©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

Låter musiken tala
Av Sara Berg   
Torsdag 1 oktober 2015, 12:11

jamiexx80.pngOm en dryg månad, närmare bestämt den 3 november, äger en av höstens mest framemotsedda spelningar rum. Det är då Jamie xx uppträder på Münchenbryggeriet i Stockholm. Som uppladdning inför det giget och för att uppmärksamma att Jamie äntligen fått klar en video till singelhiten »I Know There's Gonna Be (Good Times)« ser vi anledning att här på sajten publicera Sara Bergs intervju med honom från (numera slutsålda) Sonic #80 i våras.

 

Drygt två timmar innan jag ska träffa Jamie xx, som en av de sista journalisterna den här dagen, meddelar skivbolaget att de ligger före schemat och frågar om jag kan vara på plats tidigare än beräknat. Alla vet vad det betyder: artisten har ingenting att säga. Journalister avslutar aldrig intervjuer i förtid om de inte måste, i synnerhet inte när det handlar om en musiker lika haussad som denne. »Hjälp«, skriver jag i ett sms, »har han ingenting att säga?«. Jag får inget svar.

 

Jamie Smith är en av medlemmarna i The xx, det brittiska lo-fi-electrobandet som bildades av de då femtonåriga kompisarna Romy Madley Croft och Oliver Sim. De gick båda på Elliott School i London, en skola som även haft musiker och skådespelare som Burial, Four Tet och Pierce Brosnan som elever. Ett år senare värvades skolkamraterna Baria Qureshi och Jamie Smith till bandet, men efter att Baria fått sparken är gruppen numera en trio.

Nu är det februari och Jamie xx är i Stockholm för att spela på musikfestivalen Sónar och samtidigt passa på att göra promo inför sin kommande skiva, som släpps i maj. Därför har han tvingats tillbringa två dagar i en skybar på Götgatan för att göra löpande band-intervjuer med journalister från de nordiska länderna. När jag kommer dit har fredagsafterworken precis börjat och ur hissen väller casual business-klädda fyrtioåringar som ser fram emot helgen.

Jamie är lång, svartklädd och ser brittiskt blasé ut, men han är nog bara trött och lite blyg. Han hälsar skyggt och jag frågar om detta är den sämsta biten med att vara musiker, intervjuerna. Hela hans uppenbarelse säger ja, men han vet att han måste svara artigt och säger att det inte är så farligt. »Okej«, säger jag, »jag skriver det«. Jamie funderar först på att be om en öl, efter att ha frågat vad klockan är och fått svaret »beer o’clock«, men nöjer sig sedan med vatten. Han är som förväntat ganska tystlåten.

- Jag började med att göra backtracks till The xx när de spelade live men efter ett tag kändes det vettigare att jag var med även på scenen, så då gick jag med i bandet på riktigt. Jag gillar att göra elektronisk musik. När jag var yngre spelade jag piano i åtta år, men slutade eftersom jag inte tycker om att bli tillsagd vad jag ska göra, jag vill hellre testa mig fram på egen hand.

Som soloartist har Jamie tidigare gett ut ett fullängdsalbum, 2011 års »We’re New Here« som är en remix på (nu bortgångne) amerikanske spoken word- och soulartisten Gil Scott-Herons album »I’m New Here«.

»In Colour«, som den kommande skivan heter, är betydligt mer klubbig men har även inslag av såväl hypnotiska samplingar som ganska klassiska popballader och - lite otippat - dancehall. Jamie sjunger inte själv, utan överlåter oftast sången åt de båda bandkamraterna från The xx eller låter spåren vara helt instrumentala. Själv fokuserar han på produktionen och låtskrivandet.

- Men tekniken är inte det viktigaste för mig, säger han, det handlar framför allt om instrumenten och om att få det att låta bra. Jag är ingen datornörd, jag är i första hand musiker och jag vill skapa musik som får människor att känna någonting.

Vad vill du att den nya skivan ska få folk att känna?

- Förtjusning och upprymdhet, känslan av att befinna sig på en bra plats. När jag började på det här albumet hade jag inte gjort någonting jag var stolt över på ett tag. Men jag fortsätter att skriva låtar trots att jag ibland saknar inspiration, det gäller bara att veta när man ska sluta försöka.

Första singeln »Sleep Sound« är ett suggestivt och drömlikt hopkok av stämmor och rättframma beats, medan öppningsspåret »Gosh«, som är en av mina favoriter, är ett stökigt sågverk med en melodislinga i falsett och en upprörd mansröst som repetitivt ropar just »oh my gosh«.

- Den låten bygger på en inspelning av en gammal junglelåt från en piratradiostation. Jag drog ned tempot med fyrtio procent, det är därför basen är så långsam.

 

För Jamie är det fortfarande viktigt att ett album känns som en helhet och inte som en samling singlar. Han vill att man ska lyssna på hans skivor så som man lyssnade förr, från början till slut. Det är så han själv lyssnar, oftast på vinyl. Hans favoritskiva för tillfället är sjuttiotalsdiscotolvan »Dance, Dance, Dance« av Marta Acuna, annars gillar han mycket ny musik.

Trots att »In Colour« känns som att den har skrivits för brittiska klubbkids i någon lagerlokal i Hackney var det aldrig syftet, säger Jamie.

- Jag gör inte musik primärt för att folk ska dansa till den, mitt mål är att göra musik som inte låter som någonting annat. Jag sitter i min studio, som ligger fem minuter från där jag bor, och provar mig fram tills jag har lyckats göra någonting som ingen annan gjort förut. Men det betyder inte att jag strävar efter att göra konstiga saker, det är inte bra bara för att det är konstigt.

Men är inte klubbmiljön ändå lite av din naturliga omgivning?

   - Naturlig vet jag inte, men den är en stor del av mitt liv. Jag älskar att gå ut och dansa och går ofta ut enbart för musiken, ibland dricker jag inte ens någon alkohol. Men det hade varit lite sorgligt om klubbkulturen hade varit hela mitt liv, eller hur? Jag vet att den är det för många människor, men jag tror att det är någonting som saknas i deras liv.

 

När jag var i London i höstas träffade jag Real Lies, en annan brittisk trio som hämtar mycket inspiration från klubbscenen i sin musik. De berättade om nattklubben Plastic People i Shoreditch, där de brukade hänga fram till nyligen då den stängde igen för gott. Även Jamie pratar om den klubben, om den lilla, mörka källarlokalen och om DJ:arna som spelade allt från soul till techno och dubstep.

   - Klubbscenen håller på att stagnera i London, säger han, framför allt på grund av strängare regler kring alkohol och öppettider.

Så vad gör du när du inte jobbar eller går på klubb då?

   - Jag jobbar nästan varje dag, men det kan vara allt mellan en heldag i studion till en timme där hemma. Jag försöker att leva mer hälsosamt numera, därför har jag börjat med thaiboxning. En vanlig dag går jag först och tränar, sedan sitter jag i studion i åtta–nio timmar och sedan går jag till en pub. Är jag ledig ägnar jag mycket tid åt att leta låtar till mina Dj-set, jag är lite besatt av det. Tidigare brukade jag åka skateboard, men inte nu längre. Jag gillar att köra bil.

Vad menar du, bara köra runt?

   - Ja, helst på natten, när gatorna är tomma. Jag brukar köra ut till Wandsworth, området där jag växte upp och där mina föräldrar fortfarande bor, i andra änden av stan. Och så brukar jag tänka att jag är glad att jag aldrig behöver bo där igen.

 

Det är som DJ Jamie xx är bokad till Sónar. Han spelar inte sina egna låtar live, eftersom det får honom att känna sig för blottad.

- Det blir för mycket press att spela live solo, jag gillar inte att vara i fokus på det viset. Att vara DJ är en annan sak, det är spontant och handlar om att få folk att älska mina låtval. Jag spelar mest vinyl och en del CD-skivor, men har ingen färdig plan när jag DJ:ar, utan anpassar mig efter publiken, annars kan jag lika gärna sätta på en spellista på Itunes.

Däremot spelar han både sina egna låtar och The xx-låtar när han spelar skivor. Efter dagens intervjuer ska han gå i väg och äta någonstans med sitt crew och sedan se till så att han har med sig all musik han behöver inför kvällens gig. Hans brittiska skivbolag skämtar om att äta älg.

Jamie gör även en hel del remixer och har bearbetat låtar av stora artister som Florence + The Machine, Adele, Radiohead och Jack Peñate. Det är två helt skilda saker, säger han, att göra egna låtar och att göra remixer.

- Att remixa någon annans låt kan vara ett bra sätt för mig att komma vidare i mitt eget låtskrivande, om jag fastnat. Jag försöker alltid att bevara något element i låten jag remixar och sedan lägger jag till mitt eget sound. Det är viktigt att jag hittar någonting jag älskar i låten, annars kan jag inte jobba med den.

De remixer Jamie gör är rena beställningsjobb. Han skulle själv inte kontakta en annan artist för att föreslå ett remixsamarbete. Detta är arbete för honom, inte nöje.

- Fast remixer fyller ju en funktion, de placerar låtar i sammanhang de kanske inte hade hittat till i andra fall och så är de bra i marknadsföringssyfte. Men jag föredrar att göra musik från scratch, det är antingen det roligaste eller det svåraste som finns.

Föredrar du att jobba ensam eller som en del av ett band?

- Det fungerar lite som en symbios, där jag drar nytta av den ena situationen när jag är i den andra och använder mina idéer på olika vis. Jag vill inte fatta alla musikaliska beslut själv, utan tycker att det är bra att bli ifrågasatt ibland. Även när jag gör min egen musik har jag svårt att göra klart en låt på egen hand, jag behöver input och det får jag av Oliver och Romy. Jag gillar att jobba med musik på olika sätt, som soloartist, i band och som DJ, och när det inte längre känns kul slutar jag.

Jag frågar vad Jamie har för framtidsplaner. Han säger att han inte tycker om att planera, att han aldrig riktigt haft någon plan med sitt liv - förrän nu.

- Det här året ska jag skriva musiken till en balettuppsättning. Jag kan egentligen ingenting om balett, men jag tycker att detta är intressant. Det blir en modern föreställning, där jag skriver en och en halv timmes musik. Vi jobbar parallellt med stegen och musiken, jag tittar på repetitionerna och skriver lite musik, de lyssnar på min musik och regisserar ett stycke dans.

Gillar du andra konstformer?

   - Njä, jag är inte så visuell som person.

 

Det är dags för Jamie att fotograferas. Innan han tillåts sätta sig framför kameran ska han sminkas av en sminkös som stått och väntat i ett hörn tillsammans med sin makeupväska hela dagen. Jamie får lite puder och ögonbrynsfix. Jag säger att den enda andra artist jag vet som kräver smink är Per Gessle från Roxette. Jamie säger att sminket inte är hans idé och att han inte vet vilka Roxette är.

Senare under natten står Jamie omgiven av discorök på en av scenerna på Sónar och mixar bland annat in Caribous »Can’t Do Without You« i sitt DJ-set. Han är lika laidback som under intervjun, men hela festivalpubliken tycks älska honom.

Efter en timme går jag en våning upp, till dansgolvet där vanligtvis hipsterpopuläre Kasper Bjørke spelar skivor. Där står det ett tjugotal personer och dansar tappert medan Kasper gör sitt bästa för att se ut som om han har roligt. Jag hade inte heller velat vara bokad samtidigt som Jamie xx. ■

 

Jamie xx aktuella »I Know There's Gonna Be (Good Times)«-video med Young Thug och Popcaan:

 

 

egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner