©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

Orubblig tro på musikens kraft
Av Anders Dahlbom   
Onsdag 30 mars 2016, 12:19

kamasi85.png

Inte bara var Kamasi Washington tongivande på Kendrick Lamars mästerverk »To Pimp a Butterfly« i fjol, han stod också för en smärre bedrift med sin egen trippel-LP »The Epic« som nådde en publik långt utanför jazzsfären. I höstas träffade Anders Dahlbom den till sommaren Way Out West-bokade saxofonisten i Brooklyn. Det utmynnade i en artikel till Sonic #85, där Sonics skribenter för övrigt röstade fram »The Epic« till 2015 års åttonde bästa album.


Avståndet mellan entréplanet i kulturhuset BRIC i Brooklyn och ett kalt konferensrum på första våningen är kanske trettio meter. Att ta sig den sträckan med årets mest hyllade jazznykomling tar lång tid. En kille i ryggsäck kommer fram och bugar framför Kamasi Washington och får knappt fram ett ord. En äldre kvinna hugger tag i hans långa ljusbruna kaftan, spänner ögonen i honom och lämnar samtidigt över sin mobiltelefon till mig för att jag ska föreviga mötet. En man i spretig mustasch håller länge kvar Kamasis handslag och tackar för »allt du gjort för vårt samhälle i år«. Två unga killars ögon lyser upp när de stannar trettiofyraåringen och börjar pumpa honom med frågor om inspelningen av Kendrick Lamars »To Pimp a Butterfly«, där Washingon arbetade med arrangemang.

   - Det har varit som en enda lång dröm, säger Kamasi Washington när vi till slut satt oss i konferensrummet med en svagt brummande fläkt i bakgrunden.

   Min fråga var hur det senaste halvåret varit för saxofonisten sedan han släppte trippel-LP:n »The Epic«, den första egentliga soloplattan efter många år som välrenommerad studio- och turnémusiker och arrangör.

Du har uppenbarligen fått en väldigt varierad publik med den här skivan, det märktes nere i entrén. Varför tror du att det är så?

- Musik och information är rent generellt så lättåtkomligt i dag. Jag tror att det öppnar för nya insikter och idéer. Men varför folk verkar ta till sig just min musik, det vet jag inte. Någon sa »Jag brukade inte lyssna på jazz förrän jag hörde dig«. Att min musik uppmuntrar någon att söka sig vidare känns fantastiskt. Det är det jag velat göra, öppna människors sinnen.

»The Epic« är resultatet av att Kamasi Washington och ett kollektiv med jazzmusiker stängde in sig i en studio under en vintermånad för några år sedan och spelade in varandras låtar. Efter den där månaden hade musikerna närmare tvåhundra låtar klara, flera terrabyte av jazz, soul och fusion. Fler skivor från inspelningen från några av de andra medverkande (exempelvis basisten Thundercat) är på gång.

Just »The Epic« kretsar löst kring en dröm Washington hade flera nätter under efterarbetet med skivan, en dröm om en storväxt vakt uppe i bergen som den lokala ortsbefolkningen utmanar. Musikaliskt följer albumet i samma spår som stora mästare i stil med John Coltrane och Pharoah Sanders, samtidigt som det är svårt att sätta etiketter som »retro« eller »fusion« på resultatet. Den här solodebuten har fasta rötter i jazzhistorien men låter högst egen.

- Länge funderade jag på hur jag skulle trimma ner innehållet så att det fick plats på en enkelskiva, säger han. Framför allt fick drömmen mig att inse att det var okej att inte bryta isär musiken utan bara låta den vara. Jag trodde det skulle bli svårt att övertyga [skivbolaget] Brainfeeder och [skivbolagsbossen tillka artisten] Flying Lotus, men de fattade direkt.

 

Kamasi Washington växte upp i stadsdelen South Central i Los Angeles. Han var duktig i skolan och visade tidigt en stor talang för musik. Ändå tog han inte musiken eller livet riktigt på allvar. Gänglivet fanns hela tiden närvarande i periferin, en självdestruktiv självbild av att vara ung och svart i dagens USA höll på att dra ner honom.

Ett mixtape med Art Blakey som han fick av en kusin som elvaåring gav honom ett annat musikaliskt fokus, och högläsningen av Malcolm X självbiografi i skolan något år senare fick honom att förstå att samhällets negativa bild av honom som ung, svart och våldsbenägen inte stämde. Han insåg att det inte var hans identitet. Ett misslyckat solo inför tjugotusen personer fick honom slutligen att satsa på musiken fullt ut.

- Jag spelade med ett all star-band i högstadiet med de bästa jazzmusikerna från skolorna i South Central, även om jag då egentligen inte var tillräckligt bra för att vara med. Därför blev jag överraskad när jag där på scen fick chansen att spela ett solo, som tyvärr inte blev bra. Efter det bestämde jag mig för att aldrig mer känna mig så där missnöjd och medioker. Nästan alla i det bandet spelar jag förresten fortfarande med, de ingår i mitt band här i dag, säger Washington och lägger upp fyra stora silverringar på bordet emellan oss.

 

De senaste femton åren har Kamasi Washington spelat in eller turnerat med mängder av stora namn inom jazz, rock och soul. Gerald Wilson, Snoop Dogg, Ryan Adams (saxsolot i slutet på »New York, New York«), Chaka Khan, Herbie Hancock och Lauryn Hill är bara början på en lång lista. När vi börjar prata om hans stundande europaturné säger Kamasi att han redan har varit i Sverige flera gånger, i sällskap med andra artister.

Har du några exempel på vad du lärt dig av att spela med så många andra?

- Att varje musiker har sitt unika perspektiv. Jag observerar och absorberar. Du nämnde Snoop. Med hans band insåg jag att det är lika viktigt hur som vad du spelar. Jag kunde spela rätt men frasera lite fel för att det skulle bli helt annorlunda. Allt handlar om att fånga själva vibben. Lauryn Hill var oerhört krävande och tvingade oss att öva in enorma mängder musik, som vi sedan aldrig spelade. Men vi var förberedda på allt. Det synsättet har jag med mitt eget band i dag. En annan var [afrokubanske percussionisten] Francisco Aguabella. Han pratade med oss i bandet genom sina trummor. Du kunde höra på honom om han ville att vi skulle spela fortare eller mer långsamt. Då insåg jag att du inte alltid behöver säga saker, det kan vara bättre att bara spela om du vill bli förstådd.

Vi kommer tillbaka till omgivningens överväldigande gensvar på »The Epic«. När jag säger att det är en bedrift att med en trippel-LP få uppmärksamhet av en generation musiklyssnare som är van vid snabba, korta Youtube-klipp på tre minuter förstår han inte vad jag menar; »Vi gör alltid långa låtar inom jazz, efter tre minuter har jag inte ens kommit till mitt första solo.«

- Det går inte att stoppa musikens kraft, säger Kamasi Washington. Jag har varit omgiven av jazz hela livet, men det var först då jag hörde den där kassetten med Art Blakey som vägen öppnades för mig till Coltrane, Miles Davis, Charlie Parker, Joe Henderson och vidare. Om mitt album fungerar på samma sätt för någon där ute skulle det vara bland det coolaste jag kan vara med om i livet. ■

egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner