©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

Inspiration överallt
Av Pierre Hellqvist   
Måndag 3 augusti 2015, 16:08

jasonisbell2013.jpgSom kanske har noterats pryds senaste Sonic-omslaget av countryfolksinnade singer-songwritern Jason Isbell, just nu i ropet tack vare förnämliga albumet »Something More Than Free«, framskjutna placeringar på olika topplistor i USA och nyligen utannonserade sverigespelningar (Stockholm 7 januari, Göteborg 8 januari). Även i (slutsålda) Sonic #71, december 2013, då han var aktuell med det publika genombrottet »Southeastern«, hade vi en intervju med Isbell och den tyckte vi det var läge att reprisera här och nu.

 

Att nästan alla artiklar och recensioner som följt på »Southeastern« fokuserar på att Jason Isbell numera är nykter alkoholist har fått sina efterverkningar. Extra tydligt när han i samband med sina spelningar pratar med fans.

- »Öh, du, alltså, jag funderar också på att sluta«, får jag höra av inte sällan dyngraka individer. Mitt svar: »Det verkar som att du har en del funderande kvar att göra.«

Det här är nu inte lika med att Jason Isbell ångrar att han varit så öppen om sina dryckesrelaterade problem.

- Det är ju jag som gett media storyn. Det är, om man vill se det så, mitt eget fel. Men att prata om det har varit ett sätt för mig att bearbeta det - på så vis påminns jag ideligen om varför jag behövde bli ren. Kan det dessutom hjälpa någon annan att ifrågasätta sin livsstil är det bara positivt.

»Southeastern«, fjärde soloalbumet sedan han 2007 gick skilda vägar med Drive-By Truckers, har utvecklats till något av Jason Isbells genombrott på hemmaplan i USA. Konsertpubliken växer sig allt större, erbjudandena fler, skivan går åt i en helt annan takt än föregångarna.

I höjd med skivsläppet gjorde New York Times ett utförligt porträtt på honom där bakgrunden till albumet rullades upp, bland annat det faktum att Ryan Adams ingick i den skara vänner som i fjol övertygade Jason Isbell att genomgå avgiftning.

- Utan tvekan har min historia hjälpt till att skapa intresse kring skivan, vad man än tycker om det attraheras folk av den sortens personliga prövningar. Men jag tror faktiskt också det beror på att skivan är bättre än något jag har gjort tidigare. Den här gången kunde jag skriva utan distraktioner. Fullt fokus låg på låtarna, på att finslipa texter och melodier. Förr fanns alltid den där gnagande lusten i mig att börja dricka. Så mycket tid gick åt till att hänga i barer, till att komma igen efter en bakfylla. Nu la jag i stället den tiden på att jobba. Och jag har lärt mig inse att inspiration finns överallt, om man bara bryr sig om att ta in världen och människorna runtom dig.

Just den där utblicken, lite för sällsynt bland singer-songwriters men i princip nödvändig för att nämnda artistkategori verkligen ska lysa, hör till den Alabama-bördige trettiofyraåringens främsta egenskaper. Han är lika bra att på läsa av sin omgivning som han är på att plocka isär sig själv. Detta märks i låtar som »Yvette«, »Different Days«, »Relatively Easy«, i nästan allt han gör. Isbell är knappast superoriginell men har det där viktiga perspektivet som gör att det inte är särskilt svårt att applicera hans upplevelser på sina egna. Blir du vän med »Southeastern« är det en vän för livet.

Han har alltid gillat att lyssna på vad människor vid bordet bredvid pratar om, lite i hemlighet ta del av andra människors liv, och har länge varit svag för låtskrivare som kan förvandla dylika fragment ur verkligheten till drabbande epos; Randy Newman, Bruce Springsteen, Bob Dylan, James McMurtry.

Isbell, som numera bor i Nashville, är förstås också djupt präglad av att han växte upp utanför en liten stad med tung musikhistoria.

Kvällen före den här intervjun gästade han ihärdige supportern David Lettermans TV-show i syfte att marknadsföra den aktuella dokumentärfilmen »Muscle Shoals«. Att Jason Isbell där fick sjunga med soullegendaren Candi Staton, som han beundrat länge men aldrig tidigare träffat, var stort nog. Att de kompades av Muscle Shoals-husbandet The Swampers - som på ett oändligt antal odödliga inspelningar, först i Fame-studion, senare i Muscle Shoals Sound-studion, backat upp Aretha Franklin, Percy Sledge, Wilson Pickett och The Staple Singers, för att bara nämna några - gjorde just ingenting sämre.

- Egentligen kände jag till dessa musiker innan jag hade koll på musiken de varit med om att spela in. När jag växte upp kunde man se sådana som David Hood och Spooner Oldham spela på barer och restauranger runtom i stan. De var liksom en del av vardagen. Senare lärde jag känna dem, fick spela med dem, grävde ner mig i allt de varit inblandade i. Speciellt David Hood [pappa till Patterson Hood, frontfigur i Drive-By Truckers] är en nära vän, han har hjälpt mig på alla möjliga vis.

Jason Isbells närmaste vapendragare i dag är hustrun Amanda Shires, även hon artist som drar åt country. De försöker hålla sina karriärer åtskilda men turnerar ibland ihop och delar på branschens såväl goda som onda. Båda är flitiga Twitter-användare.

- Jag har haft stor glädje och nytta av det, säger han. Samtidigt kan man bli mörkrädd om man börjar läsa det som skrivs om en. Nu är ingen av oss kändis i den bemärkelsen men det räcker med nivån vi befinner oss på för att få höra både det ena och det andra. I synnerhet det som ibland skrivs om Amanda är skrämmande. Man vet ju aldrig vilka dårar, alltid anonyma, som kan mena allvar med sina ord. Det är både bra och dåligt att alla kan göra sin röst hörd. Men det händer att man undrar om alla verkligen borde få det.

 

Jason Isbell om Kanye West

 

På Twitter har Jason Isbell, stundom utan sina följares samtycke, vikt rikligt med utrymme åt att prisa Kanye West.

  - Visst säger Kanye ibland dumma saker, men först och främst är han en artist - en sann konstnär. Det som stör mig är att folk inte respekterar det. Han passar inte in i bilden av hur det vita Amerika har lärt sig och kanske även vill att hiphop- och r’n’b-artister ska vara. Bara det, att han går emot konventionen, är tillräckligt för att folk ska säga att han är galen. Klart han är! Artister är galna! Säkert även jag. Dessutom vet det vita Amerika för lite om hiphopkultur för att förlöjliga den.

egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner