©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

Item saved successfully.
2006 års bästa album
Av Sonic-redaktionen   
Måndag 2 november 2015, 17:28
2006album.pngAlbumåret 2006, kommer du ihåg? Om inte, låt oss ta dig med på en tripp längs minnenas allé. Ty 2006 var ju ett alldeles strålande musikår i allmänhet och alldeles strålande albumår i synnerhet. En snabb titt på Sonics egen bästa albumen-lista, hämtad från #32, understryker detta. Som vanligt ackompanjerad av en spellista med två låtar från var och en av skivorna (utom Joanna Newsoms »Ys« som saknas i Spotify-sortimentet).

Tidigare publicerade årsbästalistor här på sajten: 2007, 2008, 2009, 2010, 2011, 2012, 2013 och 2014. Massor av läsning, massor av lyssning, massor av tips, massor att reta sig på.

Ja just det - den 25 november kommer Sonic #85, som bland mycket annat rymmer listan som ger er de bästa albumen 2015.

 

1. HOT CHIP

The Warning

EMI

 

Popvärldens konsumtion är lika snabb som den senaste bredbandsuppkopplingen.

Artister debuterar, slår igenom och går i pension innan man hinner säga »bloggosfär«. Men den verkliga revolutionen med den nya tekniken har under flera år varit att konsumenterna kunnat skräddarsy sin egen musiksmak framför hemdatorn.

Och när de individuella spellistorna i datorn eller mp3-spelaren är viktigare än »Blonde on Blonde« och »Definitely Maybe« blir det allt svårare att hitta epokgörande album. Det kan tänkas att just epokgörande album lever på lånad tid, att vi snart måste lägga blommor på dess grav.

Vilket givetvis inte behöver vara en negativ utveckling, tvärtom.

Men det finns fortfarande skivor som förnyar och förenar.

De senaste två decennierna hittar man dem oftast i den moderna popmusikens kyrka - dansgolvet. År 2006 var inget undantag.

När brittiska Hot Chip - fem vita slackers med dålig hållning och en beundransvärd koll på pop - slog på sina datorer och synthar fick publiken åter igen höra bländande musik för huvud och hjärta.

»The Warning« är en funkig och obekymrad klubbnatt som inte slutar förrän folk nakenbadar klockan nio på morgonen. Det är också en skiva där sångaren Alexis Taylor sjunger om våld, sex och relationer med ett sakralt allvar. Det hörs att Hot Chip lyssnar på alltifrån Beach Boys till LCD Soundsystem. Det hörs också att gruppen är lika fascinerad av melodier som rytmer.

Utan melodierna hade »The Warning« aldrig blivit årets bästa skiva. Det är melodierna i exempelvis »Boy from School« och »Over and Over« som vi kommer fortsätta att nynna på även om skivan känns daterad redan i morgon.

I skrivande stund är dock »The Warning« däruppe med New Orders »Technique«, Happy Mondays »Pills’n’Thrills’n’Bellyaches« och Primal Screams »Screamadelica«.

Allihop innehåller musik där klassiska popmelodier dansar med sin tids modernaste ljud.

 

2. THE KNIFE

Silent Shout

Rabid/Border

 

Här slutar allmän väg. Här tar alla vedertagna popteorier och åsikter slut. »Silent Shout« är musiken som Gud glömde. The Knife har skapat en egen ljudvärld där allt är möjligt och inget förbjudet. Det är ett kolsvart och förvridet album som hämtar inspiration från den mörkaste techno och ambient som någonsin spelats in. Här finns inga oljefat eller omedelbara popmelodier. Musiken är snarare en skräckinjagande, klaustrofobisk och monoton mardröm. Som om någon har försökt att kombinera filmerna »Exorcisten« och »Blade Runner« med Kraftwerk och Cyndi Lauper. Inget låter som The Knife i dag. Inget kommer att låta som duons elektroniska inferno i morgon.

 

3. CAT POWER

The Greatest

Matador/Playground

 

Vi trodde nog inte riktigt det här om Chan Marshall. Den amerikanska indierockens skyggaste lugg lämnade New York för Memphis och spelade in sitt åttonde album i Big Star-klassiska Ardent-studion med Al Greens musiker från de gyllene Hi Records-åren. Det lät som en nördig rockjournalistfantasi men visade sig vara allt vi lärt oss att älska med Cat Power, och ganska mycket till. Det ödsliga, bitterljuva och mörka finns kvar, och när Marshall klär sina viskande känslostormar i varm folksoul rycks vi in i en väldigt speciell värld där gränserna mellan dröm och verklighet och glädje och sorg är tilltalande diffusa. Chan Marshall har, på flera sätt, hittat hem.

 

4. M. WARD

Post-War

4AD/Playground

 

Kanske är det för att han inte tränger sig på, trots dess enorma omfång är hans uttryck så milt och otvunget. Eller så är det för att han ställer frågor - »If life is so short, why is the night so long?« - som det i likhet med våra egna aldrig finns några svar på. Det kan också bero på att han så skickligt undviker att trilla ner i det djupa dike där singer-songwriterklichéerna ligger och trängs. Förmodligen är det en kombination av allt det, och mer därtill, som gör att Matt Ward känns lite mer unik för varje dag som går, för varje skiva som han gör. Att han är på rätt väg bekräftas av de reservationslösa hyllningar han fick för sina nyligen genomförda sverigespelningar.

 

5. JUNIOR BOYS

So This is Goodbye

Domino/Playground

 

I Sonic nummer trettio berättade Jeremy Greenspan om personer i hans närhet som gått bort, och om det vackra som göms i sorgen: »I dag får jag ett slags ledsamt leende när jag tänker på dem, jag tror det är ungefär den känslan som albumet handlar om.« Och kanadensiska duon Junior Boys andra skiva är verkligen ett verk av underskönt kolliderande stämningar. Svala elektroniska åttiotalsljud hettas upp av endorfin från pophistoriens mest melodiska hörn. Nyckelspåret »When No One Cares« må vara en Frank Sinatra-evergreen men låter väldigt mycket som en ensam fast ändå hoppfullt berusad nordeuropeisk storstadsnatt i mitten av nollnolltalet.

 

6. GHOSTFACE KILLAH

Fishscale

Def Jam/Universal

 

Bolagskollegorna Rick Ross och Ludacris kanske drog till sig mer uppmärksamhet. Men det är »Fishscale« med gamle Ghostface som vi fortsätter att lyssna på. Inte bara för att trettiofemåringen omger sig med de bästa producenterna (Just Blaze, Pete Rock, MF Doom, J Dilla) eller gästas av årets r’n’b-komet (Ne-Yo). Vår Wu-Tang-vän är pålitligt rutinerad och väldigt ung i sinnet på en och samma gång. Han vet hela tiden vad han ska göra men gör det jämt på ett nytt sätt. En av få riktigt stora rappare som inte anpassar sig efter marknaden, den får i stället vända huvudet efter honom.

 

7 . BOB DYLAN

Modern Times

Columbia/Sony BMG

 

Bob Dylan gräver djupt bland rötterna, från »the days before rock’n’roll«, för att få spela sin djupt älskade blues och rockabilly. Men också för att ställa texternas samtida händelser, som 11 september och orkanen Katrina, i ett historiskt ljus. Det är mörkt, ibland nästan undergångssvart, men Dylans vid det här laget nästan fånigt tajta turnéband ser till att det är mörker som svänger. »Modern Times« är ett livsvist, intimt och konstant underhållande album. Balladen »Workingman’s Blues #2« står redan där uppe bland de allra ädlaste Dylan-klenoderna.

 

8. MIDLAKE

The Trials of Van Occupanther

Bella Union/Cooperative/ V2/Bonnier Amigo

 

För många av oss var året som gick mer 1976 än 2006. Vi gick i gång mer på tiden runt Lindsey Buckinghams Fleetwood Mac och Dave Gilmours Pink Floyd än på nutidspop. Det stora skälet till denna musikaliska tidsförskjutning stod Midlake för. Den andra plattan med bandet från Denton, Texas, är både en bredpenslad musikalisk resa tillbaka till sjuttiotalets singer-songwriters och en uppdatering av supermelodisk softrock. Huvudarkitekten Tim Smith insisterar att det inte är en temaplatta, men sångaren ljuger. Den röda tråden på »The Trials of Van Occupanther« är: inte en enda dålig poplåt.

 

9 . JUSTIN TIMBERLAKE

Futuresex/Lovesounds

Jive/Sony BMG

 

Det går inte längre att avfärda Justin Timberlake som en simpel pojkbandsstjärna. Inte efter »Futuresex/Lovesounds«. Justin och producenter som Timbaland, Rick Rubin samt Will.I.Am lyckas förlänga det klassiska popformatet på tre minuter till det dubbla - utan att en endaste sekund känns onödig. Här finns så mycket sex, funk, knepiga ljud och klickande rytmer att Prince kan gå och kamma sig. Singeln »My Love« är redan en modern klassiker. Men albumet innehåller fler låtar där Justin Timberlake framstår som en av tvåtusentalets bästa popartister.

 

10. BOOKA SHADE

Movements

Get Physical

 

Efter att ha haft två av förra sommarens största Ibiza-hits med »Mandarine Girl« och »Body Language« följde Booka Shade - som består av berlinarna Walter Merziger och Arno Kammermeier - upp med det gothiga, nedsvärtade och, inte minst, ultramoderna dansalbumet »Movements«. Det som gör det så oemotståndligt modernt är givetvis hur musiken balanserar fram och tillbaka mellan tropisk balearic och den allra kolsvartaste technon. Lite som att det i slutändan bara handlade om en ren och skär längtan tillbaka till fjolårets alla sena nätter och vackra soluppgångar över Medelhavet.

 

11. JARVIS

Jarvis

Rough Trade/Border

 

Ihop med sina stora glasögon utgör han en av nittiotalsikonerna. Hela tiden kändes Jarvis Cocker dock lite för klipsk för att i all framtid behöva dra runt på de britpopens fotbojor som flera av hans scenkollegor haft påfallande svårt att frigöra sig ifrån. Electroclashiga Relaxed Muscle var ett steg på vägen, men inte så många brydde sig. Denna mer utåtriktade solosatsning tar inte avstånd från Pulps snärtiga pophits, men öppnar också upp mot något annat. Det låter som att Jarvis här vågar ta steget till att bli den intellektuelle popcrooner han jämt har drömt om att vara.

 

12. YO LA TENGO

I am Not Afraid of You and I Will Beat Your Ass

Matador/Playground

 

Yo La Tengo har ägnat mer än två decennier åt att åka runt på klubbar, samla vinylskivor och tänja sin nördcoola gitarrock åt så många håll som det bara är möjligt: furiös punk, mjuksnäll pop, brötig kraut, fjärilstunna ballader, rotsoul och spattig jazz. Här gör de allt det där på en och samma skiva. I stället för att kännas splittrat låter trions tolfte album som ett skickligt nedkokat koncentrat av allt som är riktigt, riktigt bra med Yo La Tengo. Folk säger att indierock är för kids, men i Hoboken, New Jersey, blir den bara bättre med åren.

 

13. STUDIO

West Coast

Information

 

I samma sekund som renässansmännen Dan Lissvik och Rasmus Hägg förra året hoppade av skivbolaget Service inleddes en uppgradering av deras duo Studio till version 2.0. De startade den egna etiketten Information, spelade in ett tiotal repetitiva konstvideor, gav ut den rent drömska housetolvan »No Comply« innan de la sista handen vid den fina, jättelångsamma discodebuten »West Coast« (utgiven bara på vinyl, i en upplaga om endast femhundra ex). Ingenstans under 2006 trängdes episka Andrew Weatherall-remixar, norsk nydisco, Happy Mondays »Bummed« och robert smithsk desperation som i Studios tillbakalutade solstol.

 

14. BRUCE SPRINGSTEEN

We Shall Overcome

Columbia/Sony BMG

 

I år återupptäckte Bruce Springsteen sina äldsta rötter. Med protestsångaren Pete Seeger som utgångspunkt grävde han fram uråldriga folklåtar, spirituals och svängfester från New Orleans. Det är musik med skitiga kläder, whiskey i blodet, trasiga skor och ett magnifikt blås i ryggen. Men Springsteen nöjer sig inte med att bara tolka amerikansk folklore. Han vill som vanligt trycka alla ballader och låtar rakt genom väggen. Hans folkmusik har med andra ord ett lika högt blodtryck som de legendariska inspelningarna »Rosalita« och »Jungleland«.

 

15. T.I.

King.

Grand Hustle/Atlantic/Warner

 

Redan när det mäktiga introt och den långa, märkliga melodislingan knockade nätet någon gång i januari visste man att 2006 skulle bli ett bra år. »What You Know« var ett äkta anthem som pumpade ur varenda bil och fyllde alla hiphopdansgolv, trots att beatet är alldeles för långsamt att dansa till. Med hjälp av DJ Toomp och Mannie Freshs släpiga sound, stökiga partylåtar à la Swizz Beats, en genial återanvändning av »Gypsy Woman« och genom en rap lika nonchig som vinkeln på kepsen visade T.I. med sin fjärde platta att han verkligen är kung av Södern.

 

16. NELLY FURTADO

Loose

Geffen/Universal

 

Nelly Furtado var slut. Hon höll på att bli en fotnot innan producenten och låtskrivaren Timbaland renoverade hennes karriär. 2006 blev Nelly Furtado Timbalands svar på Ronnie Spector - en artist som lyckades vara streetsmart och skamlöst kommersiell på samma gång. Hela skivan genomsyras av samma balansgång. Stenhårda klubbrytmer krockar hela tiden med söta pop- och latinmelodier. Precis som Gwen Stefani gör Nelly Furtado flickpop för myspace- generationen. Om femton år kommer retrobolaget Rhino att placera »Loose« bredvid samlingar med The Cookies och Carole King.

 

17. THE RADIO DEPT.

Pet Grief

Labrador/Border

 

Trots ett inledningsvis avvaktande bemötande är malmötrion The Radio Dept. verkligen tillbaka med sitt andra album »Pet Grief«. De drömmande, melankoliska och kyrkklocksliknande synthtonerna, som är det första man hör här, ringer nämligen in de välbekanta, undersköna stämningarna. Tolv spår av vän sång, tickande trummaskiner, magiska melodislingor och shoegaze-aktiga ljudsjok senare och allt är hugget i sten. Vi som föll handlöst för »Lesser Matters« har fått ännu mer kärlek. »Alltid annorlunda, alltid likadana«, som John Peel sa om The Fall.

 

18. BELLE AND SEBASTIAN

The Life Pursuit

Rough Trade/Border

 

När den allmänna Belle And Sebastian-yran rådde 1996–1997 var det nog få som trodde att de skulle göra ett av sina bästa album 2006. Men så är det. Med platta nummer sex, »The Life Pursuit«, tar den skotska konstellationen föregångarnas intelligenta pop och svängiga soul ännu ett steg längre. Utan att för en sekund försaka kärnan som gör att de fortfarande är ytterst relevanta på bibliotek, framför speglar, i flick- och pojkrum och på dansgolv, förstås. Länge må de fortsätta. Vi ses 2016.

 

19. THE ROOTS

Game Theory

Def Jam/Universal

 

Hiphopens motsvarighet till Yo La Tengo. Vid sidan av alla snabbt omsvängande trender, scener och sound fortsätter The Roots med sin grej, år efter år. Det var till och med vad nye skivbolagschefen, Jay-Z, ville att de skulle göra med den här skivan: »Fortsätt vara The Roots.« Alltså verka i gränslandet mellan att vara supermusiker, konstinstallatörer och skarpsynta sanningssägare. Som sådana hamnar de ibland i fas med tiden eller så jammar de i väg till sin egen lilla värld. Oavsett vilket står de ständigt med ena benet i introspektiv svartsyn, det andra i lekfull framåtanda.

 

20. NICOLAS MAKELBERGE

Dying in Africa

Rico/Border

 

En man, en mikrofon, förinspelat komp och bekväma tröjor. Att Nicolas Makelberges sångare Johan Tuvesson med små medel kan förmedla total kärlek, stor intelligens, snygghet och hängivenhet från en scen har vi länge vetat. Frågan var om han och låtskrivarpartnern Nicolas skulle lyckas göra det genom hemmastereon också. Svaret kom i form av debutplattan »Dying in Africa«, ett enda stort »givetvis«. När dess genomtänkta texter och undersköna, syntetiska och ofta dansanta melodier svävade i våra hem kapitulerade vi ytterligare. Och pop år 2006 definierades.

 

21. NE-YO

In My Own Words

Def Jam/Universal

 

Tjugofyraåring som redan skriver soulballader som om han levt ett helt liv. Ne-Yos texter är uråldriga iakttagelser om kärlek, förlust och uppbrott men musiken på »In My Own Words« är lika modern som den är tidlös. »So Sick« är en klassisk soullåt i samma tradition som Janet Jacksons »Got ’Til It’s Gone« och Faith Evans »Again«, en sång om kärlek, förlust och viljan att överleva. Hennes röst på telefonsvararen, ett »vi« som just blev ett »jag«. Där modern soulmusik ofta redan hunnit samla och formulera sin saknad är varje rad på »In My Own Words« sprungen direkt ur ögonblicket.

 

22. ELLEN ALLIEN & APPARAT

Orchestra of Bubbles

Bpitch Control

 

Med skivbolaget Bpitch Control har Ellen Allien länge varit tongivande på Berlins electro- och technoscen, men på egen hand har hon aldrig låtit bättre än här. Hennes krispiga electrosound fick en perfekt sparringpartner i tyska Apparat, vars techno är mer abstrakt, svävande och melankolisk. »Orchestra of Bubbles« pendlar mellan euforiska technohits, som »Jet« och »Turbo Dreams«, och den karga minimalismen i »Retina«, med ödsliga cellopartier som kunde ha varit samplade från Steve Reich.

 

23. DJ DRAMA & LIL WAYNE

Dedication 2

Gangsta Grillz

 

Överkvalificerade sydstatsrapparen Lil Wayne har vuxit ifrån sin Juvenile-beef och blivit New Orleans, kanske rentav hela USA:s, bästa rappare. Han släppte två »riktiga« album i år, men inget var lika magnifikt som den inofficiella utgåvan »Dedication 2«, sammansvetsad av mixtapekungen DJ Drama. Varje rim är en fonetisk triumf, som en lite mulligare sydstatsversion av Dipset, med sirap på. Med internets hjälp är det numera lika lätt att få tag på mixtapes som vilken skiva som helst, så det finns egentligen inget att vänta på.

 

24. JOANNA NEWSOM

Ys

Drag City/Border

 

Hur följer man upp ett debutalbum fyllt av högst egen sång, intrikata harpmelodier och ohejdbar, rakryggad kärlek till tonerna? Frågar du San Francisco-bon Joanna Newsom blir svaret »genom att gå djupare in i sagoskogen«. På »Ys« har harpan fått sällskap av fler instrument och låtarna har växt till romantiska epos i en helt egen fabelvärld. Skivan må vara förverkligad med viss hjälp av Van Dyke Parks, Steve Albini och Jim O’Rourke, men den är ändå till hundra procent Joanna. Hon har återigen visat att hon hör till de främsta förvaltarna och förnyarna av folkmusik.

 

25. CASSIE

Cassie

Bad Boy/Warner

 

Casandra Ventura i par med producentsnillet och renässansmannen Ryan Leslie ser ut att kunna bli vår tids motsvarighet till den dunderduo som Faith Evans uppbackad av Puffen ett tag utgjorde. Inte för att Cassie har stämband som Faith, men vad som skulle kunna ses som en svaghet blir i stället en styrka. På detta debutalbum skräddarsyr Leslie sina modernt blippiga beats efter ex-modellens veka röst och tillsammans triumferar de i pådrivande singlar som »Me & U« och »Long Way 2 Go«. Om framtidens r’n’b låter så här vill vi gärna vara med.

 

NÅGRA ANDRA SOM OCKSÅ GJORDE BRA IFRÅN SIG:

J Dilla, Max Peezay, Beirut, Mattias Alkberg BD, Wolf Eyes, Fibes, Oh Fibes, CSS, Ison & Fille, The Concretes, Richard Swift, Badly Drawn Boy, Rick Ross, Koop, Grandaddy, The Magic Numbers, Kazumasa Hashimoto, David Mead, John Legend, Final Fantasy, Lily Allen, TTA, The Essex Green, SLS, Unai, Andreas Mattsson, Dudley Perkins, Scott Walker, Christina Aguilera, Jim Noir, Wayne Hancock, Gnarls Barkley, Solomon Burke, Camera Obscura, Dixie Chicks, Jon Auer, The Elected, Dead Letters Spell Out Dead Words, The Hidden Cameras, Viktor Sjöberg, TV On The Radio, Spank Rock, Merz, Centro-matic, Lloyd Cole, Euros Childs, Toumani Diabete’s Symmetric Orchestra, Nisse Hellberg, Georgia Anne Muldrow, Ebba Forsberg, Squarepusher.

 

Allt enligt: L-P Anderson, Emil Arvidson, Jud Cost, Anders Dahlbom, Jenny Damberg, Niklas Elmér, Klas Ericsson, Martin Gelin, Urban Gyllström, Tobias Hansson, Pierre Hellqvist, Johan Hellsten, Johan Jacobsson, Marcus Joons, PM Jönsson, Markus Larsson, Patrik Lindgren, Henrik Lyngåker, Sara Martinsson, Josephine Olausson, Johanna Olofsson, Erik Augustin Palm, Lennart Persson, Nicola Pryke, Jenny Seth, Håkan Steen och Patrik Svensson.

egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner