©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

Mellan himmel och helvete
Av Pierre Hellqvist   
Söndag 7 februari 2016, 11:39

hag53NY.pngPå gott och ont personifierar Merle Haggard hela vidden av Amerika. Det medkännande och det bryska, det fritänkande och det inskränkta, det konsekventa och det djupt motsägelsefulla. Men så har countrylegendaren också levt ett liv kantat av tvära kast mellan massiv framgång och annalkande undergång. Våren 2010 tog Pierre Hellqvist chansen att prata med honom, och det utmynnade i en åttiotusen tecken lång artikel till Sonic #53.

 

- Yodel... la... eee... heee... ohhh... lad... eee...

En regnig förmiddag i norra Kalifornien-belägna Redding sitter Merle Haggard på sitt kontor och joddlar som en annan Jimmie Rodgers. Det sker nu inte i glädjeyra över att få prata med mig, det har definitivt inget att göra med att en dag av själsdödande intervjuer väntar, det beror inte heller på den positiva responsen på hans nya album. Även om hans lika tänjbara som karaktäristiskt kväkande baryton är aningen morgonrosslig har Haggard inga som helst problem med att gå upp i joddlingens kritiska falsettläge. I samma sekund sätter också hans trebenta foxterrier Blackie i gång med att yla. Man behöver bara ha en gnutta fantasi och koll på den sjuttiotreårige sångarens uppväxt för att instinktivt börja måla upp bilder av en fripassagerare och hans jycke tätt ihopkurade i en dammig godsvagn på väg... somewhere.

Hans liv har kallats »en sann amerikansk saga«. Själv skulle Haggard nog gärna ha sluppit väsentliga delar av den turbulenta resa som har lett honom hit, till den nationalklenodposition som han åtnjuter i dag.

Countrylegendaren är inte direkt sorten som ber om ursäkt för sin egen existens - låt- och albumtitlar som »I Take a Lot of Pride in What I am«, »The Way I am« och aktuella »I am What I am« indikerar möjligen just det. Men under hela den snart femtioåriga skivkarriären har Hag också tampats med teman som heder och moral, skuld och samvete; till en betydande del bottnandes i hans kriminellt belastade förflutna. Sju av sina tjugotre första år på jorden satt Merle Haggard inlåst på olika institutioner och fängelser. Han såg saker för hemska att återberätta och utsattes själv för olika typer av förnedring som lämnat outplånliga ärr i hans lätt misstänksamma själ. Än i dag har han en påtvingad »PSI«-tatuering - ett minne från tiden på ökända ungdomsvårdsanstalten Preston School of Industry - kvar på sin vänstra handled. »Branded Man«, ni vet.

Ändå kan ingen av den periodens prövningar riktigt liknas vid det Hag genomgick för två år sedan då han diagnosticerades med cancer. Han räknade kallt med att det var slutet, fick rentav övertalas till att genomgå en operation. Som, lyckligtvis, föll väl ut.

- Den 3 november 2008 blev jag inlagd och fick halva ena lungan borttagen. När jag vaknade efter att ha varit nedsövd satte sjukhuspersonalen mig på svåra prov på en gång. Eftersom jag var lite groggy minns jag det inte i detalj, men de bad mig i alla fall att joddla.

Hur gick det då?

- Jodå, bara bra.

Här följer så den imitation av »the Singing Brakeman« som återges i inledningen. Den som vet bara lite om amerikansk musikhistoria och Haggards liv vet att det inte kan bli mycket större än så, det är väl närmast att likna vid att få »Vredens druvor« uppläst för sig av John Steinbeck själv. Gandulf Hennig - Berlin-bördig men numera Nashville-stationerad filmare som just nu jobbar på en Merle Haggard-dokumentär - betonar också hans historiska roll:

- Som [Rolling Stone-journalisten] Jason Fine säger i min film är Merle den sista levande kopplingen mellan Jimmie Rodgers, Bob Wills, Lefty Frizzell och nuet. Inte bara att han fortfarande spelar deras musik och håller den traditionen vid liv, han kände också alla utom Rodgers personligen. När Merle en dag försvinner, då förlorar vi också den enda återstående länken dit.

 

hag2010.pngKontoret i Redding ligger inte långt från Palo Cedro där Merle Haggard bor på en naturskönt belägen ranch nära Lake Shasta med hustrun Theresa, en tjugoårig dotter, en sjuttonårig son (han har fyra vuxna barn från tidigare äktenskap), två foxterriers och en massa vilt som på hans vidsträckta marker har fått en fristad från jägare. Trots att Hag aldrig har gjort någon hemlighet av att han hatar att ge intervjuer och ofta gör allt som står i hans makt för att slippa dem är han på gott humör, verkar tillfreds, framstår långt mer spjuveraktig än den inåtvände, ibland vresige kuf han emellanåt utmålas som.

Gandulf Hennig, som under det tre år långa arbetet med filmen har träffat sitt objekt otaliga gånger, beskriver Haggard som »eftertänksam men också väldigt spontan, den mest spontana människa jag någonsin har träffat«.

- Han kan pendla från ett humör till ett annat på ingen tid alls. Men Merles omgivning har lärt sig att hantera hans svåra stunder. Han har också en fantastisk humor och är, tro’t eller ej, begåvad med ett stort mått sunt förnuft.

- Bilden av honom som en bufflig rednecktyp som inte bryr sig om någonting är högst osann, fortsätter Hennig. Han månar om världen, om sina närmaste och om det arv han lämnar efter sig; »’Cause I do give a damn«, som han sjunger på nya albumet.

Under intervjun slår Merle Haggards munterhet över i ett mer bedrövat tonfall så fort nationens tillstånd dryftas. Texter med »det var bättre förr«-tema har aldrig varit sällsynta i denne obotlige nostalgikers repertoar, men har under det senaste decenniet förekommit med upptrissad regelbundenhet. I regel finns nu för tiden minst en mer eller mindre besk samtidskommentar per skiva. Stundom träffsäkert om urholkade ideal, vid andra tillfällen mest plumpt och närmast utstuderat antiintellektuellt.

Den här typen av låtar blir ofta mest lyckade när han nöjer sig med att beskriva det han ser. På »Chicago Wind«-albumet från 2005 sjöng han uppgivet »our highways and buildings are falling apart« och i nya skivans öppningsspår »I’ve Seen It Go Away« fortsätter han på den inslagna banan.

- Pierre, så här är det, säger Merle Haggard och tar ett djupt andetag. Under min livstid har det här landet aldrig varit i ett så här stort behov av återuppbyggnad och underhåll. Det är i rent bedrövligt skick, och det gäller våra politiker också. Varje dag kan jag med egna ögon se vilket förfall vi befinner oss i - alla undermåliga vägar, för att inte tala om broar och belysning. De flesta saker har trots allt en begränsad hållbarhet. Ta bara bron som rasade i Minneapolis härom året. Människors liv riskeras bara för att myndigheterna försummar underhåll av infrastrukturen. Jag försöker undvika att tänka på sådant här men kan inte låta bli eftersom jag och många andra är beroende av att allt fungerar. Det här är allt annat än några glansdagar för Amerika.

Hur länge har det varit så?

   - Ja, allt har så klart inte skett under de senaste tjugo minuterna... Frågar du mig började nedgången redan 1929, sedan har det sakta men säkert gått utför hela tiden. Faktum är att vi egentligen aldrig kom ur depressionen 1940, i stället gick vi rakt in i ett krig. Och att lösa dåliga tider med att börja kriga innebär bara en tillfällig lösning på problemen.

Du talade gott om Barack Obama inför det senaste presidentvalet. Hur sköter han sig, tycker du?

- Jag är amerikan och ställer mig därför bakom varje president. Men om du ber mig välja mellan demokraterna och republikanerna skulle jag just nu sälla mig till republikanerna eftersom jag ogillar vad som pågår. Men så var fallet även med George W. Bush, jag tyckte inte om vad han gjorde heller. Det betyder nu inte att jag hatar någon av dem, jag är bara inte överens med dem. Vi har inte haft någon bra president sedan Ronald Reagan.

- Eller, låt mig få justera: Ronald Reagan var den sista effektiva presidenten. Med det menar jag att landet mådde bättre när han lämnade sin post än då han tillträdde. Så har det inte varit därefter. Beträffande vår sittande president hoppas även de som har svårt för honom att han ska klara av att lyfta Amerika. Även om väldigt lite så här långt pekar på att han kommer att lyckas.

Hag suckar, harklar sig, dricker någonting som sannolikt är det hälsote som han helst håller sig till nu för tiden.

 

hag.jpgInte mycket pekade på en kriminell bana för den unge Merle Haggard. Han växte upp i en harmonisk, kyrklig familj med gott om släkt inpå knuten i Bakersfield. Föräldrarna hade det väl inte precis fett ställt men var aldrig så barskrapade som många familjer runtom dem var.

Allt förändrades när Merle var nio år. Pappan, som han högaktade, drabbades då av en stroke och dog kort därpå. Det blev för sonen början på en tid av oskyldiga hyss som undan för undan övergick i småbrott och därefter alltmer avancerade ofog.

Vid tio års ålder rymde han för första - långt ifrån sista - gången hemifrån. Han och en kompis hoppade på ett godståg som tog dem till Fresno, sexton mil bort. Transportmedlet var knappast slumpmässigt utvalt. Merles far hade jobbat vid järnvägen, familjen bodde dessutom i en till bostad omgjord tågvagn alldeles invid spåren i den rätt sjaviga stadsdelen Oildale. Från tidig ålder kunde han dag och natt höra loken vissla och pysa.

Denna rälsnära uppväxt skulle göra outplånliga avtryck på honom. Både i en evig längtan vidare, till någon annanstans, och mer konkret i alla hans låttexter där tåg ofta förekommer. 1976 gick Merle Haggard så långt att han gav ut ett helt album betitlat »My Love Affair With Trains«. Han sägs också äga en av USA:s största privatägda modelljärnvägar, värd hundratusentals dollar, bland annat med en skalenlig replika av Bakersfields tågstation. Tågens glansdagar representerar för Hag en lätt idylliserad tid då man kunde lita på en mans ord, amerikaner fortfarande tilläts vara individer och industrialismen ännu inte hade förfulat hans hemland.

Den första otillåtna utflykten gav en rastlös pojkvasker smak på äventyr, som hans ensamstående mor försökte men i längden misslyckades med att stävja. »Mama Tried«, ni vet. Även om alla i James Haggards familj fick resa gratis på tåg också efter hans bortgång såg den yngste medlemmen ingen spänning i att åka vanlig passagerarvagn. Merle fann inte så mycket av värde i ett vanligt liv över huvud taget.

Samtidigt som Hag började frekventera lagens utmarker odlade han ett passionerat musikintresse. En tidig kärlek var Bob Wills & The Texas Playboys. Den månghövdade orkesterns jazzkolorerade western swing förkroppsligade på många vis den kaliforniska okie-populationens öppensinnighet och framåtanda. Bandledaren, med rötter i Texas men vars stora lyft kommit som radiounderhållare i Oklahoma City, blev något av en etervågornas folkhjälte. Även han hade dessutom dragit vidare till Kalifornien.

I »I’ve Seen It Go Away« på nya skivan sjunger Merle Haggard att har man en gång sett de bästa, dit han definitivt räknar Bob Wills, tycker man att de som följer efter knappt kan spela.

- Första gången jag såg Bob Wills var jag elva år, säger Haggard. Så fort mamma hade gått och lagt sig smög jag ut och cyklade uppemot en mil, till Beardsley Ballroom där han skulle uppträda. Jag var ju alldeles för ung för att bli insläppt så jag gick runt till sidan av lokalen och hittade ett fönster. Därifrån - ståendes på cykelsätet! - såg jag bandet spela. Det här var under radions storhetstid, innan TV:s intåg, och även om jag aldrig hade sett några bilder på vare sig Wills eller hans musiker minns jag att jag instinktivt visste vem som var vem; att sångaren, det var Tommy Duncan, att han som spelade fiol var Bob Wills, och så vidare.

- Det var faktiskt där och då som jag lärde mig allt om det jag skulle komma att ägna mitt liv åt, även om jag inte visste det då.

1970, under höjden av sin popularitet, gav Merle Haggard ut det hyllade albumet »A Tribute to the Best Damn Fiddle Player in the World (Or My Salute to Bob Wills)«. Inför inspelningen lärde han sig på maniskt kort tid att spela fiol. 1973 fick han dessutom medverka på det som blev den åldrade bandledarens sista skiva och när denne två år senare dog överlämnades hans stråkinstrument i Haggards ägo. I perioder har Hag också inkorporerat flera Texas Playboys-medlemmar i The Strangers sättning och framför än i dag Wills låtar på scen.

Man kan undra om han rentav ser det som sitt uppdrag att hålla Bob Wills musik vid liv.

- Jo, så är det nog. Men så blev jag som ung extremt uppslukad av hans musik. Bob Wills gick under epitetet »Kungen av western swing«, en stil som hade mer jazz i sig än vanlig country. Ändå blev han till och från kallad »hillbilly«, och det var det värsta han visste. Här hade han arbetat sig upp hela vägen från bomullsfälten till de allra finaste scenerna - 1942 var han rentav den bäst betalade orkesterledaren i hela USA - så han tyckte nog att han förtjänade något bättre.

Det blir tyst ett tag, som att Haggard tänker på vad han nyss sagt och kommer på att han ogärna vill dra på sig en ny kontrovers om någon som känner sig felfördelad.

- Nu är det inte så att jag har något emot hillbillies, jag gillar både dem och deras musik! [skratt]

Kan du känna igen dig i Bob Wills?

   - Det finns en del likheter. Vi växte upp under ganska knapra förhållanden, i unga år luffade vi båda med tåg och även jag plockade faktiskt en del bomull som liten.

Hur skulle du beskriva honom som person?

   - [blixtsnabbt] Dynamisk. På många sätt var han som en klassisk general. Ja, han påminde om George C. Scott i rollen som [George S.] Patton. Även om det finns humor i Wills musik gick han in i allt med största möjliga allvar. Han höll inte tillbaka på någonting, publiken som kommit för att se honom skulle till varje pris få valuta för sina pengar.

Varför är det viktigt att fortsätta spela hans musik?

   - Först och främst är det viktigt för mig att fortsätta spela musik. Under åren har jag förhoppningsvis utvecklat en egen stil och byggt upp en egen publik, och jag tror att de som gillar mig även är intresserade av mina rötter.

Den musiker som mer än någon annan fick Merle Haggard att själv bli artist var Lefty Frizzell, folk i hans närhet sa till och med att han sjöng lite som sin favorit. Som haglefty.pngfjortonåring gick Hag med sin nyfunne vän, tillika kommande partner-in-crime, Bob Teague och såg honkytonkstjärnan på Rainbow Gardens i Bakersfield. Av ren uppspelthet hällde killarna i sig så många Burgie-öl att de däckade och missade första delen av showen. De vaknade upp lagom till andra halvan och blev så hänförda av förträffligheten i det hela att ingenting riktigt var detsamma efteråt. I sin självbiografi »Sing Me Back Home« skriver Hag: »Han var helt vitklädd - hjältar är ofta det.«

Kort efteråt - vid en gemensam utflykt till Texas, där de bland annat tänkte leta reda på Lefty Frizzells hem - åkte Haggard och Teague dit för ett rån som de denna gång högst sannolikt faktiskt var oskyldiga till. Då Haggard bar ett falskt ID som sa att han var arton sattes han för första gången bakom galler. De närmaste nio åren skulle han i princip ha klippkort till olika ungdomsanstalter, institutioner och fängelser.

När Lefty Frizzell återvände till Rainbow Gardens två år senare lyckades de för tillfället utsläppta båda halvligisterna prata sig in backstage. Bob Teague upplyste sångaren om att hans buddy sjöng rätt likt honom, ville han rentav få ett smakprov? Det ville Lefty. Hag tog ton och blev sedan ombedd av sin imponerade idol att värma upp för honom på scen. Då klubbägaren opponerade sig mot idén svarade aftonens huvudattraktion med att vägra gå på förrän den nyfunne adepten hade fått sjunga. Av killen som där i stan annars mest var förknippad med trubbel fick så tretusen åskådare höra ett par–tre Jimmie Rodgers-tolkningar som Hag i sin tur lämpligt nog hade lärt sig från Leftys hyllningsplatta i ämnet, däribland den passande »My Rough and Rowdy Ways«.

- Den kvällen glömmer jag aldrig, säger Haggard. Jag kommer alltid att vara tacksam för att jag fick komma upp och sjunga, han lånade också ut sin gitarr och lät mig kompas av hans musiker. Jag var bara sexton och lite på driven i tillvaron, men Lefty gav mig hopp.

Senare kom de två att lära känna varandra. Det allra sista som Frizzell spelade in - rejält försupen gick han bort 1975, blott fyrtiosju år gammal - var faktiskt en låt skriven av Haggard; »Life’s Like Poetry«. Några år senare släpptes Hag-albumet »The Way It Was in ’51«, en hyllning till Lefty Frizzell, Hank Williams och hela eran då deras musik »crowded every jukebox«. När Leftys son Marlon 2006 bestämde sig för att sälja sin pappas klassiska Gibson J-200-gitarr höll sig Haggard framme. Gitarren var trots allt exakt densamma som han hade fått låna då han femtiotre år tidigare för första gången gick på en riktig scen.

 

Sin stil fann han rätt kvickt, mycket tack vare mentorn, managern och producenten Fuzzy Owen som testade Hag på en Tally Records-utgiven singel 1962, två år efter det att sångaren kommit ut från San Quentin. Tillsammans med sin kusin och vapendragare Lewis Talley hade Owen gjort sig ett namn som musikprofil inom Bakersfields sjudande countryscen, vilken hade föga gemensamt med det som hände borta i Tennessee. Medan Nashville-countryn alltmer drogs åt pop, stråkar och vräkighet kännetecknades västkustditon av hårdför honkytonk med klara impulser från rockabilly, blues och jazz. För att sticka ut på syltor som The Blackboard, High-Pockets och The Lucky Spot, dit oljeborrarna och bönderna från fälten runtom stan drogs för att förlusta sig, krävdes det att musiken hade ett uppskruvat tonläge. Scenens fixstjärna var Buck Owens som under ledning av Capitol-producenten Ken Nelson närmade sig ett brett nationellt genombrott med hjälp av snajdigt sound och fyndiga ordlekar. Andra prominenta låtskrivare och artister var Dallas Frazier, Red Simpson, Bill Woods, Billy Mize och Wynn Stewart. Sistnämnde fick en avgörande betydelse för Merle Haggard när han gav den oprövade ynglingen ett fast kneg som basist i sitt band. Till sin andra egna singel lyckades Hag övertala Stewart om att få spela in en bedårande ny ballad som han hört bandledaren sjunga på. Högst osjälviskt sa denne ja och till skillnad från debuten »Skid Row« gjorde »Sing a Sad Song« visst väsen av sig. Den tog sig in på countrylistans topp-20 och en karriärmöjlighet som inte byggde på lagöverträdelser hade plötsligt öppnats för tjugofemåringen med den Lefty Frizzell-lika fraseringen.

På Tally gav han ut ytterligare tre fyrtiofemvarvare och inledde en affär med sångerskan och bolagskollegan Bonnie Owens, ex-fru till Buck och snart Merles hustru. Med några kortare avbrott skulle hon stanna vid Haggards sida i alla år, som hagbonnie.pngkörsångerska och allmän ordningshållare - även långt efter deras skilsmässa (hennes ofta smått obegripliga lojalitet besjungs av Laura Cantrell i låten »Queen of the Coast«.) Bonnie Owens gick bort 2006, en knapp månad efter det att förste maken Buck somnat in.

Då den av Liz Anderson skrivna »(All My Friends Are Gonna Be) Strangers« blev en topp 10-hit för Hag 1964 vaknade stora Capitol Records till liv. Det Los Angeles-baserade bolagets relation till Bakersfield sträckte sig långt tillbaka i tiden, scenföregångare som Ferlin Husky, Rose Maddox och Tommy Collins hade alla gett ut skivor på den anrika etiketten. Fuzzy Owen insåg att större muskler behövdes för att ta hans alltmer omsusade klient ett steg vidare, så våren 1965 skrev man på för Capitol. Med både Owen och den rutinerade Ken Nelson i producentrollen och med det utsökta kompbandet The Strangers föll bitarna på plats. Viktig för det omisskännliga Telecaster-soundet var gitarristen Roy Nichols, som många år tidigare hade ingått i Lefty Frizzells band kvällen då Merle backades upp av dem på Rainbow Gardens. Med distinkta, noga avvägda toner förstärkte pedal steel-esset Ralph Mooney - snart ersatt av Norm Hamlet, som spelar med Hag än i dag - samt handplockade studiomusikerproffs som James Burton och Glen Campbell utsattheten i Haggards alltid värdiga, sällan självömkande och aldrig det minsta teatraliska låtar. Merle Haggards album de här åren och ganska lång tid framöver bestod lätt generaliserat av en tredjedel eget material, en tredjedel inplockat från profilerade Bakersfield-kollegor och en tredjedel klassiker från countryhistorien. Merparten av hans tidiga texter var variationer på det arketypiska genretemat om att kurera ett brustet hjärta med långvarigt barhäng. Undan för undan, till viss del utlöst av Liz och Casey Andersons »I’m a Lonesome Fugitive« som 1966 blev Haggards första singeletta, började han alltmer sjunga om laglösa individer på flykt från såväl ordningsmakt som det förflutna. Ju längre in i sin egen historia Hag gick desto tydligare kom han att bana väg för det outlawperspektiv som Willie Nelson och Waylon Jennings ett knappt decennium senare skulle göra till både en karriär och gimmick, särskilt som Hag med stor omsorg höll sig undan Nashville-etablissemanget.

- Trots att han så gott som alltid använder väldigt få ord ger hans låtar lyssnaren snabbt en väldigt tydlig bild av berättarjaget och hans situation, säger den amerikanska singer-songwritern, radiopersonligheten och musikarkeologen Laura Cantrell. Låtarna är också väldigt sofistikerade, kanske för att Merle är en så känslig sångare men också för deras raffinerade hookar och speciella laddning i melodierna.

Cantrell lyfter också fram The Strangers, »ett av countryhistoriens i särklass bästa band«, som i långa perioder bestod av totalt tio musiker inklusive blåssektion. Under glansåren på sjuttiotalet hände det att den ständigt föränderliga gruppen svällde ut till en imponerande tjugomannaorkester som på nolltid kunde växla om från det innerligt lågmälda till storskaligt hårdsväng.

 

- Jag är en reporter, ingen supporter!

Enda gången Merle Haggard höjer rösten är när telefonsamtalet glider in på texten till hans låt »Hillary«, som inför den senaste valrörelsen uppmanade väljarna till att »put a woman in charge.« Upphovsmannen framhärdar att han inte alls skrev den i syfte att stödja Hillary Clinton. Då Hag sin vana trogen själv låter bli att rösta frånsäger han sig att backa upp politiker. Däremot kommenterar han med jämna mellanrum - i låttexter, i intervjuer, i mellansnack vid konserter - folkvalda och allehanda samhälleliga brister. Därav, får man anta, den självpåtagna reporterrollen. Det här är nu inget plötsligt påhitt av den ökänt lynnige veteranen. Redan i begynnelsen av sin musikkarriär beskrev Merle Haggard country som »tonsatt journalistik«. Ett uttalande som skulle kunna tas med en nypa salt om det kom från vilken hattcrooner som helst med förkärlek till omoraliska, eller moraliska, dryckes- och otrohetsdramer. Även om också Hags låtkatalog rymmer mer rus och fler snedsprång än vårt lands församlade folkhögskolor hade den knappast erhållit sin varaktiga ryktbarhet utan de närgångna småfolketskildringar som tidigt gav honom epitet som »poet of the common man«.

I bitterljuva, Steinbeck-minnande mininoveller som »Hungry Eyes«, »They’re Tearin’ the Labor Camps Down« och »Tulare Dust« använder han dokumentärlika bilder både från föräldrarnas vedermödor som Oklahoma-inflyttad familj i Kalifornien under depressionen och de gripande vardagsöden han såg omkring sig. Eller 1973 års »If We Make It Through December«, om en familjeförsörjare som förlorat sitt jobb och som har lite svårt att förklara frånvaron av julstämning i hushållet för sin lilla dotter. Att singeln släpptes i samma veva som massuppsägningarna drog fram som en tornado i bilfabrikernas Amerika hjälpte den säkert att bli en av hans största hits, en ännu mer bidragande faktor torde vara den mirakulöst vackra melodin som går på tvären mot textens kärva budskap om att invånarna i landet som nyss hade framtiden i sin hand nu måste leva ur hand i mun.

En av den här låtskrivarens lite för sällan prisade egenskaper är just förmågan att observera, identifiera sig med och tala för den lilla människan. Och alla som har den ambitionen löper alltid en risk att hamna farligt nära populism, Bruce Springsteen vet vilken delikat balansakt det handlar om. Merle Haggard har vid flera tillfällen gått över gränsen, de flesta gånger högst medvetet. Men så gott som alltid bara för att i nästa drag göra en tvär gir åt ett helt annat håll. Han kör aldrig fast i ett synsätt, ser alltid till att ha ryggen fri och flyktvägen klar. Vilket i sin tur har både med hans personlighet och förflutna att göra. »Every front door found me hopin’/I would find the backdoor open/There just had to be an exit for the running kind«, som han en gång sjöng. Tiden som ungdomsbrottsling har tydligt färgat av sig på hans gärning och utan tvekan bidragit till den ruffiga bild de flesta har av honom. Det var inte för inte som Johnny Cash sa: »Hag, du är ju exakt den som alla tror att jag är.«

I boken »Sing Me Back Home« (ej att förväxla med Haggards likadant betitlade första självbiografi) drar New York Times-journalisten Dana Jennings paralleller mellan countrymusikens utveckling mot det alltmer urbana och den egna livsresa som tagit honom från vischan till storstan. Det sena sextiotalet beskriver han i sin bok som en tid som av nyhetsflödet att döma bara handlade om kriget i Vietnam, hippies, rasmotsättningar och generationsklyftor. Och att det Merle Haggard då bidrog med nästan var en slags kontrarapportering; »Med depressionen på näthinnan kunde han se ett Amerika där barn fortfarande gick till sängs hungriga, där pappor kom hem med spruckna och blodiga händer efter en dags ryggförstörande, benknäckande arbete och där otyglade spolingar sattes i fängelse i stället för att få hjälp.«

- Mer än någon annan countrylåtskrivare har han i sitt skapande grävt sig in på djupet av sitt eget liv, säger Dana Jennings. En låt som »Mama Tried« har samma orubbliga kraft som en novell av Hemingway eller Raymond Carver. De flesta av Haggards kollegor tenderar att skriva bara vanliga låtar, vilket är helt okej, men när han själv är som bäst berättar han historier som både är påträngande och sanna.

Det var med 2004 års Gram Parsons-dokumentär »Fallen Angel« som Gandulf Hennig skapade sig ett namn. Och det var i samband med den filmen som han blev nyfiken på Parsons stora förebild. Nu är han snart klar med »Merle Haggard: Learning to Live With Myself« som i juli ska visas på amerikansk TV och sedan turnera världen runt på filmfestivaler.

- När Haggard pratar om »journalistik« tror jag han menar att han skriver om egna upplevelser och det som ligger honom varmt om hjärtat, säger Hennig. Och han gör det så uppriktigt och personligt att det saknas motsvarighet. Enligt mig är han mer en musikens Picasso än dess Walter Cronkite.

 

Politik har varit ett centralt inslag i så gott som alla Hag-relaterade artiklar, recensioner, kommentarer och analyser ända sedan 1969. Sju år in i sin skivkarriär överraskade - en del skulle hellre säga svek - Merle Haggard den publik som dittills hade sett honom som en fördomsfri, medkännande folkhjälte. Lätt att glömma är att även bland radikaler och liberaler var han faktiskt, med sitt stöd för fångar och undanskuffade, fram till dess den antagligen mest ansedde countrysångaren bredvid Johnny Cash.

Från ingenstans kom då »Okie From Muskogee«, en av genrens eller rentav populärmusikens mest polariserande låtar. Skriven på skoj tillsammans med trummisen Eddie Burris i turnébussen och släppt mitt under brinnande vietnamkrig gjorde den narr av alla långhåriga fredsivrare - deras droger och demonstrationer, deras sandaler, fria kärlek och antipatriotism (att texten lika mycket skojade med det inkrökta småstadsamerika missade de flesta helt). Direkt därpå såg Haggard till att gjuta olja på elden med den flaggviftande uppföljaren »The Fightin’ Side of Me«, en verbal kanonsalut som lade grunden till allt Toby Keith önskade uttrycka med sin omdiskuterade 11 september-uppgörelse »Courtesy of the Red, White and Blue (The Angry American)«. Ifall påtänkta »Okie«-uppföljare som den bedårande »Irma Jackson«, om kärlek över rasgränserna, eller »Somewhere in Between«, om Haggards ideologiska obundenhet, hade släppts här skulle historieskrivningen ha sett väldigt annorlunda ut. I en del intervjuer har Haggard senare visat ånger över att han lät sig övertalas av sitt skivbolag Capitol att i stället välja den på gränsen till uppviglande »Fightin’ Side«.

Hur som helst mådde Hag ingalunda illa av att plötsligt vara dollarmiljonär vid trettiotvå års ålder. I ett nafs gick han om såväl Buck Owens som Johnny Cash som den högst arvoderade countrysångaren och fick status nog att genomföra det ena kulturbärande projektet efter det andra. Men han vantrivdes med att karriärens dittills största triumfer gjorde honom till ansikte för krafter han ogärna ville förknippas med, lite samma fenomen som Springsteen drabbades av efter »Born in the U.S.A.«. När den nyss rassegregationvänlige politikern George Wallace fiskade efter Haggards stöd i sitt försök att bli demokraternas kandidat till 1972 års presidentval besvarades han med ett rungande nej (countrykollegor som Marty Robbins och Hank Snow resonerade annorlunda).

Trots att de båda hitlåtarnas oresonabla fyrkantighet varken är representativ för kompositörens komplicerade åskådning eller hans i övrigt subtila låtskrivarkonst svepte de in honom i ett illrött skynke av politiskt inkorrekthet som Haggard sedan aldrig fixat att skaka av sig. Kanske har han inte helt och fullt velat det heller, även om han i välmenat toleranta låtar som »The Farmer’s Daughter« och »Big Time Annie’s Square« visade tendenser till att försöka.

- Än i dag är han förvånad över att folk blev så upprörda, säger Gandulf Hennig. Han sa till mig: »Det är okej att göra sig lustig över högersympatisörer, men det är tydligen förbjudet att skoja om vänsteranhängare.«

Att låtskrivaren inte var helt förberedd på reaktionerna, än mindre varifrån de skulle komma, intygas av Peter La Chapelles tre år gamla bok »Proud to Be an Okie«. Där berättas en historia om Haggards allra första liveframförande av låten, på militäranläggningen Fort Bragg i North Carolina. I ren glädjeyra sprang mängder av soldater från publiken upp på scen för att omfamna mannen som enligt deras uppfattning gick till frontalangrepp mot antikrigsrörelsen i sin purfärska låt. Men vid åsynen av hur en hel hord uniformerade män plötsligt kom rusande blev sångaren rädd - han trodde att de tänkte attackera honom.

- Attackerad skulle han ju senare också bli men då från vänsterrörelsen, säger La Chapelle som har funderat en hel del på Merle Haggards ideologiska hemvist.

- Egentligen är hans värdegrund nedärvd från den konservativa, Södern-rotade agrarianism som i sin strävan efter att bevara det traditionella samhället närmast blir antikapitalistisk. Just nu skriver jag faktiskt på en ny bok där jag bland annat undersöker de många kopplingarna mellan countrymusik och agrarianism. Här i USA har denna politiska och sociala riktning förgrenat sig åt flera olika håll. Dels finns den vänsterinriktade och gröna skola med fokus på småskaligt jordbruk som förespråkas av Wendell Berry, dels har vi den högervridna, auktoritära variant som den antisemitiske biltillverkaren Henry Ford gick i bräschen för på tjugotalet. Det var Ford som ville lansera countrymusik som motgift till »obscen« jazz och dåtidens poplåtar. Min gissning är att Haggard, och definitivt hans miljöaktivistiske polare Willie Nelson, har en hel del gemensamt med Berry - en romanförfattare och poet som själv tilllämpar traditionell, icke-maskinell och ekologiskt hållbar lanthushållning på sin gård i Kentucky.

Dokumentärfilmaren Michael Moore, ett av den amerikanska högerns främsta hatobjekt, är just nu aktuell med »Capitalism: A Love Story« där han ifrågasätter systemet som gör ett fåtal stenrika och lämnar många miljoner fattiga. Och vem är det som under filmens eftertexter hörs sjunga »Jesus Christ«, den gamle revolutionären Woody Guthries låt tillägnad han som uppmanade de besuttna att »give your money to the poor«, om inte - voilá - det påstådda gamla högerspöket Merle Haggard.

- Jag är faktiskt inte helt överraskad, säger Peter La Chapelle. På senare år har Haggards textämnen och samhällsorienterade ställningstaganden närmat sig de synsätt man vanligtvis förknippar med amerikansk vänster. Han har ifrågasatt Irak-kriget, försvarat Dixie Chicks, kritiserat vårt lands utbredda fattigdom och dåligt underhållna infrastruktur.

 

För att förstå varifrån Merle Haggard kommer och vad som ledde fram till »Okie From Muskogee« bör man också ha i åtanke vad Kris Kristofferson en gång påpekade för mig:

- »Okie From Muskogee« är väldigt missförstådd, man måste se den i sitt rätta sammanhang. Sa man »okie« om någon var det ett lika negativt laddat ord som att kalla någon »luffare« eller »zigenare«. Den låten var bara Merles egen variant på »Say It Loud - I’m Black and I’m Proud«.

Från början anspelade begreppet »okie« på individer med ursprung i Oklahoma specifikt. Med tiden kom den alltmer nedsättande benämningen att bli ett samlingsnamn på alla som flydde inlandets sandstormar och depression för förmodat bättre tider i Kalifornien. Under trettiotalets »dust bowl«-kris beräknas drygt trehundrafemtiotusen människor ha flyttat bopålarna västerut.

Mottagandet blev allt annat än varmt. Trots att det stora flertalet nyanlända i likhet med majoriteten inbodda kalifornier var vita protestanter av europeisk härkomst sågs de som pesten. Det var inte alls ovanligt att framstående medborgare i debattinlägg eller ledarspalter framhöll att okies bara drog med sig fattigdom, smuts och kaos. Mycket av hetsen bottnade i en rädsla över att fler nu skulle behöva dela på de gemensamma resurserna, men också närmast systematiskt spridda fördomar om att dessa lantisar var obildade »white trash«-odågor som bara vill ligga hemma och rulla tummarna eller avla barn.

James och Flossie Haggard lämnade Oklahoma för Kalifornien med alla sina tillhörigheter i en Chevy ’26 med släpvagn två år innan Merle, det yngsta av tre barn, föddes våren 1937. I deras fall handlade uppbrottet inte om att de levde i armod hemma på farmen i Checotah, strax söder om Muskogee. Nej, beslutet togs sedan deras ladugård under oklara omständigheter brunnit ner, det var helt enkelt läge att börja om på ny kula någon annanstans. Men väl på plats i »the Golden State« sågs de likafullt som mindre värda. Exempelvis kunde familjen i lobbyn till en biograf i nya hemstaden Bakersfield se en anvisning: »Negroes and Okies upstairs.«

I »Proud to Be an Okie« gör Peter La Chapelle långtgående liknelser mellan Guthrie och Haggard. Den ene en radikal folksångare, den andre en i mångas ögon konservativ countrysångare; båda kalifornier med rötter i Oklahoma, »män av folket« och starka opinionsbildare som använde sin framgång som plattform för upprättelse, upplysning och ifrågasättande av auktoriteter. Genom att utgå från de två artisternas respektive vägval, uppfattningar och följen ämnar La Chapelle, till vardags professor i historia vid Nevada State College, illustrera hur gruppen av okies rent generellt snabbt fann sig tillrätta tack vare sin omvittnade vidsynthet för nya intryck och seder. Men också hur de sedan föll in i tunnelseende. Från att på trettiotalet ha utgjort stödtrupper till Roosevelts »New Deal«-reform, som gick ut på att regeringen klev in som aktiv aktör på den ekonomiska marknaden i syfte att lösa skenande sociala problem, kom de med femtio- och sextiotalets ökade välstånd att anamma den typ av reaktionära förmenanden som Merle Haggards båda singelsuccéer fick symbolisera.

Pendeln, och countrymusiken, hade svängt. De countryinriktade radiostationer som en gång i tiden lät Woody Guthrie säga närapå vad han ville rakt ut i etern gick i slutet av sextiotalet i den amerikanska arméns - och högerns - ledband och undvek att släppa fram oliktänkande röster som kunde skrämma bort lyssnarna i de trygga villaförorterna. I det klimatet passade givetvis »Okie From Muskogee« som hand i handske.

- Vad som fascinerar mig med låten är att den tolkades på så många olika vis, säger La Chapelle. Konservativa såg dess hudflängning av hippies som en bekräftelse på deras värderingars överlägsenhet. För alla okies var låten och dess framgång en revansch. När jag själv intervjuade honom 1994 sa Merle Haggard att låten var viktig för honom på ett personligt plan eftersom den påminde honom om hans pappa som slet sig fördärvad för att hålla familjen från fattigdom. Merle hade nämligen aldrig hört någon säga: »I’m proud to be an Okie.«

- Men, han har också en räv bakom örat. Efter att ha läst igenom åtskilliga intervjuer med honom, från 1969 fram till en bit in på åttiotalet, kunde jag inte låta bli att notera hur han haft en mängd vitt skilda svar på frågor om låtens uppkomst och mening. Hans låtskriveri och scenuppträdande rymmer gott om underfundigheter, så jag skulle inte vara alls bli förvånad om att han helt enkelt tycker att det är lite kul att spela journalister ett spratt.

 

»What is wrong with you people? This is the greatest country singer since Hank Williams. You act like he’s a goddamned local act. You need to be bawled out, and I’m a little short nigger son of a bitch willing to do it. Now try again, Haggard. Walk off-stage, and come back and see if they can show a little respect.«

- ståendes på ett bord skäller Sammy Davis Jr ut alla högdjur på flådiga Harrah’s Club i Lake Tahoe när de visar likgiltighet inför sångaren på scen

 

Merle Haggard har genom åren förvirrat många med uttalanden som i olika frågor svängt mellan skarpsynta insikter och iögonfallande okänsligheter. Detta kan nog delvis förklara varför pop- och rockskocken som annars kan tänka sig att sluta upp kring en rebellisk man i svart eller en Pippi-flätad marijuanacowboy aldrig riktigt har hittat fram till Haggard. En annan anledning är att han heller aldrig försökt flirta med den publiken. För honom har det aldrig varit på kartan att »göra en Rick Rubin« som Johnny Cash eller sjunga med alla från Julio Iglesias till Snoop Dogg som Willie Nelson.

Det har nu inte hindrat Haggards betydelse från att sträcka sig långt utanför countrymusiken. The Byrds utgick till stor del från honom när de under Gram Parsons påverkan styrde in på countryrock. Parsons prackade också på sin nyfunne vän Keith Richards en massa Hag- skivor och Stones-gitarristen själv har medgivit att detta tydligt influerade soundet på milstolpen »Beggars Banquet«. Grateful Dead må ha utgjort sinnebilden för den typ av behårade San Francisco-bohemer som Haggard antogs förakta, ändå fortsatte de att spela hans låtar in i det sista. Creedence Clearwater Revival lyssnade noga på Bakersfield-countryns snitsigt råbarkade stil och John Fogerty tolkade Haggards »Today I Started Loving You Again« på sin första soloplatta under pseudonymen The Blue Ridge Rangers. Bob Dylan talar om honom nästan i religiösa termer och har vid upprepade tillfällen, till synes utan ironi, framfört »Okie From Muskogee« live. Vitt skilda artister som The Everly Brothers, Dean Martin, Jerry Lee Lewis, Hasil Adkins och - jo, faktiskt även efter »Okie«- ståhejet - Joan Baez var andra som regelbundet återkom till Hag-katalogen. För att inte tala om alla insjungningar av hans låtar från r’n’b- och soulhåll; Bobby Bland, Ivory Joe Hunter, Bettye Swann, Millie Jackson, Percy Sledge, Rufus Thomas, Candi Staton. Solomon Burke lär vara en lidelsefull beundrare.

Bredden i hans material och musik verifieras av att Merle Haggard 1980 blev den förste countrysångaren någonsin att pryda omslaget till den anrika jazztidskriften Downbeat.

Ändå, trots allt detta, går det inte skaka av känslan att Merle Haggard utanför countryvärlden har varit, och till viss ännu är, lite förbjuden. För oberäknelig, för svår att ringa in och därmed inte lika lätt att vare sig ikonisera eller karikera som crossoverfenomen i stil med Cash, Willie, Waylon och Dolly.

- Att Merle till skillnad från dem aldrig har blivit en popikon tror jag beror på att hans musik genom alla år har hållit sig väldigt mycket country, säger Laura Cantrell. Hans skivor är oerhört stringenta i hur de jämt byggs upp kring fioler, gitarrer, pedal steel. Han har också uppnått allt man kan som countryartist, kanske är han bara ointresserad av att jaga en »bredare« publik eller tillfällig mainstreamhit eftersom det sannolikt skulle krävas att han på vägen dit tvingas tumma på sin musikaliska integritet.

Gandulf Hennig är inne på samma spår:

- Det finns ingen annan artist som varit så benhårt konsekvent genom hela sin karriär. Merle ville helt enkelt inte spela med i hela branschspelet, vilket han nog heller aldrig har gjort. I min film berättar Dwight Yoakam en talande historia om hur [inflytelserike TV-producenten, med mera] Dick Clark en gång bad Merle: »Snälla, gör en poplåt eller spela in en film - du skulle utan tvekan bli en superstjärna.« Svaret blev: »Nej, det är inte sådant jag sysslar med.«

- Merle Haggard är kompromisslös medan exempelvis Dolly Parton jämt har varit beredd att anpassa sig, säger Dana Jennings. Han hämtar också sin inspiration från en mörkare mental plats. Cash må ha kallats »the Man in Black«, men i så fall är Hag utan tvekan »the Soul in Black«.

Från sin hörna skrockar Merle Haggard lugnt åt alla olika teorier om varför en så pass prisad stilist som han själv aldrig riktigt har slagit utanför countrysfären.

- Det beror ju faktiskt på hur man ser på saken. Vem eller vad säger att inte hälften av min publik lyssnar på rock’n’roll? Hur kan någon veta att de inte gör det? Om man lyssnar på min musik och mycket av det som Elvis spelade in måste man anstränga sig för att höra någon avgörande skillnad. Innan jag ens hade hört Elvis spelade jag som ung rock’n’roll på min gitarr. Och så länge jag kan minnas har min gitarrstil påmint om Chuck Berry och George Benson, låtit som en blandning av rock’n’roll, country och jazz.

- Om man sitter där med ett bra riff säger man inte till sina musiker »ska vi spela lite rock’n’roll nu?« [skratt] Man bara spelar.

 

Under andra halvan av femtiotalet drogs Merle Haggard allt djupare in i kriminalitet. Upprepade frihetsberövelser förde med sig att han lärde känna fler och fler likasinnade, och väl utsläppt ville få andra än brottsligt benägna umgås med honom. Merle var fast i en ond cirkel som bland annat förde med sig att när han som tjugoåring blev pappa för första gången, till en dotter, satt han på kåken.

Lågvattenmärket kom då han i december 1957 duktigt på lyset försökte göra inbrott på en restaurang med hustrun och lilla flickebarnet väntandes i bilen utanför. Kruxet var bara att stället alltjämt höll öppet och ägarna, som han var bekant med, kunde med lätthet identifiera drummeln som kom inbrakandes genom bakdörren med en kofot i näven...

Eftersom detta haveri följde på en lång rad förseelser blev straffet hårt: fem år (inte femton som vissa uppgifter gör gällande) på San Quentin, dit man huvudsakligen skickade tunga återfallsförbrytare. Trots att de tre år han fick sitta av var fyllda med skräck, tvivel och kval betydde de också en vändpunkt för honom.

Framför allt spelade två vitt skilda händelser in när han så sakteliga kom till insikt om att det kanske var dags att lägga det här livet bakom sig.

Den ena var när Johnny Cash den 1 januari 1958 på San Quentin gav sin karriärs allra första fängelsekonsert (ej att förväxla med 1969-spelningen som resulterade i en berömd liveplatta). Hag var vid tidpunkten inget större fan men kunde i likhet med de andra internerna inte undgå att sporras av Sun Records-sångarens attityd. Där kom han tuggummituggandes, med flottigt hår, ett allmänt undernärt utseende och ett åskmoln av arrogans omkring sig. Inget försämrades av att han gav fängelsevakterna fingret. Ett par strippor ingick i paketshowen och det säger möjligen något om kraften i Cashs uppenbarelse att det ändå var han som gick hem bäst bland fångarna. Många år senare drog sig Hag till minnes: »Han lyckades med det omöjliga; fick alla att glömma var vi befann oss.«

Sedermera blev Haggard och Cash goda vänner, allra mest så på gamla dagar. Och det var på Johnny Cashs TV-show som Merle Haggard 1969 »kom ut« som kåkfarare. Vid det laget var han en firad countrystjärna som för varje år och skiva i sina texter blivit lite mer frispråkig om sitt förflutna, utan att för den skull prata om det öppet. Men med låtar som »Life in Prison«, »Branded Man«, »Sing Me Back Home« och »Mama Tried« och en tilltagande ryktesspridning var det enligt Cash bara en tidsfråga innan media skulle sätta tänderna i kamratens historia. Han uppmanade honom därför att själv ta kontroll över situationen och vilket bättre ställe att göra det på än i lite skämtsam form hos en nära kollega. Haggard följde rådet och... hans popularitet bara fortsatte att stiga.

- Arbetarklassen har alltid haft lätt för att ge ex-brottslingar som vill börja leva ett hederligt liv en andra chans, säger Dana Jennings. De vet själva vilken tunn linje det är mellan tur och otur, ett litet felsteg och allt kan förändras. Och oavsett vilket har uppriktigheten och skönheten i Merle Haggards musik för längesen sett till att förlåta honom för gamla synder. [1972 blev Hag officiellt benådad av Kaliforniens dåvarande guvernör Ronald Reagan.]

- Även om vi själva inte har gått igenom samma sak kan nog de flesta av oss förstå umbärandena av någon som, för att låna en textrad av honom, »fyllde tjugoett i finkan« och som önskar att han hade besparat sin mamma en massa oro, säger Peter La Chapelle.

- I min dokumentär säger Robert Duvall att man inte nödvändigtvis måste genomlida en massa smärta för att åstadkomma stor konst, men att Merle gjorde det, säger Gandulf Hennig. Merle är väldigt skicklig på att sätta ord på känslor som de flesta av hans lyssnare känner igen men själva aldrig skulle kunna uttrycka med samma poetiska finess.

Ännu viktigare än Johnny Cash-besöket, fast mindre exalterande, var de sju dygn som Merle Haggard tillbringade i isoleringscell på San Quentin. Dit skickades han efter att på sin avdelning ha dragit i gång ett litet mikrobryggeri för ölframställning och på kuppen själv blivit lite på pickalurven. Ingredienserna - apelsiner, äpplen, jäst och socker - plockade han från fängelsekorridorens kök. Hur lustigt detta än må låta blev veckan i isoleringen klart mer olustig. Haggard har beskrivit det som »ett besök i helvetet«, ett ställe där dödsdömda vädrar ut sin ångest och där röster, både verkliga och mer inbillade, formligen kryper ut ur de kala väggarna. En gång för alla bestämde Hag att han aldrig mer skulle försätta sig i situationer som kunde leda honom dit igen.

Som cellgranne hade Hag den i medierna massivt uppmärksammade Caryl Chessman som påstods vara den så kallade »Röda Lyktan«, en beryktad rånare och våldtäktsman. I väntan på att dödsstraffet som han mot sitt nekande hade dömts till skulle verkställas skrev Chessman ett flertal böcker, bland annat storsäljaren »Dödscell 2455«. Samtalen med honom och minnet av kvällen för hans avrättning, där fångarna kunde höra hur dödsstraffmotståndare utanför fängelset sjöng psalmer, är en av flera upplevelser som senare låg till grund för »Sing Me Back Home«, en av Haggards starkaste och mest långlivade kompositioner.

 

Hymnlika »Sing Me Back Home« var en av de Merle Haggard-låtar som countryrockpionjären Gram Parsons spelade in. Han som hade varit en pådrivande kraft i The International Submarine Band, The Byrds och The Flying Burrito Brothers började 1972 att planera för sitt första soloalbum. Gram Parsons åkte då hem till sin store idol för att fråga om han kunde agera producent. Inte bara att han dyrkade Haggards låtar, patos och persona; Parsons ville även komma underfund med hur Bakersfield-barden fick sina skivor att låta så obegripligt bra trots att han hann ge ut fyra album under den tid det tog för ett genomsnittligt rockband att hitta rätt sorts strängar till sina gitarrer (eller fel sorts strängar till sina näsborrar). Allt detta dessutom samtidigt som Haggards hyperintensiva turnéaktivitet skulle få vilken zonkad musikhippie som helst att nyktra till, klippa håret och återgå till pappas firma.

Till skillnad från vad somliga rapporter har gjort gällande kom Parsons och Haggard väl överens. De pratade gemensam favoritmusik, drack sig mysigt runda om fötterna och lekte med Haggards modelljärnväg. Framför allt enades de om att inleda ett samarbete. Till Parsons bottenlösa besvikelse kom detta aldrig att bli verklighet eftersom countrystjärnan tampades med både äktenskapliga brydsamheter och tidsnöd. Man ska komma ihåg att Hag vid tidpunkten var glödhet. Av de sjutton singlar han gav ut mellan 1971 och 1975 gick fjorton in på countrylistans förstaplats. Det var egentligen här under sjuttiotalets första hälft som han var som störst, allra mest i countrymusikens mittpunkt. Det var också här, på album som »Hag« och »Someday We’ll Look Back«, han såg till att ytterligare förfina sin redan sofistikerade variant av honkytonk till något som egentligen överlappade närapå alla genrer.

I stället fick Parsons kalla in Haggards mångårige tekniker Hugh Davies för att ombesörja det vi i dag känner som »GP«, skivan som på allvar introducerade den änglalika rösten Emmylou Harris för världen. Vidare anlitade Gram flera musiker - James Burton, Glen D. Hardin, Ron Tutt - som innan de kom att utgöra stommen i Elvis Vegas-band hade bistått vid Haggards mest smakfulla inspelningar. 1973 avled Parsons efter att ha tagit en vådlig blandning av morfin och alkohol.

Egentligen är det bara Hag när har konfronterats med påståenden om att den nio år yngre beundraren skulle ha varit »för vild« för honom som han sett sig nödgad att häva ur sig okänsligheter i stil med att Parsons var »a pussy«. Jämfört med det råbarkade klientel Hag en gång i tiden hade spenderat inlåst tid med bör i och för sig heller inte en knarkande rikemansunge ha utgjort en vidare övermäktig utmaning.

Men, man missar ogärna möjligheten att fråga Hag vad han egentligen tyckte om sin tillfällige gäst.

- Historien talar ju för sig själv, Gram Parsons låtar lever vidare än i dag. Hans idéer kom mer från ett rock’n’rollhåll, faktum är att jag fick känslan att han ansåg mig vara en rock’n’roller också. I alla fall gillade han mitt sätt att tänka så pass mycket att han föreslog att jag skulle producera honom.

Varför blev det aldrig av?

   - Som jag minns det tog vi egentligen aldrig något beslut, det var ingen som sa »nej«. Jag hade fullt upp med annat, tiden bara rann i väg och sedan... dog han. Han fick ett så kort liv och fick aldrig riktigt chansen att göra det han hade tänkt sig. Om han hade levt vidare är jag säker på att vi skulle ha gjort något tillsammans.

 

Även om Merle Haggard på sjuttio- och åttiotalet drog in mångmiljonbelopp varje år kostade det en slant att ligga på topp, använda så många förstklassiga musiker, ha ett nästan oöverskådligt stort entourage på lönelistan och betala underhåll till den växande skaran ex-fruar. Inget förbättrades av att sångaren, som fram till dess aldrig ramlat ner i samma excesser som rumlarbrodern George Jones, efter skilsmässan från sångerskan och tredje hustrun Leona Williams tappade kontrollen hagjones.pngöver leverne och finanser.

Som ungkarl på en husbåt vid Lake Shasta dånade Haggard in i en dimma av kokain, alkohol, spelmissbruk och dam efter dam. Någonstans där i röran hann han både gifta och skilja sig ännu en gång, han mindes knappt med vem. Karriären undgick länge att följa med ner i detta destruktivitetens dike, under tiden skrev han bland annat den outsägligt sorgsna balladen »Kern River«. Men när hitsen ebbade ut mot slutet av det vilda åttiotalet närmade sig hans ekonomi ett bankrutt tillstånd.

Det var i denna veva som Theresa, hans femte och nuvarande hustru, gjorde entré i hans liv. I »How Did You Find Me Here?«, en av den nya skivans höjdpunkter, sjunger han om hur hon förändrade allt.

- Där låg jag fullkomligt utslagen nere på båtens däck, som i botten av ett hål, säger Merle Haggard. När jag öppnade ögonen och såg upp mot kanten - då tittade Theresas ansikte fram.

Att hon kommit till marinan i sällskap med pojkvännen Clint Strong, som dessutom var Haggards dåvarande gitarrist, hindrade inte Hag från att börja uppvakta henne. Han är inte direkt stolt över tilltaget men försvarar det med att han ansåg att hon behandlades illa och, dessutom - hon var ju hans öde.

- Gud förde oss samman. Innan hon och jag träffades saknade jag all form av framtidstro. Nu har vi varit tillsammans i tjugofyra år.

Relationen förde med sig en sundare livsföring som påskyndades av att Hag som femtioplussare åter blev småbarnspappa, två gånger om. Nu sjuttonårige sonen Ben spelar i dag gitarr i The Strangers och följer med sin alltjämt hårt turnerande pappa på vägarna. Inte alltid utan bekymmer.

- På ställen där det serveras alkohol händer det att vi måste ansöka om ett specialtillstånd för att få ta med honom in, säger Haggard. Det kan bli lite krångel ibland, även om de flesta är kloka nog att låta honom spela. Några ställen har varit extra svåra att tampas med, men regler är till för att brytas! [skratt] I Edmonton i Kanada vägrade de att låta Ben spela. Då satte vi upp kameror på scen och drog kablar ut till bussen, så att han på en skärm kunde följa oss och spela sina partier därifrån...

 

2005 genomförde Bob Dylan och Merle Haggard en uppmärksammad gemensam turné vars åskådarled utvecklades till rena Walk of Fame-paraden - i publiken siktades alla från Jack Nicholson och Jessica Lange till Paul Newman och Ringo Starr. Det många ansåg vara ett lite omaka turnépar fann Haggard själv som tämligen självklart, både han och Dylan är ju tydligt påverkade av Jimmie Rodgers och Woody Guthrie - bara det att de tagit dessa influenser åt vitt skilda håll.

   - Jag kan inte direkt säga att vi är polare, men vi har stor respekt för varandra. Dylans trummis George Receli, som är en genuin karaktär, har spelat med mig ibland och är med på min nya skiva.

Vad gillar du mest med Bob Dylan?

   - Hela mystiken som omger honom. Han är också väldigt blyg. Träffar man honom kan man tro att han ständigt går och jobbar på en låt, han sänder ut sådana signaler att man ogärna vill störa honom. För några år sedan var vi båda med på en stor TV-show för Willie Nelson i Los Angeles. Trots att massor av kändisar - Jerry Lee, Keith Richards, Willie - minglade runt vågade ingen gå fram till Dylan, som satt för sig själv och kurade under en t-shirt eller vad det var. I stället cirkulerade alla runt honom. Det såg väldigt roligt ut, det var som om alla tänkte: »Han kanske sitter där och skriver en framtida standard.« Vilket han antagligen gjorde!

 

Förutom Dylan lyssnar Haggard just nu gärna på Cole Porter, Bing Crosby, Louis Armstrong, vännen Kris Kristofferson och Elvis Presley, en annan hjälte som han en gång i tiden förärade med en hyllningsplatta.

   - Han är kungen av rock’n’roll, det säger väl allt. Det är ett faktum i ditt land och det är ett faktum i mitt. Det är som jag sjunger, har man en gång sett de bästa och sedan tittar på vad som kommer efter - då är det ändå viss skillnad.

Elvis genombrott slog undan benen, åtminstone i några år, på den tidens countrysångare. Till och med George Jones försökte sig på rock’n’roll.

   - Jo, men det var en stor förändring som många var oförmögna att förstå vidden av. Inte heller Elvis själv begrep vad han egentligen ställt till med.

Ni träffades väl också en gång, hur gick det till?

   - James Burton och Glen D. Hardin, som jobbade med mig i studion under några års tid, spelade även med Elvis. När de uppträdde med honom på The International i Las Vegas - det här bör ha varit 1969 eller 1970 eller 1971 - bjöd de över mig. Själv spelade jag sedan några veckor tillbaka jag på ett annat ställe i stan. I alla fall gick jag dit, de presenterade mig till och med för publiken. Efteråt tog de med mig backstage. Förutom Elvis var även hans fru där, Priscilla. Jag fick snabbt känslan att de inte kom särskilt bra överens den kvällen, stämningen var allt annat än god... Så jag såg till att smyga därifrån så fort jag kunde. [skratt]

Vet du vad Elvis tyckte om din musik?

   - Han lär ha varit ett enormt fan. James Burton har berättat för mig att Elvis under en period lyssnade på »Sing Me Back Home« en hel månad i sträck! Det var allt han lyssnade på. Tydligen ska han ha jämfört mig med Mozart. Så, ja, man får väl säga att han var ett fan. Det kan väl inte bli mycket bättre än så?

Men, föga överraskande, de artister Merle Haggard än i dag oftast återkommer till stavas Jimmie Rodgers, Bob Wills, Hank Williams och Lefty Frizzell.

- Så långt tillbaka som jag kan minnas har jag haft dem i mina tankar, de har alltid funnits där, säger han. Förhoppningsvis hörs allt som jag har lärt mig av dem i det som jag själv gör. Jag lyssnar fortfarande mycket på dem och kommer att älska den musiken så länge som jag är kvar här på jorden. ■

 

 

Album för album

 

Skivgenomgången är baserad på officiella utgåvor. Ytterligare ett gäng liveplattor av varierande legitimitet och kvalitet finns på marknaden. Under Merle Haggards svajiga år på nittiotalet kom också en rad suspekta utgåvor med nya studioinspelningar av hitsen, samtliga helt onödiga förutom att de gav upphovsmannen påfyllning av likvida medel. Dessa skippar vi här.

 

hagomslag.png 

 

 

Strangers

Capitol, 1965

7

Starkt låtmaterial, men Hag har kanske ännu inte hittat sin egen stil som sångare och bandet har inte fallit på plats.

 

Just Between the Two of Us [med Bonnie Owens]

Capitol, 1966

7

Duettskiva med dåvarande hustrun som liknar de flesta av den här countryerans man och kvinna-samarbeten. Saknar helt Hag-kompositioner.

 

Swinging Doors and The Bottle Let Me Down

Capitol, 1966

8

Toppmusiker som James Burton, Glen Campbell och Glen D. Hardin plockas in för att ge redan skarpa The Strangers extra spetskompetens. Det utmynnar i en bardiskfilosofisk honkytonk som skär rakt in i märgen på lyssnaren.

 

I’m a Lonesome Fugitive

Capitol, 1967

9

Både här...

 

Branded Man

Capitol, 1967

9

... och här hämtas materialet till stor del från samma overkligt inspirerade sommaren 1966-sessions som gav upphov till »Swinging Doors«-plattan. Merles alltmer personliga baryton omges av skarpa »chicken pickin’«-gitarrer, vinande pedel steel och Bonnie Owens lidelsefulla »high lonesome«-harmonier.

 

Sing Me Back Home

Capitol, 1968

10

Med en fylligare och mer ombonad ljudbild förfinar den allt vad föregångarna indikerat. Det gripande titelspåret kan mycket väl vara låtskrivarens största stund.

 

The Legend of Bonnie and Clyde

Capitol, 1968

8

Dess omslag och titelspår tar Haggards utanför lagen-vurm till nya nivåer. Ömma balladen »Today I Started Loving You Again« är den mest tolkade låten i Hag-katalogen - runt femhundra versioner lär existera.

 

Mama Tried

Capitol, 1968

10

Att Hag vågar bli alltmer öppenhjärtig om sin mindre fläckfria bakgrund för också med sig ett växande musikaliskt patos. Förutom titelspåret imponerar han denna gång mest i sådant han plockar från externt håll. »In the Good Old Days (When Times Were Bad)« hann han rentav spela in innan låtskrivaren - Dolly Parton - själv gjorde det.

 

Pride in What I am

Capitol, 1969

10

»Things I learned in the hobo jungle/were things they never taught me in a class room«. I titelspåret blir självmytologiserandet stor konst. Och texten till »I Can’t Hold Myself in Line« - senare inspelad av såväl Supersuckers som Hederos & Hellberg - gör alla psykoanalyser över honom överflödiga.

 

Same Train, A Different Time

Capitol, 1969

9

Det var när Jimmie Rodgers satte influenser från svart blues till en vit folkballadtradition som countrymusiken blev det den blev. Där blueselementet i många avseenden sedan kom att förminskas i topplistecountryn har Hag i alla år fortsatt verka i det gränsland som även gav näring åt rock’n’roll. Lika stor stjärna som sångaren på denna ambitiösa, välljudande dubbel-LP med Rodgers-material är James Burtons dobro.

 

A Portrait of Merle Haggard

Capitol, 1969

9

»Workin’ Man Blues«, »Silver Wings«, »Hungry Eyes«, »Every Fool Has a Rainbow«; det är svårt att begära mycket mer av en låtskrivare.

 

Okie From Muskogee

Capitol, 1969

8

Liveplatta som följde på braksuccén till singel med samma namn. Det låter fantastiskt, även om det begränsade formatet onekligen ger en känsla av snuttifiering. »White Line Fever«, som faktiskt The Fall många år senare gav sig på, gör här sin debut.

 

The Fightin’ Side of Me

Capitol, 1970

7

När även uppföljarsingeln till »Okie« gick och blev en brottarhit hann man inte spela in något studioalbum utan mättade publikens hunger med ett till scendokument. Har sina stunder men är lite mer umbärligt än föregångaren.

 

A Tribute to the Best Damn Fiddler in the World (Or My Salute to Bob Wills)

Capitol, 1970

8

En slags fortsättning på »Same Train, A Different Time«, Bob Wills började göra sig ett namn ungefär samtidigt som Jimmie Rodgers-eran gick mot sitt slut. Skivan, som bidrog till att ge western swing-musiken en renässans, är utsökt men känns mer tidsbunden än Rodgers-albumet där stora delar av materialet närmast framstår som Haggards egna låtar.

 

Hag

Capitol, 1971

9

Inte längre i behov av att redogöra för sitt eget stormiga förflutna och...

 

Someday We’ll Look Back

Capitol, 1971

10

... trött på bilden av honom som reaktionär stöt blir tonen varmare och mer intim.

 

The Land of Many Churches

Capitol, 1971

8

När countryartister uppnår viss status får de spela in religiösa skivor. Hag tar, så klart, tillfället i akt och langar fram en dubbel inspelad live i fyra olika kyrkor. Precis som hans andra musikarkeologiska utgrävningar görs allt med nästan humoristiskt stort allvar och noggrannhet men också flera exceptionellt innerliga sånginsatser.

 

Let Me Tell You About a Song

Capitol, 1972

8

Av någon anledning inleder Hag varje låt med en lång monolog om dess betydelse eller uppkomst. Stundom intressant men är ändå lite i vägen. Det är synd, för materialet - »Irma Jackson«, »Turning Off a Memory«, »They’re Tearin’ the Labor Camps Down«, etc - hör till hans starkaste.

 

It’s Not Love (But It’s Not Bad)

Capitol, 1972

7

En viss känsla av att saker går på rutin börjar infinna sig.

 

I Love Dixie Blues (So I Recorded Live in New Orleans)

Capitol, 1973

7

Genom Bob Wills upptäckte Hag joddlaren och Jimmie Rodgers- föregångaren Emmett Miller och fick därifrån idén till ännu ett musikhistoriskt projekt. Det som från början var tänkt att bli en studioinspelad hyllning till dixiejazz och blues iscensattes i stället inför publik på plats i New Orleans. Tyvärr fullföljs inte temat, mer än hälften av skivan är vanligt framförda Hag-låtar där en tredje liveversion av »Okie« känns skapligt onödig.

 

A Christmas Present (Something Old, Something New)

Capitol, 1973

7

Första och bästa julplattan - inspelad under guldåren på Capitol. Sött och klibbigt, men är det jul så är det. Ett stilbrott utgörs av den mer beska arbetarklasshymnen »If We Make It Through December«, en av mannens finaste singlar och största hits. Den tog sig rentav högt upp på Billboards poplista och fick året därpå ge namn till nästa vanliga Hag-LP.

 

If We Make It Through December

Capitol, 1974

8

Även om man vid det här laget vet vad man kan vänta sig av ett Hag-album kan man omöjligen bortse från den höga klass - sång, låtar, produktion, musikaliska prestationer - som genomsyrar minsta lilla detalj. Förutom titelspåret är även »Love and Honor« ett mästerverk.

 

Merle Haggard Presents His 30th Album

Capitol, 1974

8

Tråkig titel och måttligt inspirerat omslag lurar en till att tro att vi här har att göra med en slentrianinsats, när albumet i själva verket är proppfullt av tunga pjäser som den nedtonade relationsskildringen »Holding Things Together« och stenhårt rumlande »Honky Tonk Night Time Man«.

 

Keep Movin’ On

Capitol, 1975

7

Hans truckeranthem »Movin’ On« känns lite felplacerat på en skiva där sångaren är på sitt mest romantiskt svärmande humör, allra mest så i »Always Wanting You« - en oblyg kärleksförklaring till Dolly Parton, som Hag hade gått och kärat ner sig i totalt.

 

It’s All in the Movies

Capitol, 1976

6

Grym version av Dolly Partons »The Seeker«, ändå är det svårt att skaka av sig känslan att det inte ligger någon större ansträngning bakom de tre–fyra sista Capitol-plattorna.

 

My Love Affair With Trains

Capitol, 1976

6

Det finns förstås något väldigt älskvärt i att mellan låtarna höra Hag pedagogiskt prata om järnvägens betydelse och sin ungdoms tåglufferi över autentiskt rälsskrammel. Men materialet, helt och hållet hämtat från andra pennor, är sällan lika oförglömligt.

 

The Roots of My Raising

Capitol, 1976

6

Även om inget är dåligt får man lätt intrycket att Hag håller på sina bästa kort till nästa skivbolagshemvist MCA.

 

Ramblin’ Fever

MCA, 1977

6

Titelspåret pumpar på med väldig pondus, till stora delar uteblir annars den nytändning man kanske hade väntat av bolagsbytet.

 

A Working Man Can’t Get Nowhere Today

Capitol, 1977

8

En första arkivrensning från Capitol sedan deras mångårige guldgosse lämnat dem. Faktiskt klart bättre än hans sista »riktiga« skivor på bolaget.

 

My Farewell to Elvis

MCA, 1977

4

Lite rörande i all sin uppriktighet, men det uppstår ingen större magi när Hag gör ganska bokstavstrogna versioner av sina Elvis-favoriter.

 

I’m Always on a Mountain When I Fall

MCA, 1978

5

Undantar man Elvis-skivan är detta hans såsigaste sjuttiotalsinspelning. I bekvämaste laget.

 

The Way It Was in ’51

Capitol, 1978

7

En till kvalitativ arkivrensning från Capitol, denna baserad på låtar om eller av Hank Williams och Lefty Frizzell.

 

Serving 190 Proof

MCA, 1979

8

Första helgjutna insatsen på MCA. Skivan, som är en av hans personliga favoriter ur den egna diskografin, är nog den som bäst förkroppsligar Hag på väg in i medelåldern. Jämfört med de närmaste föregångarna låter han mindre tillfreds, tvivel har börjat gro i honom och ut kommer förnämligheter som den djupgående stilstudien »Footlights«.

 

The Way I am

MCA, 1980

7

Sonny Throckmortons titelspår, härom året tolkat av den omåttlige Hag-fanatikern Will Oldham, är fullkomligt bedårande. Annars kanske inte skivan har samma »tyngd« som »Serving 190 Proof« eller »Back to the Barrooms«.

 

Back to the Barrooms

MCA, 1980

8

Att äktenskapet med Leona Williams inte flyter på smärtfritt framgår av låttitlarna: »Misery and Gin«, »I Don’t Want to Sober Up Tonight«, »I Think I’ll Just Stay Here and Drink«, »Back to the Barrooms Again«... Här finns också en av hans bästa storytellerlåtar, »Leonard«, om vännen Tommy Collins omtumlande liv.

 

Rainbow Stew Live at Anaheim Stadium

MCA, 1981

8

Livealbum där Hag och The Strangers förstärks av flera The Texas Playboys-veteraner. Intressanta arrangemang tar många välbekanta låtar i en ny riktning.

 

Songs for the Mama That Tried

MCA, 1981

6

Tio år efter den första gospelskivan kommer här en andra med några av mamma Flossies favorithymner. Med undantag för »Why Me« och »One Day at a Time«, båda av Kris Kristofferson, lyfter det aldrig - nästan allt känns respektfullt i överkant.

 

Big City

Epic, 1981

8

MCA-åren var knappast en flopp vare sig kommersiellt eller konstnärligt, ändå gav bolagsbytet till Epic sångaren ett - låt vara kortvarigt - lyft. Början av åttiotalet är väldigt lukrativt för mannen som här låter klassisk Hag utan att för den skull gå i otakt med tiden.

 

A Taste of Yesterday’s Wine [med George Jones]

Epic, 1982

6

George Jones befinner sig på slutvarvet av countryhistoriens längsta fest, själv är Hag på väg in i en egen utdragen lost weekend. Ostyrigheten slår igenom men för det mesta på rätt sida av det roliga.

 

Going Where the Lonely Go

Epic, 1982

8

Tillkommen vid samma session som gav »Big City«. Känns ingalunda som överblivet material, Hag och bandet är i praktslag. Mörk och bluesig honkytonk, stram men ändå karaktäristiskt laidback. »You Take Me for Granted« är Leona Williams föga rosenskimrande vittnesmål om livet som Hag-hustru. Strongt att han sedan sjunger den.

 

Goin’ Home for Christmas

Epic, 1982

5

Andra julalbumet. Till stor del samma material som på 1973 års Capitol-platta, men i svagare nyinspelningar. Med undantag för den strålande sånginsatsen i »Lonely Night« och den Django Reinhardt-influerade tagningen av »White Christmas« måste viss muzakvarning utfärdas.

 

Pancho & Lefty [med Willie Nelson]

Epic, 1983

7

»We’re going to make lemonade out of horseshit«, lär Willie ha yttrat inför inspelningen. Hitversionen av Townes Van Zandts titelspår gör skivan till en braksuccé. Såväl Hag som Willie är mitt inne i ett kraftfullt framgångsstim och de vid tidpunkten hårdrumlande herrarna låter trygga i varandras sällskap. Stör gör bara Chips Momans psykotiskt kliniska produktion och det faktum att man på en tidig utgåva kallade »Pancho« för »Poncho«.

 

Heart to Heart [med Leona Williams]

Mercury, 1983

3

Långt ifrån omistlig duettskiva med hon som snart skulle bli hans tredje ex-fru. Bear Family återutgav den under titeln »Old Loves Never Die« där även Leona Williams soloinspelningar inkluderades.

 

That’s the Way Love Goes

Epic, 1983

7

Titelspåret - en tolkning av en sjuttiotalssingel med Lefty Frizzell - ger Hag en Grammy. Men det som får skivan att höja sig över mängden är två mäktiga livsbetraktelser, »What am I Gonna Do (With the Rest of My Life)« och »I Think I’ll Stay«. Den sortens inåtblickande grubblerier borde han ha ägnat mer av åttio- och nittiotalet åt.

 

The Epic Collection (Recorded Live)

Epic 1983

7

Ingen Epic-samling, som titeln tycks indikera. Faktum är att denna liveskiva inte rymmer ett enda Epic-relaterat spår.

 

It’s All in the Game

Epic, 1984

6

Med tre singelettor ett av Haggards stora åttiotalsalbum. »A Place to Fall Apart« hör till hans definitiva separationsserenader, annars gränsar en hel del här till att bli sliskigt i överkant. Freddy Powers stämningsfulla »Little Hotel Room« kommer bättre till sin rätt i den version som Hag spelade in med Ray Charles samma år.

 

Kern River

Epic, 1985

7

Titelspåret! Episkt, vackert, tragiskt; perfekt avvägt in i minsta detalj. Skivan i övrigt prioriterar romantik och sentimentalitet fore bildstarka noveller. Rart men inte direkt odödligt. Louis Armstrong-bekanta »Big Butter and Egg Man« sticker ut.

 

Amber Waves of Grain

Epic, 1985

7

Så ledig, så avslappnad, han leker med sin frasering och sin konst utan att tramsa till det. Men ingen behöver ännu en liveversion av »Okie From Muskogee« och titelspåret är bara för mycket av Reagan-protektionistisk populism. New West-släppta »Live From Austin Tx ’85« är ett starkare scendokument från den här tiden.

 

Out Among the Stars

Epic, 1986

3

Övertygande titelspår men i övrigt oengagerat, han är fast i en mall och ur fas med tiden. Randy Travis och George Strait är här i mitten av åttiotalet bättre på att låta som den genuine Hag än Hag själv.

 

A Friend in California

Epic, 1986

6

Om han på scen är fantastisk i mitten av åttiotalet saknar han i studion en riktig vilja och tydlig vision.

 

Chill Factor

Epic, 1987

6

Innehåller Hags senaste singeletta på countrylistan, »Twinkle Twinkle Lucky Star«. Tämligen bluesig men väl steril skiva fylld av medelålderskris och lätt desorienterade, talande titlar som »Man From Another Time«.

 

Seashores of Old Mexico [med Willie Nelson]

Epic, 1987

6

Ett försök att återupprepa »Pancho and Lefty«-bravaden. Sämre försäljning men bortsett från en åttiotalistisk otymplighet är allt ganska trivsamt. Här finns en duettversion av Blaze Foleys sublima »If I Could Only Fly« som Hag senare kom att göra i känsligare tappning på 2000 års »återkomst«.

 

5:01 Blues

Epic, 1989

3

Att omslaget är gräsligt och produktionen en imitation av ett träben må gå att tänka bort, värre är att man hör en man i våldsamt behov av stimulans och en ny miljö. Jazziga halvhiten »Better Love Next Time« förtjänar i alla fall att bli en långlivad evergreen.

 

Blue Jungle

Curb, 1990

5

Ojämnt album som fick mest uppmärksamhet för debattinlägget »Me and Crippled Soldiers«. Bäst här är tolkningen av Jimmie Rodgers »Never No Mo’ Blues«. Det här var början på de mörka år då Curb av oklara skäl gav sjutton i sin nysajnade legendar. Kanske för att hans egen prestationsförmåga sviktade.

 

1994

Curb, 1994

4

Stiff produktion och förutsägbara textteman. Undantar man »In My Next Life« ligger Hag bra nära att göra en omedveten parodi på nidbilden av sig själv. Skivbolaget svarar med en oinspirerad skivtitel och ett ännu mer bedrövligt omslag.

 

1996

Curb, 1996

6

Viss uppryckning. Den bästa skivan på Curb, toppad av dess Iris DeMent-tolkning »No Time to Cry«. Skivbolaget fortsätter att göra allt för att ingen ska bry sig.

 

Live at Billy Bob’s Texas: Motorcycle Cowboy

Salsoul, 1999

6

Grymt band med tretton musiker, däribland fiolmaestron Johnny Gimble och ex-hustrun Bonnie Owens på kör. I snajdigt blåsarrangemang låter »Workin’ Man Blues« nästan som Fats Domino. Dock en aningen ospännande greatest hits-spelning. Helhetsintrycket dras ner av trist trumljud, Hags röst har också låtit bättre.

 

If I Could Only Fly

Anti, 2000

9

Hag reser sig på nio och blir åter relevant som skivartist. Reflekterande och lågmälda sånger om familjeliv, åldrande och gamla laster som aldrig slutar att hemsöka honom.

 

Cabin in the Hills

Two Old Friends [med Albert E. Brumley Jr]

Compendia, 2001

5

5

Syskonskivor på religiöst tema, varav den ena är inspelad ihop med sonen till den ryktbare gospelkompositören Albert E. Brumley som bland annat skrev »I’ll Fly Away«. Bitvis vackert men presenterat i en ospännande ljudbild som får det att låta onödigt... mossigt.

 

Roots

Anti, 2001

7

Kärleksfull men nästan väl självklar hyllning till Hank Williams, Hank Thompson och, framför allt, Lefty Frizzell.

 

The Peer Sessions

Audium, 2002

8

Hos förlaget Peer Music Group vilar en stor del av countrymusikens vagga. Frågan är om Hag någonsin låtit så avspänt tillfreds som han gör i dessa ömsinta tolkningar på Peer-relaterat material av bland annat Jimmie Rodgers och Floyd Tillman.

 

Haggard Like Never Before

Hag, 2002

7

Rätt inspirerad och uppsluppen samling låtar där Willie Nelson-duetten i Woody Guthries »Philadelphia Lawyer« (här omdöpt till »Reno Blues«) är en sann hjärtevärmare.

 

Unforgettable

Capitol, 2004

7

Likt Willie på »Stardust« tar han sig här an »the classic American songbook«. Hag gör det med stor dignitet, om än få överraskningar.

 

I Wish I Was Santa Claus

Smith, 2004

5

En tredje julskiva med nästan exakt samma jullåtar som på föregångarna. Låter lite trött, även om själva inramningen är stiligare än på 1983 års Epic-platta.

 

Live at Billy Bob’s Texas: Ol’ Country Singer

Smith, 2004

6

Bättre ljud och vitalare låtlista än på den första Billy Bob’s-inspelningen, även om Hags röst har sett bättre dagar.

 

Chicago Wind

Capitol, 2005

7

Med en muskulös produktion gör Hag en onödig ansträngning att ställa sig in hos Nashville av i dag. Men låtarna - däribland Willie Nelsons »It Always Will Be« och Roger Millers »Leavin’s Not the Only Way to Go« - är inte fy skam.

 

Kickin’ Out the Footlights... Again [med George Jones]

Bandit, 2006

6

Egentligen gör gubbarna bara fyra låtar ihop, i övrigt sjunger de varandras material. Stundom småkul, ett par laddade stunder.

 

Live From Austin Tx ’85

New West, 2006

9

Förstklassig konsertupptagning (finns även på separat DVD). Ett tiohövdat och blåsförstärkt Strangers tar begrepp som »intrimmat«, »avslappnat« och »ekonomiskt« till nya nivåer. Versionen av »What am I Gonna Do (With the Rest of My Life)« och dess gitarrsolo av Hag definierar vit mans soul.

 

Last of the Breed [med Willie Nelson & Ray Price]

Lost Highway, 2007

7

Veterantrio på en matig dubbel. Sällan odödligt, men värdigt och vackert i all sin villkorslösa traditionalism.

 

The Bluegrass Sessions

McCoury, 2007

7

Mer akustisk bluescountry än regelrätt bluegrass. »What Happened?« är ett stolpskott till debattinlägg. I övrigt en rar skiva, toppad av balladen »Learning to Live With Myself« som också blir titeln på Gandulf Hennigs kommande Hag-dokumentär.

 

Live From Austin Tx ’78

New West, 2008

9

Även denna tidigare »Live From Austin«-inspelning, som kommer ihop med en DVD, är synnerligen köpvärd. En innerlig »Sing Me Back Home« leker man inte med och när en andäktig »Long Black Limousine« övergår i gospeln »Precious Memories« är det klokt att ha en näsduk redo.

 

Live From The Last of the Breed Tour [med Willie Nelson & Ray Price]

Ambassador/Image, 2009

6

Legendartrojkans gemensamma vända på vägarna resulterade i en väl hitbetonad turnésouvenir. I bäst skick här är faktiskt Ray Price, åldermannen i sällskapet.

 

I am What I am

Vanguard, 2010

8

Merle Haggards snabbast säljande skiva på tjugofem år är en avslappnad och harmonisk historia, ibland nästan så tillbakalutad att man missar vilka subtila små juveler flertalet låtar faktiskt är.

 

SAMLINGAR

 

Finns det drösvis av. 4CD-boxen »Down Every Road« är bästa tänkbara start för den oinvigde. Den rymmer så gott som alla hits från Capitol, MCA och Epic men också centrala albumspår. Vill man dyka riktigt djupt in i de svårgreppbart produktiva Capitol-åren är de båda Bear Family-lådorna »Untamed Hawk« och »Hag - The Studio Recordings 1969-1976« guld värda. Har man en snävare budget fungerar den matiga enkel-CD:n »Hag, The Best of Merle Haggard«, som även den tar med material från olika bolagstillhörigheter och har det goda omdömet att inkludera Johnny Cash-duetten »I’m Leavin’ Now« (från 2000 års Cash-album »American III: Solitary Man«-album).

egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner