©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

Jakten mot fryspunkten
Av Pontus Holmgren   
Måndag 11 januari 2016, 15:51

Bowie66.pngInför släppet av David Bowies comebackalbum »The Next Day« skrev Pontus Holmgren i februari 2013 en artikel till Sonic #66 om Bowies allra första sverigespelningar våren 1976 (bilden på startuppslaget är tagen av Calvero i Kungliga Tennishallen i Stockholm). Väldigt läsvärd då. Knappast mindre läsvärd nu. 

 

När David Bowie gjorde comeback på sin sextiosexårsdag den 8 januari i år stannade världen. Det var nästan som förr, då på sjuttiotalet när han var gud. Medelålders människor fick nu något drömskt i blicken. Vi sa: »Har du hört låten? Jag tycker den är fantastisk.« Den långsamma, melankoliska »Where are We Now?« skar genom bruset och lyckades med konststycket att beröra oss. Låten kom från ingenstans. Med sitt nedskruvade tonläge, var det som om den smet in köksvägen. Att plötsligt höra Bowies röst igen, bara sådär. Det var som att möta en god vän man inte sett på länge.

En evighet har passerat sedan något som David Bowie släppt ifrån sig väckt så starka reaktioner. Efter sitt utskällda åttiotal, med de blaskiga albumen som följde på succén »Let’s Dance« och det obegripliga grupprojektet Tin Machine, hade David Bowie med åren lyckats riktigt hyfsat med uppgiften att återupprätta sin heder. Världen hade förlåtit honom för pinsamheter som »Glass Spider«­turnén och dockfilmen »Labyrinth«, och hans nya skivor och turnéer bemöttes alltmer välvilligt. Men några superkrafter, det besatt han inte längre.

Hans gamla publik hade i sin tur mött framtiden i form av dagishämtning och tidrapportering. David Bowie tillhörde vår ungdom. Nu var han en artist vi kunde se skymta förbi i Bingolotto.

Så en dag för omkring tio år sedan försvann David Bowie in i skuggorna på Manhattan. Det började gå rykten om hans liv och hälsa: »Han är allvarligt sjuk. Han kommer aldrig mer att ge ut någon ny musik.«

Tanken på att han suttit hemma i lägenheten och knåpat på nya låtar är rörande. Att det dröjt så länge gör att vi nu spetsar öronen lite extra.

Och genom att i texten till »Where are We Now?« referera till sina år i sjuttiotalets Berlin ser David Bowie till att trycka på exakt rätt knappar. I ett svep pratar vi nu om honom med vördnad.

För förklaringen till publikens emotionella respons står förstås att finna i David Bowies sjuttiotal. En magisk era som sedan länge antagit formen av en saga, likt den om The Beatles. Precis som den om John, Paul, George och Ringo tål sagan om David Bowies glansdagar att berättas gång efter gång efter gång.

Det är berättelsen om hur den finlemmade ynglingen från Brixton börjar som mods, fortsätter som hippie, slår igenom som androgyn sminkpopare, flyttar till USA och når framgång som blåögd soulsångare, sniffar för mycket kokain, tänder av i Berlin och till sist är med och sparkar i gång åttiotalet.

Ungefär mitt i denna berättelse finns kapitlet där David Bowie ger ut albumet »Station to Station« och åker på världsturné iklädd rollen som »The Thin White Duke«. Ett kapitel som länkar samman hans tid som discoflirtande listklättrare i USA med hans introspektiva och experimentella period i Berlin.

Vi läser och förundras över den ofelbara mekaniken i hans karriär: »Jaha, efter souliga ’Young Americans’ behövde han alltså göra den funkiga ’Station to Station’ för att sedan kunna skapa ambientpopen på ’Low’.«

Men hur var det, egentligen? Då när det hände. Stod världen med öppna armar och applåderade varje nytt steg som David Bowie tog? Förstod man att hans musik och artisteri skulle komma att bli givna populärkulturella referenspunkter?

 

Det var just under »Station to Station«­turnén som David Bowie på våren 1976 besökte Sverige för första gången. Besöket var något stort, en händelse. Hundratals fans köade på Konserthusets trappa för att få biljetter till konserten på Kungliga Tennishallen. På morgonen när Svala & Söderlund slog upp dörrarna uppstod tumult. Folk trängde på och några personer längst fram i kön ramlade in genom butikens skyltfönster. Aftonbladet rapporterade att »en flicka fick skärsår i huvudet«.

I samma artikel bjöds också på en kort konsumentupplysning: »Engelsmannen David Bowie räknas som en av de stora inom dagens popmusik. Experter anser dock att han var bättre för ett par, tre år sen än i dag.«

För ett par, tre år sen. Med andra ord då David Bowie ännu iklädde sig rollen som Ziggy Stardust och gjorde skivor tillsammans med Mick Ronson. När han hade rött spretigt hår och blixt i fejan. Men det var inte den David Bowie som nu närmade sig de svenska breddgraderna.

Innan turnén hade David Bowie bott ett par år i USA och där gjort albumen »Young Americans« och »Station to Station«. Genom att anlita New York­musiker skolade i soul och funk lyckades han dyrka upp den amerikanska marknaden - med singeln »Fame« fick han sin första USA­etta.

I Los Angeles kom David Bowie att hemfalla åt rock’n’roll­excesser och odla ett intresse för ockultism och nazismens mytologi, allt fungerade som bränsle för hans nya persona The Thin White Duke. Det var denna upplaga av David Bowie som skulle komma till Stockholm.

Men, under ett dygn var det osäkert om han skulle dyka upp över huvud taget.

I sällskap av bland andra Iggy Pop och fotografen Andrew Kent hade Bowie, innan den skandinaviska premiären i Helsingfors, gjort en avstickare med tåg till Moskva. Och när Moskva­tåget, dagen före konserten, punktligt rullade in på Helsingfors centralstation fanns ingen David Bowie med ombord.

Händelsen nådde tidningarnas förstasidor. Svenska Dagbladet undrade »Var är David Bowie?« och Dagens Nyheter konstaterade »Bowie borta i Sovjet «.

I den snopna välkomstkommittén på perrongen ingick amerikanen Timothy DeWitt, som tillsammans med sin fru Barbara skötte David Bowies presskontakter. De hörde genast av sig till järnvägen och den brittiska ambassaden i försök att spåra Bowie och hans försvunna sällskap, men ingen visste vart de tagit vägen.

- Vi kom snabbt till slutsatsen att även om David och Jimmy [Osterberg, det vill säga Iggy Pop] och Andy aldrig mer skulle dyka upp fanns det egentligen ingenting vi kunde göra, berättar Timothy DeWitt. Det var en ganska obehaglig insikt som sa en hel del om den mystiska och skrämmande relationen mellan Ryssland och övriga världen som rådde på den här tiden.

Sjuttiotalet var polariserat. Järnridån delade upp världen i öst och väst och Sverige var efter 68­vågen kluvet i vänster och höger. Du var antingen för eller emot melodifestivalen. Du sa antingen ja eller nej till kärnkraft. Samhället bar på normer och värderingar som i dag ter sig passé.

En titt i Dagens Nyheters nöjesannonser 1 april 1976 ger en känsla för dåtidens samhällsklimat. Intill annonsen för David Bowies Stockholms­spelning sitter en annons för Viktor Klimenko och hans balalajkaensemble, den vilde och romantiske kosacken med en kavalkad av det gamla Rysslands finaste sånger. Och lite längre ned på sidan: Motvind och Nynningen på Kårhuset, Sexorama, Lunch SEX med hela chock­programmet och Nya Casino­revyn.

 

När David Bowie väl anlände till Helsingfors ett dygn försenad såg han snabbt till att charma den skandinaviska pressen. Vid en improviserad presskonferens i hotellets lobby gav han sin version om anledningen till fördröjningen.

Bowie sa att han och de andra blivit uppehållna av den sovjetiska gränspolisen som sökt igenom hans bagage. Bland annat hade polisen konfiskerat några sångtexter och en bok om Hitlers propagandaminister Joseph Goebbels.

Det blev ett halvtimmeslångt möte med presssen där David Bowie svarade på frågor om sin gryende filmkarriär, sina tidigare album och sina framtidsplaner.

»Han pratar gärna, men säger inte mycket«, konstaterade Arne Norlin i Aftonbladet.

Dagens Nyheters utsände reporter Kerstin Sedvallson skrev att »hans yttre bar prägel av naziofficer«. Hon fortsatte: »Borta var påfågelsfjädrarna. Frånsett hårets egendomliga färgkombination ser Bowie mycket prydlig ut. Släta välrakade kinder i det magra bleka ansiktet. Och vad jag kunde se endast något tusch på ögonfransarna.«

- Jag tyckte det var lite synd att han nu såg ut som han gjorde, blonderad. Eftersom det var första gången han kom till Sverige hade jag hellre sett att han kommit med Spiders from Mars, och gjort sin vanliga grej med Ziggy. Det här var ett nytt koncept, ett nytt ansikte, säger Klas Burling som då arbetade på David Bowies svenska skivbolag.

Klas Burling var inte ensam om att vara skeptisk. Tvärtom vittnade flera recensenter under de kommande dagarna om hur de hellre sett David Bowie på scen under Ziggy Stardust­åren.

Och några skribenter gick än hårdare fram. I sin anmälan av konserten i Kungliga Tennis­ hallen skrev Dagens Nyheters Sivert Bramstedt: »Som musikalisk nydanare inom rocken har David Bowie i dag definitivt spelat ut sin roll.«

Våren 1976 tycktes den traditionella sjuttiotalsrocken - som med åren vuxit till en miljonindustri med centrum i Los Angeles och som hade sina rötter i femtiotalets ungdomsrevolt och sextiotalens motkultur - ännu ohotad.

Men någonting nytt låg i luften. Det var bara några månader tills Sex Pistols skulle vända upp och ned på England. Expressens Mats Olsson tillhörde dem som fått vittring på det nya. Under Bowies presskonferens i Helsingfors skickade han ut en trevare.

- Har du hört några av de nya New York­banden, till exempel Television?

Bowie duckar frågan. Han talar sig i stället varm om Kraftwerk som han hävdar är ett »mycket viktigt band«.

Klas Burling drabbades som ung av Jerry Lee Lewis på Radio Luxembourg. Han var sedermera med och introducerade popmusik i svensk radio, och tog Beatles till Sverige innan gruppen hann få sitt stora globala genombrott. Som radio­ och skivbolagsman var Klas Burling van att få träffa och umgås med de internationella stjärnorna som besökte Sverige. Men kontakten med David Bowie stannade vid några hastiga möten.

David Bowie lät makarna DeWitt sköta den mesta ruljansen i städerna han besökte. Han var bara tillgänglig för möten med press och media. En strategi som gjorde Klas Burling brydd.

- Det var ett hemlighetsmakeri, han höll sig på sin kant. Jag var ganska besviken på det där, det kändes tråkigt att inte att inte få någon kontakt med honom.

 

John Lennon var både ironisk och absurd, och Rolling Stones var mästare på att bemöta journalisterna med en elegant lojhet. Men när David Bowie 1972 slog igenom med albumet »The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars« utstrålade han något nytt. Bowie tillhörde sjuttiotalet.

Han verkade genomföra sina möten med pressen utifrån en noga inrepeterad agenda. Och för varje ny skiva hade han en ny dagordning. David Bowie ägnade sig åt ett laborerande med massmedia som bar tydliga spår av läromästaren Andy Warhol.

I samband med Ziggy Stardust sa David Bowie i en intervju i Melody Maker att han var gay, han använde just det ordet. Ett uttalande som 1972 var rena dynamiten. Kanske var han gay, kanske inte. Sanningen spelade inte så stor roll. Det som betydde något var att uttalandet rimmade med vad David Bowie just då ville förmedla.

Som The Thin White Duke strök David Bowie sex från agendan, och la till ordet politik. En vansklig idé, skulle det visa sig.

I en intervju med Rolling Stone, publicerad ett par månader innan Skandinavien­besöket, talade Bowie raljant om hur han var tillräckligt höger för att bli »USA:s första brittiska president« och galen nog att bli en »jävla bra Hitler«.

Efter sina konserter i Helsingfors och Stockholm framträdde Bowie i Scandinavium i Göteborg. I sin recension för Göteborgs­Posten skrev Bert Gren att David Bowie »alltid varit en kall artist - det har varit både charmen och det skrämmande med honom«.

Någon vecka senare recenserade Michael Watts - samme man som fyra år tidigare gjort den epokgörande »I’m gay«­intervjun - en av Bowies London­spelningar i Melody Maker. Han skrev: »Efter ett tag möter du paradoxen med Bowie, den att trots att hans talang är extremt beundransvärd, till och med fascinerande, är den sällan sympatisk.«

Just då nådde den kylige The Thin White Duke fryspunkten. I ett pressmöte i en svit på Sheraton i Stockholm, två dagar efter Helsingfors, hade David Bowie godmodigt trampat på i sina brunmurriga ullstrumpor. Bowie sa att England nog kunde må bra av fascism, och såg sig själv som tänkbar fascistledare. I Sverige hamnade hans uttalanden i skuggan av »Borta i Sovjet«­historien. Här verkade ingen heller riktigt ta det han sagt på allvar. Men i England, där kriget ännu levde kvar i människors minne, väckte Bowies uttalanden ont blod. Han anklagades också för att ha höjt högerhanden i en sieg heil­hälsning, och fick den brittiska pressen emot sig.

Hur de här incidenterna påverkade David Bowie, det lär vi aldrig få veta. Men vi kan konstatera att efter The Thin White Duke, no more alter egos.

Några år till klarade han sig utmärkt på att bara vara »David Bowie«. Men så kom »Glass Spider« och vi började hämta på dagis.

- De som säger att David Bowie var den mest hemlighetsfulle artist de någonsin mött är nog ärliga, säger Timothy DeWitt. Muren mellan honom och världen utanför var lika stark och dominerande som den i Berlin. Det var därför han valde att bo där.

DeWitt menar att David Bowie drogs till Berlin eftersom muren som då skilde väst från öst, påminde honom om känslan att befinna sig vid världens ände. En känsla han gärna omfamnade.

- Fastän hemlighetsmakeriet mycket riktigt kan ses som betydelsefullt var hemligheterna i sig själva märkvärdigt nog inte särskilt märkvärdiga. Allt handlade egentligen om hur David valde att presentera sig för världen, i förhållande till hur han egentligen ville leva sitt liv.

När turnén 1976 var över flyttade David Bowie till just Berlin. Där gjorde han bland annat »Low« och »Heroes«, skivor som fick Dagens Nyheters Sivert Bramstedts idéer att komma på skam. David Bowie hade inte spelat ut sin roll som musikalisk nydanare.

I Berlin inleds ett nytt kapitel i sagan David Bowie. Det är så pass spännande och betydelsefullt att huvudrollsinnehavaren trettiofem år senare själv bläddrar tillbaka i boken för att skriva låten »Where are We Now?«.

Men när världens medier hör av sig och vill veta mer, då låter Bowie sin vän och producent Tony Visconti sköta snacket. Vad menar han med det? Har den numera grånade mediedomptören kastat alla agendor över bord? Kan det till och med vara så att David Bowie nått insikten om hur han vill leva sitt liv? Snart släpps The Thin White Dukes nya album »The Next Day«. Kanske blir vi då lite klokare. ■

 

 

»Ett levande lik från trettiotalet«

 

David Bowie följde ett tajt schema när han besökte Skandinavien i april 1976. Han gav sex konserter på sju dagar, i Helsingfors, Stockholm, Göteborg och Köpenhamn. Varje kväll var pressen på plats, och journalisterna gjorde sitt bästa för att formulera sina intryck.

 

»Man frapperas omedelbart av karlns fula framtoning. Mager som en Twiggy, motorsfärgat, koslickat (sic!) kort hår, klädd i en svid som för tankarna ill en kypare på fyrtiotalet.«

Bosse Hansson, Sydsvenska Dagbladet, 28 april

 

»Ibland sjunger han lojt nonchalant, för att plötsligt släppa loss energi som från en ilsken elmotor. Plastiken är en spansk dansares.«

Jan Nordlander, Svenska Dagbladet, 25 april

 

»I strålkastarljuset var det något av ett mellanting av en korgosse och en naziofficer som log ut över läktarna.«

Sivert Bramstedt, Dagens Nyheter, 27 april

 

»Det som följde var ett slags spekulation i vansinne. Skratt varvat med avgrundsvrål. Extatiskt suggestiv pockande musik. Bowie var ibland hal, isande och satanisk i sin utstrålning. Ibland skolpojksaktig. Rädsla, ångest, skräck, disharmoni. Konserten gav en påträngande påminnelse om allt neurotiskt och djävligt som finns i den här världen.«

Maria Schottenius, Aftonbladet, 27 april

 

»Bowie ser numera ut som ett levande lik från trettiotalet, blek i hyn och med ambitioner att bli en ny Frank Sinatra.«

Bert Gren, Göteborgs-Posten, 29 april


 

»Jag funderar på att göra ett instrumentalt album«

 

De flesta av David Bowies sjuttiotalsalbum ses i dag som klassiker. När Bowie besökte Skandinavien våren 1976 var perspektivet ett annat.

 

The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars

»Tror jag bara gjort en bra skiva, det var Ziggy Stardust«, sa Bowie i Helsingfors 1976 om albumet som sommaren 1972 inneburit hans stora genombrott.

 

»Pin Ups«

Albumet med sextiotalscovers från hösten 1973 brejkade David Bowie i Sverige. I Helsingfors viftade han bort skivan som »ett misslyckande«, något som han gjort för att hålla bandet på gott humör. »Pin Ups« innebar slutet på samarbetet med gitarristen Mick Ronson.

 

»Young Americans«

»Jag reste omkring i det galna Amerika, och ’Young Americans’ var som ett utsnitt ur amerikansk radio. Det som saknas, och som jag borde lagt till, är reklaminslagen mellan låtarna«, förklarade Bowie i hotellobbyn i Helsingfors.

 

»Station to Station«

Bowie sa att han inte var nöjd med ljudmixen, »för mycket eko«, men påstod sig gilla musiken. Owe Bjarneby i Musiktidningen var inte lika imponerad: »Här finns ingenting kvar av den man som en gång stod för den mest inspirerande rockmusiken de första åren av sjuttiotalet.«

 

Low

Våren 1976 var »Low« ännu bara en idé. Bowie sa: »Jag funderar på att göra ett instrumentalt album.« I september inleddes inspelningarna i Château d’Hérouville utanför Paris. När skivan kom i januari 1977 bestod hela andra sidan av instrumentala stycken.

 

The Idiot [Iggy Pop-album]

Utgiven på våren 1977 synkade Bowie-producerade »The Idiot« perfekt med punken. Iggy utsågs till rörelsens gudfader och gavs plats i rampljuset. I Helsingfors 1976 berättade Bowie att han och Iggy höll på med inspelningar hemma i vardagsrummet: »Vi får se vad som händer när det är klart, jag är väldigt entusiastisk.«

 

 

»Den här Iggy Pop?«

 

När David Bowie mötte pressen i Helsingfors undrade en finsk journalist: »Hur är det nu med den här Iggy Pop?« En perplex Bowie svarade:

- Han är en fantastisk artist, väldigt begåvad.

Iggy fanns med när Bowie klev av tåget från Moskva. Att han plötsligt helt oannonserat befann i Helsingfors väckte förvåning. I Svenska Dagbladet beskrev Jan Nordlander Iggy Pop som »en av de där figurerna som alla talar om men få europeer har träffat«.

Genom att ta rollen som David Bowies reskamrat hade Iggy gett sig själv en ny chans. Han kom bort från ett sunkliv i Hollywood och fick förnyat fokus.

De båda kompisarna tillbringade tre och en halv månad tillsammans - i tågkupéer, i baksätet på Bowies Mercedes och på hotellrum.

När turnén var över flyttade de bägge till Berlin. Som resultat av deras vänskap följde albumen »Low«, »The Idiot«, »Lust for Life« och »Heroes« som alla gavs ut 1977.

egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner