« ■

 

 

Tre låtar

 

Diamanttårar

Ekvilibristisk uppvisning i svårmod och tvivel med rader som »Snart har jag bara ljuslågan tänd för att sterilisera nålen«. Producerad av Flyphonic. Från andra albumet »Petar på döda saker med pinnar« från 2004.

 

Försök förstå mej

Utlämnande coming of age-berättelse som obönhörligt blickar inåt. Musiken doftar som den amerikanska Södern. Producerad av DJ Large. Från tredje albumet »Om Gud vill och vädret tillåter« från 2009.

 

Molly Sandén

Upplyftande och spirituell kärlekshistoria, berättad utan skyddsnät. Suggestiv, sensuell, stilsäker. Producerad av Martin Skogehall. Från fjärde och just släppta albumet »Alla kungar bär inte krona«.

 


egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner