©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

Hype är ett märkligt ord
Av Josephine Olausson   
Fredag 21 augusti 2015, 07:38

libertines.jpgNamnen Pete och Carl hade ännu inte helt etablerat sig. De kallade sig fortfarande  Peter och Carlos. Förstnämnde hade ännu inte gått vilse (men var av allt att döma på god väg), sistnämnde hade ännu inte belastat världen med Dirty Pretty Things. The Libertines hade just börjat hända då Josephine Olausson, efter många om och men, träffade Peter Doherty i London hösten 2002. Den 4 september släpps gruppens återkomst, »Anthems for Doomed Youth«, deras första album på elva år. Sålunda bästa tänkbara läge att reprisera Josephines underhållande artikel ur Sonic #9.

 

Först var det omöjligt att få en intervju. Sedan bestämdes en tid och att vi skulle mötas på en pub i Soho. Detta följdes av ett telefonsamtal som handlade om inbrott, vilket resulterade i att allt ställdes in. Ett par timmar senare kommer ett nytt bud - vi ska träffas, den här gången på Kentucky Fried Chicken mitt emot Liverpool Street Station. Snart därpå får jag ett sms; vi ses vid Angels tunnelbanestation i centrala London i stället.

När Peter Doherty kommer promenerande uppför gatan i riktning mot mötesplatsen råder det inget tvivel om att det är honom jag ska prata med. Att den långa killen i mörk rock skulle vara något annat än en nykläckt popstjärna är omöjligt. Det syns liksom på stegen.

Vi går tyst mot puben där Peter och hans vänner brukar hänga. Efter ett tag frågar han om jag spelar trummor. När jag säger »nej, tyvärr« blir det tyst igen. Sedan frågar han om jag bor i en skog. Jag tvingas erkänna att jag inte gör det heller. Han ser lite besviken ut, men börjar i stället berätta om de »mystiska kvarter« vi rör oss i, om underjordiska gångar och om häxor och trollkarlar.

Den lilla puben visar sig vara tom på polare och musiken lite för hög för att en vettig konversation ska kunna föras. Vi bestämmer oss för att gå med våra drinkar tvärs över gatan till Peters vänners hus. Men ingen är där heller. Mannen i affären intill släpper in oss i porten och vi går nedför en smal trappa till källaren. I ett rum med två soffor, lite böcker, skivor och annat sätter vi oss. Peter berättar att han tillbringat många nätter här.

 

Peter Doherty har spelat gitarr och sjungit i The Libertines så länge han kan minnas. Vilket visar sig vara ungefär fem år. De enda som varit med sedan starten är Peter själv och Carlos Barât, den andre gitarristen och sångaren. För ungefär tio månader sedan kom trummisen Gary Powell och basisten John Hassall med i gruppen. I somras släpptes deras första singel, »What a Waster«, på Rough Trade. The Libertines har öppnat för såväl The Strokes som Supergrass. Och just nu är musiktidningarnas favoritslynglar.

När jag nämner ordet »hype« ser Peter trött ut.

- Hype är ett märkligt ord, säger han. Om någon skriver uppriktigt om oss handlar det inte alls om hype, utan helt okonstlad uppskattning. Men snart därpå hör man bara hype, hype, hype. Det händer gång på gång, men det spelar ingen roll för efter ett tag bryr man sig inte. Jag har ingen större koll på musikmagasinen längre. Och Carlos, han köpte sin första NME när vi var på omslaget härom veckan. Det kändes lite sorgligt, som att en liten del av hans oskuld försvann.

Har ni märkt att tidningar försöker få er att framstå som något ni inte är?

- Nej, faktiskt inte. Jag tycker att de har varit relativt sanningsenliga. Ibland lyckas de fånga oss vid dåliga tillfällen. Som när vi gjorde en intervju och ingen av oss visste för vad. Två veckor senare var den i NME.

The Libertines skulle egentligen ha gjort inte mindre än tio intervjuer i dag, men Peter berättar att de vägrat. Men tillägger snabbt att han gillar att träffa journalister, varje person han träffar är den andre olik. Han menar att det fortfarande finns ett sorts nyhetens behag över att bli utfrågad.

- En annan intressant grej är att läsa det journalisten har skrivit. Jag har rätt bra minne. Någon kan säga till mig. »Åh, jag gillar er platta, och er musik är så nyskapande bla bla bla…« Sedan ser man det som de verkligen skrev – det är ganska kul för man vet att de kommer att få igen.

Jag ser nog smått livrädd ut eftersom Peter inflikar:

- Well, inte om det är en tjej, jag slår inte tjejer.

 

Peter pratar tyst. Röker lite gräs. Och verkar vara lugnast i världen. Vi träffas veckan innan utgivningen av »Up the Bracket«, The Libertines debutalbum, men Peter framstår knappast som nervös. Han säger att han inte har några direkta förväntningar. Att det viktigaste är att han kan lyssna på och uppskatta låtarna på skivan.

»Up the Bracket« är en skön blandning av pur energi, rastlöshet, kärlek och allt det där andra som fått symbolisera bra plattor förut. Man kan jämföra The Libertines med diverse gamla brittiska storheter – som The Clash och The Only Ones – men någonstans finns ändå något alldeles eget. Skivan känns på något sätt fulländat ofulländad. Underbart tankspritt fokuserad.

Albumet spelades in i somras. Det gick snabbt och Peter berättar att alla instrument är live och utan effekter. Mick Jones producerade.

- Vi visste inte så mycket om The Clash, men Mick gav oss alla deras gamla plattor och vi var tvungna att lyssna och lära. Han var lite som en pappa som visade filmer och grejer.

Vad sysslar han med annars?

- Han ska precis bli pappa igen, han har även en dotter som är arton år. Men jag föredrar faktiskt Joe Strummers dotter, hon kikade förbi studion en gång. Hon var väldigt framåt, hon frågade vad jag gjorde. Jag sa att jag fixade med omslaget till skivan. Hon sa: »Det ni egentligen borde ha på omslaget är två tjejer som pissar.« Jag sa: »OK.«

Peter plockar upp gitarren som legat intill honom i soffan och börjar spela en soft version av »Lost in the Supermarket«.

Har Mick lärt er alla Clashs låtar?

  - Ja [Peter börjar spela en stompig »London Calling«], han spelar fortfarande såhär, och han är fortfarande oklanderligt klädd. He’s a geezer.

Har du någonsin haft ett riktigt jobb?

  - Jag har gjort ditt och datt. Jag har jobbat på en kyrkogård. Sålt droger. Sålt min själ. Och ett tag fick jag pengar från The British Arts Council för att lära barn poesi och skriva tillsammans med dem. Det var faktiskt riktigt kul.

Hur gammal är du?

  - Jag är född i mars 1979, säger Peter och ser förvånad ut. Det är första gången jag erkänner det, jag har sagt till alla att jag är tjugotvå. Jag vet inte riktigt varför. Och nu har jag varit uppriktig mot dig. Shit.

Har du anammat hela rockstjärnedealen?

  - Nej. Det är det som är grejen, jag tror inte att något sådant existerar utanför ens eget huvud. Det är därför det är så viktigt att prata med folk efter spelningarna, att höra dem säga att de verkligen gillar våra låtar. Det är det allt handlar om.

 

Det är lätt att tro på Peter. När vi är klara med intervjun går vi tillbaka till puben, där vännerna nu hänger. Peter är avslappnad och exalterad på samma gång. Bjuder alla på drinkar, betalar på krita. Det är första kvällen hemma på länge, länge.

Dagen därpå köper jag NME. The Libertines pryder omslaget, artikeln berättar om Englands mest uppfuckade band. Om droger och groupies. Om Peter som en högljudd notorisk lögnare. Och jag förstår ingenting.

egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner