©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

Musik från världens ände
Av Tobias Norström   
Tisdag 14 juli 2015, 14:31
tameimpala.jpgTame Impala, som i princip utgörs av Kevin Parker (näst längst till höger på bilden ovan), lär synas på en och annan årsbästalista vad det lider med »Currents«. På detta deras tredje album, som släpps den här veckan, övergår psykrocken från föregångaren »Lonerism« i mer dans- och r'n'b-orienterade (Daft Punks »Discovery« och Michael Jacksons »Thriller« är ett par referenser som nämnts) men knappast mindre förhäxande toner. Sålunda tyckte vi det var läge att reprisera Tobias Norströms möte med Kevin Parker som publicerades i Sonic #65 (december 2012).

 

Regnet ligger som en tjock våt filt över Medborgarplatsen i Stockholm. Om några veckor ska den första snön falla. Väderleksrapporten talar om en temperatur kring fem grader varmt men den råa luften gör att gatorna känns både kalla och ödsliga. Det är ungefär, beroende på hur många mellanlandningar man gör, tjugofem timmars resväg till Australien. Tame Impala borde med andra ord längta hem, till solsken, till stränder, till allt det som är mer bekant.

Inne på Debaser Medis driver bandets sångare, gitarrist och låtskrivare Kevin Parker runt. En timme återstår tills Tame Impala ska soundchecka, men med tanke på det lilla kaos som deras utrustning befinner sig i känns det betydligt mer avlägset. Sladdar ligger i högar, ljudtekniker springer runt okontrollerat, ett trumset håller på att monteras och turnéledaren Matt brottas med en projektor som inte riktigt vill fungera.

- Jag vet inte varför men av någon anledning känns Stockholm som en milstolpe, säger Kevin aningen eftertänksamt och tar en bit bröd ur det som dukats upp på lokalens bardisk och med god vilja kan kallas en buffé.

Kevin är på väg att bli sjuk, harklar sig med jämna mellanrum och känns lite sliten. Han tar av sig sin bruna cardigan och knyter den runt halsen, som för att snabbkurera den stundande förkylningen. Han ger ett försiktigt, nästan tillknäppt intryck. Utöver sin cardigan är han klädd i en blå pikétröja och slitna jeans.

För en utomstående betraktare känns det svårt att greppa att ett band som just nu åtnjuter sina största framgångar, som har en bejublad sommarturné med stopp på bland annat Lollapalooza bakom sig och dessutom hyllats världen över för sitt aktuella andra album »Lonerism« ser en spelning i ett regnigt Stockholm som en milstolpe. Men det säger kanske något om Tame Impala och deras underliggande men grundmurade utanförskap. Även om Kevin föddes i Sydney växte han, och de andra i bandet, upp på andra sidan av den australiska kontinenten.

- Perth är egentligen som vilken stad som helst, säger han. Den ses ofta som något av ett tillhåll för outsiders men det är svårt att märka när man bor där. Först senare fattade jag att man i andra städer kunde till andra platser med bil. Från Perth, som omges av hav och öken, tar det runt sexton timmar att med bil komma någon annanstans så det var sällan aktuellt för en själv.

 

Nog finns det allt en avlägsenhet i Tame Impalas musik. »Lonerism« det nya albumets titel, är talande; ett slags tillstånd av isolation som omfamnas av den som upplever det. Kevin Parker har med åren insett att han trivs med att hålla sig på sin kant. Och det var i den änden alltihop först började - som ett ensamt, nästan ensligt sökande - och i viss utsträckning är fortfarande.

- Tame Impala är dels ett liveband, som består av oss fem, dels ett inspelningsprojekt vilket i princip endast innefattar mig, säger han. Jag spelar in så gott som allt på egen hand och har gjort så i flera år. Det är en process där jag verkligen gör rubbet, bygger lager på lager tills det blir färdigmonterat.

Kevins musikaliska rötter sträcker sig tillbaka till barndomen.

- Den första musiken jag lyssnade på var den som spelades i mina föräldrars bil. Framför allt band som The Beach Boys, The Shadows och Supertramp men även australiska grupper som Silverchair och Spiderbait.

- Musiken från de där åren gav mig en känsla för melodier och nostalgi som finns med mig än i dag. När jag numera lyssnar på Supertramp påminns jag om hur det var att vara barn. Något som i sin tur har influerat min egen musik.

Det är intressant att Kevin pratar om kombinationen av musik och nostalgi. Många recensenter understryker nämligen att det finns något återblickande i Tame Impalas musik, mer specifikt då något som knyter an till ett gammalt rockarv.

- Det är lite tröttsamt att hela tiden få höra att min musik liknar något från sextio- och sjuttiotalet. Med »Lonerism« trodde jag att jag äntligen skulle kunna skaka av mig retrokopplingen. För mig handlar musiken främst om framåtsträvan.

Du vill hellre göra något nytt av det gamla?

- Precis. Jag har alltid älskat band som Supertramp för deras melodier och den melankoliska känsla av hjälplöshet som finns i deras låtar. Men jag har länge känt att det inte är galet nog, att exempelvis trummorna är alldeles för svaga. Själv vill jag göra rubbade saker. För mig är det nya albumet en symbios av Supertramps känslor och Flaming Lips produktioner, oavsett vilket har det rätt lite med sextiotalet att göra, säger Kevin medan han slår ut med armarna och skrattar med en närapå frustrerad underton.

 

»Lonerism« bygger i flera avseenden vidare på den grund som lades med debuten »Innerspeaker« från 2010.

  - Jag kände aldrig att jag var tvungen att röra mig framåt, det blev mer en naturlig utveckling av soundet. Jag ville mest jobba på ett annorlunda sätt. I praktiken betydde det införande av nya element, som att arbeta med fler instrument - i slutändan mest massa konstiga synthar. Gitarrer har ett rock’n’roll-ljud som främst utstrålar kraft, medan synthar snarare är att likna vid laserstrålar av känslor, laserstrålar av ljud.

Du har sagt att du vill kombinera progressiv rock med kommersiell pop. 

- Det är bara två saker jag tycker om som jag känner aldrig kombineras på det sätt jag själv vill. Popmusik existerar nästan alltid i en ren, koncis och ibland väldigt tråkig miljö medan progrock är helt fri, helt och hållet experimentell, den kan vara nästan vad som helst. När man kombinerar dessa båda bildas något av en sockrig känsla i en bindgalen miljö. Görs det bra kan det bli väldigt coolt.

- Samtidigt är det lätt att gå över en gräns där melodin blir för söt, där det blir Backstreet Boys av alltsammans. Jag kan gilla det med men det är inte Tame Impala. Balansen mellan godis och träsk är minst sagt essentiell.

 

De andra i bandet droppar in i lokalen. Det är en minst sagt brokig skara. Gitarristen Jay »Gumby« Watson ser ut som ett amerikanskt emokid klädd helt i svart och med långt stripigt hår, medan trummisen Julien Barbagallo påminner om en elev från en brittisk privatskola med skjorta, slipover och ett otroligt välvårdat skäggstubb.

Soundchecket inleds med något som verkar vara en provisorisk version av Black Sabbaths »War Pigs«. Det märks att Tame Impala har varit på turné länge nu, ett antal rutiner har satt sig. Hela proceduren är avklarad på knappt tjugo minuter. Därefter försvinner bandmedlemmarna fort som en avlöning och samlas först kort innan det är dags att möta publiken på ett för aftonen fullsatt Debaser Medis. Bara Kevin dröjer kvar för att få bukt med den krånglande projektorn.

- Där hemma är det vår, säger han. Jag älskar Australien, även om jag just nu saknar bostad där. Det känns som att hela min tillvaro är på väg att lösas upp. Det är nästan irrelevant var någonstans jag befinner mig, inget är konstant, allt bara driver i väg. Det finns förstås något romantiskt i den här rotlösheten men förr eller senare vill man ju ha en plats där man kan stanna.

 

Övriga medlemmar i bandet vid tidpunkten var Dominic Simper (bas) och Nick Albrook (gitarr, keyboards).

egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner