©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

En röst för alla generationer
Av Marimba Roney   
Tisdag 28 juli 2015, 09:25

lhill.pngTill Sonic #82 samlades Titiyo, Klas Åhlund, Sabina Ddumba och Kumba för att prata om Lauryn Hill; hennes storhet och vad som egentligen hände med hennes karriär. Marimba Roney höll i samtalet, Michael Steinberg fotograferade. I sommar är Lauryn Hill aktuell med sin medverkan på Nina Simone-hyllningsskivan »Nina Revisited« och en spelning på Way Out West i Göteborg. Inte minst är hon aktuell som inspiration för otaliga nya soulröster. #82-artikeln följer nedan.

 

MEDVERKANDE

Kumba

Rappare. Gästade på Linda Piras »Knäpper mina fingrar« och gav förra året ut debutsingeln »I staden«. Jobbar på en debut-EP.

 

Titiyo

Sångare. Håller på att jobba med sitt sjätte album, det första på svenska. Hittills släppta singlar därifrån är »Drottningen är tillbaka« och »Solna«.

 

Klas Åhlund

Gitarrist, tillsammans med Patrik Arve och storebror Jocke medlem i Teddybears som är aktuella med singeln »What’s Your Problem?« (nytt album är på gång). Är också producent och låtskrivare. Har arbetat med bland andra Katy Perry, Madonna, Robyn och Eagle-Eye Cherry.

 

Sabina Ddumba

Sångare. Slog igenom förra året med »Scarred for Life«. Är nu aktuell med singeln »Effortless« och har över tjugo låtar att välja mellan till sitt kommande debutalbum.

 

LAURYN HILL-FAKTA

Född 1975. Uppvuxen i South Orange, New Jersey. Hennes första soloskiva »The Miseducation of Lauryn Hill« från 1998 gick direkt in på Billboards första plats. Den laurynhill.jpgfick tio grammynomineringar och vann fem. Lär ha sålt i nitton miljoner exemplar världen över. I år valdes den av den äldsta och största kulturinstitutionen i USA, Library of Congress, in i National Recording Registry med anledning av dess »historiska, kulturella och estetiska signifikans«.

»The Miseducation of Lauryn Hill« kom att bli, i alla fall så här långt, hennes enda studioalbum. Samma år producerade och skrev hon »A Rose is Still a Rose« för Aretha Franklin och gjorde även en inspelning för MTV Unplugged 2001.

Lauryn Hill har fem barn med Rohan Marley och ett med en okänd pappa. 2013 satt hon i fängelse tre månader för att inte ha betalat skatt. På kvällen när hon kom ut från fängelset släpptes låten »Consumerism«.

Innan solokarriären var Lauryn Hill medlem i The Fugees, en av nittiotalets största grupper, tillsammans med Wyclef Jean och Pras Michel. Innan gruppen splittrades 1997 hann de göra albumen »Blunted on Reality« (1994) och »The Score« (1996). Sistnämnda innehöll hitsen »Killing Me Softly« och »Ready or Not«. The Fugees har gjort några enstaka återföreningsspelningar och det pratades ett tag om ett nytt album. Men både Wyclef och Pras gick offentligt ut och sa att de inte kunde samarbeta med Lauryn.

 

 

Vad som blir en klassiker eller inte kan en egentligen inte veta förrän det har gått en tid. Vissa skivor är världens bästa för stunden, andra växer långsamt för att sedan sparas men inte lyssnas på, andra följer med en genom hela livet. Ju mer musik som görs desto svårare har det blivit för artister att sticka ut, att göra något som består och som attraherar en större mängd människor. Och när så mycket har gjorts tidigare är det svårare att vara nyskapande, att initiera nya genrer och subkulturer - även om all ny musik alltid kan sägas vara en fortsättning på något. Vissa artister och grupper kommer alltid att stå i en klass för sig, de var banbrytande, populära och viktiga för sin samtid och därefter. I modernare tid tycks det gå snabbare, artister kommer och går, många faller i glömska.

Men en artist som alltid nämns, som fortsätter att plockas upp av generation efter generation, är Lauryn Hill.

Hon var en gigant redan när hennes debutsoloalbum »The Miseducation of Lauryn Hill« släpptes 1998. Som sångerska och rappare i en av världens största grupper The Fugees var hon en av dåtidens mest omtalade artister. De olika svårigheterna mellan medlemmarna i The Fugees behandlades inom skvallerpoppressen. Bandets uppbrott sågs av många som slutet på något fantastiskt som ingen av dem på egen hand skulle kunna reproducera.

Själv såg jag dem göra en minnesvärd konsert på Gino i Stockholm i maj 1996, ett uppträdande som inte kan benämnas på annat sätt än oerhört bra och upplyftande. Eftersom svettig karnevalsstämning rådde blåste jag av ren extas i en visselpipa. Med följd att Wyclef Jean stannade musiken och frågade »who dat blowing the whistle?«. Trots att medlemmarna på scen verkade glada vågade jag inte ge mig till känna.

Efter The Fugees måste jag dock erkänna att mitt engagemang svalnade något, även om »Lost Ones« från Lauryns skiva är en av de låtar som jag har spelat mest ute sedan dess och även om Wyclef då och då har levererat.

Intresset återuppväcktes emellertid när jag under det senaste året märkte att så många nya stjärnor lyfte fram Lauryn Hill som tongivande influens och favorit.

Sonic samlade två av dem samt två som var artister själva när Lauryn Hills enda soloplatta släpptes för ett samtal om skivan och Lauryn i stort. Sabina Ddumba, var fyra år när skivan gavs ut, Kumba var femton, Titiyo trettioett och Klas Åhlund tjugosex.

Vilken är er relation till Lauryn Hill och »The Miseducation of Lauryn

Hill«?

Sabina Ddumba: Hon är en gudinna för mig. När jag var liten kollade jag på filmen »En värsting till syster 2« [där Lauryn Hill medverkar] om och om igen. Jag var helt fascinerad av Lauryn. För mig är hon nog så stor för att hon är så kopplad till min barndom. Jag vet inte hur jag skulle känna om jag hörde »The Miseducation« för första gången nu, det är möjligt att jag inte alls skulle ha fastnat på samma sätt. Men jag återkommer hela tiden till skivan och känner lika starkt för den fortfarande.

Kumba: Jag hade hört The Fugees innan Lauryns egen skiva, främst genom min storasyster som lyssnade mycket på r’n’b och hiphop. Det var den ålder, tonåren, när en kunde dagdrömma, vara ledsen, vara kär. När jag lyssnar på den skivan nu tänker jag tillbaka på den tiden, hur känsligt allting var och hur viktig musik är de åren. Det fanns inte så många mörka människor att se upp till i Landskrona då. Vi var de enda gambianerna, det fanns en del somalier, och jag hängde mest med libaneser. Jag var den enda mörka i min skola. Med Lauryn Hill älskade jag hela den där »sisterhood«-viben, hur hon pratade om hur det är att vara mörk. Det behövde jag verkligen då.

Klas Åhlund: Jag lyssnade inte alls på albumet när det kom, förutom att jag hörde singlarna eftersom de spelades överallt. The Fugees var turbostora och både Wyclef och Lauryn Hill gjorde sina soloalbum. Det var hur mainstream som helst och ganska ointressant för mig. Men med tiden har »The Miseducation« vuxit. Albumet har stått sig och är nu en klassisk referens som »Sgt. Pepper« eller liknande. När jag producerar och samarbetar med nya artister nämns skivan väldigt ofta när man pratar om musik som betytt mycket. För mig är det ointressant att sätta betyg på hela album, men låten »To Zion« finns i alla fall med på min lista över de bästa inspelningar som gjorts någonsin.

Titiyo: Jag hakade egentligen mycket mer i The Fugees än Lauryn Hill. Jag har alltid lyssnat på Roberta Flack och sättet som The Fugees gjorde »Killing Me Softly« på var irriterande bra. Då fick jag en känsla av att »asch, jag kan lika gärna lägga av att sjunga, det är ingen idé längre«. Den inspelningen var ganska oamerikansk, inte brittisk triphop heller, utan något helt eget. The Fugees var mainstream men hade ändå något intellektuellt. De hittade en plats mellan r’n’b, hiphop och den brittiska pop som var populär då. Det var fruktansvärt bra. Men sedan när Lauryn kom, jag vet inte, jag hade redan mina favoriter, som Mary J Blige och Faith Evans. Det fanns väldigt bra annan r’n’b också, som Brandy och Aaliyah. Det var inte direkt som om man satt och väntade på något nytt. Och, som sagt, det kom också massor av bra musik inom andra genrer samtidigt. Jag tror att vi som upplevde »The Miseducation« när den kom vid tidpunkten var så bortskämda med så mycket bra musik att det rentav var så att en sådan skiva helt kunde gå förbi en. Hade situationen varit en annan skulle jag kanske ha gått loss på den mer.

Sabina Ddumba: Jag har aldrig medvetet försökt låta som Lauryn, men jag antar att hon har influerat mig. När jag såg henne live första gången för två år sedan började jag gråta då hon klev upp på scen. Det var en hemsk konsert, men bara att över huvud taget få se henne live berörde mig så mycket.

Vad är det som gör henne speciell? 

Titiyo: Hennes fina röst. Det går inte att ducka för hennes oförställdhet. En röst med lågt register men som låter väldigt naturlig. Det registret blandat med läckage, det här att hon blir lite hes, är unikt. Då brukar man ha ett långsamt vibrato, på grund av all luft som tänjer ut stämbandet. Men hon växlar mellan ett långsamt och snabbt vibrato, och har en oerhörd spänst. Hon påminner mig om Donny Hathaway, och ingen sjunger som Donny Hathaway. De har samma sätt att waila, har liknande supersnabba »gliss«, att man glider mellan toner. Det låter nästan som autotune fast det är på riktigt och naturligt. Och det är ju hypermodernt nu.

Sabina Ddumba: Hon förmedlar en känsla och närvaro som ingen annan gör. Det låter så otroligt äkta. Jag har tänkt på det rätt mycket. Ta till exempel Beyoncé – hon är en fantastisk sångerska, men det är nästan för perfekt. Jag känner henne helt enkelt inte på samma sätt. Med Lauryn känns det som att hon menar vartenda ord hon sjunger, som att hon går igenom det här och nu. Även om jag förstår att det kan vara massor av tagningar bakom och en medveten tanke. Jag älskar att hon spricker ibland, raspet i låten »The Miseducation«, allt sådant.

Klas Åhlund: Hon var bara tjugotvå år när skivan släpptes och skriver väldigt personligt om sitt liv. Det blir riktigt fult och grisigt ibland. Hon är arg och hänger ut folk. Dissar ex och grejer. Det är inte alltid så elegant, om man säger så. Det går igen i musiken också. Hon låter det vara sloppy som fan här och där. Det låter intimt och oredigerat. Det är slående mycket skeva toner, fantastisk sång men inte datorperfekt. Det här albumet kom 1998, precis innan autotune slog igenom. Vi har nu vant oss vid att höra hårdredigerad sång med perfekt pitch. Lauryn rör sig också naturligt mellan sång och rap, det är som att hon har tagit från alla sina musikskatter och flyter emellan dem. Hon har en fantastisk röst, men om jag får vara lite kritisk tycker jag att hennes rap blir lite ryggsäckshiphop ibland. Hon har ett bra flow men rimmar med lite för smarta och svåra ord. Jag ser en rhyme-dictionary framför mig.

Kumba: För mig har hon rapmässigt varit en stor inspiration. Jag ser henne lätt som en lika bra rappare som sångerska. Hon låter som en väldigt självsäker rappare. Jag gillar att hon säger konstiga saker. Dels var det mycket hur rap lät då, men för mig låter det som att hon bara låter ord komma upp – och det tycker jag om.

Sabina Ddumba: Jag kan inte säga något kritiskt om henne. Ser ingen anledning till varför. Om maxbetyget för skivan är fem sätter jag tio.

Titiyo: Personligen kan jag tycka att det är lite mycket funk ibland, det kan lätt bli lite klumpigt. Jag kan ha svårt för »flummet«, och jag hittar ingen attraktiv personlighet i henne. Lite samma som Erykah Badu, de är otrevliga bitches.

Klas Åhlund: Jag tror man får skilja på att artisten kan vara en idiot och att musiken ändå är magisk. När jag var tolv var Yngwie Malmsteen min Lauryn Hill, eller Zlatan. Någon som gjorde någonting gudalikt och fick en att tro att man själv kunde ta sig ur skiten bara man övade lite mer på sin gitarr.

Varför upptäcker nya generationer den här musiken?

Kumba: Rent konkret kan det vara att vi i den äldre generationen fortsätter att spela den. Jag har en lillasyster som är nio, hon älskar »The Miseducation«, och min egen dotter som är tolv lyssnar på den ibland. Det är nog för att hon har hört mig lyssna på den. Det finns en igenkänningsfaktor. Men det är något speciellt med musik från nittiotalet. Jag älskar den musiken som kom då, vet inte om man kan säga att det var bra, äkta musik. Skivan har också en bredd, den skildrar olika faser i livet som lyssnaren mer eller mindre kan relatera till. När albumet släpptes lyssnade jag mycket på »Ex-Factor«, »Doo Wop (That Thing)« och »Lost Ones«. När jag blev förälder blev »To Zion« en favorit.

Titiyo: Hon har helt enkelt ett fint uttryck. Jag tror att hon är en spegel av traditionell soul i modern form. Och det utan att vara speciellt nischad. Skivan är tidlös och mainstream. Sedan tror jag att vissa bara har »det där«, och Lauryn är en av dem.

Klas Åhlund: Skivbolaget och Lauryn själv verkade tycka att det var viktigt att bygga bilden av att hon gjorde allt själv. Skrev låtarna, sjöng, rappade, gjorde beatsen och producerade allt. Det var ju andra med och gjorde beats och spelade och skrev, men jag tror att den där ensamt geni-grejen också bidrar till att hon och skivan fortsätter att inspirera.

Sabina Ddumba: Jag tror fortfarande att det handlar om känsla och närvaro. Det är verkligen inte lätt att få till den äkta känslan. Det vet jag av egen erfarenhet och det är något som jag hela tiden strävar efter. Tänk om jag skulle kunna beröra en enda person på samma sätt som hon har berört mig.

Klas Åhlund: Lauryn var grymt het också, utan att vara porr eller posera så mycket. Hon var ändå mänsklig och personlig, ingen Hentai-fantasi.

Kumba: Jag kunde relatera till hennes råhet. Hon var en pojkflicka och jag var exakt likadan. Många andra jag lyssnade på, som Trina, var mer sexiga och avklädda. Jag har aldrig sett Lauryn live men det jag har sett på nätet tycker jag mycket om, detsamma gäller de intervjuer jag har läst. Hon verkar naturlig, drar sig inte för att säga vad hon tycker. Om hon hade en dålig dag kunde hon säga det på scen.

Titiyo: Jag kommer ihåg att jag tänkte att omslaget var annorlunda och fint, som inte alls förskönade. För att vara amerikanskt var det ganska ovanligt då. Hon har aldrig spelat på sex och det gör att hon känns trovärdig. Det är säkert så att många lyssnare kan känna sig mindre hotade, mer se henne som en vän eller storasyster till skillnad från någon som Beyoncé som är skitsnygg och ouppnåelig. Har du sjungit Lauryns låtar live? [vänd till Sabina]

Sabina Ddumba: Oh ja. Först och främst min favoritlåt »The Miseducation«, och »Everything is Everything«, och »Ex-Factor«... Asch, det är nog flera.

Varför gjorde hon inte fler skivor? 

Titiyo: Hon rökte mycket weed, va? Jag var i studion med Andreas Kleerup och Pras, eller vi fick tracks av Pras att jobba med, och det han gjorde var verkligen inte bra. Man förstod att det var Lauryn, Pras och Wyclefs samarbete i The Fugees som var grejen. Jag är ändå lite nyfiken på var Lauryn hade varit nu om hon hade fortsatt. Som Mary J Blige, hon är nykter nu och har fått ett helt annat vibrato och rösten har helt andra dimensioner. Hon låter som Michael Jackson ibland. Innan, när hon levde livet och drack, hade hon en lika vacker men också trasig och raspig röst.

Sabina Ddumba: Jag tror inte att Lauryn hade gjort lika bra musik om hon fortsatt. Hon skulle så klart ha kunnat hitta helt andra, nya känslor, men jag tror bara inte det. Jag kan inte förklara varför.

Klas Åhlund: Hon har blivit ikonisk som Che Guevara och Bob Marley, fast hur tar man sig vidare från det? Att bli miljardär och superkänd när man är så ung, det är klart att man blir uppfuckad.

Kumba: Jag tycker det är tråkigt att hon slutade. Att hon inte klarade av eller tyckte om kändisskapet kan jag förstå. Men det är synd att hon inte fortsatte att skriva låtar eller åtminstone producera.

Sabina Ddumba: Hon gjorde en ny låt, »Consumerism«. [Sabina spelar upp den, en låt där Lauryn väldigt snabbt rabblar upp massor av ismer och fel med världen] Jag fattar inte vad hon säger. Och exakt så var det när hon körde live. Jag fattade inte vad hon höll på med. Jag kan förstå att man inte vill spela samma gamla låtar på samma sätt hela tiden. Det här måste jag påminna mig själv om när jag spelar »Effortless«, som jag har börjat tröttna på. Det gäller att komma ihåg de som har kommit och att de kanske aldrig har hört låten live, det är den som de är där för att höra. När jag såg henne live körde Lauryn rockversioner av sina låtar, ofta skrek hon. Jag undrar hur bra hon egentligen är på att sjunga nu, jag menar man måste hålla i gång och man blir bättre genom att träna. Hur mycket sjunger hon egentligen nu för tiden?

Titiyo: Men varför åker hon runt och spelar i så fall? För att hon har dåligt med pengar? Eller för att hon verkligen älskar att stå på scen?

 

Ingen har ett svar på den frågan. Lauryn Hill som person och musiker i dag lär fortsätta att vara något av ett mysterium, men det hon text- och musikmässigt lämnade efter sig med »The Miseducation of Lauryn Hill« fortsätter att fascinera och älskas.


egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner