©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

Musiken som har format Ane Brun
Av Pierre Hellqvist   
Fredag 18 september 2015, 12:12

anebrun59.png Hösten 2011, i höjd med hennes fjärde album »It All Starts With One«, satt Pierre Hellqvist ner med Ane Brun för att prata om musiken som har format den plattan och hennes karriär i stort. Eftersom Ane just nu är hyperaktuell med ypperliga skivan »When I’m Free« (betyg 9 i Sonic #83!) såg vi anledning att reprisera den artikeln ur Sonic #59.

 

Himlen är blå och luften frisk, klar och renande som den bara kan bara en solig höstförmiddag. Frisk, klar och renande är också en god beskrivning av Ane Bruns röst.

Sångerskan tar emot i sin arbetslokal belägen vid Mariabergets kulturhuskvarter på Söder i Stockholm, inte långt ifrån Bellmans födelseplats. Bland instrument och böcker kan man skymta ett vinylexemplar av hennes aktuella fjärde album »It All Starts With One« samt omslaget till »So« av Peter Gabriel, i vars band och sällskap hon har turnerat över hela världen.

Vi slår oss ner på den kvadratiskt formade gården, där fåglar prasslar och kvittrar i grönskan. Den gamla fastighetens tjocka väggar stänger nästan helt ute det myckna trafikbruset från närliggande Hornsgatan. Med vissa kval har norskan i drygt tioårig sverigeexil plockat fram en bibba skivor som på olika vis har format henne som person, artist och låtskrivare. Även om också Charles Mingus, Gillian Welch, Art Blakey och Mercedes Sosa nämns kretsar samtalet framför allt kring dessa:

 

MILES DAVIS

Kind of Blue

Columbia, 1959

- Min uppväxt präglades av jazz. I Molde, som jag kommer ifrån, finns en jazzfestival som min mamma har varit involverad i. Hon sjöng också jazz själv. Och min pappa lyssnade på jazz. Faktum är att jag mer växte upp med standardlåtar än barnlåtar. Mitt första minne av att sitta och verkligen njuta av en konsert var Herbie Hancock just på jazzfestivalen, jag var kanske nio år.

   - »Kind of Blue« har jag lyssnat på ända sedan jag var liten, genom hela tonåren. När jag var nitton tänkte jag tatuera in de första två takterna av »So What« i nacken. [skratt] Jag hade till och med en blueprint klar. Jag skulle bara sova på saken. Men sedan ändrade jag mig, det blev aldrig någon tatuering. Fast skivan är fortfarande grym.

 

ARETHA FRANKLIN

Jazz to Soul

Sony, 1992

- En samling med hennes tidiga grejer, inte hittarna. Så otroligt svängig jazzsoul. Att jag har lyssnat på sångerskor som Aretha, Sarah Vaughan, Ella Fitzgerald och Billie Holiday tror jag har påverkat min röst jättemycket. Jag har sjungit med i deras wailingar och fraseringar och det kan jag höra när jag lyssnar på mina låtar, fast jag inte gör jazz.

Skulle du vilja spela in något åt det hållet själv?

- Det är ju gjort så bra, så varför ska jag göra det? Lite så känner jag. [skratt] Jag har inget nytt att komma med där.

- Över huvud taget växte jag upp med ganska bred musiksmak, för jag höll på med dans och för mig var musiken en stor del av det. Att välja musik. Men det fanns vissa regler, som att man bara fick ha instrumentalmusik. Och eftersom jag gick och letade efter skivor som passade till detta kom jag i kontakt med en helt ny musikvärld; filmmusik, klassiskt, flamenco och gitarr, världsmusik, konstiga grejer.

- Vid sidan av jazzen och allt det här andra lyssnade även jag på de vanliga popartisterna - Prince, Madonna, Tina Turner. Peter Gabriel också faktiskt, jag tyckte jättemycket om hans »So«-platta.

Hur kändes det att sjunga med honom?

- Väldigt kul och ibland lite läskigt. Jag är så van vid att alltid sjunga med, så när vi står där på scen och spelar »Mercy Street« måste jag se till att stänga munnen i verserna: »Vänta till din tur nu«… Men i »Don’t Give Up« får jag sjunga, det är självklart fantastiskt.

 

ANI DIFRANCO

Dilate

Righteous Babe, 1996

- När jag fick den här CD:n i handen av en kompis bodde jag i Oslo och hade precis fått med mig en nylonsträngad gitarr hemifrån. Skivan som kom 1996 var något av Ani DiFrancos genombrott i Europa och att den dök upp i mitt liv var nog helt avgörande för mig; hur hon spelar gitarr, hennes kompromisslöshet, hurdan hon är som människa. Helheten med henne är viktigare för mig än att hon har påverkat mig musikaliskt. Framför allt hur hon har styrt sin karriär från första början är inspirerande. Hon visade att hennes sätt att göra det är mer naturligt än att ge sig in i musikbranschvärlden, det blev så tydligt att det finns en annan väg än att synas överallt.

    - Det var till hennes låtar som jag lärde mig att spela gitarr, det var så jag hittade fingerpickin’-stajlen som jag har själv. Ani DiFranco var jag förresten också på turné med förra året, i USA.

Hur var det?

- Det var jättekul att träffa henne. Hon var ju cool, trevlig. Och det var kul att göra det nu när det har gått så många år. Om det skett några år tidigare hade jag säkert inte vågat prata med henne. Men nu känner jag mig lite mer… vuxen.

 

NICK DRAKE

Way to Blue: An Introduktion to Nick Drake

Hannibal, 1994

- En fin samling med många bra låtar som också kom in i mitt liv samtidigt som jag fick gitarren, likadant med Joni Mitchells »Blue«. Tidigare hade jag inte lyssnat på sådant här alls och det var inte så att jag aktivt letade efter gitarrmusik, det var mest en slump. I Nick Drakes melankoli och blåhet hittade jag något som jag verkligen kan relatera till, min egen musik rör sig i samma värld. Kanske hade »Changing of the Seasons« hans sound lite grann. Men eftersom den sidan fick så mycket plats då, på förra skivan, ville jag inte göra samma sak igen - nu hade jag lust att göra något annat.

    - En av de saker som jag och Tobias [Fröberg, producent] pratade om inför inspelningen denna gång var att låta det rytmiska få ta mer plats. Gitarren har gjort att det inte funnits utrymme för så mycket annat i min musik. Nu ville jag skriva låtar på gitarr men sedan lägga bort den och hitta på något annat när vi gör skivan. Använda musikerna mer, låta Tobias testa sina idéer, så kan jag bara säga nej om jag inte gillar det. Det var roligt. Det öppnade upp en helt annan värld.

 

MADONNA

Frozen [singel]

Maverick/Warner, 1998

 

PORTISHEAD

Dummy

Go! Beat, 1994

- Vi hade referenser till vissa låtar på nya skivan. Exempelvis återkom vi flera gånger till »Frozen« med Madonna. Främst i hur den är instrumenterad - hur stråket liksom är en egen person, likadant med trummorna och rösten. Den har en öppenhet, samtidigt som det händer mycket. Lite så känns min skiva, det låter som att det händer supermycket men det är bara tre musiker och så jag och vissa gånger stråk. Det låter större än vad den lilla gruppen av musiker egentligen är.

    - Portishead snackade vi också om en del. Det är nog blandningen av sväng och nerv, men också känslan och rösten. Inte heller använder de någon akustisk gitarr, samma med »Frozen«. Kanske en typ av musik som tidigare inte var så mycket jag men där det finns plats för rösten. Och på min nya skiva får rösten sin plats, den flyger som en liten kula över allt annat.

 

IGOR STRAVINSKIJ

Psalm Symphony

Deutsche Grammofon, 1996

- Inför det att jag skulle skriva klart nya skivan gick jag hela vintern och lyssnade mycket på klassisk musik på Konserthuset. Bland annat en fyra dagar lång Steve Reich-festival. Jag har märkt att om jag tar del av något som är långt ifrån det jag själv gör kommer det massor av idéer, som att något släpper i mitt huvud. Jag kollade också på en uppsättning av Stravinskijs »Psalm Symphony«, som direkt blev en inspiration rent tonalt. En bit in i stycket finns en basslinga som jag fascinerades av. När jag kom hem satte jag mig vid pianot och spelade den slingan, och på något sätt ledde det till låten »One«. Psalmsymfonin låter helt annorlunda, jag bara snodde tonerna.

 

CAT POWER

The Greatest

Matador, 2006

- Framför allt är det titellåten som jag alltid kommer tillbaka till. Det är någonting med den, jag har svårt att förklara exakt vad men jag blir alltid inspirerad på något sätt. Tror det är kombinationen av rösten, melodin och stråket, jag tröttnar aldrig - den är magisk. Både på nya skivan och på »Changing of the Seasons« var det här en referens, bara för att jag vill att det ska bli så här bra. [skratt]

   - Jag kommer ihåg så väl när jag hörde den första gången. »Jag undrar vad Cat Power håller på med nu för tiden?«, och så gick jag in på hennes hemsida där det bara var bilden av omslaget - sedan kom den här låten. Jag satt bara [ser förstummad ut]: »Ååh, wow… Den här skivan kommer bli bra.«

egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner