©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

Resultatet av rädsla
Av Pierre Hellqvist   
Tisdag 17 februari 2015, 20:43

westerbergpaul.jpgPierre Hellqvist har aldrig gjort någon större hemlighet av sin vurm för The Replacements, de föga bokstavstrogna Minneapolis-punkarna som 2013 återförenades för en serie spelningar och nu i sommar kommer till Europa för första gången på tjugofyra år.

Sålunda läge att reprisera Pierres möte med bandets frontfigur Paul Westerberg ur Sonic #15, februari 2004. Följer på artikeln gör den »artister om Replacements«-enkät som gjordes till artikeln samt en mer övergripande text om Minneapolis-scenen från samma nummer.

Dessutom: tre spellistor – en The Replacements-spellista, en Westerberg-solo-spellista och en Minneapolis-indie/punk/rock-scen-spellista.

 

First Avenue är fullt av stimmiga Minneapolis-bor som denna fina sensommareftersläng till oktoberdag har varit ute på landet eller tagit promenader längs med Mississippi-floden. Trots att det är söndagkväll tycks alla närvarande på rockklubben vara upplagda för fest.

Det gäller även aftonens attraktion Lucinda Williams, som gör sin andra spelning av två i stan. Av hennes flummiga framförande och mellansnack att döma kan man tro att hon druckit och rökt både det ena och andra innan hon gick på scen. Och det kanske hon har rätt till, känslostark turnéavslutning som det är kvällen till ära. Delar av publiken klagar över ostyrigheten men samtidigt utmynnar den i en avslappnad spelning som inte liknar det vanliga rutingiget. Än mer exklusivt blir det då den lokale storheten Gary Louris från Jayhawks gästar i en låt, och när Shelby Lynne hoppar in på scen lagom till »Real Live Bleeding Fingers and Broken Guitar Strings« introducerar Lucinda låten genom att tillägna den »Paul Westerberg, som jag tycker är en oerhört begåvad låtskrivare«.

Medan hon med inlevelsefullt stängda ögon sjunger sin hyllning till den mystiske, trasige låtskrivaren som hon inte kan låta bli att fascineras av, »I climbed all the way inside, your tragedy/I got behind, the majesty«, har ämnet för texten, i en välmående villaförort en kvarts bilfärd utanför stan, just bäddat ner sin femårige son, sagt »god natt« till hustrun och gått ner i källaren för att jobba.

 

Om alla betydande konstnärer finns alltid en massa uppfattningar. Åtföljda av minst lika många missuppfattningar. Något som i allra högsta grad även gäller Paul Westerberg.

En del tror att han efter de hårda åren i The Replacements på åttiotalet är ett psykiskt, fysiskt och ekonomiskt utblottat vrak. Och så garderar man med att hans självförtroende slutligt sköts i sank och övergick i bitterhet efter de tre kommersiellt misslyckade soloplattorna på nittiotalet.

Westerbergs ovilja att fläka ut sitt liv i media och alltmer skygga leverne har inte minskat den strida strömmen av rykten kring hans välbefinnande. Även bland de gamla vänner till honom som jag träffar under min vecka i Minneapolis märks en oro över hur han egentligen mår.

Det är nu inte så mycket för att smyga omkring i buskarna och snoka efter snaskigheter som jag sitter i en taxi på väg ut mot förorten Linden Hills, sydväst om stan, där Paul Westerberg bor med hustrun Laurie Lindeen (i nittiotalets begynnelse frontfigur i rocktrion Zuzu’s Petals) och sonen Johnny, bara några minuters promenad från kaffebaren där det är bestämt att min intervju med honom ska äga rum denna klara, friska höstdag.

I stans utkanter passerar vi vackra skogar och en kedja av fyra sammanhängande sjöar som gör att landskapet väldigt mycket påminner om, tja, Småland. Det var knappast någon slump att det här blev de skandinaviska emigranternas boplats för hundra–hundrafemtio år sedan. En av dem lär ha varit intervjuobjektets farfars far, vars ursprung ingen verkar helt säker på - det lutar åt danskt eller svenskt.

Vi behöver inte rulla många meter in i Linden Hills för att man ska inse att Paul Westerbergs talang, i motsats till vad många tror, inte har gjort honom lottlös.

Stadsdelen uppbär en distingerad elegans. En gammaldags spårvagnslinje löper nästan konstruerat pittoreskt längs med vattnet nere vid Lake Harriet. I de stora trävillorna från sent tjugotal–tidigt trettiotal bor, konstaterar taxichauffören, »folk som har sitt på det torra«. Jag tror jag förstår vad han menar, de människor jag ser leker antingen med hundar i någon av de många ekorr- och kaninbefolkade parkerna, där lövskogen står

i sin allra vackraste rödgulbruna brand, eller gör i ordning pumpor inför Halloween med sina små barn på voluminösa verandor.

Taxin släpper av mig utanför Dunn Bros Coffee, beläget bredvid bokaffären Rag & Bone, i kvarterets lilla centrum. Inifrån ljuder Creedence Clearwater Revivals »Fortunate Son«, och jag hinner inte mer än börja gå ditåt förrän en mörk, smårosslig, välbekant röst ropar mitt namn.

Till den kepsprydde mannen i ljus vindjacka och bruna manchesterbyxor som tio meter fram sitter lugnt tillbakalutad mot väggen på kaféets solsida har jag ett halvt liv fullt av frågor i mitt huvud. Ett faktum som först framkallar viss stress men ju närmare jag kommer, där han bakom mörka solglasögon myser med en gemytligt doftande kubansk cigarr och en rykande het mugg kaffe i solskenet, desto större lugn känner jag. Jag tänker att det här är inget farligt, jag är ju bara här för att ta reda på hur det blev roligt för Paul Westerberg att göra musik igen; sen tar jag i hand, noterar hans nikotingula fingrar och slår mig ner bredvid.

Har du rökt såna där länge?

- Jag blev dålig av vanliga cigaretter, så jag slutade för kanske sex år sedan. I stället började jag med smala surrogatcigg och gick sen gradvis över till de här fetingarna. Min enda last nu för tiden. Men jag måste vara försiktig med att inte dra halsbloss, det är som tio cigaretter på en gång. Och hemma måste jag gå ner i källaren och röka för min son har problem med lungorna.

Vad tycker de andra i familjen om att du för en massa oväsen i källaren då? Du spelar väl in allting där numera?

- Yep. Min son går på dagis så jag kan spela in på eftermiddagarna om jag vill. Men i regel är det om nätterna som inspirationen tränger sig på och det är, av anledningar du kan gissa, inte alltid så populärt. Det blir också lätt lite dålig stämning om jag sitter uppe till tre och sen sover hela dagen. Man möts inte precis av en massa kärlek

och förståelse när man vaknar…

Du har i alla år pratat om »rädsla« som ett av dina främsta drivmedel som låtskrivare. Gäller det ännu, med det trygga liv du lever här?

- [lång tystnad] Jag tvingar mig själv att konfrontera sånt som jag är rädd för. När jag tanker »nä, det här vågar jag inte skriva« vaknar den konstnärliga ådran i mig och säger »men du måste«. Jag har lärt mig, inte minst från de stora målarna, att det man drar sig för att säga är det man måste säga. Även om det innebär att man blir impopulär eller sårar andra människor.

Känner du inte att det är svårare att ta risker nu när du har fru och barn?

- [blixtsnabbt] Nej, det är mycket lättare. Jag menar, allt jag gör numera går emot bilden av hur en sån som jag förväntas vara. Jag är småbarnsfar. Jag bor i ett sånt här område. [slår ut med händerna och blickar ut över den idylliska omgivningen]

- Min sons dagis ligger på andra sidan gatan [nickar bortåt], och på nåt sätt blev jag uppskriven som vakt i lekparken där. Vilket innebär att jag en gång i månaden ska gå dit och se efter dem. Min första reaktion var »aldrig i helvete!« Men, jag gick. Och tyckte faktiskt det var riktigt kul. Kände att det nog var bra för mig. Fast nu har barnen fått nys om vad jag sysslar med och frågar mig hela tiden »är du rockstjärna?« »Nej, jag är lekparksvakt«, svarar jag, om så bara för att förvirra dem. [skratt]

 

Sedan Replacements upplösts efter en spelning i Chicago sommaren 1991 tog alla för givet att sångaren och låtskrivaren Paul Westerberg utan problem skulle leva upp till statusen som evigt uppfuckad punkrockhjälte med orubblig integritet.

Men trots ett inspirerat första soloalbum, 1993 års »14 Songs«, drogs han snart allt längre in i den långsamt malande storbolagskvarnen. På uppföljaren »Eventually« tre år senare och »Suicaine Gratifaction« från 1999 verkade det som att han tog sig själv på väl stort allvar. Den busiga glimten i ögat försvann i takt med att dyra producenter och stiffa studiomusiker kom in och lyckades lite för bra med att retuschera alla personliga sprickor och kantigheter. Från att ha varit en extraordinärt intensiv rocker med skön humor reducerades han till en blödig singer-songwriter i mängden.

Många är de som hävdar att den gamle strulpellen Westerberg var rätt dålig på att vara duktig.

- Jag förstår vad de menar, säger han kvickt. Men när jag gav mig ut på vägarna som soloartist med nya musiker ville jag spela de gamla låtarna så bra som det någonsin var möjligt. Två såna turnéer och jag kände mig inte längre skyldig mina fans någonting. Men eftersom det inte var särskilt kul såg jag ingen mening med att fortsätta med det år efter år. Så jag drog mig undan, bildade familj och tog det lugnt.

- Sakta men säkert kom sen lusten tillbaka. Jag frågade Capitol om de ville att jag skulle göra något mer för dem. »Nej«, sa de, »men här får du de pengar som vi skulle ha gett dig för att göra en skiva. Ta dem och dra.« [skratt] Och det var ett rätt stadigt belopp, det finns inte i de där bolagens tankevärld att man kan spela in en skiva för mindre än en halv miljon dollar. Därefter gjorde jag mig av med min manager och min advokat, och startade om på nytt, vilket var oerhört befriande. Jag kunde gå ner i min källare och pula när jag själv kände för det. Och när pengarna började sina var det dags att ge ut skivor igen.

 

Efter att ha hållit en märkbart låg profil i många år blev Paul Westerbergs återkomst 2002 dubbel, en »två för priset av en«-skiva utgiven av punkbolaget Vagrant. »Mono« var en spartansk, spirituell rock’n’rollfest, gjord under pseudonymen Grandpa Boy; »Stereo« var nertonad och huvudsakligen akustisk. Två vitt skilda skivor som hade det gemensamt att de bevisade att brytningen från storbolagsvärlden och det nya, stilla familjelivet uteslutande varit av godo för hans inspiration.

Av bara farten gav sig Westerberg för första gången på sex år ut på turné, spelade in turnédokumentären »Come Feel Me Tremble«, släppte ett »soundtrack« med samma titel bestående av helt nyskrivna låtar samt återanvände Grandpa Boy-figuren när han i fjol också rullade ut bluesalbumet »Dead Man Shake«. En lustfylld kreativ iver som inte märkts av sedan Replacements storhetstid - understrykt av att ytterligare en platta, »Folker«, är klar.

- Den ligger nånstans mellan »Mono« och »Stereo«. Fast det är inte två allvarliga låtar och sen en skämtgrej, alla låtar har samma passion och intensitet. Det är en skiva som man vill lyssna på från början till slut, säger Paul Westerberg som i det här skedet inte vill kommentera skivan så mycket mer.

De som för tio år sedan hoppades och kanske till och med trodde att han skulle bli punkgenerationens egen Rod Stewart känner sig säkert besvikna över att han numera nöjer sig med att behaga sina mest hängivna fans. Låtarna är extremt enkla och synnerligen primitivt inspelade, börjar ibland lite för sent eller slutar på tok för tidigt; absolut inte ämnade för en större publik.

Men att han hittat tillbaka till sitt forna bands ökända »don’t give a fuck«-attityd gör att han åter tas på allvar och möts av respekt även i de läger som hade gett upp hoppet om honom. Än viktigare: det hörs att han har kul igen och för första gången på väldigt länge får vistas i en ljudmiljö där hans fåackordiga riffstänkare känner sig hemma.

- Yep, det är ickeproduktioner gjorda av någon som alldeles för många gånger suttit i en studio och väntat på att den perfektionistiske teknikern ska hitta rätt mikrofon, medan musikerna står där redo att när som helst explodera. Men innan allt har hunnit dras fram och sättas upp är bandet uttråkat och oinspirerat. Musik handlar ju om att fånga stunden.

Hur viktigt var »do it yourself« för att göra det roligt med musik igen?

- Det betydde allt. Att någon som jag gör allting på egen hand kan liknas vid en blind man som försöker hitta sin väg ut ur ett rum. Jag är inte rädd för att göra fel eller bryta mot regler, för jag vet helt enkelt inte bättre. Mina tekniska kunskaper är så begränsade att jag uteslutande måste lita på vad jag hör. Så som det jämt borde vara men som jag förut inte var tillåten. Om reglagen lyste rött var det fel, inte mer med det, och man var tvungen att göra om. En inställning som resulterade i en och annan sönderslagen gitarr…

- Men det är klart, det är inte problemfritt att sköta allt själv. När jag ska lägga på trummor måste jag hoppa över trumsetet och spola tillbaka bandet, starta låten och sen hoppa tillbaka, greppa hörlurarna och sätta i gång och spela. Under tiden har jag sparkat omkull varenda mikrofon… Jag får nöja mig med det hur det låter ändå, och göra det bästa av saken.

 

Jag älskade Replacements redan innan jag hade hört dem.

Allt jag som sexton–sjuttonåring läste om deras spritvanor, flicktycke och humor kittlade mina sinnen. Efter Morrisseys tjat om celibat, Robert Smiths blodstänkta mardrömmar eller min tidigare hjälte Bonos propåer om världsfred och välgörenhet ville jag vidare - jag ville ha kul.

Mitt i den värsta »We Are the World«-hysterin i mitten av åttiotalet brukade ’Mats, som de kallades av fansen, framföra sin egen svarslåt - »Let ’Em Starve«. Och den enda välgörenhetsspelning jag känner till att de någonsin gjorde var för en hjärtpatient som efter flera försök äntligen fått en passande pump. När de gick på scen inledde Paul Westerberg med att säga: »This fucker better fit, ’cause we ain’t comin’ back.«

Det vissa skulle kalla »hjärtlöshet« var i själva verket inget annat än utslag av medlemmarnas hjälplöshet, förlorarromantiker till sin spets som de var. De älskade rockmyten men föraktade kändisskapet. De var medvetna om att deras tripp var dömd att sluta med en krasch men fast beslutna att det tamejfan skulle störtas snyggt. De var både smarta och känsliga men spelade ut en obelevat dum akt bara för att reta folk.

När jag så en kväll i pojkrummet hörde en slamrig, festligt slirig version av det nötta rock’n’rollnumret »Route 66« på Lars Aldmans radioprogram »Bommen« behövde jag inte vänta och lyssna efter vilka det var han just hade spelat.

Jag visste.

Hur fånigt det än kan låta visste jag att jag hade mött mitt öde, på samma vis som man faktiskt känner det inom sig när man för första gången får syn på personen som ska komma att bli ens livs stora kärlek. En känsla som växer sig starkare för varje träff, för varje ytterligare steg man tar och varje pusselbit som läggs på plats.

Skivorna med dem som jag undan för undan införskaffade undanröjde alla eventuella tvivel. Aldrig tidigare hade jag hört så passionerad rock, aldrig senare har jag gjort det heller.

Inte den mest originella musik, det kan till och med jag medge, och inte nyskapande för fem öre. Men kombinationen av en nästan självutplånande uppriktighet, berusningens förblindande stollighet och ett aldrig sinande lager av förstklassiga melodier gjorde dem ändå helt unika.

Replacements rasande punk, insmickrande glamrock, charmiga countryflirtar och udda infall av metal i all ära, men det var något annat som i höjd med 1984 års »Let It Be« attraherade en växande lyssnarskara. Och som de alltmer närgångna storbolagen såg potential i. De bitterljuva balladerna »Sixteen Blue«, »Androgynous«, »Answering Machine« och framför allt »Unsatisfied« var träffsäkert bildstarka skildringar av uttråkade småstadsungdomar på glid - mellan tonåren och vuxenliv, mellan att vilja och kanske inte alltid våga, mellan bubblande hormoner och osäker sexualitet.

Vidare höjde de sig över mängden för att gruppen till skillnad från de flesta av den här tidens väldigt homogena amerikanska bandkonstellationer bestod av fyra tydliga karaktärer, var och en med olika egenskaper: Westerberg den poetiske romantikern, unge basisten Tommy Stinson den kaxige flickfavoriten med störst rock star quality (fullt logiskt blev han senare medlem i Guns N’Roses), gitarristen Bob Stinson den excentriske galenpannan och Chris Mars den tyste, blyge trummisen. På storbolagsdebuten »Tim« och uppföljaren »Pleased to Meet Me« fulländade de sin nervigt sjaviga och snillrikt melodiska punk’n’roll, även om de bardiskfilosofiska texterna mer och mer centrerades kring bandets kamp för oberoende och överlevnad.

Sistnämnda album spelades in i Memphis under ledning av den legendariske Jim Dickinson. Producenten, som jobbat med alla från Aretha Franklin och Stones till Bob Dylan och Big Star, berättade nyligen i en intervju att Westerberg är den i särklass känsligaste artist han någonsin arbetat med.

- Han kunde titta mig i ögonen och säga: »Jag kommer inte att ge dig hundra procent, för du förtjänar det inte.« Och jag förstod vad han menade, jag har hört r’n’b-snubbar säga samma sak - men han är den ende vite killen. Han visste att han skulle bli blåst av branschen men att det i såna fall skulle ske utan hans yttersta insats. Om någon hade rätt att fucka upp något så var det han och ingen annan. Alex Chilton var lite av samma sort.

 

Förutom att hans tänder är i anskrämligt skick, så pass att det ibland är svårt att uttyda vad han säger, ser den fyrtiofemåring som Paul Westerberg är i dag lite kompaktare, aningen rundare och friskare ut än vad han var den där kvällen på Mejeriet i Lund 1991. Den där kvällen när jag och mina kamrater äntligen, och slutligen, fick se Replacements live. De hade inte själva sagt att detta var deras sista turné men alla fattade. Chris Mars hade precis fått kicken och ersatts av Steve Foley, och täta rapporter i amerikansk musikpress berättade om instabilitet, osämja och olika sorters avvänjning.

När vi efter konserten skakade Westerbergs hand och tog hans autograf var han en blek, sårbar och plågsamt ensam uppenbarelse. På scen var gruppen fortfarande en pardonlöst rockande enhet, där Tommy Stinson oavbrutet häcklade den del av publiken som inte anslöt sig till oss dansande dårar framför scenen. Men före och efter spelningen gick alla medlemmarna för sig själva; var och en ville bort, var och en ville rädda sig själv.

- Man inser ju aldrig när man inte längre befinner sig på toppen, säger Westerberg i dag. Det var nog först när vi gjorde den där sista turnén, speciellt när vi spelade i Europa, som det gick upp ett ljus. Jag var den som hade pratat med all press innan vi åkte över, så överallt dit vi kom var det bilder på bara mig i tidningarna. På nåt ställe, jag tror det var i Holland, hängde det posters som kallade oss »Paul Westerberg And The Replacements«. När Tommy såg det fick han världens utbrott. »Jag tänker göra en egen skiva!«, röt han. »Okej«, sa jag, och sen var det inte mer med det. Det var slutet.

- Allt blev ännu svårare av att jag hade slutat dricka. Tre av oss gjorde turnén nyktra, men Tommy vägrade och såg till att verkligen skylta med det, bara för att jävlas. Sen dess har vi väl aldrig riktigt befunnit oss på samma våglängd…

Så återföreningsryktena för ett par år sen var bara snack?

- Ja. Av någon anledning trodde folk att Tommy spelade på »Mono«. Och ett tag brydde jag mig inte om att förneka det, bara för att se vart det kunde leda. När jag planerade att fullfölja den turné Buddy Holly skulle ha gjort om inte hans plan kraschat ljög jag till och med och sa att Tommy var beredd att hänga på… Jag fick nys om att han faktiskt var intresserad, men Guns N’Roses management förbjöd honom visst. »Du är med här nu, du kan inte sticka i väg och spela med ett annat band«, typ.

- För ett tag sen försökte jag ringa Tommy när han var i stan för en spelning, men kom inte längre än till att lämna ett par meddelanden. Han ringde tillbaka samma natt, men då låg jag och sov. Och sen slarvade jag bort hans nummer… Det skulle vara kul att träffa honom och de andra killarna, vi tillbringade trots allt drygt tio år av våra liv tillsammans. Fast först måste vi förstås se till att komma längre än till varandras telefonsvarare! [skratt]

 

Precis som Velvet Underground och Big Star är Replacements ett band som inte sålde vansinnigt mycket skivor (även om de med ett par plattor faktiskt passerade trehundratusen exemplar) men desto mer påverkade de personer som kom i deras väg.

Varken Evan Dando, Jeff Tweedy i Wilco eller Ryan Adams skulle låta som de gör om det inte vore för att de i ungdomen detaljstuderat Paul Westerbergs förmåga att kombinera det gatucoolt tuffa med det känsligt spröda. Lo-fi-pionjärer som Superchunk, Pavement och Guided By Voices tog å sin sida snarare fasta på den sönderfallande primitivitet som kan höras på ett tidigt ’Mats-album som 1983 års »Hootenanny«. Replacements låtar har, live eller på skiva, tolkats av vitt skilda artister som Joan Jett, Hole, R.E.M., Kelly Willis, Marah och A Camp. Och såväl Cat Power som Juliana Hatfield har sagt att Westerberg är deras drömpartner om de fick välja vem de helst skulle sjunga duett med. Även det äldre gardet av prominenta rockfigurer, som Tom Waits, Carole King och Elvis Costello, stod ett tag på kö för att uttrycka sin beundran.

- Givetvis blir jag smickrad av kollegors beröm. Men det är aldrig någon kollega som säger »dina låtar räddade mitt liv«. Jag får en hel del brev från människor som skriver saker i stil med »Joe älskade din musik och under hans sista månad var det allt han lyssnade på. Sen tog han sitt liv och vi begravde honom i en Replacements-t-shirt«. Sånt som kan bli lite för mycket: »Uhh, håll mig utanför det här…«

Hurdan var du själv när du fick träffa en sådan som Bob Dylan?

- Vi tillhör väl de få som har fått tid nog att hänga runt så mycket med Bob att han till slut kände sig bekväm i vår närhet. Det här var när vi spelade in sista plattan. Hans son Jakob [numera i Wallflowers], då fjorton–femton år, var stort ’Mats-fan och ville träffa oss. Så Bob tog med honom till studion. Man kan väl säga att vi inte ägnade särskilt mycket uppmärksamhet åt Jakob…

Var det vid samma tillfälle som ni spelade in »Like a Rolling Pin«?

[Replacements oslagbart vingliga version av »Like a Rolling Stone«]

- Ja! Bob stannade kvar över hela inspelningen, han kände kanske ett slags samhörighet med oss - homeboys från Minnesota som vi var. I alla fall, en dag dök han upp i kontrollrummet. Vi höll på att spela men jag hade ryggen mot studiofönstret så jag såg honom inte. Eftersom jag visste att Dylan befann sig någonstans i byggnaden sparkade jag i gång »Like a Rolling Pin«, bara som ett skämt. Trots att de andra i bandet såg att Bob stod där och tittade signalerade ingen att jag skulle bryta. Vi drog igenom låten, som ju låter värre än skit, och gick sen ut i kontrollrummet, där vi möttes av… Bob i solglasögon och luva. Jag kommer inte ihåg om jag föll ner på knä eller impulsivt kramade honom men jag sa typ:»Herregud, jag visste inte att du var här. Jag är ledsen.« Dylan svarade [gör en knaggligt nasal Dylan-imitation]: »Nej, nej, ingen fara, ni lät som Jimi Hendrix.«

Westerberg skrattar så hans öron blir högröda och det ser nästan ut som att han får tårar i ögonen.

- Jag har aldrig förstått om det var menat som en komplimang eller inte. Men jag har inte sett eller pratat med honom sen dess.

 

Replacements briljans överskuggas ofta av deras mytomspunna rumlande.

Än i dag kan man knappt snacka med en enda amerikansk rockmusiker, åtminstone de som är gamla nog att ha varit med på tiden då det begav sig, utan att han eller hon sitter inne på makalösa historier om ’Mats konserter: hur fulla de var, med vilka sofistikerade metoder de förolämpade publiken, hur lite kläder Bob Stinson hade på sig eller alla deras bisarra covers.

David Hidalgo i Los Lobos berättade en gång för mig hur han gick och såg dem i Los Angeles i mitten av åttiotalet. Det var en viktig och hajpad spelning, med massor av betydelsefullt branschfolk från skivbolag och media på plats.

- Jag älskade dem verkligen men kunde absolut inte vara kvar till slutet. De var så katastrofalt dåliga att när jag gick såg jag folk i publiken som stod och grät.

Många hoppades att den självförgörande attityden en gång för alla skulle försvinna när de 1986, för att tillgodose det nya bolagets krav på skärpning, kickade den ökänt lynnige Bob Stinson. Killen som förkroppsligade hela bandet på så vis att han var både djupt älskvärd och omöjlig att hantera ersattes av den äldre, mer stabile Slim Dunlap. Medlemmarna sa, som de visserligen gjorde inför varje skiva, att de nu skulle bättra sig, att de minsann hade mognat och var trötta på att ses som punkrockens clowner. Men, ingenting blev någonsin särskilt mycket bättre.

Efter gruppens mest välkammade platta »Don’t Tell a Soul« hoppades bolagscheferna - som en sista desperat åtgärd - att en förbandsturné till Tom Petty & The Heartbreakers sommaren 1989 skulle tvinga dem att skärpa sig.

Det slutade med att Replacements tröttnade så pass på huvudbandets stela proffsighet att de klappade ihop fullkomligt. En kväll, för packade för att kunna stå på benen, satt de på scen och improviserade fram ännu en radda obegripliga covers - klädda som transvestiter, i klänningar de stulit från huvudattraktionens fruar…

Sen var det kört. Sista albumet »All Shook Down« 1990 var så sordinerat, kargt och uppgivet att en fortsättning hade varit en omöjlighet. Och medan Replacements utan egentlig vilja sökte efter en stor publik som ändå inte ville veta av dem hade indiescenen utvecklats och utmynnat i en ny generation gitarrlarmare som stod i bättre samklang med sin samtid; Sonic Youth, Dinosaur Jr och Pixies förde tuffare oväsen, Jane’s Addiction, Nirvana och Green Day var mer MTV-anpassade.

- Vi var helt vilsna, och inte längre det minsta coola, säger Paul Westerberg. Det skulle dröja mer än tio år innan någon fick för sig att kalla mig cool igen…

- Men inte ens när vi var som hetast hörde vi hemma i något läger. Vi tillhörde inte countryrockscenen med Long Ryders, spelade inte rå punk som Black Flag och Hüsker Dü eller pop i stil med Three O’Clock. Vi hade mer gemensamt med, du vet, Creedence Clearwater Revival eller Johnny Thunders; vi sysslade inte med en massa bullshit, allt vi gjorde var uppriktig, genuin rock’n’roll.

Det har sagts att inget band som haft det så upplagt för sig så effektivt saboterat varje chans till succé.

- Visst var det så. Men vi ville heller aldrig bli jättestora. Vi tänkte att om vi hela tiden fortsätter att klättra uppåt, blir lite större undan för undan men aldrig riktigt slår, kan vi behålla vår stolthet. Och försäkra oss om att inte bli som alla dagsländor på åttiotalet som hade en hit och sen glömdes bort.

Hur mycket påverkade er livsstil ditt låtskrivande?

- Det fanns så klart med, våra nycker och sinnessjuka infall återspeglas i en del låtar. Men det var aldrig så att jag behövde en viss mängd drinkar för att vara kreativ. Det mesta skrev jag när jag var nykter. Även när vi repade var vi i regel nyktra. Det var mest när det var dags för konsert som det blev… kortslutning! Ju viktigare spelning desto värre.

Varför blev det jämt så?

- För att återknyta till något vi pratade om förut - rädsla. Det vi var allra mest rädda för var att vi en dag skulle bli likadana som de vi jämt gjorde narr av: stora pretentiösa rockstjärnor. Mot slutet var vi dessvärre väldigt nära.

Saknar du gemenskapen som ni ändå hade i bandet?

- Ja … [lång tystnad] Det gör jag. Men är det något som åldern fört med sig är det vetskapen att det aldrig kan bli som förr. Man går ju inte omkring och längtar efter polarna från tonåren. Vi hade vår tid, en tid som var fantastiskt kul men mot slutet var det så tydligt att jag var ledaren och de andra bara mina betalda vapendragare. Det var inte längre samma sak.

Vad tycker du om »Real Live Bleeding Fingers…«, Lucinda Williams låt om dig och bilden som målas upp där?

- Det är en bra låt. Därmed inte sagt att vartenda ord är sant. Jag menar, vi har aldrig ens träffats.

Du ska inte ta och ändra på det när hon kommer till stan i helgen då?

- Hennes folk har varit på mig om att jag ska komma ner, men enligt vad jag har hört har vi redan träffats… i hennes tankar… [himlar med ögonen] Så det får nog vara.

- Faktum är att vi bara talats vid på telefon ett par ganger och åtminstone vid ena tillfället mådde jag inte särskilt bra. Vilket hon i sin text gjorde en större grej av än vad det var. Men jag vet hur det är, som låtskrivare tar man sig ibland friheter och låter fantasin löpa fritt.

Nu kanske du kan förstå hur Alex Chilton upplevde det när du en gång skrev och döpte en låt efter honom…

- Ja. [skratt] Eller, jag är stolt över den där låten men har med åren insett att den mest blev en belastning för honom. I stället för att få den uppmärksamhet jag ansåg att han förtjänade i egenskap av fantastisk sångare, låtskrivare och gitarrist blev han för många känd som »han som Replacements sjunger om«.

- Trots att jag inte har träffat Alex på evigheter känner jag fortfarande för honom. Jag kan inte direkt påstå att jag klandrar honom för att han på åttiotalet åkte ut på turnéer under namnet The Box Tops, fast han i själva verket hade hyrt in Ronnie & The Daytonas som kompband.

 

Man kan ana att det varken är Replacements-åren eller soloplattorna utan snarare alla låtar som han fått med i filmer (»Singles«, »Feeling Minnesota«, »Jerry Maguire«) och TV-serier (»Melrose Place«, »Vänner«, »Felicity«) som köpt Paul Westerberg tryggheten i Linden Hills. Även om det vid samtal med personer som hade åtskilligt att göra med honom på åttiotalet snart framträder en bild av någon som redan under de kaotiska punkåren tänkte på sitt framtida välstånd.

- Vi bråkade mycket, men det var alltid om pengar. Han var jämt väldigt noga med att få betalt, säger Steve McClellan, boss på First Avenue där Replacements spelade otaliga gånger.

- Även om han aldrig haft samma framgångar som exempelvis Soul Asylum skulle jag faktiskt tippa att Westerberg i dag är mer förmögen än Dave Pirner, säger Paul Stark som borde ha viss insyn då han var den som skötte affärerna på lokala Twin\Tone Records, hem åt både Replacements och Soul Asylum innan de gick vidare till större bolag.

- Westerberg var alltid skicklig på att ro i land förmånliga förlagskontrakt, fortsätter Stark. Till skillnad från många andra musiker, speciellt på den tiden, var han över huvud taget bra på att snacka sig till de pengar som han ansåg var hans.

Förklaringen till varför Westerberg har varit så noga med att se om sitt hus tror en del närstående står att finna i: Alex Chilton.

I början av åttiotalet letade en ung Paul Westerberg runt efter Memphis-mannen som redan i tonåren sjöng som en hel Ray Charles i blue eyed soul-poppiga Box Tops och senare var mannen bakom en rad fantastiska powerpoplåtar i kultbandet Big Star. När han slutligen hittade sin idol i New Orleans hankade sig Chilton, trots ett växande rykte i garagerockkretsar, fram som diskare.

Detta gjorde starkt intryck på den unge adepten som några år senare, på Replacements collegeradiohit »Alex Chilton«, sjöng »I never travel far/without a little Big Star«.

Eller som Westerberg i dag säger:

- När Bangles spelade in [Big Star-låten] »September Gurls« på en av sina hitplattor tror jag inte att Alex fick en spänn.

Sen lägger han till med visst eftertryck:

- Bara för att man är begåvad betyder inte det att man har sin ekonomi säkrad.

 

Solen har gått i moln, luften börjar bli kylslagen och Paul Westerberg sträcker ut sina vid det här laget stela ben.

Vi tittar på småfåglarna som kvittrar bland löven vid våra fötter, och precis när jag ska ta och runda av intervjun skjuter Paul in, som att han verkligen måste förtydliga, eller kanske för att han själv inte kan släppa tanken:

- Om bandet träffas och spelar ihop igen är jag säker på att det bara blir i liten skala, att vi bara lattjar runt för oss själva. Jag menar, för att inte sabba vårt rykte helt skulle vi vara tvungna att åka ut och bete oss värre än nånsin! [skratt]

- Men chansen att vi hittar på något är större nu än för fem år sen. Utan att vara uppdaterad på hur det går för var och en är det mer troligt att vi återförenas om alla klarar sig bra på egen hand än om vi irrar runt utan att komma någonstans. Det skulle ju bara funka om vi inte gjorde det för pengarna.

 

 

Några kända Replacements-beundrare delar med sig av deras egna minnen av bandet, och förklarar vad som gjorde ‘Mats så bra:

 

ED HAMELL

Hamell On Trial

- Deras personkemi. Deras kemikalier. Den geniale, fast förmodligen autistiske, leadgitarristen Bob Stinson. Rytmsektionens vårdslöshet. All deras passion, bräcklighet och att de var berusade men smarta killar med stor känsla för humor.

- En gång liftade jag och min flickvän, som senare blev min fru, från New York för att se dem i Boston. Det var précis när de hade släppt »Tim«. Bob hade bara på sig ett par gröna tajts, utan underkläder, och var full bortom kontroll. Paul var vansinnig på honom och hävde ut sin förstärkare i publiken. Sen började nån häckla Tommy, varpå han la ner sin bas mitt i låten, »I Will Dare«, och hoppade rakt ut bland folket för att slåss. Paul slängde sin gitarr och hoppade ner i högen, han med. De andra två spelade vidare som om inget hade hänt. Där jag stod i kulissen vid sidan av scenen såg jag hur deras roadie kom springande. »Cool«, tänkte jag, »äntligen kommer nån till undsättning.« Nej då. Han tog micken och fortsatte sjunga på låten. Briljant.

 

KEN STRINGFELLOW

The Posies, R.E.M. och soloartist

- Jag såg massor av spelningar med dem. Speciellt minns jag två gånger 1987, båda med Young Fresh Fellows som förband. Den ena av dem, på en teater som tog ungefär femtonhundra personer, började med att alla i ’Mats, utom Chris, befann sig i orkesterdiket. Det liknade inget annat jag sett och volymen var direkt livsfarlig - mickarna stod framför pa:t. Det var hur bra som helst. Allt Paul sjöng var så väldigt

intensivt och uppriktigt - åtminstone visste han hur han skulle göra för att få det att låta så.

- Senare turnerade vi som förband till dem, på deras sista turné. Alla utom Tommy hade slutat dricka. De ville kompensera publiken för sina mest destruktiva konserter. Det lyckades de väl med, men kanske gick en del av spänningen förlorad. Känslan var lite av pliktskyldig botgöring snarare än att de hade så värst kul där på scen.

 

GEORGE P. PELECANOS

deckarförfattare

- De förenade klassisk sjuttiotalsrock med klassisk sjuttiotalspunk. Men aldrig utifrån

nån kalkylerad gimmick, det var naturligt, rått och äkta. Det kändes som att de sjöng om mitt liv. På den tiden hade jag ett jobb som jag verkligen hatade och varje morgon innan jag gick in på kontoret brukade jag sitta utanför i min bil och lyssna på ’Mats på högsta tänkbara volym. Det tog emot något fruktansvärt att sen behöva gå in i byggnaden. Det var jag så klart tvungen att göra till slut, jag hade ju en hyra att betala… Men en låt som »Unsatisfied«, eller egentligen allt på album som »Let It Be« och »Tim«, fick mig att härda ut.

- Jag hade inte följt Paul Westerbergs solokarriär så noga förrän »Stereo« och

»Mono« släpptes. Jag tog dem med mig när jag åkte till Europa på promotionturné för en av mina böcker - sen snurrade de oavbrutet i min Walkman i en månads tid.

 

JIM JAMES

My Morning Jacket

- Det som gjorde dem så fantastiska var att de egentligen inte alls var fantastiska,

om vi alltså snackar teknik och scenshow och så. De var bara vanliga, om än lite stökiga, grabbar. Inget konstlat, bara rock och drickande. Jag är inte gammal nog för att ha sett dem när det begav sig men har ju hört talas om hur deras fyllor ofta överskuggade deras uppträdanden. Jag tycker faktiskt att det är synd och skam att ett så bra band slösade bort så mycket av sin och sina fans tid genom att bete sig på det sättet. Men jag anar att de gjorde en del grymma spelningar också. 

- Min favoritlåt med dem är »Swingin’ Party«, eftersom jag jämt faller för de sorgsnaste låtarna oavsett vem artisten eller bandet är. Texten är fantastisk:

»If being afraid is a crime we hang side by side, at the swingin’ party down the line.«

 

GINA ARNOLD

musikjournalist och författare till boken »Route 666: On the Road to Nirvana«

- Mycket hade med tidsandan att göra. I mitten av åttiotalet, under Reagan-epokens peak, var USA ett väldigt deprimerande land att bo i för somliga av oss. Vi som »inte

hörde hemma någonstans« utgjorde ett slags opposition, kanske inte så mycket politiskt men kulturellt - och vi hade ingen som förde vår talan. Som om vi var osynliga. Replacements och allt de stod för var en reaktion på allt detta.

- Jag och mina kompisar brukade fara kors och tvärs över hela Kalifornien för att se

dem när de var på turné. För varje bra konsert gjorde de tre katastrofala, men det var verkligen ett måste att se alla fyra för att inte missa det där briljanta giget då allting plötsligt stämde för dem.

- Pauls första soloplattor imponerade inte på mig, men »Mono« och »Stereo« älskar

jag. ’Mats-fansen identifierade sig så pass starkt med Paul att en del inte kände igen sig när bandet höll på att bli stort på allvar. Det är i alla fall den enda förklaring jag kan ge till att en del dårar vände bandet ryggen efter »Tim«. Och om det nu var så borde vi alla vara glada när Paul på sina skivor i dag visar att man faktiskt kan åldras

med värdighet, det betyder ju att vi andra också kan det.

 

NICK PRICE

The Star Spangles

- Jag är för ung för att ha sett dem live, även om jag inte har kunnat låta bli att charmas av alla historier om hur de brukade bete sig. Men jag lyssnar ju inte på dem på grund av det, utan för att de är bra. Replacements förenade humor med djupa, starka känslor på ett sätt som är väldigt sällsynt i dag.

- Den låt jag gillar mest med dem är »Takin’ a Ride«. Jag växte själv upp i en småstad och kan identifiera mig med det som de sjunger om där. Av Westerbergs soloplattor har jag bara köpt »14 Songs«, men det har funnits schyssta grejer på de andra skivorna också.

 

BILL JANOVITZ

Buffalo Tom och soloartist

- När Buffalo Tom skulle spela i Toronto för många år sedan råkade Chris [Colbourn, Buffalo Tom-medlem] på Paul vid bardisken. Han var i stan och hade kommit för att se oss. Chris berättade att vi var stora fans och frågade om han hade lust att köra en låt ihop med oss. Paul svarade nåt i stil med: »Ja, kanske. Fråga mig igen lite senare.« Sen gjorde vi vår konsert men utan att han dök upp. Till extranumret vågade jag mig dock på att säga »Jag tror vi har en gäst här i kväll som kanske vill komma upp på

scen«, och tittade runt i lokalen men kunde inte se Paul nånstans. Många i publiken visste att han var på plats och hoppades också att han skulle komma upp. Som extranummer körde vi i gång en cover på Blondies »Dreaming« - fortfarande med ett hopp om att han skulle visa sig. Vilket han så klart aldrig gjorde. Vi tog för givet att han hade dragit därifrån, eftersom ingen såg till honom efter konserten heller.

- Några år senare kom vi till London och ett fan som vi lärt känna genom åren berättade för mig att hon hade träffat Paul när han var i stan. Av någon anledning hade hon sagt till honom att hon kände oss. Han hade då gett henne ett meddelande som hon skulle vidarebefordra. Jag tog lappen, vecklade ut den och läste: »Killar, jag är ledsen för ’Dreaming’.«

- Replacements tog gamla klassiska rockinfluenser och slet sönder dem med all sin

punkrockfrenesi. Av deras album är »Let It Be« och »Tim« mina favoriter, särskilt

låtar som »Here Comes a Regular«, »Left of the Dial«, »Little Mascara«, »Sixteen

Blue« och »Unsatisfied«.

 

IAN MCLAGAN

ex-Small Faces och Faces

- I mitt tycke låg deras storhet I att de bara gav fan i allting. Första gången jag träffade dem var backstage på Palladium i LA 1987. Paul frågade om jag hade lust att hoppa in och göra några låtar med dem. Jag, som då inte kunde några av deras låtar, tackade nej. Förresten vet jag inte hur det skulle ha gått till, det fanns ingen keyboard så långt jag kunde se… Replacements var oerhört roliga att vara i närheten av, och de var väldigt bra. När de sen började spela exploderade hela stället. Deras energi påminde mig starkt om Faces.

 

COLIN MELOY

The Decemberists och författare till bok om Replacements-albumet

»Let It Be« i Continuum Books 33 1/3-serie

- Deras legendariska framfusighet spelade givetvis viss roll. De tog New York Dolls sorglöshet och introducerade det konceptet för en större publik. Det är den attityden som gör gruppens tidiga platter så vitala och att de än i dag låter så bra. Stor vikt läggs i dag vid Pauls låtskrivande, vilket är förståeligt, men hans låtar är inte »geniala« enligt gängse standard. Många av texterna verkar snarare vara resultatet av en lycklig slump - rimmen är lite klumpiga och ämnena drar ofta åt banalt tonårsuppror. Likafullt finns det något vrickat fyndigt över dem.

- Replacements lärde också en massa efterföljande band att man inte ska ta sig själv på för stort allvar. Och de visade att publiken, i alla fall ibland, faktiskt kan uppskatta att bli både förnedrad och lurad.

 

GRANT-LEE PHILLIPS

ex-Grant Lee Buffalo, nu soloartist

- Grant Lee Buffalo blev erbjudna att vara förband när Paul Westerberg skulle göra en turné 1993. Då var jag bara vagt bekant med Replacements. På sin höjd kände jag till låtar som »Here Comes a Regular« och »Alex Chilton«, och hade aldrig sett någon av bandets omtalade livespelningar. Så min introduction blev att vara ute på vägarna med Westerberg och se hur han kväll efter kväll gav hundra procent. Han var jämt dyngsur av svett redan efter andra låten, men samtidigt omgavs han alltid av en påtaglig känsla av enslighet.

– En kväll, jag tror det var i Philadelphia, var han på grund av ryggproblem tvungen att genomföra halva konserten i liggande ställning. Det var fantastiskt, även om man behövde ha huvudet på sned för att uppskatta det till fullo… »Singles«-låten »Dyslexic Heart« spelades överallt på radio och han kunde lätt ha spelat på större ställen men klubbturnén hade bokats innan singeln tog fart. Alla ställen var fullsatta till sista plats, ett tecken på att man aldrig ska räkna ut honom.

 

 

Replacements och scenen i Minneapolis

 

- Som rockfan på åttiotalet kunde man inte bo i en bättre stad än Minneapolis, jag lovar. Jag är så tacksam för att jag fick göra det.

Det är Lori Barbero som säger det. I egenskap av entusiast, eldsjäl och kompis med i princip vartenda amerikanskt band som betydde någonting på åttio- och nittiotalen bevittnade hon allt på nära håll. Och skapade själv historia då hon bidrog till att sparka i gång hela riot grrrl-rörelsen med sitt eget band, det numera nedlagda Babes In Toyland där hon var primitivt bankande trummis av sällan skådat slag.

Klädd i Atmosphere-t-shirt sitter hon och snackar om stans musikförflutna med mig på fiket Spy House.

- Jag var polare med Hüsker Dü och Soul Asylum, och älskade båda banden, men Replacements var något annat. Deras låtar var den perfekta symbiosen av mental och musikalisk instabilitet. De var så oförstörda och äkta - vem som helst kunde gå och se dem och känna »den här låten skrev de bara för mig«.

- Varje gång efter att jag sett Replacements spela på The Longhorn eller 7th Street Entry var jag tvungen att rusa in på damtoaletten, ta av mig allt jag hade på överkroppen och vrida ur kläderna. De dröp av svett efter allt dansande.

 

Minneapolis och tvillingstaden St. Paul har en lång tradition av att vara ett fäste för artistiska yttringar. I början av nittonhundratalet såg fabrikerna och timmerindustrin som växte fram vid Mississippi-floden till att ekonomiskt stödja de lokala konstnärerna. Och ända sedan dess har traktens klimat varit kultur- och konstvänligt. På flera sätt.

- Klimatet här är väldigt tolerant gentemot annorlunda och nya idéer. Till och med uppmuntrande, säger Peter Jesperson som på åttiotalet var delägare i Twin\Tone Records, tillika manager åt The Replacements, och numera i ledande position på rotrockbolaget New West Records i Los Angeles.

- Dessutom, säger han, är det så kallt halva året att man helt enkelt måste hitta på saker att göra inomhus… Därför blir många målare, författare eller musiker.

Jespersons tidigare Twin\Tone-partner Paul Stark hittar ännu en förklaring.

- Det är relativt billigt att bo här. Om man vill vara svältande musiker i New York eller la måste man se till att skaffa sig en flick- eller pojkvän med heltidsjobb. Men här klarar man sig faktiskt om man jobbar en vecka i månaden och sen ägnar resten av tiden åt sitt skapande.

 

Den berömda indie- och punkrockscenen i Minneapolis uppstod inte ur tomma intet. På sextiotalet gjorde vildarna The Litter (mest kända för »Pebbles«-juvelen »Action Woman«) omgivningen osäker med sin otyglade garagerock. På sjuttiotalet banade punkarna The Suicide Commandos väg för nästa generation oljudsmakare, och i början på åttiotalet var new wavegruppen The Suburbs hetast i stan (om man undantar Prince och hela funkscenen, som är ett kapitel för sig).

I händelsernas centrum befann sig Peter Jesperson. Inte bara var han A&R-ansvarig på det ledande skivbolaget i stan. Han var också DJ på den viktiga rockklubben The Longhorn och även om han själv inte bokade band var han i regel den som tipsade om vilka de skulle ta dit. Dessutom jobbade han i den coolaste skivaffären, Oar Folkjokeopus. Det var där slynglar som Steve Almaas, Bob Mould, Gary Louris och Dave Pirner hängde om dagarna, i alla fall innan de blev fullt upptagna med sina respektive band Suicide Commandos, Hüsker Dü, Jayhawks och Loud Fast Rules. Det var där en särling till tåg och Yes-fanatiker vid namn Bob Stinson satt i sin egna lilla värld och läste i rockböcker och musiktidningar medan bilarna susade förbi utanför fönstret på 26:e gatan. Det var också där som en spinkig kamrat till Stinson stod och tjuvlyssnade utanför Jespersons kontor en majdag 1980 när denne stoppade in en fyralåtarskassett han just fått - av tjugoåringen med örat mot hans dörr.

När första låten, »Raised in the City«, började ljuda inifrån kontoret blev dock den unge låtskrivaren och sångaren så skraj att han sprang därifrån. Ifall han stannat kvar hade han fått höra hur låten spelades om och om igen. Därefter samma visa med de andra låtarna. Eller som Jesperson säger i dag:

- Demon var fullkomligt oemotståndlig, av alla möjliga anledningar: det var ett hejdlöst ös, låtarna var fantastiska i all sin hetsighet och så fanns där en väldigt speciell känsla för humor.

Nästa dag ringde han upp killen, som fortfarande bodde hemma hos sina föräldrar, och frågade om hans band, som knappt hade stått på en scen, ville göra en singel eller ett album. I andra änden av luren kunde Paul Westerberg knappt tro sina öron, han hade gått till skivaffären i hopp om att få en spelning på The Longhorn - i stället hade han rott i land ett skivkontrakt.

 

Några som hade svårt att acceptera att de druckna glinen i Replacements så snabbt fick skivkontrakt var de tre lite äldre killarna i Hüsker Dü, vars rykte hunnit sträcka sig utanför stadsgränsen tack vare en aktiv roll i det do it yourself-nätverk som den amerikanska punkrocken utanför New York var uppbyggt kring. Bob Mould, Grant Hart och Greg Norton hade slitit hund i många år, helt på egen hand och utan att få något gratis.Var det några som skulle kamma en Twin\Tone-deal var det ju de.

Viss rivalitet skulle det alltid finnas mellan de båda banden (»när Hüsker Dü fick ett förbandsgig till Johnny Thunders på First Avenue kunde vi inte låta bli att koppla ur deras stärkare précis innan de gick på scen…«, som Westerberg minns saken), även om de egentligen aldrig slogs om samma publik.

- Deras ideologier var så olika, säger Peter Jesperson. Replacements var i grund och botten ett traditionellt rockband, medan Hüsker Dü var extremt moderna. Hüsker Dü var också väldigt politiska, vilket Replacements absolut inte var.

- Hüsker Dü var mycket mer pionjärer, säger Paul Stark. Det fanns ingen direkt »scen« när de började göra spelningar, de tvingades skapa allt på egen hand. Replacements fick i alla fall - om än inte utan problem då Tommy Stinson bara var tretton–fjorton år - spela på riktiga klubbar.

 

I mitten på åttiotalet började stora tidningar i stil med Rolling Stone, Village Voice och Los Angeles Times (»the real action these days is in Minneapolis«, skrev sistnämnda i en artikel 1984) uppmärksamma stans sjudande rockscen.

Replacements-plattor som »Hootenanny« och »Let It Be« applåderades av kritikerna och spelades sönder av collegeradiostationer över hela landet. Och Hüsker Dü, som till slut fått ett prestigefullt kontrakt med det banbrytande kaliforniska punkrockbolaget SST (hem åt dåtida tungviktare som Black Flag, Minutemen och Meat Puppets), tog sin frenetiska hardcore till nya soniska, melodiska och rentav psykedeliska höjder på albumklassiker som »Zen Arcade«, »New Day Rising« och »Flip Your Wig«.

Snart tillkom både lokal och nationell konkurrens i form av ungtupparna i Loud Fast Rules, som sen bytte namn till Soul Asylum. Genom att mixa de mest lättillgängliga bitarna från respektive band kom kvartetten att åtnjuta långt större framgångar än de båda föregångarna. Även om det i sanningens namn var först sedan de smetat ut konceptet till en ganska slätstruken radiorocksörja som i det tidiga nittiotalets postgrungevåg funkade väl i etervågorna bredvid Spin Doctors, Crash Test Dummies och 4 Non Blondes, för att nämna några tidstypiska fenomen som gruppen i dag lite olyckligt och orättvist förknippas med.

- Visst, de gick branschen till mötes, säger Peter Jesperson. Men man ska ha komma ihåg att de i princip hade lagt av och inte ens hade ett skivkontrakt när de på vinst och förlust skickade runt demon som bland annat innehöll »Runaway Train«. Och, resten är historia. Det behövdes bara en låt vid rätt tidpunkt.

- Soul Asylum ville bli framgångsrika, de ville tjäna miljontals dollar, säger Paul Stark. Replacements å andra sidan var oerhört anti allt som hade med musikindustrin att göra. Och ska man ta sig fram på den amerikanska skivmarknaden handlar det till väldigt stor del om kompromisser, i alla fall om man vill få sitt skivbolags fulla stöd

och välvilja.

- En del band, särskilt i dag, är så måna om hur de ser ut och vad de säger men Replacements brydde sig inte ett jävla dugg om nånting, säger Lori Barbero. Och trots sina »fuck you«-ideal nådde de rätt stora framgångar. De kanske inte var världens mest originella band, men de var unika på så vis att de var helt och hållet sig själva.

- Och det är nog därför Paul Westerberg har den status han har i dag, fortsätter hon. Alla vill vara som honom. Okej, Replacements blev softare mot slutet, och hans soloplattor fortsatte på det spåret, men han har aldrig sålt sig. För många av dagens musiker är han liksom en ouppnåelig, mystisk kille från det förflutna. En av de få riktigt stora som man inte har fått för mycket av.

 

Både Hüsker Dü och Replacements tog steget från indievärlden till den stora Warner-koncernen utan att göra bort sig men gick sedermera under på grund av medlemmarnas självdestruktivitet och de interna stridigheter som följde på det stora bolagets växande krav. Hüsker Dü:s manager tog sitt liv och bandledarna Mould och Hart blev bittra fiender. Replacements-gitarristen Bob Stinson knarkade och söp sönder sin kropp och dog 1995. Allt medan Soul Asylum fick uppträda i Vita Huset och började dejta filmstjärnor, innan hela Hollywood-ståhejet och kraftigt svällande egon så småningom knäckte det bandet också. I kölvattnet på De Tre Stora dök andra förmågor upp: Run Westy Run, The Magnolias, The Jayhawks, Honeydogs, Golden Smog, Babes In Toyland, Zuzu’s Petals, för att inte tala om det hårt rockande Amphetamine Reptile-stallet (Halo of Flies, Cows, Janitor Joe, med flera). Men även om det många gånger blev bra var det inte längre det samma, och musikmedia drog vidare för att bevaka Boston, Seattle eller North Carolina. Och nog för att Minneapolis fortfarande har ett myllrande musikliv men det verkar snarare vara inom hiphop och electronica som det händer saker, medan rocken vare sig den vill eller inte lever i skuggan av det förflutna.

 

En kväll tar jag mig till 400 Bar - en av stans bästa rockklubbar, mindre men lite personligare än mer etablerade First Avenue. Jag går dit i hopp om att få några citat ur ägaren Bill Sullivan, en gång i tiden roadie och turnémanager åt Replacements, tillika ex-manager åt Soul Asylum. Men Bill är inte på plats vare sig den här kvällen eller när jag försöker igen några dagar senare.

Det är däremot hans bror och kompanjon, Tom. Han presenterar mig för kvällens band, Deathray Davies från Dallas, som spelar småpsykedelisk pop à la Elephant 6-klanen. När de får veta vem jag har träffat blir de alldeles till sig, bjuder på whiskey och shots, och ställer frågor.

- Fast jag vet inte om jag tror dig, reserverar sig en av killarna. Jag har försökt gå och se spelningar med Paul Westerberg tre gånger, men han har inte dykt upp på en enda. Det har gått så långt att jag tvivlar på att han finns över huvud taget.

Tittar man sig omkring på 400 Bar blir man desto mer övertygad. Överallt på väggarna hänger Bills egna bilder från livet på vägarna med Replacements.

­- ­Många i publiken kommer hit för att de känner till min brors koppling till Soul Asylum, säger Tom. Men alla band, och då menar jag alla, som spelar här frågar bara om ’Mats och vill höra alla Bills galna historier från åren med dem.

 

Från Spy House skjutsar Lori mig tillbaka till hotellet. Under tiden berättar jag att det faktiskt var hon som delgav mig nyheten om att Bob Stinson hade gått bort, när jag telefonintervjuade henne för Sound Affects 1995. Hennes uppsyn blir först glatt igenkännande, för att direkt efter ta sig ett mer sorgset uttryck.

- Åh Bob, jag saknar honom verkligen. Bara härom dagen, när jag var tvungen att stanna vid en järnvägsövergång, kom jag att tänka på honom där jag satt och såg tåget åka förbi. Normalt är jag så otålig av mig att jag vänder bilen och åker en annan väg, men att tänka på Bobby fick mig att… må bra.Vi var rumskamrater i fyra år, han var en väldigt speciell, underbar människa.

Framme på hotellet samlar jag ihop min packning och ber receptionisten beställa transport till flygplatsen. Taxin dyker upp, jag hoppar in och vi åker en bit innan chauffören frågar mig vad jag har gjort i stan. »Intervjuer till en svensk musiktidning«, svarar jag. Han undrar vilka jag har intervjuat. »Paul Westerberg, bland annat.«

Killen lyser upp, bromsar bilen, sträcker fram näven och presenterar sig som »Ray«:

- Paul!?! Honom känner jag. Jag var med i Static Taxi, bandet som Bob Stinson hade efter att han blivit kickad ur Replacements…

… och så vidare.

 

 The Replacements »Bastards of Young«, video 1985



 

egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner