©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

Tårar, mörker och nytändning
Av Pierre Hellqvist   
Torsdag 24 mars 2016, 21:33

ww72.pngWeeping Willows har på senare tid hittat tillbaka till »sin egen genre«, bland annat på purfärska albumet »Tomorrow Became Today«. I höjd med förra skivan »The Time Has Come« satt skribent Pierre Hellqvist och fotograf Lina Haskel ner med bandets sångare Magnus Carlson för en tillbakablick på två decennier av fullträffar och snedsteg. (Artikeln publicerades ursprungligen i Sonic #72, februari 2014, och vi tyckte också det var läge med en Weeping Willows i snabbsammanfattning-spellista).

 

Söder, Stockholm, våren 1997. Magnus Carlson jobbar lunchpasset på restaurang Spisen. Hans band Weeping Willows ska under sommaren åka ut på den första Kalas-turnén ihop med Bob Hund och Whale men måste dessförinnan få färdigt sitt debutalbum, vars debutsingel »Broken Promise Land« just släppts. Medan Magnus torkar av bord och ställer upp stolar får han för första gången höra »Broken Promise Land«, sitt band, sig själv på radio. »Shit...«, tänker han. Kort därefter kommer två bandkamrater förbi med några kartonger av singeln som de hämtat upp hos skivbolaget. Där och då tar Magnus beslutet. Han stegar in till chefen på Spisen med orden: »Jag säger upp mig.«

   - Dels ångrar jag att vi aldrig gjorde vinylsinglar, dels ångrar jag att vi inte åkte utomlands och spelade. Vi tackade ju nej till det.

   En januariförmiddag går Magnus Carlson omkring i sitt Vasastan-belägna vardagsrum med famnen full av Weeping Willows-minnen: demokassetter, liveupptagningar, flyers, singlar, album, allt möjligt.

- Musikaliskt kan man inte ångra någonting. På varje skiva gör man så gott man kan. Det är lätt i dag att säga »den där låten var inte så bra« men då tyckte man ju det.

Sedan han sa upp sig från restaurangjobbet har Magnus hållit sig flytande på musik: med Weeping så klart men också som soloartist, med jazzensemblen The Moon Ray Quintet och dansanta Tandem Sky, en massa inhopp och gästspel, som drivkraft bakom mängder av klubbar. Han har alltid rört sig framåt med nyfikenhet, lust, koll. Att Magnus är utrustad med en av landets bästa sångröster torde alla veta, men ibland känns det som att han inte riktigt har fått den respekt för allt det andra som han vid det här laget nog borde åtnjuta.

Det är förstås ingen nyhet för den som har följt honom genom åren att det handlar om en popnörd av stora mått (»Om jag inte höll på med det här kanske jag hade skrivit i Sonic«), vilket vi får svart på vitt vid vårt besök. Vi dricker kaffe i Beatles-relaterade koppar. Får höra om Jim Reeves-museet i Voxna, Hälsingland. I hyllorna står skivor och boxar med James Brown, Patti Smith, northern soul; likaså böcker om The Clash, Bowie, Keith. Då har vi inte gått in på Magnus »man cave«, musikrummet där han utöver att jobba också förvarar vinyler och ting som spelat roll för honom genom åren - exempelvis sjömanskostymen från tiden som Håkan Hellströms körsångare. Han skulle antagligen kunna prata om den nya Small Faces-lådan och det omtumlande besöket i Nashville och Memphis (»Jag fick spela in i Sun-studion!«) som gjordes vid hans medverkan i TV- programmet Jills veranda tills mörkret faller.

Men: vi är på plats för att med utgångspunkt i Weeping Willows sex album låta Magnus ta oss med längs minnenas allé.

 

Broken Promise Land

Grand, 1997

 

- Alla i Weeping Willows kom från punkhåll. De andra medlemmarna var lite äldre och hade spelat i punkband på sjuttio- och åttiotalet. Själv var jag för ung när det begav sig men lyssnade på punk i tonåren och min tid kom i stället i mitten av åttiotalet - med The Smiths, så klart, men även The Cure, Echo & The Bunnymen, sådana band. Jag tror faktiskt att det är därifrån min croonerådra kommer. Morrissey, Ian McCulloch och även Dave Gahan är ju också crooners, även om man inte tänker på det på samma sätt.

- På nittiotalet snöade jag in på country och rockabilly. Genom countryn kom jag i kontakt med det mer storslagna, Glen Campbell och sådant som är ett slags mellanting av country och Frank Sinatra. Det ledde vidare till Walker Brothers, den grejen. Vid den här tiden fanns det ingenting som var mer ute än country. Det räknades som dansbandsmusik. Det var töntigt! Framför allt om man gjorde det med vår typ av smörsång. Men vi tyckte att det var hårt, att det var det punkigaste man kunde göra. Då var det ingen som hade rockabillyfrilla, det var vi och The Boppers, men nu har ju alla det - åtminstone bartenders...

- Vi hade aldrig någon ambition att »lyckas«, vi drevs inte av någonting förutom att det var roligt med musik och att folk gillade oss. Vi delade replokal med Kent som i motsats till oss var sjukt ambitiösa, allt var så planerat och uttänkt. Vi tyckte »Vad fan håller ni på med, driver ni ett företag?«. Jag menar inget illa, fem år senare var man ju avundsjuk på att de hade varit så smarta och disciplinerade.

Efter att de första åren huvudsakligen ha verkat som coverband - en tidig demo rymmer bland annat Elvis Presley-bekanta »Always on My Mind« och Merle Haggards »(I’m a) Lonesome Fugitive« - gick Weeping Willows undan för undan över till att skriva och spela in eget material som inte var mindre smäktande. 1996 nådde en demo redaktionen på musiktidningen Pop, som gick loss och publicerade en artikel av Andres Lokko som ledde till intensiv budgivning på »bandet som får vuxna män att gråta i ölen«. Weeping Willows avböjde emellertid de stora bolagen till förmån för tidigare hultsfredsgeneralen Håkan Waxegårds nystartade Grand Recordings.

- Håkan var som oss på så vis att det bara handlade om hjärta, säger Magnus. Ibland kanske i väl hög grad, han jobbade med oss dygnet runt i ett år och gick sedan in i väggen. Säga vad man vill om honom men han hade ett enormt engagemang, sådana behövs för att det ska hända någonting. Och eftersom Grand samarbetade med lite större Virgin fanns det pengar för att kunna förverkliga det vi hade som krav: att få spela in i Atlantis-studion med stor symfoniorkester. Skivan sålde bra, uppemot hundratusen ex, men vi tjänade inga pengar på den eftersom den kostade en förmögenhet. Allt gick till inspelningen. Vi tänkte inte på pengar på den tiden. Det borde vi kanske ha gjort...

 

Endless Night

Grand, 1999

 

- Inför den här skivan kände vi »Den här ska bli ännu mer storslagen och ännu sorgligare. Därav titeln, »Endless Night«. Texterna handlade inte längre »bara« om att ens tjej har gjort slut, utan om total tomhet. Vissa texter är nästan på black metal-nivå. Faktum är att det kunde bli riktigt jobbigt. Texten till »Emptiness« fanns med i en dödsannons för en kille som hade begått självmord.

- På våra konserter började det dyka upp människor som hade skurit sig själva. Man började haja att man lekte med elden. Broder Daniel var väl våra deppkombatanter. Men de var nihilistiska på riktigt, medan vi mer spelade teater. Jag kunde kasta vatten på byxbenet så att det skulle se ut som att jag hade pissat på mig... Vi rökte jämt på scen. Det hände att jag smörjde in mig i ansiktet med aska för att se så där riktigt dekigt askgrå ut. [skratt]

- I alla fall, för att överraska lite släppte vi som första singel en snabb låt, »True to You« - trots att den kanske var sämst på skivan. Även den för övrigt en ballad från början. Det här var när det fortfarande gjordes påkostade videor, så vi åkte till Mexiko en vecka med ett team på säkert tjugo personer, köpte en bil där som vi sprängde och filmade en video till låten. Helt absurt!

- Albumet hade blivit bättre om vi tagit bort tre låtar, alla fjorton är verkligen extra allt. Att lyssna på skivan i ett sträck är som att äta semlor på löpande band. Vissa i bandet ville ha den kortare, men jag stod på mig - jag ville bjuda på så mycket musik som möjligt, á la »Sandinista«.

- Jag hade fel. »Endless Night« sålde inte så bra som jag hoppats. Det är bättre att göra en trettiominutersskiva som folk faktiskt vill höra fler gånger.

 

Into the Light

Grand, 2002

 

Under arbetet med sitt första soloalbum i Music A Matic-studion i Göteborg lärde Magnus Carlson känna producenten Johan Forsman (numera med Löwenström som ytterligare efternamn) och valde sedan att samarbeta med honom när det var dags för »Into the Light«, som i folkmun kommit att kallas »synthplattan«.

- Weeping Willows har alltid varit en demokrati. Om en i bandet ogillar något har vi andra rättat oss efter det. Ingen ska känna sig missnöjd. Men det är inte bara positivt, det kan leda till man inte vågar göra någonting eller kompromissar om allting. Ingen har fått gå fullt ut med sin idé. Kanske speciellt tydligt i ett band som vårt där alla medlemmar bidrar med låtar, även om jag skriver alla texter.

- Johan Forsman var precis vad vi behövde, han kom in med en annan energi. Där vi själva kunde vara neggiga och dissa varandras låtar var Johan lite som Håkan Hellström: »Fan vad kul!«, liksom. Det var så skönt.

- Från början var tanken att det skulle vara stråkar och allt det där igen. Men vi kände att vi hade gjort den grejen. Så fort det har börjat bli på rutin har vi velat bryta av med något annat. Ett tag hade vi till och med ett skaband, The Tulos som senare utvecklades till Club Killers.

- Där i studion upptäckte vi att det fanns en massa coola gamla synthar, eftersom [ägaren] Henryk Lipp samlar på sådant. Då började vi tänka: »Skit i stråkar, vi kör synthar i stället!« Det är också skillnad på synthar och synthar, det är häftigt med synthar från sjuttiotalet som har helt egna ljud.

- Men det var aldrig uttalat att det skulle bli någon »synthskiva«, det är bara några låtar som har de elementen. I den första recensionen av singeln »Touch Me« skrev Fredrik Strage i DN att »det här är låten som Depeche Mode har velat skriva i tio år«. Efter det skrev alla att vi lät som Depeche Mode.

- Albumet sålde uppåt hundratusen ex, mycket tack vare »Touch Me« som blev en jättehit och låg etta på Tracks i typ femton veckor. Själv ville jag inte ens ha med låten, jag tyckte den var för poppig och kommersiell. Jag har fortfarande svårt för att sjunga den.

 

Presence

Grand, 2004

 

- Vår rockskiva. Vid den här tiden lyssnade vi mycket på Doves, ett band från Manchester som gjorde storslagen rock. Och eftersom vi i Weeping Willows har två rockgitarrister [Ola Nyström och Niko Röhlcke] som egentligen aldrig fått visa den sidan i bandet tror jag det fanns ett uppdämt gitarrbehov hos oss. »Vi är snart åttio år gamla, om vi vill göra en rockskiva ska den göras nu för sedan är det för sent.« [skratt] Över huvud taget var det många gitarrband då. The Strokes. Franz Ferdinand.

   - Även om vi med singeln »Stairs« fick en till Tracks-etta smög det sig nu in en känsla av att vi befann oss väldigt långt ifrån där vi började. Vi hade också en dålig period som band. Träffades aldrig. Var trötta på varandra. Ingen av oss tog riktigt ansvar för den här skivan, som är vår sämsta även om det finns en del riktigt starka låtar. Vi var helt enkelt lite lost och hade åter hamnat i det här mörka, dystopiska.

 

Fear & Love

Grand, 2007

 

- Efter att ha befunnit oss i en sökarperiod där vi inte riktigt visste vad vi ville insåg vi att vi behövde ta in person till. Någon utifrån som vi litar på, en producent som är en producent, alltså någon som får vara med och bestämma.

- Flera gånger hade vi mötts av producenter som nog trott att vi vetat exakt vad vi vill eller av någon anledning haft för stor respekt för oss. Men vi behövde någon som kunde säga »håll käften!« till oss, lite som bortskämda barn emellanåt behöver bli tillsagda. Någon med lite skinn på näsan. Det var då vi kom att tänka på Andy Bell [tidigare Ride-gitarrist, vid tidpunkten medlem i Oasis]. »Han står och tjafsar med Liam och Noel varenda dag, han måste veta hur det här går till.« Andy bodde nämligen i Stockholm och jag hade lärt känna honom. Vi spelade ibland skivor ihop, ett tag drev han klubben Bangers ’N’ Mash ihop med mig och Robban Plaszcyk. Jag förklarade läget för Andy och frågade: »Skulle du vilja ta tag i det här?« Det ville han.

- Vid ett möte med honom frågade vi »Hur hör du Weeping Willows?«. Andy sa att han gärna såg att vi gjorde något liknande Cowboy Junkies »The Trinity Session«, som är en lågmäld skiva inspelad i en kyrka. Han ville göra något som inte var tillkrånglat. Vi höll med för vi hade krånglat till det lite för många gånger, gjort sex minuter långa låtar som i stället kanske borde ha varit tre minuter. Roy Orbison hade inte en låt längre än två och en halv minut men man älskar ju inte hans låtar mindre för det.

- Vi bestämde oss för att lita på Andy, överlämna ansvaret på honom, och det visade sig väldigt lyckat. Vi skrev en massa låtar och sedan fick han bestämma vilka som skulle vara med. Han hade sista ordet. Det var en förlösande skiva, det var som att vi hittade tillbaka till Weeping Willows kärna. Vi insåg att vi inte är något rockba

nd.

 

The Time Has Come

Razzia, 2014

 

- Vi har medvetet gjort en skiva som påminner om vår första för i dag känner vi att det är coolare och roligare att ha sin egen genre. Om vi å andra sidan bara hade gjort den typen av skivor skulle vi kanske inte finnas i dag. Att vi drog oss för att göra samma sak flera gånger hade väl dels med rastlöshet att göra, dels att vi gillade band som The Clash och Primal Scream som fick en att tänka att man kunde spela allt möjligt.

- Inför »The Time Has Come« avbröt vi i princip alla samarbeten och valde att börja om. Se på det som ett helt nytt band, fast med en katalog och en publik. 2011 började jag själv boka våra spelningar och märkte att det fanns ett intresse. Trots att vi inte hade släppt någon skiva på länge var det fullsatt vart vi än kom, vilket gav oss ett enormt självförtroende.

- Det var aldrig meningen att vi skulle ta ett så här långt uppehåll. Jag fick barn. Anders [Hernestam, trummor], som har skrivit nästan alla låtar på nya albumet, gavs chansen att spela med både Lars Winnerbäck och Thåström. Under tiden som han ägnade sig åt det gjorde jag mina jazzskivor. Från det projektet följde Goran Kajfeš och Johan Berthling med till nya Weeping-plattan som producenter. Eftersom vi skriver ganska basic poplåtar var det intressant att ta in några från jazzhåll som kan tillföra andra klanger, ett annat sound: »Har ni tänkt på att man kan göra så här?« Goran är ju ett geni. Johan också, för den delen.

- Sedan förra skivan har vi tappat en medlem [basisten Stefan Axelsen]. Man kan väl säga att det är kärnan i bandet som är kvar. Vi umgås på fritiden. Så har det verkligen inte alltid varit.

- Det känns som att det är nu det börjar på riktigt. ■

 

 

Magnus om Håkan Hellström

 

- Efter andra Weeping-skivan frågade jag de andra i bandet om de ville göra en skiva på svenska. Det ville de inte. Då gjorde jag en själv [»Allt är bara du, du du«] ihop med Henryk Lipp i Göteborg. Samtidigt spelade Håkan Hellström in sitt första album med nästan samma musiker som jag använde. Där i studion fick jag höra »Nu kan du få mig så lätt« och... jag grät när jag hörde den. Den var den bästa låt jag någonsin hört! Håkan berättade sedan att han skrivit den om en kväll då vi hade varit ute tillsammans, vilket gjorde mig inte så lite stolt.

- Att jag skulle göra en skiva på svenska var ju framemotsett, Håkan var det däremot ingen som direkt förväntade sig något av. Jag kommer ihåg att jag tänkte »Fan vad synd att ingen kommer att höra honom«. Så jag, i tron att min egen skiva skulle bli stor, ville liksom hylla Håkan, få folk att upptäcka honom. I någon låt sjunger jag »vi ramlar gatan ner« och härmar också de där typiska Håkan-körerna.

- Hur som helst slutade det med att ingen köpte min skiva. I stället fick jag åka ut och köra bakom Håkan.

 

 

… och om Mick jones

 

- Det var i höjd med första Weeping Willows-skivan som jag träffade Mick Jones på gatan i London. Jag bad om hans autograf och vi började prata. Han frågade mig: »Vad gör du på lördag? Jag har en klubb, vill du komma? Jag sätter dig på gästlistan.« Så jag gick dit och vi blev liksom polare, började hänga och skrev även en del låtar ihop. Han är också med på min första soloskiva, spelar gitarr och sjunger på svenska.

   - Är jag i London en lördag brukar vi gå och se Queens Park Rangers, vars hemmamatcher han aldrig missar, ihop. Tidigare när jag bodde i Hammarbyhöjden hände det flera gånger att det ringde på dörren och så stod där ett bud med Clash-prylar som Mick skickat. En gång kom en VHS-kassett där han gjort en trettio minuter lång video till Weeping Willows musik! Cineast som han är hade han klippt ihop svenska filmer som »Nyfiken gul« och »Raggargänget« och över detta lagt våra låtar. Sjukt bra gjort, det måste ha tagit honom flera dagar.

 

 

egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner