©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

2009 års bästa album
Av Sonic-redaktionen   
Onsdag 21 oktober 2015, 12:39

2009album.pngVi fortsätter att röra oss bakåt i Sonic-historien och dela med oss av tidigare årets bästa album-listor. 2009 tycks ha varit ett massivt indieår i medarbetarstaben, av vår lista (från Sonic #50) att döma. Vi ger den även som spellista, med två låtar vardera från de inkluderade plattorna (med undantag för Bill Callahan-skivan som saknas i sortimentet).

Tidigare återgivna årsbästalistor: 2010, 2011, 2012, 2013 och 2014.

I nästa Sonic-nummer, det vi kallar #85, publiceras listan över 2015 års bästa album. Vem vinner?

 

1. ANIMAL COLLECTIVE

Merriweather Post Pavilion

Domino/Playground

 

De senaste årens bästa låtar har gått direkt från hit till cover. Peter, Bjorn And Johns »Young Folks« hann knappt bli etta på Hype Machine förrän fans världen och hela det musikaliska spektrat över gjorde sina egna versioner av stockholmstrions överraskande genombrottslåt. Och när Vampire Weekend sjöng om det bisarra i att låta lite Peter Gabriel så där, ja då sjöng snart Peter Gabriel om det samma i sin och Hot Chips tolkning av »Cape Cod Kwassa Kwassa«. Hur många covers en låt genererar på kortast möjliga tid är i dag nästan ett bättre mätverktyg på hur stort genomslag den fått än vad alla försäljningssiffror i världen kan erbjuda. Det är lite som sextiotalet och dess otaliga, flerspråkiga versioner och tolkningar av popsinglar all over again.

Så när de senaste årens desarmerade, tre personer starka Animal Collectives nionde album vandrat bloggrundan klart hade det framåt vårkanten 2009 inte bara lämnat efter sig den typ av spår som brukar utmärka en skiva som blivit en kritikerfavorit, utan den hade också - helt i linje med tidsandan - genererat ett imponerande antal covers. I dag kan du få låtarna på »Merriweather Post Pavilion« hur du vill: i allt från 8-bit-versioner till nedstrippade singer-songwritertolkningar och autotunade electrocovers. Och, kanske framför allt, vår egen Victoria Bergsman och hennes Taken By Trees när de gör »My Girls« i Pakistan. »Merriweather Post Pavilion« finns i dag, bara ett drygt år efter att den släpptes, i en färg för varje smak.

Men det är så klart som sig själv den gör sig allra bäst. I sin på ytan nästan pompösa ambition att trycka in precis varenda influens i upphovsmännens gemensamma vokabulär lyckas 2009 års bästa album dra en plötsligt helt uppenbar linje mellan Beach Boys och highlife. »Merriweather Post Pavilion« får sådant som tidigare var omöjligt att framstå som självklart. Knappast konstigt då att den inte bara är en Sonic-favorit, utan också hela den coverdignande indievärldens.

 

2. BILL CALLAHAN

Sometimes I Wish We Were an Eagle

Drag City/Border

 

Efter en tjugo år lång karriär släpper Bill Callahan sitt sannolikt starkaste album. Det får oss att tänka på Edward W Saids teori om artisten som bemästrar sin stil till fullo först på ålderns höst. Smog-mannen vederlägger den på sätt och vis. Erfarenheter, klokskap och den sorg som kommer av att ha sett och lärt tar kanske olika lång tid att få fäste beroende på person och liv. I likhet med alla oss andra närmar sig Callahan slutet, men han lär sig nog snabbare. Albumet andas en säkerhet, en visdom som kryper under skinnet. I den mån en artist kan kännas som en klok och trygg gammal vän står Bill Callahan oss nära, mer verklig än guden som läggs åt sidan på sista spåret.

 

3. GIRLS

Album

Fantasy Trashcan/Turnstile/Border

 

Det är ofta de osedda och uppfuckade som blir popmusiker. De som drivs av ett evigt behov av att sätta ord på sitt utanförskap och höra att de duger. Christopher Owens växte upp i kulten Children of God och fick aldrig lyssna på popmusik trots att han inget hellre ville. Det är kanske därför inte så konstigt att musiken han gör ihop med Chet JR White känns så sällsynt passionerad, men samtidigt så sympatiskt störd. San Francisco-duon Girls är inte först med vare sig distade strandmelodier eller akustiskt sovrumsflum. Men ingen har blandat det så här, på ett album där texter om frånvarande fäder hämtar näring ur melodier som låter saliga över att ha fått bli skrivna.

 

4. FEVER RAY

Fever Ray

Rabid/Border

 

Hon bytte The Knifes lika sotiga som pastellfärgade electro mot Fever Rays sorgfälliga mix av hiphopens chopped & screwed-estetik och den hårda rockens doom & drones. Men Karin Dreijer Anderssons omisskännliga pidgin-engelska svävade ändå högt över nästan alla andras ambitioner. »Fever Ray« var dystopisk, likt ljudet av en döende planet, men samtidigt också estetiskt tilltalande, likt en glänsande laserpistol. Därutöver var den känslomässigt andäktig, som något man håller allra närmast hjärtat. Den precisionslika iskylan i musiken och de svårforcerade texterna till trots kan ingen tvivla på att Karin Dreijer Andersson bryr sig. Om sig själv. Om oss andra. Om mänskligheten.

 

5. GRIZZLY BEAR

Veckatimest

Warp/Border

 

»Veckatimest« läckte ut på nätet tre månader innan utgivningsdatum, spreds likt maskrosens frön för vinden och fick snabbt Grizzly Bear att gå ifrån att ha varit det engelska ordet för grizzlybjörn till att bli det där härliga amerikanska bandet som såväl låter som ser ut som ett nyduschat Fleet Foxes med gott bordsskick. Surret kring läckan, som en del konspirationsteoretiker trodde var skapad av bandmedlemmarna själva, var i stort sett det enda som var »2009« med Grizzly Bear. I övrigt strök New York-kvartetten mest bara under sin blinda förkärlek till det förgångna med sin självklara mix av mörkgrön naturromantisk doowop och hyperklassisk vildmarksrock.

 

6. ANNA JÄRVINEN

Man var bland molnen

Häpna/Playground

 

Har ni tänkt på hur självklar hon redan känns? Det är som att Anna Järvinen har funnits med oss i evigheter. Blott två album in i solokarriären har hon hittat ett uttryck som låter färdigt in i minsta detalj. Hennes naturligt melodiska röst, sagolikt vackra poppoesi och fingertoppskänsliga förmåga att omge sig med lyhörda medhjälpare. »Man var bland molnen« är producerad av Dungen-sångaren Gustav Ejstes, vars sinne för både stämningar och sväng passar sångerskan perfekt. Först »Jag fick feeling«, sedan den här - det är verkligen inte alla artister som inleder med två skivor av den digniteten.

 

7. WILCO

Wilco (The Album)

Nonesuch/Warner

 

Wilco gjorde egentligen bara en ny Wilco-skiva men det var en näst intill lika inspirerad sådan som »Yankee Hotel Foxtrot«. Och då »Yankee Hotel Foxtrot« är ett av hela nollnolltalets mest centrala album säger det en del. »Wilco (The Album)« har allt vi lärt oss älska med Jeff Tweedys sentida låtskrivande: en sömlös blandning av ljuvlig pop som Feist-duetten »You and I«, febrig friformrock som »Bull Black Nova« och en poetisk brygd av stillsam humor och sorgklädd hoppfullhet. Partykamelen Alfred är dessutom årets i särklass starkast lysande omslagsstjärna.

 

8. THE XX

XX

XL/Playground

 

Årets vackraste popalbum gjordes av fyra tonåringar från London. Över sparsmakade beats och med melodier i rakt nedstigande led från The Carpenters »A Kind of Hush« och Womack & Womack sjöng Romy Madley Croft och Oliver Sims blåögda duetter om förälskelsens kraft med röster vars motsvarighet musikvärlden inte hört sedan Marine Girls första singlar. Medlemmarna i The XX gick i samma skola i sydvästra London som Hot Chip och Burial, men ingen musik gjord under nollnolltalet kom i närheten av melankolin och skönheten i deras lågintensiva melodier.

 

9. DIRTY PROJECTORS

Bitte Orca

Domino/Playground

 

»Bitte Orca« är snudd på omöjlig att beskriva, den befinner sig liksom inte inom några sorts genreramar. Den är fantastiskt välarrangerad och sporadisk på en och samma gång. Både krånglig och enkel. Den som dissekerar kan hitta fragment av såväl Afrika, Phil Collins och David Byrne som Beyoncé och matterock. Men det verkar, i ärlighetens namn, både onödigt och orättvist att försöka plocka isär något så genuint nyskapande som Dirty Projectors, så i stället konstaterar vi nöjt att Brooklyn-bandet gjorde en av 2009 års allra bästa skivor.

 

10. DEPORTEES

Under the Pavement - the Beach

Dolores/EMI

 

Deportees är vänner i första hand, popband i andra. Kanske är det därför som de här fyra unga männen från Umeå har låtit bättre för varje album och på det tredje får sin korsning av klassisk, för att inte säga välbeprövad, soul, country och pop att landa precis rätt. Melodierna, sångharmonierna och arrangemangen, liksom Peder Stenbergs texter och sättet han sjunger dem på, ramas in av en saltad mjukhet, en intuitiv känsla av samförstånd och respekt. Varje ton som Deportees spelar på »Under the Pavement - the Beach« känns därför både angelägen och trösterik.

 

11. PHOENIX

Wolfgang Amadeus Phoenix

V2/Cooperative/Bonnier Amigo

 

Det är en svår konst att svänga under kontrollerade former. Den franska kvartetten gjorde egentligen inget på sin fjärde fullängdare som de inte gjort på föregångarna. Smarta popvändningar, finfina melodier och en air av coolness rakt igenom. Men redan med årets bästa albumtitel visade Versailles-killarna att det den här gången skulle bli lite smartare, lite vassare. Och, jodå - ingen annan popplatta 2009 kan presentera samma öppning som »Lisztomania«, »1901« och »Fences«. Inga andra än Phoenix kan heller få ett sound framställt i ett laboratorium att svänga så organiskt.

 

12. BOSQUE BROWN

Baby

Fargo/Playground

 

Texas har inte känts så här ensligt och utsiktslöst sedan Townes Van Zandts dagar. På sitt andra album väljer Mara Lee Miller att försöka tonsätta hur hon upplevde den isolerade uppväxten i lilla Stephenville. Hon gör det med en folkcountry så spartansk att den på sina ställen undviker instrument helt och hållet, nästan som för att understryka att Miller på den tiden hade så många andra än sig själv. Rösten tycks bottna någonstans i själens allra innersta skrymslen. Den har en helt egen klangfärg som likt texternas alla bibliska referenser ligger precis på gränsen mellan det trösterika och det skrämmande.

 

13. BOB DYLAN

Together Through Life

Columbia/Sony

 

Bob Dylan har en rastlös feber som bränner i hjärnan. Han sjunger det själv, men vi vet det redan. Sextioåtta år fyllda rullar den evigt gåtfulle vidare på sin never ending tour, och resan går minst lika mycket mellan idéer och uttryck som mellan konsertlokaler. Den här gången hamnar han, inte minst tack vare David Hidalgos välkryddade dragspelsmelodier, ofta på den gräns mellan Texas och Mexiko där otaliga historier lockar i skuggorna och ännu mer fantastisk musik har fötts genom decennierna. Dylan fångar allt i en mäktig blandning av boogie, blues och svepande skymningsballader.

 

14. INGENTING

Tomhet, idel tomhet

Labrador/Border

 

Med en övergripande texttematik kretsande kring Bibeln och med långa, episka låtar grundande i en sorts egensinnig postrock steg Ingenting fram i år som en av de starkaste kreativa krafterna i landet. »Tomhet, idel tomhet« är allvarlig, ja till och med pretentiös. Den tar lyssnaren på blodigt allvar och förväntar sig samma bemötande tillbaka. Christopher Sanders popprosa är den bästa svenska exegetiken sedan Majken Johansson gick med i Frälsis i slutet av femtiotalet och bandet understödjer reflektionerna med osviklig takt- och melodikänsla.

 

15. JENNY WILSON

Hardships!

Gold Medal/Playground

 

En skiva om något så opoppigt som moderskap och något så omodernt som kamp. En skiva som dessutom inte har brytt sig om att mejsla ut något enkelt igenkännligt sound utan rör sig fritt mellan pop och r’n’b, med en övertygelse om att det här är konst betydligt mycket mer än det är underhållning. På papperet kan det vara lätt och rentav frestande att hoppa på Jenny Wilsons stora ambitioner med detta sitt andra soloalbum. Framför högtalarna blir det omöjligt. Mer självständig, självsäker och engagerad svensk popmusik än »Hardships!« har faktiskt inte hörts i år.

 

16. PETER DOHERTY

Grace/Wastelands

Parlophone/EMI

 

En sak är säker med Pete Doherty, han upphör aldrig att förvåna. Att han 2009 helt plötsligt bestämde sig för att släppa en soloplatta - med musikaliska bidrag från bland andra Graham Coxon och Dot Allison - tog många på sängen. Att »Grace/Wastelands« sedan visade sig vara en av Petes mest helgjutna skivor någonsin - helt i nivå med hans bästa Libertines- och Babyshambles-plattor - var inte heller väntat. Men det är ju bara att tacka och ta emot och ännu en gång njuta av skivans intelligenta blandning av folkrock och dub. Frågan är nu bara om Pete kommer att lyckas följa upp den…

 

17. THE VERY BEST

Warm Heart of Africa

Moshi Moshi/Cooperative/Bonnier Amigo

 

När The Very Bests gärning förs på tal glider diskussionen inte sällan över i illa pålästa yttranden i stil med »spekulativ exotism« och »den vite mannens skuld«. Men många av oss kan nog leva med den eventuella skulden ifall det, som i detta specifika fall, innebär att europeiska och afrikanska musikscener börjar interagera med varandra. Särskilt om det utmynnar i kraftfulla lyckopiller som en här skivan i allmänhet och det Ezra Koenig-gästade titelspåret i synnerhet. Johan Karlberg, Etienne Tron och deras vänner får gärna gå vidare och göra samma sak med resten av världen.

 

18. LOCAL NATIVES

Gorilla Manor

Infectious/Border

 

LA-kvintetten må utgöra slutpunkt på - eller sammanfattning av - en väldigt minnesvärd epok inom amerikansk indie där oortodoxa rytmer och samstämmiga röster har agerat i ljuv förening. Men ju fler gånger man lyssnar på deras debutalbum »Gorilla Manor« och tar del av bandets utåtriktade liveshow desto mer övertygad blir man om att det här nog lika mycket är början på något som vi ännu inte riktigt vet vad det kan utmynna i. För till skillnad från vissa av de band som Local Natives upprepade gånger har jämförts med är Taylor, Kelcey, Ryan, Andy och Matt ytterst mån om att kommunicera med sin publik.

 

19. LAKE HEARTBEAT

Trust in Numbers

Service/Border

 

Janne Kask och Kalle Kåks låter akustiska gitarrer strila som ett vårregn över elektroniskt popskimmer och så fort det som först bara var några hobbyinspelade demos hamnar i Studio-mannen Dan Lissviks eftertraktade producenthänder föds en av årets svenska skivor. Lake Heartbeat är duon som inte finns men som får oss att inse hur mycket vi saknat den där Brainpool-sångaren och hans romantiska fäbless för den krispigaste, vackraste åttiotalspopen. Det vore både stort slöseri och en smärre skandal om det inte blev mer än det här av Lake Heartbeat.

 

20. MARKUS KRUNEGÅRD

Prinsen av Peking

V2/Universal

 

Det finns mycket som är bra med Krunegård men frågan är om inte det bästa är hans oförmåga att känna hämningar. Den Laakso-bekante sångaren befinner sig i ett kreativt stim och kör på så länge det håller. Vad bryr sig väl han om att det kan se ut som storhetsvansinne att följa upp fjolårets succéartade solodebut med en »två album samtidigt«-giv. Ingen av plattorna visade sig heller vara vidare lik föregångaren. Och medan Sverige lyssnar detta plastsouliga popfyrverkeri är vi rätt säkra på att han själv har tankarna på nästa hämningslösa styrkebesked.

 

21. MAXWELL

Blacksummer’snight

Columbia/Sony

 

Åtta år efter sitt senaste album, och lika många sedan terrorattackerna mot tvillingtornen i New York, återvände Maxwell till musiken med sin egen motsvarighet till Marvin Gayes »Here, My Dear«. Texterna var bråddjupa exkursioner i ett förhållandes baksidor - svartsjukan, ångesten, hopplösheten - men musiken vittnade om en vuxen mans långsamma försoningsprocess med livet. »Even after years I need you when you don’t«, sjöng Maxwell. Kärleken, förklarade han uppfordrande, är det viktigaste vi har. Det enda som lyfter oss och gör oss hela.

 

22. ROSANNE CASH

The List

Manhattan/EMI

 

Hon tvekade inför att spela in skivan, i rädsla över att en sådan kunde tolkas som att hon försökte dra vinning av sin redan hårdexploaterade pappas namn. Men när hon tänkte ett varv till insåg Johnny Cashs äldsta dotter att det stod henne fritt att göra som hon vill - det var ju ändå till henne som mannen i svart gav listan med »hundra essentiella countrylåtar« för trettiosex år sedan. Rak i ryggen, med historisk medvetenhet och djup innerlighet sjunger Rosanne Cash tolv från listan valda låtar som vi trodde var sönderspelade men i detta utförande känns alldeles nya.

 

23. LILY ALLEN

It’s Not Me, It’s You

Parlophone/EMI

 

»Vi beslöt oss för att försöka göra större, mer eteriska låtar, riktiga låtar«, sa Lily Allen i ett uttalande innan »It’s Not Me, It’s You« släpptes. »Jag ville att det skulle kännas som att skivan hade någon slags integritet. Jag tror jag vuxit en del som person och jag ville att den ska spegla detta.« I många fall är meningar som ovanstående mest hajp, men »It’s Not Me, It’s You« levererade den personliga pop som utlovades; Lily och hennes samarbetspartner Greg Kurstin lyckades verkligen följa upp megasuccén »Alright, Still«.

 

24. OLLE LJUNGSTRÖM

Sju

Telegram/Warner

 

Efter många svåra, märkliga år på nollnolltalet kom han så 2009 tillbaka och syntes - för att hänvisa till en av hans gamla låttitlar - överallt. Den mytomspunne fyrtioåttaåringen var föremål för en dokumentärfilm, ställde ut konst, gjorde skivcomeback och gav sig ut på en lika rosad som risad turné. Nu pryder han också den här tidningens omslag. »Sju« var klassisk Ljungström, där Torsten Larssons snyggt spruckna ljudbild gick hand i hand med sångarens omisskännligt skavande rocklyrik och den där rösten som faktiskt lyckades låta känsligare än någonsin.

 

25. WHITNEY HOUSTON

I Look to You

Sony

 

När Whitney Houston för andra gången under nollnolltalet återvände till musiken gjorde hon det med ett album som talade direkt till lyssnaren. »Survived my darkest hour, my faith kept me alive«, sjöng hon med hela kroppen. »I picked myself back up, hold my head up high«. »Nothin’ But Love« var en självskriven programförklaring, »Million Dollar Bill« en showstopper fullt jämförbar med Harold Melvin & The Blue Notes discoklassiker »Prayin’« och balladerna, med det enorma titelspåret i centrum, speglade en kvinnas triumfartade väg tillbaka till livet.

 

ANDRA SOM GJORDE BRA IFRÅN SIG:

El Perro del Mar, Alva Noto & Ryuichi Sakamoto, Prefab Sprout, Theresa Andersson, Audionom, The Field, Times New Viking, Richard Hawley, Fibes, Oh Fibes, Fontän, A Camp, The Pains Of Being Pure At Heart, Raekwon, Kent, Perssons Pack, Nite Jewel, Monsters Of Folk, Little Boots, Empire Of The Sun, Mattias Alkberg, Bob Hund, Yacht, J. Tillman, Ducktails, JJ, Midaircondo, Lyle Lovett, Jason Lytle, Jim O’Rourke, Raul Midón, Annie, Bat For Lashes, Wavves, The Decemberists, The-Dream, Fuck Buttons, Fuckpony, Levon Helm, Amanda Jenssen, Kindred The Family Soul, Bassekou Kouyate & Ngoni Ba, Madness, Promoe, Rakim, Ryan Leslie, Röyksopp, Taken By Trees, Gui Boratto, David Sylvian, SunnO)))).

 

Allt enligt: Jud Cost, Anders Dahlbom, Klas Ekman, Niklas Elmér, Tony Ernst, Urban Gyllström, Pierre Hellqvist, Johan Jacobsson, Marcus Joons, PM Jönsson, Patrik Lindgren, Per Magnusson, Danina Mahmutovic, Sara Martinsson, Isabel Nellde, Josephine Olausson, Nicole Pryke, Håkan Steen, Jenny Sörby och Martin Theander.

egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner