©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

Det här är hans tid
Av Pierre Hellqvist   
Fredag 1 april 2016, 11:41
hakan54.png

I natt, natten till sin fyrtiotvåårsdag för övrigt, släpper Håkan Hellström nya singeln »Din tid kommer«. Sommaren 2010 hängde Pierre Hellqvist en del med Håkan, inför det som blev albumet »2 steg från Paradise«. I artikeln, som publicerades på hösten i Sonic #54, förekommer också nyckelpersoner i Håkans närmaste krets, närmare bestämt Björn Olsson, Jocke Åhlund och Johan Forsman Löwenström. Som liten uppladdning inför singelsläppet tyckte vi det kunde vara på sin plats att reprisera texten här (foto: Eva Edsjö).

 

Mariehamn, juli 2001. Kraftigt förkyld, febrig och med seriösa tankar på att ställa in kvällens spelning på det segertåg som sommaren 2001 har utvecklats till sitter Håkan Hellström i väntrummet till läkaren och läser en tidningsintervju med en annan svensk sångare. Tomas Ledin får där frågan vad han tycker om Håkan Hellström och The Ark, båda just då aktuella med »Där vi är e’re alltid roligast«-turnén tillsammans med Magnus Uggla. Ledin svarar att han kan känna igen sig i de yngre kollegornas energi, vilja och kraft, att han själv var likadan på sjuttiotalet när han slog igenom. Men familjefadern till rockveteran lägger också till att musiken inte längre har den betydelsen i hans liv, »det finns något annat som är viktigare«.

   Håkan fattar... ingenting.

En artist som inte tycker att musik är viktigast av allt? »Han gör ju sig själv en otjänst genom att vara så öppen med en sådan sak« tänker den vid tidpunkten tjugosjuårige singelkillen som dygnet runt lever mitt i en dröm där musiken är allt.

Samtidigt som Håkan förbryllat skakar på huvudet kan han inte låta bli att tycka att Tomas Ledin ändå är modig som vågar erkänna sitt sätt att värdera och prioritera.

 

Nio år senare sitter Håkan Hellström på innergården till Republik, en restaurang i Stockholm. Det är lunchtid en smågrå tisdag i slutet av augusti och Håkan har lämnat Göteborg för att under några dagar överse slutmixningen av sitt femte album »2 steg från Paradise«. Över en tallrik med BBQ­-kyckling skrattar han plötsligt till, han gör det apropå den där Tomas Ledin-­intervjun som han för längesen läste på Åland.

- Jag kommer nästan inte ihåg någonting som jag har läst i någon intervju med någon över huvud taget, men den grejen har bara etsat sig fast. Och under de sonic_54_450x611.jpgnästan tio år som gått sedan dess har jag på något sätt successivt sugits över till det perspektiv som han hade då. Nu förstår jag det till hundra procent. Och så här i efterhand inser jag att jag måste ha förstått lite grann redan då, eftersom det gjorde sådant intryck på mig. Kanske fattade jag åt vilket håll det kommer gå.

Håkan är trettiosex nu, familjefar. Tittar man riktigt noga kan man hitta små grå stråk vid tinningarna. När jag träffade honom inför »Det är så jag säger det«-skivan sensommaren 2002 beskrev jag honom i termer av »feber i ögonen«, närmast besatt av musiken. Håkan Hellströms blick anno 2010 är inte direkt febrig, möjligen tröttare, utan tvekan klokare.

- Jag vill inte säga att musik har minskat i värde för mig. [blir tyst ett tag] Men, på ett plan har den ju det, helt klart.

Finns det någonting du kan sakna från tiden före framgången?

   - Med musiken, menar du?

Musiken och livet?

   - Hmm. Njae. Ja, så är det ju. Eller näe, näe. Nej, det gör jag inte. Allt är ju bättre. Men det är klart att jag ibland saknar ansvarslösheten. Nu vill jag inte för fem öre byta ut någonting, att vara ansvarig för barn och så, mot det som var innan - för man kan få allt det om man vill. Man kan gå ut och festa om man vill. Bara om jag är borta en natt tycker jag att det känns otroligt ensamt. »Var är alla?«, liksom. »Ska jag ligga här själv och försöka sova nu?« Det är fruktansvärt. I går kväll var det så. »Det här går inte.« Så då ringer jag och kollar om Sigge är vaken så jag kan få prata lite med honom.

Drivkraften måste väl delvis vara en annan nu, jämfört med hur det var för tio år sedan.

   - Jag lägger ner samma energi på att få det att låta så som jag vill att det ska låta. Kanske ännu mer, i början var jag mer öppen för vad de andra i bandet ville ha med på plattorna. Nu är jag betydligt mer målmedveten. Och som konsument av musik själv känner jag samma extas när jag exempelvis hör »Rip This Joint« med Stones. Men allt där emellan är... borta. [skratt] Musik är mer en bruksvara för mig nu. Jag sitter inte och lär mig texter och sådant längre. Lyssnar på musik gör jag framför allt när jag är ute och kör bil och till viss del hemma när jag sätter på stereon och dansar med barnen. Jag vet att det kanske är hemskt att säga sådant här, så som jag för tio år sedan tyckte att Tomas Ledin gjorde sin musik en otjänst, men hellre det än att ljuga. Och jag tror folk fattar att har man två barn går livet vidare. Det finns väl viktigare grejer än musik. Och det gör ju det, tycker jag. Som barnen då. Trist för en artonåring [rycker på axlarna] att läsa detta, men that’s life, jag är ledsen. [leende]

 

- Rösten är som en stor våg!

En klibbig tisdagmorgon i början av juli och i slutet av fotbolls-VM ligger gatorna i centrala Stockholm påfallande stilla. Rekordvärmen tycks ha bedövat så gott som alla sorters utomhusaktiviteter, till och med taxibilarna flämtar.

Inne i musikstudion Apmamman är läget desto mer livfullt. Håkan Hellström står på golvet, skriker, gestikulerar, spelar både luftgitarr och riktig gitarr. Vid en dator sitter Jocke Åhlund med ryggen mot oss och spelar upp råmixar från nya Håkan-plattan, för tillfället det majestätiskt böljande eposet »Saknade te havs« som när ni läser detta har funnits ute på singel i några veckor. Varsamt ringande gitarrer och sång - »djupare djupare/nu finns ingen väg tillbaks/djupare och djupare...« - sköljer över oss på bred front. I mitt block görs minnesanteckningen »The Byrds tolkar Taube«. Jocke sitter och stampar med fötterna. Håkan reser sig och sätter sig stup i ett. Ibland dricker han lite kaffe.

- Jag tycker att det ska vara höga, vackra körer! ropar Håkan.

Där han står i långt och lockigt sommarhår, snajdig mockajacka, rödvitblårutig skjorta, tajta blå jeans och exemplariskt höga boots kan man lätt tro att han materialiserats från omslaget till »The Byrds Greatest Hits«-LP:n som är placerad längst fram bland alla vinyler i rummet.

En tanke som blir extra svår att vifta bort med tanke på de klangfulla toner som strömmar ut ur högtalarna. Förstärkt av att det visar sig gälla rätt många låtar på nya skivan.

- Vi har faktiskt inte lyssnat på The Byrds alls under inspelningen, säger Jocke. Däremot har David Crosbys pälsmössa varit riktmärke för hur vi velat att det ska låta.

- Underbart! Nu är det klart, vi släpper låten som den är, säger en uppspelt Håkan, som snart ser sig nödgad att stanna upp lite och lägga till:

- Det är sällan jag är så positiv som jag är nu.

Jocke Åhlund vänder sig om i stolen, slänger en menande blick åt mitt håll.

- Han är ju verkligen negativ i alla andra sammanhang...

Jocke har fått Håkan att tänka om, tänka nytt och göra annorlunda på en rad avgörande punkter. Där Björn Olsson under inspelningen av »Ett kolikbarns bekännelser« uttryckligen kunde bryta ner musikerna med ett oräkneligt antal omtagningar har Jocke Åhlund på »För sent för Edelweiss« och »2 steg från Paradise« varit, som han själv säger, »helt tvärtom«. Där i studion får jag det svart på vitt när de spelar upp »Man måste dö några gånger innan man kan leva«. Låten, som är lekfull och kaotisk men också vemodig och med känslostark sång, byggs undan för undan upp med stråkar och förnämliga gitarrfigurer från bland andra Mattias Bärjed från The Soundtrack Of Our Lives. Plötsligt säger Jocke, i ett klart gillande tonfall:

- Det låter som att musikerna lär sig låten samtidigt som de spelar.

Jocke: Funkar inte något, move on, gå vidare. Finns känslan där så finns den och då litar jag på mitt eget omdöme. Jag gillar inte att ha femton i stort sett identiska versioner av en låt och sedan sitta och peta och granska och välja. Jag vet att Håkan och jag är lika vad gäller det.

Håkan: Faktum är att Jocke kan bli förbannad - skitarg - när jag föreslår en tagning till av en låt. [pratar med hetsig, väsande stockholmska] »Skulle Bob Dylan ta en tagning till? Va?! Han skulle aldrig ta en till tagning. Det här är klart, du kan gå ut från studion. Nå, när ska du gå ut?«

   - Då säger jag: »Men vi har ju inte repat låten ens. Jag tror att den kan gå lite längre.« [byter till hetsig stockholmska igen] »Ja ja, fan, ta en tagning till då«. Och så tar man den en gång till och det blir... lite bättre. En eller två tagningar, det är inte mycket ändå - när man inte ens har repat låten. Men, Jocke har en poäng också, det blir ju på riktigt på något sätt.

Jocke: Jag har börjat lära mig att man måste fånga Håkan när han har känslan och energin och då gäller det att vara snabb ibland. Mycket sång på skivan är demotagningar från allra första gången Håkan sjöng in låten ensam med en gitarr i min studio, och sedan har jag byggt upp resten av låten kring det i efterhand. Det är lite som en delfin som gör ett snyggt språng ur vattnet, om du inte kollade första gången kan du ju liksom inte be den att göra om det igen bara för att du inte hann ta av linsskyddet på kameran.

Den mest synbara effekten Jocke haft på Håkan är att livebandet har stängts ute från studion och ersatts av ett uppbåd stockholmsmusiker. Precis som på »Edelweiss« spelar det vanliga bandet bara på ett par låtar på nya skivan.

- Det finns mycket negativt med att vara soloartist, säger Jocke och pekar på Håkan. Men man måste använda fördelarna också och det vill jag slå in i Håkan. Han ska utnyttja den friheten. Han måste inte ha en orgel, han behöver inte vara styrd av en bandcombo som ska spela på allt eller där någon kanske blir sårad över att inte få vara med på en låt.

På Republik sänker Håkan rösten en aning när ämnet förs på tal.

- Det var lite känsligt på förra skivan. Men då kände jag att bandet inte riktigt var på tårna, de ansträngde sig inte riktigt. När vi skulle repa inför plattan kom två personer. Jag tyckte synd om de två som hade tagit ledigt från sina jobb för att spela.

- Men det var bara var en gång som jag har känt så, efter det har de varit jätteengagerade och live bidrar bandet mycket med hur det låter. Daniel [Gilbert] är dessutom med i alla produktioner, även om han inte lirar. När jag har skrivit texterna skickar jag över dem till Daniel. Och han kan komma med hur kreativa idéer som helst som förfinar allt. Även de andra är med som bollplank. Stefan [Sporsén] har hjälpt till med en brygga på plattan. Så de finns ändå med där hela tiden, men inte i samma aktiva form.

- Jag tror att alla i bandet vet att det här är min grej, och de har sina egna grejer vid sidan om. Så det är inga bad feelings, det är rätt självklart att det ska vara så här. Men det tog lite tid för mig att fatta det, och det var Jocke som öppnade upp huvudet på mig.

 

Träffar man Håkan Hellström är det svårt att inte notera hur pass trygg i sig själv han verkar vara numera. Mindre flängig och disträ, mer organiserad och samlad. Mil ifrån all form av ängslighet, utan att för den skull ens gränsa till självgod. Det gäller även hans sätt att bemöta människor, inklusive främlingar. Går Håkan omkring på stan, allra tydligast hemma i Göteborg, möts han ideligen av hälsningar, tillrop och frågor. Och varje gång tar han sig tid, är artig och intresserad - känner han sig störd är han i så fall fenomenal på att dölja det.

- Överlag är folk bra på att visa hänsyn när jag är ute med familjen, säger Håkan. Själv har jag annars inga problem med det, det är roligt att väckas ur sin vardagsslummer. Jag blir bara glad när människor uppmärksammar mig och min musik, oftast grundar det sig ju i att de tycker om någon låt. Det är fantastiskt att få sådan respons, det är väldigt få som får uppleva det. Men jag vill inte att Natalie eller någon annan i min familj ska känna sig stressad.

Om den private Håkan Hellström ungefär är densamme som man träffade på göteborgsklubbar i mitten av nittiotalet, bara en vuxnare variant, så har den offentlige Håkan Hellström på senare år blivit alltmer försiktig med att prata om privatlivet.

- Jo, men det har mycket med Natalie att göra. Hon gillar inte det här offentliga, det är ett rätt ytligt liv som hon inte uppskattar det allra minsta. Om folk kommer fram till mig vet jag att Natalie är fem meter bort på två sekunder.

Johan Forsman Löwenström - som har känt Håkan i drygt tjugo år, varit hans producent (»Det är så jag säger det«) och skrivit en del låtar med honom - tycker att hans vän har varit bra på att behålla »fötterna på jorden och ett inre lugn«.

- Både när han har hyllats och när löpsedlar rubricerat falsarier eller halvsanningar. Han har nog hittat sin kärna och vet vem han är. Han har inte många »manér« för sig som person eller artist. Det finns ju en hel del av det inom branschen, speciellt i England och USA. En rockartist ska bete sig så som rockstjärnor gör år efter år. Någon slags grundkod och etikett i boken »Hur du blir rockstjärna«. Håkan läste nog inte den boken.

- Han har alltid varit en varm och omtänksam person full av idéer, fortsätter Forsman Löwenström. Det är karaktärsdrag som han verkar renodla med åren. Den unge Håkan kanske var ganska nöjd med att ljudmässigt och musikaliskt komma nära sina visioner. I dag vet han alltid vad han ska genomföra och är sällan nöjd förrän han har kommit dit han vill. Mer fokuserad helt enkelt. Energin han lägger in i sin musik verkar öka ju säkrare han blir på sina mål.

Det är kanske just detta som allt handlar om, Håkan vet numera så väl vart han ska ta vägen med sina låtar att han inte behöver leva musik tjugofyra timmar om dygnet. Där han på sina tidiga skivor hade en massa upprymdhet att förbränna kan han nu lägga all sin kreativa koncentration på det rent hantverksmässiga. Vilket både Håkan och de han jobbar med blir alltmer slipade på. Där »Edelweiss« var ruffig och ostyrig är nya skivan mjukare, mer skimrande och - med såväl intro som epilog - mer filmisk. På sina ställen är »2 steg från Paradise« sorglig, gripande eller misstänksam men över allt vilar en positiv grundton som ramas in av inledningsspåret »Det här är min tid« och avslutningsrysaren »Du är snart där«, där det är omöjligt att stå oberörd av den upprepade frasen: »Jag tror när vi går genom tiden att allt det bästa inte hänt än.«

 

En solig och varm augustitorsdag, två dagar innan det bejublade uppförandet av »Känn ingen sorg för mig Göteborg« på Way Out West-festivalen i Slottsskogen, stannar en husbil på Prinsgatan i Göteborg, mitt emot kaféet Oscar & den Lille där Håkan för tillfället sitter lutad över en räksmörgås och en kopp kaffe med lite mjölk i.

Ut ur bilen kliver han som jag för första gången träffade en bit upp på samma gata. Strax före släppet av The Soundtrack Of Our Lives debutalbum 1996 satt gitarristen Björn Olsson och sångaren Ebbot Lundberg, en gång också kollegor i ökänt vildsinta garagerockarna Union Carbide Productions, på bistron Cyrano och intygade hur illa de tyckte om varandra. Kort efteråt hoppade Björn, som han hade gjort i Carbide några gånger, av landets just då i särklass mest uppskrivna band. Björn återvände aldrig, även om hans kompositioner och känsla för de vackraste av sakrala slingor skulle slå följe med Soundtrack på ytterligare några skivor. Vid sidan av inhopp hos sådana som The Bear Quartet och amerikanska Spain kom han i stället att satsa på en »skaldjurssvit« av egna album med - inte sällan visslade - skärgårdsinstrumentaler samt en framgångsrik producentkarriär åt alla ifrån Mando Diao och Franke till Alf Robertson och så »Kolikbarn« då.

Björn Olsson är antagligen den som mer än någon annan har hjälpt Håkan Hellström att styra sin musikaliska energi i rätt riktning. Sedan den smått mytomspunne Orust-invånaren kom in i bilden har Håkans sätt att skriva och tänka låtar radikalt förändrats, vad gäller såväl själva skapandet som det faktiska resultatet. Från »Kolikbarn« och framåt står Björn som medkompositör på mer än hälften av Håkans låtar.

Jocke Åhlund, som betonar att även Håkans egna grejer är »sjukt fina« och »jag har uppmuntrat honom att ta fram sina egna kompositioner mer«, beskriver Björn Olsson som en »otrolig talang«.

– Han gör fantastiska melodier av det där slaget som känns som klassiker redan första gången man hör dem, säger Jocke. »Bakom protesfabrikens stängsel« är ju bland det vackraste man hört och »För sent för Edelweiss«, från förra plattan, helt magiska grejer. Det uppstår också något väldigt speciellt när Håkan lägger sina texter till Björns melodier. Håkan blir liksom tvingad att pressa och vända och vrida lite på orden och melodierna för att klämma in det han vill ha sagt. Och detta gör att det blir annorlunda och udda på ett positivt sätt.

Till en början hade Håkan Hellström och Björn Olsson en rent jobbmässig relation, numera umgås de även privat. Den här dagen ska de två bege sig ut till Hovåsbadet i södra Göteborg. Björn, som med husbilen just har semestrat med sina tre barn, är solbränd och redan sjuk av längtan efter sin fyramånadersdotter.

Björn och Håkans första samarbete var »Den fulaste flickan i världen«. Låten kom till då skivbolaget, intressant nog, ansåg att det saknades en given singel på »Känn ingen sorg för mig Göteborg« (även om låten ställdes den gången och i stället kom med på uppföljaren »Det är så jag säger det«). Fast egentligen knöts banden långt tidigare än så. Ledtråd får man i en textrad i »Dom där jag kommer från« på nya skivan: »Jag står fortfarande fastkilad framför Carbide vid kravallstaketet/Filosofiskt missnöjd, ekonomiskt bortskämd«.

- En del av mig har faktiskt inte rört sig en millimeter, är fortfarande en fastkilad sjuttonåring längst fram på Carbide, säger Håkan när vi kommit fram till Hovås och slagit oss ner på klipphällarna med bedårande vy ut över vattnet.

- Och det är fortfarande så när jag träffar Ebbot. Jag kan inte riktigt lösgöra mig från att han är min idol. För mig är han fortfarande den störste, han har den bästa rockrösten i Sverige.

- Som med alla andra skivor var det min bror som hade släpat hem Carbide-plattorna. Och jag gick på deras konserter, så jag visste vem Björn var innan jag träffade honom. Första gången i dörröppningen till logen på Underground i Göteborg. Jag tror att vi skulle spela med Honey Is Cool, det måste ha varit 1995. Jag minns att han var så himla trevlig. Soundtrack var på gång då. Jag hade hört deras demo som om möjligt var ännu bättre än plattan som sedan släpptes - den var flummigare och mjukare, mycket »bösigare« och inte lika radioanpassad. Jag var helt knäckt över hur bra det var, förmodligen var det något sådant som jag då sa till Björn och jag minns att han tonade ner sig själv så mycket. Han sa däremot att vi var bra.

Björn: Jag kommer ihåg det där, fast det var vid en BQ-spelning. Jag vet också att jag såg dig någon gång utanför en servicebutik på Tredje Långgatan. Du hade ljusbrun mockajacka och lite långt hår och jag tänkte att du var en av de här nya och att du såg grym ut.

Håkan: [förvånat] Jaha?!

Björn: Man kände sig lite hotad. Jag var ändå trettiotvå och vi hade precis börjat med Soundtrack. Man hatade de här yngre kräken, de skulle sättas på plats... Nej, så var det inte men vi var lite äldre än de andra banden och vi tyckte ju att vi var grymma.

   När Håkan Hellström senare fick eget skivkontrakt gavs han möjlighet att sätta ihop något av ett drömband, och det var så Björn Olsson kom att spela med honom redan på debutalbumet (på »Ramlar«).

Håkan: Björn ville jag ha med för att han hade gjort flera av Soundtracks bästa melodier. Jag ville göra som mina idoler och Soundtrack hade falsettkörer som låg långt bort, i reverb. Det är därifrån falsetterna på den skivan kommer, de är ju med i nästan varenda låt.

Björn: Det var inte riktigt min musikstil att spela så poppigt. Håkan ville att jag skulle vara som i Soundtrack men jag var på väg bort ifrån det. Jag var lite off, hade träningsoverall på mig när vi spelade ... Men [tittar på Håkan] jag tyckte att du var grym och det hade ingenting att göra med vad andra tyckte, ingen tyckte förresten någonting då eftersom ingen ännu visste vem du var.

 

– Hej ursäkta, jag undrar om jag får störa...

  En medelålders man stegar fram och frågar om han kan få sin tonårsson fotograferad ihop med Håkan. Just då befinner sig Björn, som på klipporna har siktat en gammal kompis till en kompis, en bit bort. Mannen och Håkan börjar prata om allt från Gais till Håkans kommande Scandinavium-gig.

Håkan: Kom dit så det blir något folk.

Mannen: Det är klart vi gör. [pekar bortåt] Det där är väl Björn Olsson, va?

Håkan: Björn, du är igenkänd här!

Björn: [stegar åt vårt håll och tittar på mannen] Känner du mig?

Mannen: Nej, men jag känner igen dig från tidningen och din musik och att du var med i Soundtrack.

Björn: Det är aldrig någon som känner igen mig.

Mannen säger »Jag tycker jättemycket om musiken du skrivit« till Björn och går i väg. Björn mumlar något om att »det där var ju roligt« och börjar skala en apelsin.

Det var med Håkan Hellströms tredje album »Ett kolikbarns bekännelser«, producerat av Björn Olsson, som dagens samarbete duon emellan verkligen grundlades. På sex låtar av nio satte Håkan text till Björns melodier. Skivan var ett markant stilbrott, den var klart mindre hetsig än föregångarna och öppnade upp för något nytt. Det var där som den nutida, mer vuxne Håkan först gjorde sig hörd.

Björn: Jag är så nöjd med den tillbakahållna intensiteten och motivationen i bandet på den skivan. Det är så levande. Det är inte pop, det är något annat.

Håkan: Den var allting som jag inte hade gjort tidigare. Det var långa låtar. Sex-sju verser ibland. Det fanns inga elgitarrer, inga pålägg. Det var inga explosioner, inget euforiskt.

Björn: Det känns som att alla var irriterade på mig, ni tyckte att jag var jobbig. Men det var ju meningen också.

Håkan: Vi gjorde något fantastiskt av det.

Björn: Ni var så framgångsrika, allting var så positivt. Det kändes som att ni likt ett tåg bara rusade framåt och jag var den ende som höll tillbaka. Egentligen är jag positiv i grunden men det var så jobbigt med allt det positiva. När vi skulle spela in »Hurricane Gilbert« kommer jag ihåg att du fräste åt mig, du var så arg på mig för att jag ville flytta trummorna.

Håkan: Vi hade sådan jävla feeling den kvällen.

Björn: Som förstördes av mig.

Håkan: Vi gjorde en tagning som alla tyckte lät bra. Men Björn sa ingenting, var helt tyst. Och sedan sa han: »Nej, vi får nog flytta trummorna.« Och jag bara: »Skit i var trummorna står! De kan stå där, det spelar ingen roll! Vi har kraft i tio minuter nu, passa på att banda nu i stället. Det är kraften som kommer att höras, inte var trummorna står någonstans.«

Björn: Fast trummorna låter bra på den låten...

Håkan: Ja, vi lyckades på något sätt mobilisera kraft och göra den där tagningen.

Björn: Jag kommer ihåg att du och Daniel blev helt vansinniga när jag sa till er: »Det är bra att man skapar sådan här osäkerhet.« Det var nog mest en ursäkt för mitt beteende.

Håkan: Björn är inte rädd för att stöta sig med folk. Det är inte Jocke heller, han kan också driva mig till vansinne. Men jag tror att Björn provocerade fram det resultat som hörs på »Kolik«-skivan.

Björn: Men det har också med ens egen osäkerhet att göra. När man känner att allt är så positivt och trevligt undrar man: »Vad gör jag här? Så här kan det ju inte få vara.« Man måste ta ner det lite. Eller, jag vet inte, sådant kan man ju efterkonstruera. Folk tror att man är professionell men så är det ju inte. [Håkan skrattar våldsamt] Jag har inga ambitioner att vara producent, jag bara halkade in på det. Jag är ju ändå Björn, jag kan egentligen göra vad som helst för pengar. [Håkan skrattar ännu mer våldsamt] När jag satt och jobbade med albumet kommer jag ihåg att jag tänkte: »Det här är min stora skiva, min första stora skiva, här har jag chans att visa upp vad jag kan.«

Håkan: För mig var det definitivt en nystart. Jag kände att jag hittade något annat. Den skivan är som »Känn ingen sorg för mig Göteborg«, samma fast annorlunda för alla ingredienser är helt utbytta. »Känn ingen sorg« var ungdomens extas, och »Kolikbarn« är helt tvärtom. Det är nog mitt största kliv, från »Det är så jag säger det« till »Kolikbarn«.

Är du alltid överens med vad Håkan gör med dina melodier?

Björn: Inte alltid. Men det är inte min solokarriär. Håkans förra skiva var inte åt mitt håll - men samtidigt kan jag tycka... åt mitt håll, det hade inte blivit så kul heller. Det har varit så mycket åt mitt håll i mina egna sammanhang. Jag är trött på det också. De akustiska gitarrerna, körerna. Det blir tjatigt. Jag har inte orkat göra en soloskiva på fem år. Jag spyr på det själv. Men demos gör jag hela tiden. Jag önskar ibland att jag hade något annat att göra. Men det har jag ju, jag har tre barn att hålla på med.

Håkan: Jag älskar tolvsträngade akustiska gitarrer och visslingar, tycker att det är underbart. Björns melodier framträder så tydligt med visslingen, som går igenom allt eftersom den är så ljus och diskant. Men jag vet själv att man kan tröttna när man gör samma sak om och om igen. Ibland vill man ju vidare.

Björn: Vi har blivit lite mer vänner de senaste två åren, vi ses ju och pratar mer...

Håkan: ... om andra saker. Inte bara musik hela tiden.

Björn: Vi kommer säkert gå in i perioder där vi kanske inte gör så mycket tillsammans, sedan mer igen. Man kan inte heller ta sig själv för given, man ska ju alltid komma upp med de här grejerna också.

Håkan: Man ska inte springa i förväg, bara ta en låt i taget.

Björn: Jag har faktiskt inte spelat med någon så länge som jag har gjort med Håkan. Han är ju så schysst mot mig hela tiden.

Håkan: Jag?

Björn: Ja, det är du. Ibland tänker jag »jag orkar inte hålla på mer nu« och så är du så vänlig och då blir det mer »vad kul det är ändå, det är ingen press och så är vi vänner«. När jag går in på Youtube och ser »Tro och tvivel« live, det är så jävla underbart.

Håkan: Du måste förresten få DVD:n från Peace & Love förra sommaren. Det är katastrof att du inte har fått den. Det är ändå dina låtar som spelas och folk sjunger med. Du måste se vart låtarna tar vägen. Det är rätt fint att trots att Björn inte turnerar - han sitter där ute på Orust och skriver låtar eller producerar - så finns han ute på festivaler inför femtonåringar som står och skriker med i hans melodier.

– Ursäkta om jag stör igen ...

Mannen med tonårssonen är tillbaka. Nu vill han ta en bild där både Håkan och Björn är med.

- Det här är ju den största dagen sedan jag träffade Göran Lagerberg från Tages för två sedan, säger mannen.

 

En hel dag i solen där på klipporna har gjort oss lite loja. Inte heller har vi ätit på evigheter, så blodsockernivån är lägst tänkbara hos alla inblandade. Efter att Håkan och Björn svalkat sig i vattnet brummar vi tillbaka in till Göteborg och Prinsgatan, där Björn yrkar på att vi ska prova den proteinkick som är Pizzabageriets gorgonzola-lasagne. Tanken är att intervjun ska fortsätta men alla är tydligt slutkörda. I stället tipsar Björn om bra bohuslänska badhotell och retar Håkan för att Natalie berättat att han ibland står och spelar gitarr framför spegeln (»Nej, det gör jag faktiskt inte«). En parkeringsvakt närmar sig och ser ut att ha observerat husbilens otillåtna parkering, varför Björn ser anledning att bryta upp och dra vidare.

   Håkan, som ska till frisören och »trimma hockeyfrillan« inför Way Out West-uppträdandet, tar en taxi och innan han hoppar av vid Grönsakstorget passerar bilen vid en korsning en cyklande Kristofer Åström. Håkan vevar ner rutan och ropar efter honom. Just som taxin rullar vidare stannar Åström upp och ler när han ser vem det är.

 

Ett par veckor senare sitter vi på Republik i Stockholm. Sedan vi senast sågs har Håkan utan Jocke Åhlunds delaktighet spelat in »River en vacker dröm« på nytt i Göteborg med delar av sitt vanliga band. Det är den som hörs på andra sidan av singeln.

- Det grämer mig att Jocke inte var med, säger han. Men samtidigt kunde jag då göra den precis som jag ville och det var viktigt eftersom vi hade ont om tid.

Håkan kan prata långt och länge om varför en ny version var ett måste, i princip gå igenom instrument för instrument och detalj för detalj. Alltifrån bongospelets betydelse för låten till vikten av en »smackigare virveltrumma« till hur en synth, långt bort när låten tonar ut, i linje med låtens text ska stärka känslan att vi nu är inne i himlen men inte får vara med så länge till.

Ett återkommande tema i Håkan Hellströms texter är just att han snart ska genomskådas och kölhalas. På nya skivan mer än någonsin tidigare. Man skulle kunna tro att vi har med en på gränsen till paranoid individ att göra. »River en vacker dröm« med sitt efterföljande rim »alla vill se dig dala nu, Håkan Hellström«. »Håkan, du var bättre förr«-kommentaren i den Lennon-nakna och bitvis doowopinspirerade »Du är snart där«. Eller »Det kommer en dag men du vet inte när/När ingen på gatan här/vet vem du är« från det latinosprittande titelspåret.

- Det är som att alla nästan vill att det ska vara så att man först bygger upp någonting som man sedan raserar - särskilt med artister, säger Håkan. Det är så rock’n’rollhistorien är uppbyggd, efter the glory ska fallet komma. Med det i bakhuvudet är det väl lite skämtsamt sjunget, att innerst inne vet vi alla att vi vill se det här dalandet ganska snart, Hellström.

Kan du känna stress över det?

   - [snabbt] Inte det minsta, inte det allra minsta. Hade jag känt stress hade jag inte sjungit en sådan sak, då hade jag nog försökt mörka det i stället. Det är mer att leka med vad jag vet att alla tänker. För att inte tala om de som redan hatar mig, det är rätt många också - som riktigt avskyr mig. Och det är en känga till dem också.

Känner du verkligen att det börjar bli dags nu?

   - Ja, jag känner så hela tiden. Att det här bara är ett tillfälligt besök i strålkastarljuset.

Din plats känns ändå rätt cementerad.

- Ja, för tillfället. För tillfället. Det går så fort det där. Men det är också trist att se på detta som en karriär. Som att det handlar om att försöka behålla någon sorts status och det har jag inget som helst behov av. Det har alltid varit helt sekundärt, det finns inte ens på kartan, jag bryr mig inte det allra minsta om folk skulle sänka mig som person. Men att plattorna finns kvar och har fått sådan uppmärksamhet är viktigt - det är en enorm vinst för mig, där har jag vunnit förstapriset.

- Jag tycker också att låtarna är bättre nu. Av olika anledningar. Dels för att Björn gör någonting som inte jag klarar av, dels tycker jag faktiskt att jag skriver bättre texter nu. De är inte längre så självbiografiska som på första skivan. Men jag är inte ledsen för det. Nu är det mer ett historieberättande, som med film och böcker. Det var rätt skönt att komma underfund med att man kan plocka in figurer som man har hört eller läst om och göra om dem lite, eller dra sig till minnes karaktärer man inte har sett på länge. Jag får använda min fantasi och det behöver inte bli sämre. Det kanske till och med blir bättre. Och jag märker att jag på något sätt ändå sjunger om mig själv.

Kan det också ha med framgången att göra, att du helt enkelt måste sätta upp en gräns till det privata?

- Det kan förmodligen ha med det att göra. Men jag känner mig också lite tom på egna upplevelser. Jag tömde mig på första skivan så mycket. Konstigt nog är låtarna mer innehållsrika nu. Björns melodier är så himla filmiska att man som per automatik får bilder till dem. Det är som att man klär hans musik i ord. Över huvud taget utgår jag mer från musiken än vad jag gjorde i början. Redan med melodin har Björn skrivit handlingen i låten. Ta »Juli« [i Håkans händer »Jag har varit i alla städer«] – bara av titeln kände jag: »Jag ska kanske försöka dra mig till minnes scener från olika julis som jag har upplevt. Och sedan försöka sammanfatta dessa olika bilder i en refräng om att man har varit överallt.« Den idén skulle jag aldrig ha fått om jag inte hade hört melodin som är så somrig och målande och om inte han hade satt den titeln som gav mig sådana associationer.

Under mina sittningar med Håkan återkommer han ofta till ordet »revansch«. Gentemot de som skrattade åt honom i studion då han för ett decennium sedan spelade in »Känn ingen sorg«-singeln eller när han efter sambadissningarna svarade med att ge ut »Kolikbarn«. Man kan undra vad han har att kämpa mot i dag.

- Det finns nog inte längre så mycket att ta revansch för, även om det är en härlig eld i all konst och om man tänker på alla filmer man tycker om. Som i »Gudfadern«. Man sitter hela filmen och väntar och knyter näven: »Vänta ni, ni som sköt brorsan.« Eller »Scarface« som kommer in i USA som en loser från Kuba och sedan tar sig upp. Visserligen blir han pepprad i slutet. [skratt]

Han tas ner.

   - Ja, han tas ner rätt rejält. Det är väl den enda bristen i den filmen, att han blir skjuten i slutet.

Men kan du sakna revanschkänslan, när det har gått bra ett tag?

   - Det finns någonting som dragits undan, ja. Ett motiv, på något sätt.

Du har inget motiv längre.

- [skratt] Helt riktigt. Jag har inget motiv. Det är slut...

- Samtidigt har jag en familj nu och kan falla tillbaka på det. Vi får se, man får ta en platta i taget. Man vet inte hur många skivor man har i sig. Men just nu, med Björn, känns det som att jag har en fortsättning hela tiden. Så länge jag får hålla på med honom kommer låtarna att komma automatiskt. Den dagen som han inte vill längre lär jag få kämpa rätt länge med mina plattor. Men om han säger att han inte vill fortsätta, vilket han lyckligtvis ännu inte har gjort, då har jag ungefär tjugo låtar som han har skickat till mig.

Björn är ju bra på att hoppa av saker.

- Ja, han säger det [härmar Björn genom att flämta och sucka besvärat]: »Ah. Ja. Du vet ju hur jag är, jag hoppar ju av hela tiden. Men, jag tycker att det här är bra. Och jag pratar inte om STIM-pengar eller så utan jag tycker verkligen det. Förlåt om jag retar dig, men jag vägrar att stryka medhårs.« Han skickade mig ett sms om det härom dagen: »Jag vill att du ska veta att det här betyder mycket för mig.«

- Björn säger ofta sanningen men vrider på några varv till, så att det nästan gör ont när man hör det, det smärtar en för att han går rakt på den känsliga nerven. Men jag tar inte illa upp, jag skrattar gott när han håller på så där. Björn säger att han själv gillar när man retar och kritiserar honom. Men jag tycker inte om att retas så, jag gör inte det. Jag slår aldrig tillbaka. ■

 

 

Håkan om ny musik

 

När Håkan lyssnar på ny musik kommer tipsen inte sällan från hans mångårige vän och gitarrist Daniel »Hurricane« Gilbert.

   - Han har enorm fingertoppskänsla vad gäller indie, säger Håkan. Han är jämt uppdaterad. Ibland tycker jag att det som han förser mig med är bra, oftast är det mycket jag inte kan ta till mig. Hela tiden tycker jag mig känna igen fejkgrejer. Jag kan förstå Björn Olsson när han säger att attityd kan stå en upp i halsen.

 

 

Håkan om självcensur

 

Håkan säger att han aldrig har spelat sin egen musik för sina barn (han misstänker sin sambo), ändå kommer han ibland på äldste sonen Sigge med att sjunga om att han har fått jobb på Pååls bagerier och börjat med tequila...

   - En dag får jag ta ett allvarligt snack med honom, jag inser ju att det här kan bli ett problem. [skratt] Jag kommer att få äta upp alla knarkreferenser med råge. Men jag får försöka förklara att det i rockmusik är tillåtet att sjunga om allt, även om det inte är sant. Jag får nog säga så snarare än att säga som det är.

egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner