©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

Den nya skolans ledare
Av Gustav Gelin   
Måndag 7 mars 2016, 11:54

dennyaskolasledare.pngÅtskilliga månader under främst hösten 2012 ägnade skribent Gustav Gelin och fotograf David Kaijser åt att åka tunnelbana mellan stockholmska förorter i syfte att skildra en våg av svensk hiphop som hade lyckats växa sig stor utanför etablissemanget. Det utmynnade i ett tjugotvå sidor långt reportage i Sonic #65 som fångade en scen på väg framåt och med en stark iver att förändra saker.
  Sedan dess har också massor hänt, inte minst har en uppsjö kvinnliga rappare klivit fram. Lilla Namo slog igenom kort efteråt, »Knäpper mina fingrar«-remixen var alltjämt ett drygt år bort, varken Ladies First-uppträdandet på Dramaten eller en TV-serie som den om Rosh ännu inom räckhåll och Silvana Imam hade ännu inte blivit landets viktigaste rockstjärna.

 
- Kom igen nu Hässelby! Det här är en ny låt från Kartellens kommande skiva. Den heter »Mina områden«!
  En blåsig lördageftermiddag i september står Sebastian Stakset påen gulmålad träscen på torget i Hässelby centrum i nordvästra Stockholm. Han har svart vindjacka, svart t-shirt, mörkblåjeans samt en svart keps med den röda Kartellen-loggan påsidan.
  Framför scenen gungar ett hundratal åskådare i takt till det hårt malande hiphopbeatet och de än hårdare textraderna dåSebbe fått sällskap av Crippa från Södra Sidan bakom mikrofonerna. Några veckor senare går »Mina områden« in på topp 30-listan över de mest nedladdade och streamade låtarna i Sverige.
  Bakom scenen står sex polispiketer parkerade. När Sebbe lämnar scenen för att gå till sin bil har han ett stort gäng fans i släptåg efter sig.   

  Efter en kaosartad spelning med hemma-sonen Ken Ring gör vi en nästan tre mil och dryg timme lång tunnelbaneresa från Hässelby rakt söderut till Norsborg, ändstationen påröda linjen.
  Några hundra meter från tunnelbanestationen ligger Kärsbyskolan i vars fritidsgård det denna afton ordnas konsert med några av landets just nu största hiphopstjärnor.
  Vi kommer dit just när Labyrint går påscen och möts av en lyckligt dansande publik i spridd ålder. Barn i yngre tonåren, ungdomar från trakterna och några trettioåriga mediasnubbar från innerstan. Konserten är alkoholfri, i stället erbjuds bullar, kaffe och saft.
  Uppe påscen studsar en storväxt man i skägg runt i vit Redline Recordings-tröja och en handduk över axeln. Det är Aleksi »Aki« Swallow och bredvid sig har han Jack »Jacco« Mattar, Dejan »Dajanko« Milacic och DJ:n Simon »Sai« Wimmer. Publiken sjunger extatiskt med i låtar som »Vår betong«, »Kärleken« och »Tribulations«, samtidigt som Aki mässar om att folket påplats ska skriva påen namninsamling mot utförsäljningen av hyresrätter i närliggande Alby.
  - Det här är inget getto, det här är betongförorterna där arbetarklassen bor och det är de finaste områdena som finns i hela Sverige. Vi ska vara stolta över det, säger Aki till publikens jubel.
  När unge Dani M ett par låtar in i konserten går upp påscen tjuter ett gäng tjejer längst fram som vore de påJustin Bieber-konsert.
  Men det största jublet väntar till avslutande »Ortens favoriter«, låten som i sin remixversion har passerat tvåmiljoner visningar påYoutube påbara ett drygt halvår och blivit något av en nationalsång för hela förortssverige - och som spelats in rakt under scenen där Stor och Aleks nu kliver upp och kör sina verser.
  De senaste åren har en ny generation av förortshiphop rullat in över Sverige som en flodvåg. I täten går Kartellen och Labyrint som följs av en drös artister som slagit igenom eller lär göra det inom en snar framtid. Där märks unga stjärnorna Malcolm B och Adam Kanyama, likaså veteraner i sammanhanget som Ison & Fille, Stor, Aleks, Carlito, Mohammed Ali, Näääk och Nimo. Men också nyare förmågor som Dani M, Södra Sidan, Alpis, Jaqe, Sjukstugan, Lilla Namo, Toffer och Linda Pira - och då begränsar vi oss ändå till huvudstadens förortsscen.
  De är den nya skolans ledare, för att låna titeln på Stors förra album.
  De hörs på förortens gator, i tunnelbanorna och i betonghöghusen. Den senaste tiden har de också alltmer börjat märkas i innerstadens hårda mediebrus.
  Den här hösten har Malcolm B och Adam Kanyama tagit TV4:s talangjakt X-Factor med storm, nya Labyrint-singeln »Broder del 2« passerade hundrafemtiotusen visningar redan under sin första vecka på Youtube, Näääk hyllas för sin senaste skiva och spelar landet runt för utsålda hus och den ökända gangsterhiphopgruppen Kartellen ligger på svenska singellistan.
  Samtidigt menar många att det här bara är toppen av ett isberg, att det är först nästa år som det kommer explodera på allvar när en rad viktiga artister ska släppa skivor och åka ut på turnéer.
  Den här artikeln är en två månader lång resa genom Stockholms företrädelsevis södra förorter, där det bubblar av skaparglädje, samhörighetskänsla och en vilja att bygga något nytt, stort och vitalt.


- Jag skulle vilja kalla det som sker nu för en renässans för svensk hiphop.
  Det är Matte Caliste som säger det. Vid millennieskiftet var han med om att starta hiphopgruppen Fjärde Världen. På senare år har han utmärkt sig som en av de flitigast anlitade producenterna i hiphopsverige. Hans kortfattade syn på utvecklingen av svensk hiphop lyder ungefär så här:
  - Den första stora vågen var på nittiotalet med Latin Kings, Petter, Ken, Blues, Looptroop och Ayo. 2001-2002 kom den andra vågen med Fattaru, Snook, Mobbade Barn och vi i Fjärde Världen. Den tredje vågen startade redan för tre-fyra år sen med folk som Mohammed Ali, Stor och Näääk. Sen har den vuxit och grupper som Labyrint och Kartellen har tagit över och en massa nya har tillkommit. Det senaste året har det blivit stort även utanför den innersta kretsen. Först och främst har intresset vuxit hos radio och de stora skivbolagen.
  Tungviktaren Salla Salazar instämmer i Mattes historieskrivning.
  - Den mer elektroniska delen har varit populär ett tag men den hiphop som vi vill göra, med rap på svenska, har exploderat de senaste två åren. Speciellt på nätet.
Det som har hänt är att många av artisterna fått kontrakt med stora skivbolag, börjat vinna priser och få mer plats i media. Men det är fortfarande svårt att få in den svenska förortsrapen på radiorotation.
  Varje torsdag sedan drygt fem år tillbaka i Sveriges Radios kanal Metropol sänder Ametist Azordegan programmet En kärleksattack på svensk hiphop, som har blivit enormt populärt. Det är där rappare som Adam Tensta, Stor och Malcolm B har debuterat för en större publik. Nästan alla som betyder något inom svensk hiphop har någon gång varit med. Ametist ger sin förklaring till den relativa frånvaron av hiphop i annat än radions specialprogram:
  - Jag tror det handlar om feghet. Det är samma sak med hiphop som med metal. Musikredaktörerna lägger inte musik för att folk ska höja utan för att folk inte ska stänga av. Då vill man inte ha politiska budskap, utan det ska vara så oförargligt som möjligt - för att fungera i bakgrunden. Rotationsmusiken i radio är inte till för att väcka starka känslor, så länge det inte handlar om kärlek.
  Samtidigt tror hon att den svenska hiphopen har blivit mer kreativ och kunnat utvecklas just tack vare att den så länge stått i medieskugga.
  - Det gäller speciellt den elektroniska hiphopen där Sverige ligger i framkant med såna som Daniel Savio, Sexfemman och Marcus Price. Subkulturer mår bra av att inte få för stor uppmärksamhet. Då kan de blomstra i fred.
  - Hiphopen i Sverige har blivit så bra som den är i dag tack vare att den inte har spelats så mycket i radio och att folk inte sajnats till stora skivbolag, utvecklar Salla Salazar. Scenen har fått växa underifrån och hitta på egna lösningar, jobba hårdare.

Jag träffar Salla Salazar i Redline-studion, i källaren rakt under fritidsgården där jag några dagar tidigare såg Labyrint uppträda live.
   Salla har sedan han var med om att grunda The Latin Kings för mer än tjugo år sedan varit lite av en fadersgestalt för hela den svenska hiphopscenen. Som producent och skivbolagsboss, men också som en lite allmän rådgivare åt alla nya artister.
  Nu sitter han vid en dator med två stora skärmar och rattar fram och tillbaka samtidigt som en reggaeinfluerad slinga går om och om igen. Inifrån det trånga sångbåset till höger hörs en stämma som sjunger att det inte finns någon kärlek kvar.
  - Det låter bra, men ta det en gång till. Lite mer R. Kelly i rösten, så att tjejerna gillar det, instruerar Salla med myndig producentstämma.
  Sångrösten tillhör Dani M, samme kille som några dagar tidigare fick tjejerna att skrika en trappa upp. Av många anses han vara ett av svensk hiphops allra största framtidsnamn. Just nu håller han på att göra färdigt de sista påläggen till sin EP som när detta publiceras har släppts under den höstmånad som Redline utnämnt till Röd november - då skivbolaget gjorde comeback med besked och släppte nya singlar varje fredag med artister som Carlito, Stor, Dani M och Aki från Labyrint.
  Här och var i studion står högtalare, travar med CD-skivor och allehanda ljudutrustning. I soffan hänger praktikanten Miguel och knappar på sin telefon. Den ena väggen täcks av en stor skivhylla med vinyl, där man hittar allt från Jimmy Cliff till Depeche Modes »Music for the Masses« och Mando Diao. På väggarna trängs pressklipp om den svenska hiphopscenen med priser från Kingsize Magazine, Nöjesguiden, P3 Guld samt de båda grammisarna som Latin Kings vann 1994.
  Det är ingen överdrift att kalla den här platsen för svensk hiphops pulsåder.
  För drygt trettio år sedan var studion replokal för bland annat KSMB, ett av Sveriges största punkband vid sidan av Ebba Grön, som i likhet med hiphopen i dag representerade stockholmsförorternas ungdomar i sina texter.
  När Latin Kings i mitten av nittiotalet intervjuades av Nöjesguiden fick de besvara frågan vad de tror att de gör om tio år.
  - Vi kanske bygger en studio ute i förorten och producerar den tidens artister. Så alla får chansen som vi inte hade, sa Chepe då.
  Nu är framtidsvisionen i allra högsta grad verklighet. 1995 tog Redline Records med de tre bröderna Salla, Chepe och Masse Salazar över studion efter att ha fått loss en stor summa pengar då Latin Kings bytte skivbolag. Under åren som gått har i stort sett alla svenska rappare någon gång varit här och spelat in. Från Timbuktu och Petter via Fattaru och Fjärde Världen till dagens stjärnor som Mohammed Ali, Labyrint, Stor och Carlito. Genom åren har även rockmusiker som Mando Diao, Håkan Hellström och Janne Schaffer kommit till källaren i Norsborg för att spela in.
  I samlingsrummet står ett fussballspel bredvid två soffor under en gigantisk väggmålning av Olof Palme och en bokhylla fylld av författare som Naomi Klein och Gellert Tamas. I en av sofforna sitter Aki från Labyrint. Han intygar att hiphopen tas alltmer på allvar av utomstående.
  - Det fanns en period när man nästan skämdes över att säga att man rappade. I dag säger man det med stolthet. Svensson har börjat gilla hiphop, kanske mycket tack vare att den börjat synas i TV-program. Det är kul, för det finns ingen annan musikstil som kan få ut så mycket text i en låt.
   Labyrints texter skildrar ofta tillvaron i betongförorterna ur ett underifrånperspektiv.
   - Jag tror det har att göra med att vi alla kommer från familjer som är väldigt vänster. Min mamma kallar sig kommunist, själv är jag mer antipolitisk.
  Som tolvåring började Aki rappa hemma i Uppsala-förorten Gottsunda. Han lyssnade på hård rap och rock som Public Enemy och Rage Against The Machine. Senare kom han att älska svensk hiphop som Ayo, Ken, Blues och Petter. Och givetvis Latin Kings.
  - Deras andra skiva »I skuggan av betongen« var riktigt fet och väldigt inspirerande, även om det känns som lite av en kliché att säga det nu för tiden.
  De fyra Labyrint-medlemmarna har känt varandra sedan barnsben, men först runt 2005 formades själva gruppen på allvar. De började skriva låtar tillsammans, spelade på Uppsala Reggaefestival och slog igenom stort i hiphopsverige med 2007 års hit »Vår betong«. Debutalbumet »Labababa...«, som släpptes förra hösten, föregicks av den enorma uppmärksamhet som följde på att de under våren samma år fått en spelning inställd på en ungdomsgård i Växjö. Efter påtryckningar från polisen stoppades konserten med hänvisning till gruppens drogromantiska texter.
  - Det har hänt några gånger att vi fått spelningar inställda, säger Aki. De säger då att eftersom vi har drogliberala texter ska vi inte få spela för ungdomar. Själv kan jag tycka att vi är väldigt snälla. Vi må sjunga om att röka gräs, annars är vi inte det minsta våldsamma eller kontroversiella. Men det är någonting hos oss som stör folk, och egentligen finns det väl ingen finare komplimang.
  Aki tror inte att Labyrints svårigheter att få uppträda live har påverkat deras möjligheter att nå ut i någon större utsträckning.
  - Hiphop och reggae spelas ju ändå inte på radio. De har spelat oss lite grann, men kanske inte så mycket som de borde.
  Jag säger till honom att en låt som »Ortens favoriter« hade kunnat ligga etta på singellistan om den fått tillbörlig uppbackning från media och radio.
  - Kanske är det så, säger Aki. Och det var också det vi ville visa med den låten, hur många duktiga rappare det faktiskt finns som folk inte känner till. Det försöker vi nu göra även med »Broder del 2«, fast då med reggaefolk. På den har vi med både en P3-favorit som Kapten Röd och mer okända sångare från hela Sverige.
  Samtidigt som »Broder«-EP:n släpps denna höst har Aki påbörjat inspelningen av sin egen soloskiva som ska komma ut till våren. Tanken är att alla tre Labyrint-rapparna nästa år ska göra varsin egen platta.
  Exakt hur stora Labyrint faktiskt är i Sverige i dag är svårt att avgöra. Spotifys siffror är strängt hemliga, men Salla Salazar har fått se en del av dem.
  - De ser riktigt bra ut, kan jag säga. Skivbolagen har äntligen börjat fatta hur stor svensk hiphop är. De har lärt sig att läsa framgång. Publiken som älskar den här musiken är hur stor som helst, men den går inte till skivaffärer som vi gjorde när vi var unga. I stället lyssnar de på Youtube eller Spotify och sprider låtarna vidare på Facebook och Twitter. Nu när skivbolagen har börjat få pengar för streamandet märker de hur populära hiphopartisterna är och ser att det finns pengar att tjäna. Vi har också livebiten. Ta Stor, som har turnerat i tre års tid på en skiva som egentligen släpptes som ett mixtape.
  När vi en kväll åker bil tillsammans från studion i Norsborg till Hägersten där han numera bor poängterar Salla med emfas att framgång kräver stenhårt arbete hela tiden.
  - Jag har förbjudit alla som spelar in hos oss att prata skit om andra artister. Att till exempel Petter eller Timbuktu har nått så långt som de gjort beror dels självklart på att de har talang, men också att de jobbat stenhårt och aldrig slappnat av. Det är något man ska respektera.  


I en helt annan och betydligt mindre studio, längst bort i en korridor på andra våningen i ett hus bland fruktgrossister och fiskhandlare i Årsta söder om Stockholm, sitter rapparen Stor och producenten Mack Beats i varsin soffa. På plats är också Mohammed, ena halvan av hyllade hiphopduon Mohammed Ali. När han släpper sologrejer kallar han sig Moms. På golvet mellan våra ben stryker en hund runt.
  - Vad heter hunden? undrar jag.
  - Ayla, svarar Marko, som Mack Beats heter egentligen.
  Ayla betyder »familj« på arabiska och de tre männen i studion utgör tillsammans med Carlito (och Ali, andra halvan av Mohammed Ali) det kollektiv som sedan ungefär 2007 har kallat sig Ayla-klicken. Mohammed Ali och Mack Beats kommer från Visättra, en del av söderförorten Flemingsberg. Stor är från Huddinge, Carlito från Strängnäs.
  Mohammed Ali bildades först under namnet Underklassen, som sedan förkortades till UKN (Ung, Kurd och Neger). I höjd med sitt tredje mixtape »Processen« bytte de namn igen, denna gång till Mohammed Ali - efter duons förnamn respektive efternamn.
  »Processen« släpptes gratis på nätet, fick bra genomslag och vann bland annat det alternativa musikpriset Manifest 2009. Men det dröjde ett tag innan media vaknade.
  - Det var intressant att se hur media fungerar. Vi tryckte upp hundra skivor som vi skickade runt till radio och journalister, men ingen brydde sig. Sen sa Petter och Salazar-bröderna att det var den bästa svenska hiphopskiva de hört på tio år och plötsligt öppnades allt upp. De satte en sorts kvalitetsstämpel på vår musik och då var det okej att gilla oss. Nästan ett år efter släppet fick vi till och med en recension i DN.
  Mohammed Ali kontrakterades av skiv- och bokningsbolaget Bad Taste och 2011 kom det första riktiga albumet »Vi«, som höjdes till skyarna av en enig kritikerkår. Duons politiskt medvetna texter på hits som »Postkodsmiljonär« och »Svartskalle & kriminell« gick hem hos innerstadens journalister.
  - De tyckte väl att vi skrev om något annorlunda. Förut sa vi ofta att vi inte ville kategoriseras som »förortsrap« utan bara »svensk hiphop«. Latin Kings släppte den första riktiga hiphopskivan på svenska och i mina ögon är det förortsrap som är svensk hiphop - det är allt annat som borde kategoriseras. Det är förortsrapen som uttrycker något vettigt, man ska vara stolt över den musiken.
  Stor är inne på samma spår.
  - Jag gillar inte att prata om förortsrap, för mig är det hiphop bara.
  Jag träffar Stor en annan dag i Redline-studion. Han har försovit sig och är ett par timmar försenad till vårt möte, men ber om ursäkt och är så genuint genomsnäll att det är helt omöjligt att bli upprörd över en bagatell som tid.
  Stor, eller Ulises Infante som han heter på riktigt, började rappa redan som fyraåring - »långt innan jag ens visste vad rap var«. Han älskade att leka med ord och rim, något som i dag märks i hans talang som freestylerappare. Genombrottet kom 2009 med »Nya skolans ledare«, ett mixtape som släpptes gratis på nätet. Skivan vann P3 Guld trots att den knappt alls spelats i radio.
  - De har väl spelat den lite grann sen dess, men det är fortfarande konstigt att de ignorerar den här musiken så mycket och sedan delar ut priser till den.
  Att Stor älskar M.O.P:s gamla hit »Ante Up« är förståeligt när man lyssnar på hans direkta, hårda rapstil med gott om självupplyftande rader och enormt flow i rimmen. Nya skivan »Sherekhan« ligger färdig och släpps tidigt i vår på Redline. Första lindapira.pngsingeln, den tunga »Rom & kush«, har en påkostad video med dansare, hoppande bilar och ett gästinhopp från Linda Pira, en av få tjejer på den svenska hiphopscenen 2012.
  En kväll ett par veckor senare träffar jag Linda hemma hos Stor i Gröndal. Tillsammans ska de två fila på texter till hennes kommande solo-EP. Det blir det första hon gör på svenska på egen hand.
  - För några år sedan höll jag på mycket med reggaeton och ragga, men då körde jag på engelska eller spanska, säger hon. Ayesha sajnade mig till sitt bolag och vi fick lite hajp ett tag, men det gick inte så bra här hemma i Sverige.
  Linda, som ett tag tävlade i thaiboxning, flyttade till Thailand, bodde där några år och kom tillbaka till Sverige i fjol. Då tog hon åter upp musiken.
  - Jag haffade Stor och började rappa på svenska.
  Stor fullkomligt öser lovord över Linda, kallar henne »grym« ena sekunden och »bästa svenska hiphoptjejen« i nästa och säger att det är en ära att få jobba med henne. Han har med henne på tre låtar på sin kommande skiva. Dessutom ska hon ha med en låt på Mack Beats mixtape som kommer någon gång i vinter.
  - Att få göra ett eget mixtape där jag kan presentera min bild av scenen är en plan jag haft så länge som jag har gjort musik, säger Mack Beats där i studion i Årsta.
  Skivan ska innehålla tolv spår och många nya konstellationer som Marko parat ihop. Till exempel gör Fille från Ison & Fille en låt tillsammans med Malcolm B, och Malmö-rapparen Jaqe har nyligen släppt »I centrum« som är första singeln från skivan.
Att Linda Pira är ganska ensam som tjej på scenen är inget som bekymrar henne.
  - Jag har blivit mottagen med öppna armar. Många av killarna har nog saknat en tjej, det är ju väldigt killigt annars.
  Varför är det inte fler tjejer som märks i hiphopsverige?
  - Jag tror det beror på rädslan, att tjejer inte vågar visa upp sig ordentligt, säger Linda. Det finns många som är grymma men de tar inte det där steget och söker upp en studio och kör, som kanske är mer naturligt för killar att göra. Samtidigt är jag glad att jag nu kan visa att det funkar att göra det här fast man är tjej och dessutom gravid med tvillingar.
  Salla Salazar har funderat en hel del över bristen på tjejer.
  - Nu finns det några som kommit de senaste åren. Förutom Linda Pira har vi till exempel Gnucci och Lilla Namo, men det är så klart alldeles för få. Jag tror det beror på att tjejer inte tillåts få ta samma plats. Vi har kört vår Redline Workshop där vi åkt runt till fritidsgårdar i hela Sverige och där har vi tydligt märkt att det finns en viss attityd till tjejer och musik. Personalen på ungdomsgårdarna lär tjejerna dansa eller sminka sig och skit, medan killarna får gå DJ-kurser och göra musik. Det är tråkigt, speciellt som vi har märkt att tjejerna ofta är bättre än killarna när de väl tar chansen. De vuxna som jobbar där måste lära sig att saker inte händer av sig självt. Man måste skapa en atmosfär som är öppen för alla, där både killar och tjejer får chansen att testa saker. Alla kan inte bli bäst i världen, men alla måste åtminstone få möjligheten att pröva.


Den sista akten i Ayla-klicken är Carlito. Liksom vännerna i Mohammed Ali tillhör han den fåra av svensk hiphop som är politiskt medveten, vilket hörs konsekvent genom i stort sett allt han spelat in. Debutalbumet »Guldburen« från 2010 vann P3 Guld året därpå, precis som Stor utan att nästan alls ha spelats i radiokanalen.
  - Det är klart att det är ett erkännande, men jag skriver ju inte musik för att vinna priser och det är rätt konstigt att P3 nästan aldrig spelat mina låtar. Jag ser på mina Stim-avräkningar exakt hur mycket jag spelats i radio och det blir inte mycket, någon femhundring ungefär, berättar Carlito över en cappuccino på ett fik på Södermalm i Stockholm.
  Vad tror du att det beror på?
  - Musiken anses väl fortfarande inte rumsren. Speciellt så kallad förortsrap, musik som representerar en del av samhället som inte så ofta får komma till tals i den mediala eller politiska debatten och som speglar en bild av Sverige som inte alla vill kännas vid. Det är inte bara Labyrint som censurerats, även jag har råkat ut för det. Skillnaden är att jag aldrig ens har rappat om droger.
  Carlito berättar om hur han flera gånger har fått spelningar inställda och minns särskilt en gång för ett par år sedan, då fotbollsspelaren Martin Mutumba ordnade en fest i Rinkeby.
  - Polisen ringde till Mutumba och sa att »Carlito ska inte få uppträda med ’Babylon brinner’ på Rinkebyskolan«. De ansåg att det var uppvigling och var rädda för att ungdomarna skulle kasta sten mot polisen eller bränna ner Rinkeby torg.
  »Babylon brinner« är Carlitos största hit från »Guldburen«-skivan och han gästas där av Aki och Jacco från Labyrint. Låten har snart en och en halv miljon visningar på Youtube.
  - Man beskyller konst och musik för att skapa samhällsproblem, vilket verkligen är att börja i fel ände, säger Carlito. Vi skildrar problemen, vi skapar dem inte. Frågan som polisen och makthavarna bör ställa sig är varför ungdomarna attraheras av ett visst budskap. Jag tror att vi speglar en ilska och en frustration som finns. I stället för att censurera och beskylla oss för saker borde de ta tag i de verkliga problemen som är de ökade klassklyftorna i samhället.
  Hans politiska engagemang bottnar i mycket. På grund av sina socialistiska åsikter flydde hans pappa från Pinochets Chile till Rumänien.
  - Där träffade han min mamma och jag föddes, men det var väldigt knapert så vi flyttade till Sverige i mitten av åttiotalet. Pappa gillade Palme och hela solidaritetsvågen som fanns här då.
  Familjen kom till den sörmländska orten Strängnäs, där Carlito som en av få invandrarungdomar under det tidiga nittiotalet stötte på skinheads och andra som bråkade med honom för att han såg annorlunda ut.
  - Halva min skola hade bombarjackor och kängor med vita skosnören och lyssnade på Ultima Thule. Samtidigt gjorde Infinite Mass »Shoot the Racist« [som senare bytte namn till mindre kontroversiella »Area Turns Red«] och Latin Kings kom ut med sin första skiva. Jag var fjorton-femton år och kände att det här var den första musiken som talade direkt till mig, som jag kunde identifiera mig med.
  Senare flyttade Carlito till Stockholm och Visättra. Där träffade han resten av Ayla-kollektivet, som fick honom att börja rappa och göra musik på allvar - dessförinnan hade han under några år främst fokuserat på studier. Han har en magisterexamen i mänskliga rättigheter vid Uppsala Universitet. Moms från Mohammed Ali har i sin tur en kandidatexamen i global utveckling på Södertörn. Att två av Sveriges främsta rappare har en tung teoretisk grund att bygga sina åsikter på gör nog att en del fördomar om uppviglare ställs på prov.
  - Människor gillar ju att förenkla saker och måla upp det i svart eller vitt, säger Carlito.
  I vinter släpper han äntligen sitt andra album. Det ska heta »Krigarsjäl«, precis som den första singeln från skivan där reggaesångaren Amsie Brown (till Jacco från Labyrint) sjunger refrängen och Carlito rappar verserna som kritiserar oljebolagen och utnyttjandet av tredje världen. I den delvis animerade videon hyllas socialistiska politiker som Salvador Allende, Fidel Castro och Angela Davis och i den nu aktuella remixversionen medverkar bland andra Timbuktu, Lilla Namo och Daniel
Boyacioglu.

Det dras ofta paralleller mellan dagens förortsrap och det sena sjuttiotalets punkvåg. Beröringspunkterna sägs finnas i de samhällskritiska texterna och skildrandet av ungdomar i utsatta förortsområden.
  - Jag har lyssnat lite på Ebba Grön och de andra och kan väl se vissa likheter i det samhällskritiska, säger Moms från Mohammed Ali. Det sjuka är att det inte har förändrats någonting på trettio år. Samma problem finns fortfarande kvar.
  Vi träffas på en i sammanhanget väldigt annorlunda tillställning en sen kväll i oktober då årets första snö faller över Stockholm. På ett pampigt östermalmskontor har ett stort finansbolag firmafest. Att Mohammed Ali ska uppträda här är smått surrealistiskt, men anledningen är att VD:n för företaget vann budgivningen om en Mohammed Ali-konsert i en välgörenhetsauktion förra vintern.
  - Det känns lite obekvämt, säger Moms. Det här är ingen spelning vi skulle tagit annars, inte ens om vi fick bra betalt. Men nu är det ju för välgörenhet och då kan man inte tacka nej. Och chefen för bolaget var noga med att poängtera att han faktiskt gillar oss.
  Vi ställer oss i ett hörn och blickar ut över kontorslokalen där ett hundratal personer i dyra kostymer eller korta klänningar dricker gratisdrinkar. Det här är de verkliga postkodsmiljonärerna. Bratsen med backslick och dyra smycken. Gubbarna som knäppt upp översta knappen i skjortan och lättat på slipsen nu när firmafesten börjar gå in på småtimmarna.
  Mohammed Ali kör sju låtar i snabbt tempo och lyckas faktiskt få i gång den stela kostympubliken rätt bra.
  - Det kunde ha varit värre, ler Moms efteråt samtidigt som en tjej kommer fram och tackar för spelningen med orden: »Gubbarna behöver höra de här samhällskritiska texterna.«
  När vi en stund senare promenerar därifrån tillsammans och når fram till Stureplan utbrister Ali plötsligt:
  - Det här är första gången på över ett år som jag är i de här delarna av stan. Jag trivs bättre hemma i Fruängen. Det finns ingen anledning att åka in hit.
  Vi hamnar i ett samtal om bostadsmarknaden i Stockholm. Om den alltmer utbredda segregationen, om utförsäljningen av allmännyttan och om svårigheterna för vanligt folk att få en bostad i innerstaden. Moms är upprörd över ämnet och pratar i nästan lika högt tempo som han rappar.
  - Jag har svårt att spela för såna här människor och fattar inte hur de kan gilla oss och samtidigt ha sina åsikter. Man undrar ju om de lyssnar på texterna, säger han innan duon går ner i tunnelbanan för att åka hem till söderort igen.

 

En annan dag i Redline-studion träffar jag åter Dani M. Han har just avslutat ett skivbolagsmöte med Salazar-bröderna och två representanter från skivbolaget Universal. Tillsammans har de lagt upp strategier för kommande skivsläpp och diskuterat idéer för ett par videor. Debut-EP:n ska släppas nu i december och sedan följer ett album någon gång under 2013.
  - Han har blivit jävligt populär, småungarna älskar honom, säger Salla.
Salla är långt ifrån ensam om att hylla Dani M som ett av de stora framtidsnamnen inom svensk hiphop. Själv tar Dani hyllningarna med ro.
  - Det är trevligt om folk gillar det jag gör. Det bevisar att det jag gjort hittills hållit hög klass. Jag vet att jag har bra låtar och vill bara att de ska komma ut nu så att alla får höra dem, säger han med ett brett leende.
  Dani Monserrat är tjugotvå år och uppvuxen i Uppsala-stadsdelen Stenhagen men ska snart flytta till en lägenhet i Blackeberg, nordväst om Stockholm. Musiken har han bokstavligen i blodet.
  - Min pappa är salsamusiker och har alltid försörjt familjen på musik. Han hjälpte mig mycket när jag som tolv-trettonåring började skriva låtar och rappa.
  Från början var det mest reggae som gällde. Danis djupa, tonsäkra stämma passar väldigt bra till både reggaesång och rap.
  - Man kan säga att jag kör med hiphopflow i reggaetappning, men från början sjöng jag mest reggae på skämt för att härma hur de artisterna låter. Folk gillade det och det kändes bra så jag började köra på det mer och mer.
  2009 gästade han vännerna i Labyrint på hiten »Välkommen hem«, hyllningslåten till deras gemensamma hemstad Uppsala där Aki rappar om att »röka Linnés plantor och klippa Pelles svans«.
  - Det var den första stora låten jag var med på, men jag hade några reggaelåtar innan dess som blev rätt stora också. Då hade man femtio lax på Youtube och var fett stolt, nu vet jag inte vad man ska tycka när man har miljoner. Det är nästan svårt att förstå. Det har gått så snabbt också.


Dalen-duon Södra Sidan, som Sonic skrev om i #62, har blivit en av Sveriges absolut populäraste hiphopakter i princip uteslutande genom nätet. Deras två största hits, »Södra sidan (remix)« och »Min hemstad«, har just passerat miljonen visningar på Youtube. Tack vare uppmärksamheten har de nyligen skrivit kontrakt med Playground Music.
  - Det känns sjukt att vi har nått så långt. Youtube betyder allt för oss, det är det som har tagit oss hit, säger Daniel »Jutte« Jutterström när jag träffar duon över en lunch i början av november.
  Vad betyder det att ha fått skivkontrakt?
  – Inte så mycket egentligen, förutom att vi kan börja få lite betalt. Att vi slipper gå back på musiken, säger andra halvan Christoffer »Crippa« Wahlberg som betonar att de måste fortsätta med sina vardagsjobb.
  - Skivbolaget kan hjälpa oss med marknadsföring, att ligga på mot radio till exempel, säger Jutte. Nu har vi rotation på flera kanaler med vår senaste singel »Fånga dagen«. Så var det ju inte innan.
  Debutalbumet, som ska komma någon gang nästa år, innehåller såväl nyskrivna låtar som alla deras singlar. Dessförinnan väntas ytterligare singlar och fortsatt turnerande, ofta tillsammans med vänner som Sebbe Staxx, DC Grimsta eller Alpis.
  Att Södra Sidan heter som de gör är också symptomatiskt för hiphopscenen i vår huvudstad i dag. I det gamla gardet kom sådana som Ken, Blues, Ayo och Feven från västerort eller norrort medan det i dag är en överväldigande majoritet av artisterna som bor söder om stan. Förorter som Bredäng, Norsborg, Flemingsberg och Årsta är flitigt representerade medan norrorterna endast har några enstaka representan
ter.

En som lämnat Rinkeby i norr för Högdalen i söder är rapparen Näääk, som nyligen släppte sitt andra album »Mannen utan mask«.
  Jag träffar Matar Samba, som det står i passet, i hans tvåa på Skebokvarnsvägen. Ett stenkast bort ligger stamhänget Salong Betong, tatueringsstudion som drivs av hans bästa vänner Danne och Bleckan - kända från SVT:s dokumentärserie som bär deras nämn.
  Näääk har tvättstugan samtidigt som vi ses och går klädd i ett par röda Adidas-träningsbyxor.
  - Jag trivs skitbra här, säger han. Jag hör hemma i förorten, egentligen spelar det inte så stor roll vilken. Jag har bott i Rinkeby och vid Gullmarsplan också. Jag representerar var jag befinner mig och för tillfället är det Högdalen som gäller.
  Han började rappa som tolvåring i samma veva som Latin Kings slog igenom i mitten av nittiotalet.
  - Rodde från Infinite Mass bodde bara ett par hus bort och Ayo hängde i krokarna hela tiden. Det fanns många rappare nära inpå som man såg upp till.
  När Näääk 2007, ihop med sin ständige kompanjon Nimo, slog igenom med »Mina gangsters« - en svensk version av brittiske Wileys grimehit »Gangsters« - fick han lite felaktigt en stämpel som grimerappare vilket tog sin tid att tvätta bort. Nu har han i stället fått epitetet »Sveriges främste partyrappare«, som han själv är mer nöjd med.
  Du har också blivit lite av en reklampelare för att röka gräs. Har du fått mycket kritik för det?
  - Faktiskt inte. Jag har ofta undrat vad det beror på att Labyrint och vissa andra har kritiserats, men inte jag. Jag älskar Labyrints musik och backar dem till hundra procent. Det är skittråkigt att de får spelningar inställda, men jag har klarat mig ifrån det. Det kan bero på att jag är så öppen med det. Det är knappast en chock för någon att jag röker eftersom jag har snackat om det oavbrutet på mina två skivor, skrattar han samtidigt som han blåser sin rök över vardagsrummet.
  Känner du ett ansvar gentemot barn som lyssnar på din musik?
  - Jag tror att ungdomar är smarta nog att ta sina egna beslut. Internet är tillgängligt överallt och där finns det massor med saker som är betydligt värre än gräsrökande. Men jag vill inte glamorisera gräsrökning på något sätt.
  Många rappare har starka politiska budskap i sina texter, du har inte så mycket av det.
  - Nej, jag har inga budskap alls. Men jag tror att alla fyller sin funktion. Om Mohammed Ali rappar om politik är det skitbra och jag uppskattar verkligen att de gör det. Själv vill jag sprida glädje och rappa om roliga saker som händer i min vardag.
  Bredvid sig på scen, både live och på skiva, har han nästan alltid vännen och kompanjonen Nimo Cheebs.
  Men att kalla Nimo för Näääks sidekick är felaktigt menar Nimo själv när vi ses en eftermiddag i hans rymliga lägenhet i Bredäng.
  - Jag fattar att folk kan se det så, men det är inte riktigt sant. Vi är väldigt bekväma med varandra och det spelar ingen roll vem som släpper skivor eller står på scen, vi nimo.pnggör det mesta tillsammans ändå. Nu har ju Näääk släppt två album och då blir det väl så att folk ser honom som huvudperson.
  Nimo är i full färd med att göra klart de sista detaljerna på sitt debutalbum »Till slut« som släpps i december och han är märkbart lättad över att äntligen få ut debutskivan.
  - Det här känns ju typ som tredje skivan jag gör, fast det är den första.
  Vi sitter i soffan i vardagsrummet framför en gigantisk TV där Nimo brukar spela Fifa mot några hiphop-DJ:s. Han fixar café latte och visar oss sin egen lilla hemmastudio, »Nimos Boom-Boom-Room« med posters på Bob Marley på väggarna och en söt doft i luften.
  Nimo berättar om sin musikaliska bakgrund, hur han turnerade över hela världen nästan oavbrutet i tre år som körsångare åt kompisen Magnum Coltrane Price och funklegendaren Nisse Landgren. Detta var i samband med att Magnums lillebror Marcus blev Fattaru-Mackan med halva svenska folket. Några år senare bildade Nimo och de båda bröderna Price gruppen Majestic 3 tillsammans.
  I somras medverkade Nimo som en av många rappare på »Tystas ner«-remixen som slog ner som en bomb på Sveriges nationaldag. En starkt kritisk låt mot rasism, ursprungligen skriven av producenten Stress och med namn som Adam Tensta, Sebbe Staxx, Moms, Promoe och Aleks på den digra gästlistan.
  - Den gjorde jag för att jag tyckte att det behövdes. Jag tror många uppskattar att vi faktiskt säger något allvarligt. Det blev ju värsta karusellen direkt. Telefonen började ringa i samma sekund som låten kom ut på Youtube, säger Nimo ett knappt halvår och närmare åttahundratusen visningar senare.


Med på »Tystas ner« var en då ganska okänd kille som också är från Bredäng och kallar sig Malcolm B. I dag är han Malcolm Brandin från X-Factor med stora delar av svenska folket och har blivit så populär att jag måste ringa både manager och TV4:s presschef för att få träffa honom. Han är den förste svenske hiphopartisten som nått riktigt långt i ett brett talangprogram på TV. När vi passerar kravallstaketet och klungan med tonårstjejer utanför Annexet vid Globen en fredagförmiddag i början av november börjar jag inse hur gigantisk den cirkus han blivit en del av faktiskt är.
  - Det är påfrestande men också väldigt lärorikt, säger Malcolm när vi slår oss ner i en soffa uppe i Globens innandöme.
  Nästan alla jag pratat med i det här reportaget hyllar Malcolms medverkan i X-Factor och menar att han öppnar dörrar för svensk hiphop. Man kan undra om han själv hade väntat sig den här enorma succén?
  - Det var många som sa åt mig att jag inte borde medverka, säger han. De trodde att jag skulle förstöra min karriär. Men jag har alltid varit min egen ledare och kände att jag var tvungen att göra det här för att visa Sverige vad hiphop handlar om. Om det har fört med sig att folk fått upp ögonen för svensk hiphop är det bara kul. Framför allt är det kul att få representera en genre som tidigare har varit väldigt underrepresenterad i TV.
  Malcolms pappa, Dele Shekoni, var med i det omtalade Kungsan-gänget under det tidiga åttiotalet och en av dem som introducerade hiphopen som kulturyttring och musikstil i Sverige.
  - Jag har lyssnat på hiphop i hela mitt liv, säger tjugotvååringen. Tack vare min pappa och min farfar som var jazzmusiker har musiken alltid varit en helt naturlig del i livet.
  När han rabblar upp vilka svenska hiphopartister han lyssnat på är det inte bara de vanliga Latin Kings, Timbuktu och Petter som nämns utan också smått bortglömda akter som ADL, Spotrunnaz och »gamla Breakin Bread«-grejer. Samt Ison & Fille, förstås.
  - När jag var tolv år såg jag »När vi glider«-videon på ZTV. Ison bodde i porten bredvid och det var första gången jag fick syn på något som jag kunde ta på och relatera till. Det var då jag bestämde mig för att börja rappa.
  Den första låten han spelade in som tolvåring hette »Livet är hårt«, vars video visades på UR. Sedan har han sakta men säkert gjort sig ett namn i hiphopsverige, men det var först förra hösten som han introducerades för en större publik då han gästade Ametist i radion. Malcolm B gjorde då en hyllningsrap till hiphophistorien där han med sanslöst flow droppade alla från Lord Finesse, Nas och Redman till Masta Ace, J Dilla och Wu-Tang och rader om att »skicka wack-ass rappers till intensiven«. Ett inspelat radioklipp som i dag har nära fyrahundratusen visningar på Youtube.
  Vid sidan av X-Factor-låtarna och gästframträdanden hos Da Costa och Moms, samt då »Tystas ner«-remixen i somras, har Malcolm inte släppt något eget ännu.
  - En del bolag har börjat rycka i mig, men jag känner ingen stress över att skriva på något. Jag försöker fokusera på det jag gör nu och det är kul att ha fått möjlighet att bygga upp ett klientel med X-Factor så att folk vet vem jag är när jag väl släpper något. Jag strävar inte efter att få en massa framgång, det enda jag är intresserad av är att folk ska få höra mina ord och att jag ska få göra min musik.
  Ametist Azordegan vill tona ner vilka effekter Malcolms medverkan i X-Factor kan få på svensk hiphop.
  - Jag tror inte det betyder så mycket för svensk hiphop i stort, utan mest för Malcolm själv, säger hon. Folk har letat tecken och i så många år sagt »Nu är det dags, nu blir det stort på allvar!« när rappare varit med i Så mycket bättre eller spelat på stora scenen i Hultsfred. Men det har bara blivit myrsteg framåt varje gång. Om man letar efter det stora folkliga genombrottet tror jag på det först när jag ser en rotationslista på riksradion som har en vettig andel svensk hiphop.


Malcolm B var inte ensam rappare i årets X-Factor. Där fanns också Adam Kanyama, som nådde en bra bit i tävlingen innan han röstades ut. Dessförinnan hann han få stor uppmärksamhet i media för sin snabba rapstil och sina smarta rim på omväxlande svenska och engelska.
  Sextonårige Adam går just nu i tvåan på estetisk linje på Fryshuset och det var där som han för två år sedan kom i kontakt med Kristoffer Malmsten, mer känd som Stuffe från Fattaru.
  - Han höll i en DJ-kurs där och jag lärde mig lite av honom. Men då visste jag inte ens vilka Fattaru var, så jag gick hem och lyssnade på dem, berättar Adam i en soffa på bokningsbolaget Lugers kontor på Östermalm en oktoberkväll.
  Men det var tack vare Ison Glasgow i Ison & Fille som Adam fick chansen första gången.
  - Jag träffade Ison på tunnelbanan en dag och började rappa för honom. Han tyckte jag var grym och ringde lite senare upp och sa att han ville jobba med mig. Han fixade så att jag fick köra en acapella vid ett uppträdande av Highwon-gänget. Kartellen spelade samma kväll och Masse var DJ.
  Därigenom fick Adam också komma till Redline-studion och spela in hos bröderna Salazar.
  - Det var värsta äran att få jobba med dem! Det var nästan som att vara på ett museum med alla bilderna på Latin Kings på väggarna och att få träffa Stor, Carlito, Mohammed Ali och alla andra. En stor upplevelse, något jag alltid drömt om.
  Adam har släppt låten »Färger« med Sebbe Staxx och gästat hajpade Elliphant på singeln »Tekknoscene«, som av Pitchfork beskrevs som »nothing but the future«. Nu jobbar han på sitt första riktiga skivsläpp som soloartist. Exakt vad det blir är inte helt klart än.
  - Jag har några låtar som är klara, det är A-klass alltså! Det kommer en singel i början av nästa år och sen antagligen ett album i vår, säger Adam och sneglar åt bokaren Oskar från Luger som sitter bredvid och nickar.


Det är onekligen en mångfacetterad scen som frodas i huvudstadens förorter och som tar över internet med stormsteg.
  Men hur brokigt det än verkar håller alla samman på ett sätt som gör att hiphopscenen i Stockholm i dag är starkare än någonsin tidigare.
  Ametist Azordegan är inte helt övertygad om att det är en boom för bara förortshiphopen som vi nu bevittnar.
  - Rent generellt finns många fler aktörer inom svensk hiphop nu, säger hon. Det har exploderat precis lika mycket kring hiphop med ett svenskt underklassperspektiv och blonda, finniga killar ute på landsbygden och i småstäderna. Där görs det minst lika mycket hiphop med förebilder som Looptroop och Mobbade Barn.
  Ametist håller emellertid med om att förortshiphopen vuxit i popularitet de senaste åren.
  - Ja, så är det ju. Och jag tror att det har att göra med att Sverige har befunnit sig i en identitetskris med nya politiska vindar de senaste två åren. Att sverigedemokraterna kom in i riksdagen har spätt på en frustration och gett en grogrund för hela genren att växa på. Lägg till att det är lättare att synas med hjälp av sociala medier nu.


En som drivit på frustrationen efter SD:s intåg i riksdagen hårdast är Sebbe Staxx från Kartellen, eller Sebastian Stakset som han heter på riktigt.
  Vi träffas en höstkväll i Bandhagen, några stationer söder om Globen längs den gröna linjen. Sebbe bor i trakten och på lokala pizzerian i det lilla förortscentrumet är han tjenis med bartendern som skämtar om att han gått upp i vikt.
  Jag är lite nervös inför vårt möte. Sebbe har gjort sig ett namn som en gangster i bokstavlig bemärkelse. Han har suttit fem år i fängelse, varit inblandad i värdetransportrån, poserat med fler vapen fler än de flesta av oss har sett i verkligheten, levt i ett tungt drogmissbruk. Och han har rappat om allt det här med sin djupa, mullrande basstämma och en blick som utstrålar aggression och hat. Han känns inte som någon kille man vill göra sig ovän med direkt.
  Men jag har också upplevt den andra sidan av Sebbe. Suttit på Stockholms Stadsteater med tårar i ögonen då han spelat huvudrollen i sin egen självbiografiska pjäs »Medans vi faller«. Läst hans twittrande och bloggande med starka ställningstaganden mot rasism. Märkt hur han hjälper mindre kända rappare med deras karriärer. Hur han ordnar fester för ungdomar och jobbar med antivåldsprojekt åt Lugna Gatan och Fryshuset. Hur han är en kärleksfull pappa till två små barn.
  Det är framför allt den sidan av Sebbe jag märker av på pizzerian denna kväll.
  - Jag firar att det i dag är exakt ett år sen jag la in mig på behandlingshem och slutade med droger, säger han, tydligt stolt över att ha lämnat sitt gamla liv bakom sig.
  Numera fokuserar han i stället fullt ut på sina barn och en hel drös projekt. Däribland »Ånger & kamp«, det nya albumet med Kartellen. Det är den första skivan gruppen släpper på ett riktigt skivbolag, nu när gigantiska Universal har skrivit kontrakt med dem via underetiketten So Blue.
  - Vi började göra skivan under en jävligt sjuk tid i mitt liv, precis när jag la in mig förra hösten, säger Sebbe. Jag var helt fuckad då. Och nu avslutar jag skivan när jag är mitt friskaste jag någonsin, därav namnet - ånger och kamp.
  Kartellen startade när en kille vid namn Leo, av de flesta konsekvent kallad »Kinesen«, 2004 träffade Sebbe inne på en anstalt. När Sebbe kom ut därifrån fick han träffa de övriga två medlemmarna Kaka och Maskinisten och så var gruppen i gång.
  - Jag gick runt på alla häftiga klubbar i Stockholm och tjafsade med kreddrapparna och skrek »Nya eran är här nu!«.
  Sebbe ler åt minnet. Han pratar snabbt och med mycket intern jargong, som inte alltid är lätt att förstå. Han berättar att han började lyssna på hiphop redan som litet barn, inspirerad av sin storebror och en äldre kusin som spelade in blandband med amerikansk hiphop som 2Pac, Scarface, UGK och Geto Boys. Men också svenska artister som Blues, Latin Kings och Petters första skiva »Mitt sjätte sinne«.
  - Alla lyssnade på den skivan, vad folk än säger nu. Den var fet när den kom.
  Under 2009 blev Kartellen nationellt uppmärksammade media när ett reportage i Sveriges Radios Studio Ett skildrade gruppen och dess syn på utanförskap, kriminalitet och segregation i samhället. Dagens Nyheters ledarskribent Hanne Kjöller gick till attack och menade att det bara var dravel, medan andra skribenter försvarade Kartellen.
  I samma veva kom deras första riktiga släpp »Programrebeller« - eller »prOGramrebeller«, som de själva skrev ut titeln - via tidningen Kingsize och sedan brakade det loss ordentligt. Under inspelningen träffade de för första gången vad som i dag är landets andra stora hiphopgrupp Labyrint.
  - De hade precis spelat in »Vår betong« och vi insåg att de var tunga så vi tog med Jacco till vår studio och spelade in refrängen till »Programrebeller«. Sen släpptes dessa två låtar på Youtube och båda fick två miljoner visningar innan de plockades bort.
  Sebbe menar att Kartellen och Labyrint banade väg för de senaste årens våg av svensk förortsrap.
  - Det är bara att vara ärlig. Kartellen sparkade in dörren tillsammans med Labyrint, sen hände allt det här andra. Nu blomstrar det med Malcolm B och Adam Kanyama i X-Factor, Dani M som är helt grym, Södra Sidan och massor av andra som har kommit upp de senaste åren, säger Sebbe och fingrar på telefonen medan han tittar ut genom fönstret på det mörka förortstorget.
  Dani M, som har samarbetat en del med Sebbe, har uteslutande goda saker att säga om honom.
  - Han hörde mig första gången när jag var med på radio hos Ametist och ringde direkt efteråt upp och sa: »Du är flippad mannen!« Sen har vi gjort några grejer ihop. Sebbe har alltid varit schysst, visat kärlek och peppat mig. Han är så sjukt driftig, jobbar hela tiden och är nästan överambitiös.
  Sebbe förnekar inte sin rastlösa sida.
  - Jag har ju varit yrkeskriminell. Då är man på tårna hela tiden och måste ha fokus. Nu går jag in för det här till hundra procent. På ett år har jag trollat fram en pjäs på Stadsteatern, en skiva, en TV-film med Agnes-Lo Åkerlind [som gjort de hyllade SVT Play-serierna om Salong Betong och Rebecca & Fiona] samt en långfilm. Kinesen har skrivit en bok som heter »Spelet i spelet«, som ska bli film. Det är ett drama, som »Snabba cash« fast på riktigt. Den ska spelas in nästa höst. Jag har en bra roll, men jag får inte säga vilken än.
  Samtidigt jobbar Sebbe heltid på Fryshuset, bland annat med att åka runt till behandlingshem med kursen »Skriv dig fri« som lär ungdomar att uttrycka sina känslor. Vidare håller han i föreläsningar och ordnar ungdomsfesterna »Gatan« med rapbattles och konserter. Det blev stort rabalder i somras när Sebbe skrev ett twitterinlägg om att han ville döda Jimmie Åkesson.
  - Då var det nära att jag fick sparken. Men jag kom tillbaka med Stadsteatern-pjäsen och visade att jag kunde ta ansvar. Men rasisterna som hänger på Avpixlat hatar mig fortfarande, vilket jag ser som ett tecken på att jag gör något bra.
  Du är ofta samhällskritisk i dina texter. Är du politiskt medveten och engagerad?
  - Ja, det är det jag är hela tiden i allt jag gör. Politiker engagerar sig inte politiskt på riktigt, så ser jag det. Eftersom jag inte sitter i budgetutskotten får jag göra det jag kan i stället. Som att tala om hur samhället ser ut och peka på felen.
  Vad är det ultimata beviset på att du har lyckats då? När har du nått ditt mål?
  - När jag får mandat att gå in och hämta ett helt HVB-hem och ta med dem på en skidresa, utan någon överbeskyddarperson. När myndigheterna släpper i väg de här vilsna ungdomarna med Sebbe från Kartellen och känner att det är lugnt. När de vet att vi inte kommer stå och kasta ryttare vid någon vägkant, utan att jag kommer att göra bra grejer med dem. Representera ortens favoriter, jag skiter i priser. Förstår du? Det där med priser är ingen kick, har man det som mål kommer det bara bli ett tomrum varje gång man fått någonting. Man måste ha något djupare att sträva efter i livet. ■


P3 svarar

Flera av de intervjuade i den här artikeln tycker att det spelas alldeles för lite svensk hiphop i radio. Vi lät P3:s musikchef Pia Kalischer bemöta kritiken.
  - Om med radio avses P3 håller vi inte med. Här är bara några smakprov på artister som vi spelat återkommande under 2012: Alpis, Södra Sidan, Näääk, Sjukstugan, Lilla Namo, Kapten Röd, Syster Sol, Labyrint, Kartellen, Elliphant, Gnucci, Timbuktu, Lorentz & Sakarias, Fritjof & Pikanen, Stor & Linda P, Far & Son, Ison & Fille och många fler.
  - Om det gäller radio i allmänhet har det förmodligen att göra med att många kommersiella kanaler är hårt formaterade och inte anser att en del musik passar i deras format. Men jag tycker att det kanske delvis mjukats upp något och att till exempel NRJ under 2012 åtminstone vågat plocka upp något mer av svensk hiphop än tidigare.
  Finns det något fog för det artisterna säger, att de borde spelas oftare - speciellt med tanke på att de tilldelas P3 Guld?
  - Det är möjligt, men de konkurrerar på samma villkor som all annan musik. Vi anser att vi har ett brett grepp om svensk hiphop inte bara i P3 utan också genom specialprogram som En kärleksattack på svensk hiphop i systerkanalen Metropol som många lyssnar på via nätet. Musikguiden i P3 lyfter också fram de mindre etablerade akterna inom svensk hiphop.

  Händer det att viss hiphop uppfattas som kontroversiell, med politiska texter, drogromantik eller annat och därför väljs bort i större utsträckning än annan musik?
  - Inte för P3:s del, nej.

 
Tolv moderna förortsfavoriter
 
Näääk feat. Nimo: Mina gangsters (2007)
Grimepoesi från Högdalen.

Labyrint: Vår betong (2009)
Jacco och Labyrints stora genombrott är en hyllning till betongförorterna.

Kartellen: Programrebeller (2009)
Genombrottet för Kartellen om rånare, mördare, langare och gangsters bland skottsäkra västar och smulor från soc i miljonprogrammen. Med Jacco från Labyrint på refrängen.

Stor: Samma knas varje dag (2009)
Stor, Kartellen, Aki, Fittja Chrille och Mohammed Ali »tar det tillbaks till gaturapparna, blattarna och de smutsiga trakterna«.

Carlito: Babylon brinner (2009)
Aki och Jacco från Labyrint tillsammans med Carlito i en kampsång från underklassen, som polisen försökte stoppa.

Ison & Fille: Stationen (2010)
Om att knappt ha cash till hyran, hoppa över spärren till tunnelbanan och softa på stationen. Med Stor och Aleks.

Mohammed Ali: Postkodsmiljonär (2011)
Jättehiten om bostadssegregation och postkoder där »postrån är ett alternativ för att bli miljonär«, som tog flemingsbergsduon till TV4 och Postkodlotteriet.

Highwon: Från hjärtat (2011)
»Dom får skattelättnad, vi får mer bördor att bära på«, rappar Fille och drygt två miljoner Youtube-spelningar senare sjunger hela förortssverige med i allsången. Med Highwon Crew - Ison & Fille, Aleks, Hoosam, Sabo och Gurmo.

Södra Sidan: Södra sidan (remix) (2011)
Södra Sidan, Sebbe Kartellen, Alpis, Mohammed Ali, Näääk och Fille gästar i hyllningssången till söderort.

Labyrint: Ortens favoriter (remix) (2012)
Nationalsången. Med bland andra Stor, Aleks, Dani M, Allywan, Black Ghost och Jaqe.

Kartellen, Sebbe Staxx ft. Dani M: Mina områden (2012)
Första singeln från Kartellens nya album. En mörk berättelse om droger, ångest och kamp.

Malcolm B: Bredängstil (2012)
När David Hellenius i direktsändningen av X-Factor säger att »Bredäng, det är när man har åkt lite för långt med tunnelbanan«, då behövs en Malcolm i världen.


Lyssna!

Vi satte ihop en Spotify-spellista med (merparten av) låtarna ovan.

egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner