©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

No Black Person is Ugly - årets 25 bästa raplåtar
Av Tony Ernst   
Måndag 22 december 2014, 00:08

Det har varit ett grymt år för amerikansk rap. Det känns som att vi lever i tider när genren blir mer omfattande, där de regionala scenerna får ta stor plats, och när även de galnaste musikaliska utflykterna går att kommersialisera. Har mixtapeutvecklingen demokratiserat rap? Kanske. Oavsett, det här är jävligt progressiv musik, homies.

Det är en övervikt åt Atlanta bland de här tjugofem låtarna, jag är medveten om det. Men här finns också Chicago (Herb + King Louie), L.A. (YG + Boogie) och Baton Rouge (Boosie + Kevin Gates). Var är New York då, förutom i Lil’ Bobby Shmurdas undangömda Brooklyn? I din nostalgi, dude.

Ja, jo, jag borde nog haft med Dreezy, Chief Keef, Tink, Father, Slim 400, Shy Glizzy, Iamsu!, 100s, Vince Staples, PeeWee Longway, men nu blev det inte så. Här är i alla fall de tjugofem raplåtar, utan inbördes rangordning, som jag älskade allra mest under året, 3hunna baby. Ni har säkert andra favoriter. Det är aight.

Några få av låtarna släpptes i slutet av 2013, men medverkade som centerpieces på album och mixtapes som kom under året, så jag räknar dem som 2014. Det är ingen exakt vetenskap, det här, lol. Efter varje låt följer länk till video på Youtube eller, i de enstaka fall en sådan inte finns, en Soundcloud-länk. Allra sist finns också en spellista på Spotify där tjugotre av spåren finns med, det är bara Ethereal och Lil B som fattas.

 

Young Thug feat Rich Homie Quan: Lifestyle

Årets tjugofem bästa raplåtar, alltså. Men jag fick avgränsa med bara en låt per artist annars hade det varit tjugofem Young Thug-låtar, lol.

Thugga Thugga är givetvis de senaste arton månadernas största och viktigaste rappare. Allt annat är BS. Hans egensinniga stil - och inte minst klädsmak - har vänt upp och ner på communityn. Antingen älskar du Thugga, och då älskar du honom hela vägen, eller så är du skogstokig och drömmer om när Nas och New York gjorde »riktig rap« och världen var en plats i din fantasi, hmmpf.

Thuggas egenhändigt ihopsnickrade kreolslang är lika framåtriktad som vilken som helst av dina favoritpoeter, capisce? Och jag vet faktiskt inte om det finns någon superstjärna just nu som kommer ur lika fruktansvärt deprimerande och bottenlöst tragiska förhållande som Young Thug. Vi ska vara glada att han ens lever. Att han dominerar rapvärlden är ett fucken mirakel.

Nästan hundra miljoner visningar på YouTube här. Men man får scrolla pretty damn hard innan man kommer till en kommentar som inte är blatantly racist. Intressantast är de som bara »jag är vit, gillar inte ens rap, men tycker ni verkligen det här är bra?«. F U och ditt problemformuleringsprivilegie.

Birdman - varför är jag inte ens surprised, den gamle Cash Money-magnaten har alltid varit Söderns stora hiphopföretagare - plockade upp två redan kontrakterade rappare och gjorde Rich Gang till 2014 års boom. Cash money.

Rich Homie Quan är aight här, men det är så klart Thugga som är stjärnan, på ett så uppenbart självklart sätt att det inte går att ifrågasätta. London On Tha Track har proddat och det är lyxigt svängig trap rap som egentligen bara kan göras i Atlanta.

 

 

E-40: Choices (Yup)

För gammal? Nope. En nästan femtioårig rappare som fortfarande är aktuell och håller jämna steg med, i vissa fall ligger före, sina kontemporära konkurrenter? Yup.

Bortglömd där borta i Vallejo? Nope. En av få riktiga, äkta legendarer? Yup.

Nedslagen och uppgiven efter musikindustrins sammanbrott och broke as fuck? Nope. Fjorton välsäljande album de senaste tre åren, egen vinetikett och tunga investeringar i fastigheter i Yay Area? Yup.

Ever set a nigga up? Nope. Ever helped a brother out when he was down on his luck? Yup.

 

 

Migos: Struggle

Världens bästa band rite now. Migos > Beatles. Atlanta strip club rap, dörren hänger löst, det är bara att vandra in.

Migos är tre rappare: Quavo, Takeoff, Offset. Trion är släktingar, Offset är Quavos kusin och Takeoffs farbror. De har vuxit upp tillsammans och det hörs, kemin dem emellan är helt organisk och de fyller i varandras verser med triplets lika lätt som Huey , Dewey och Louie under Carl Barks. De har etablerat ett sorts sjungande rapspråk som flyter fram, fullt av upprepningar och små ad libs, ett unikt familjepidgin, starkt beroendeframkallande.

Tredje versen är årets ruggigaste, Offsets hjärta blöder: » I told my mama I got her back when I lost my brother.« Jag har fastnat där, lyssnat på högsta volym, spolat tillbaka, lyssnat, spolat tillbaka, lyssnat. Det är ett nästan outhärdligt ögonblick. Årets starkaste.

Zaytoven har proddat och droppar science på orgeln som en pastor i kyrkan. Det här är gospel, det här är en goddamn sermon. Preach!

 

 

Lil Boosie: I’m Wit Ya

Boosie Boo kom hem, inget var större 2014.

Vad är detta, egentligen? En ensam 808:a, en hi-hat, en iskall sparsmakad synthslinga. Och så Boosie, Söderns ’Pac, som lovar sina fans att han är där, med dem, i alla jobbiga beslut, i livets alla vidrigaste skeenden. »I’m Wit Ya« är ett roll call, Boosie Bad Azz som garanterar att han inte kommer att svika oss. Hell, han tog fem år på kåken, vägrade samarbeta med snuten, vägrade skära sig en deal, snarare än att svika gettokoden. Det går inte att korrumpera Baton Rouges bästa.

Ingen rappare är mer real än Boosie. Ingen lever heller närmre sina fans, han är mer eller mindre ett med dem. » Boosie is a cult hero in some of the poorest, most dangerous areas in our country«, som Tom Breihan skrev när första mixtapet efter fängelsevistelsen, »Life After Deathrow«, kom i november.

 

 

iLoveMakonnen feat Drake: Club Going Up on a Tuesday

En trap-ballad av Atlantas mångsidigaste clown. Ja, jag skulle kunna ha valt förstahiten »I Don’t Sell Molly No More«, som är i samma anda, och som är nästan lika bra. Makonnen Sheran vinglade in på scenen i år, hajpades via Miley Cyrus instagramkonto och sajnade sedan till Drakes OVO-etikett. En helt naturlig utveckling i nådens år 2014.

  När jag försöker artbestämma Makonnen kommer jag att tänka på ett citat av Dylan när han försökte beskriva den gamle old timey-musikern Roscoe Holcomb: »An untamed sense of control.«

  

 

Nicki Minaj: Lookin Ass

Vi måste prata om Nicki, vi måste verkligen det.

Ingen annan artist de senaste åren delar raplägret i två delar så som Nicki. Det är inte bara det att folk antingen älskar eller hatar henne, det är till och med så att folk älskar och hatar henne beroende på hur hon ser ut, beroende på vilka sorts låtar hon gör. Du kan hata pop-Nicki och älska rap-Nicki, och vice versa. Det borde ju vara möjligt att älska båda.

När Complex gjorde sin lista i fjol över »The 25 Best Rap Verses of The Last 5 Years« var det liksom inget snack om att Nickis vers på »Monster« skulle vara etta. Ingen kunde argue. Ändå hör jag fortfarande män - ja, det är tragiskt nog oftast män - som påstår att Nicki inte kan rappa, eller att hon är för mycket pop, eller att hon »säljer sig«, lol, som att inte manliga rappare gör det.

I slutändan kanske det är en föreställning om rap som en konstform som kräver manlig genialitet som spökar. Våldet, livsstilen, den manligt sexuella blicken. Meaghan Garvey, som för övrigt är de senaste två årens absolut skarpaste rapskribent, naglade fast problemet i en recension av »The Pinkprint« på Pitchfork: » It’s likely that many dudes who came around to Nicki early this year have already lost interest, having deduced that The Pinkprint won’t actually be Illmatic With Tits , but it’s too late. The joke’s on them.«

»Illmatic With Tits«, lol, det är en sån jävla dödande kommentar, som jag hade gett min högra arm för att ha kommit på själv.

Det här är en mansdominerad genre, och jag är själv en del av problemet. Jag är man, och på den här listan finns bara två kvinnor, och jag lyfter alltför ofta män framför kvinnor. Shame on me. Jag tackar gudarna för att jag har folk som min dotter, som Meaghan Garvey, som Sanna Berg (Pussy Made of Gold/Vad Blir Det För Rap?/rent allmän fabness) som varje dag utbildar mig i den här, för hiphopens fortlevnad, extremt vitala frågan.

Team Nicki 4 real.

 

 

Dej Loaf: Try Me

Riktiga G:s käkar Rice Krispies till frukost. Deja Trimble är tjugotre år, från the D, och har nästan samma story som alla andra rappare i the US of A: relativ fattigdom, ingen högre utbildning, farsan skjuten när hon var fyra, basket, en närmast obegriplig närvaro att resa sig ur damm och rök.

Kaos brukar föda fram kreativitet. Detroit är inget undantag. De senaste tre–fyra åren har bland andra Danny Brown, Boldy Blocks, Big Sean markerat närvaro. Deja är från östra sidan i the D och släppte sitt första mixtape så sent som 2012. Med årets »Sell Sole« slog hon igenom i och med att »Try Me« fick fäste.

»Try Me« är en laidback, drömlik mordhistoria. Deja uppmanar vem som helst att testa henne. Den tillbakadragna och sockersöta rappen ökar bara ondskan. Adam Graham på Detroit News tyckte att det lät som att Dejas attityd till sina fiender var » like she’s flipping through a menu at an Italian restaurant, at various points offering to turn them into macaroni, pasta and a pizza«. Yeah. Det tog Deja bara ett par veckor att nå tio miljoner lyssningar på egna Soundcloud-kontot.

Inte ens stadens största son, Em, har kunnat undgå henne. Hon är följaktligen med på Shadys monsterhommage till forna motorstaden, »Detroit vs Everybody«.

4 real, den här låten finns i ett flertal remixversioner - Wiz, E-40, Ty Dolla Sign etc har gett sig på den - men den är allra bäst i första och leanaste versionen där Dejas spelade blyghet kommer bäst till sin rätt.

 

 

Big K.R.I.T: Cadillactica

K.R.I.T. är från Meridian, Mississippi, en liten håla i bibelbältet, och när jag intervjuade honom för något år sedan sa han: »Jag vill bara berätta min historia.«

Att ha sitt ursprung i djupaste södern i USA är att - mer än kanske något annat i världen - vara en del av en tradition, att föra något vidare, att förvalta ett arv. Söder om Mason Dixon-linjen lever man mitt i sin historia, här blommar magnoliaträden vackrare än någon annanstans, här dör aldrig drömmarna.

Justin »Big K.R.I.T.« Scott fyllde tjugoåtta i augusti. Ända sedan magnifika mixtapet »K.R.I.T. Wuz Here« 2010 har han varit på väg mot »Cadillactica«. Det är fyra år och åtta album sedan, och inte ett släpp har varit undgängligt på den här resan. Det hör också till saken att K.R.I.T. inte bara är ostoppbar som rappare, han har producerat de flesta av låtarna på sina mixtaper också.

K.R.I.T. har en säregen förmåga att göra själfull musik samtidigt som han får något sagt, utan att någon gång tumma på sväng, ursprung och attityd. Jag undrar om inte »Cadillactica« är en av hans allra bästa låtar.

Jo, en sak till: RIP Pimp C!

 

 

Rome Fortune: I Was on One, I Can’t Lie

Rap har alltid handlat lika mycket om att utforska sig själv som att utforska musiken. Och just nu finns det ingen inom hiphopen som utforskar sig själv lika obarmhärtigt och utplånande som Rome Fortune.

Fortune är från Atlanta, färgar sitt långa skägg grönt och har under 2014 släppt tre fina mixtapes som alla drar i och klämmer på hiphopgenren utan några som helst betänkligheter. Minns ni när rap startade? Då var allt tillåtet. Det var själva grundidén: originalitet premierades. Sedan stagnerade scenen, så klart. Man fick en kanon, en hierarki, en kod. Hiphop blev som ett akademiskt ämne: torrt som fnöske och färdigpaketerat. Kurslitteraturen var skriven. Men det finns fortfarande folk som letar efter det nya, det tidigare osedda, långt därute i ödemarkerna. Rome är en sån.

Hans flow är oantastligt, atmosfären i låtarna svårtolkade, hela attityden skimrande.

 

 

Bobby Shmurda: Hot Nigga

»I’ve been selling crack since like the 5th grade.«

Ibland är rap märkligt: en kort låt utan hook, byggd på ett gammalt mixtapebeat av en bortglömd Lloyd Banks-sång. Kidsen fångar skiten på Vine. Bang, femtio miljoner views på Youtube, en egen dans, och så fame.

Nu har Schmurda åkt in för »multiple violent crimes« men också sajnat med Epic och så har han ett nytt mixtape på gång med Migos. Hot Nigga.

 

 

Boogie: Bitter Raps

Den nya västkusteran? Post-Kendrick-rap? G-funk 2.0? En uppdaterad hypermanlighet? Kalifornisk neosoul? WTF.

Boogie är från Long Beach, tjugofem år, och redan grandpa i sitt hood, med en femårig son. Han är med och frontar den här nya west coast-genren där man analyserar de gamla gänggränserna och försöker förstå vad den förra generationen lämnade efter sig. The Art of Peer Pressure. Det blir som en uppdatering av förra vändan, solen lyser fortfarande, bilarna är lika vällackerade, men det är ekonomisk kris och många av old skool-katterna är döda, dammit.

»Bitter Raps« är gubbgnäll: »I hate when niggas roll a weak blunt, just so they can take a selfie« och »I hate when niggas get to flexin, just to show off for some ratchet«, men på samma gång sund självkritik: »I guess I’m on the same thing.« Det är som när man till sist inser att Dylans »Like a Rolling Stone« handlar om honom själv. All bra musik är katarsis.

 

 

Tunji Ige feat Michael Christmas & Makonnen: Day 2 Day (Remix)

Tunji Ige är en nittonårig andraårsstudent på West Chester Uni utanför Philly. Michael Christmas är en tjugoårig dude med afro från Boston. Makonnen kan ni, han är Atlantas egen idiot savant.

Det låter ganska mycket Drake, det här, samma lite sorgsna vemod i anslaget, men Tunji Ige har redan en egen röst, långt från emokopiorna.

Det här är some catchy shit, omöjligt att värja sig mot. Kom ihåg: när rap startade var det som ett dans-movement, inget annat. Det finns fortfarande inget finare än att få golvet att röra sig.

När beatet skiftar karaktär efter 2:58 och blir någon sorts techno, WTF? Första gången jag hörde den här låten gjorde jag den riktigt sura emojin, men efter bara några lyssningar var det detta break man väntade på, längtade efter.

Årets popraphit.

 

 

Cash Out feat OG Maco & Skippa Da Flippa: Violent

Atlanta. The A. A-Town. The ATL. The Big Peach. Black Mecca. Empire City of The South. Hotlanta. The City Too Busy To Hate. City In a Forest. Dogwood City.

 

  

Ethereal: Ground

» If you’re into the young and weird side of Atlanta, you should give this a try«, skrev Steady Bloggin’ redan i fjol.

Ethereal är en av grundarna till undergroundetiketten Awful Records, där också Father hör hemma. Han gör hypnotisk rap, producerar rubbet själv och om du trodde du hade det tufft, try this: Ethereal sitter i rullstol. Om hiphopen måste börja gräva i funkofobin? You bet.

En dimmigare, mer mellow Rome Fortune, en mer tillbakadragen Makonnen, en avantgarde Future. Där någonstans har ni Ethereal. Atlanta, alltid Atlanta: hundra miljoner views på Youtube ena dan, 3 300 andra dan.

 

 

Lil Herb: All My Niggas

Hela drillscenens absoluta slutpunkt. Ett stenhårt slag under bältet på det USA som gett upp på tonåriga svarta män i east side Chicago. DJ Surgeonz har proddat, ett ohyggligt beat.

Herb är en babyfaced gangsta, nyss fyllda nitton, med en röst som låter decennier äldre. Texten är svårdechiffrerad, det är extremt lokal lingua. Jag tror ingen utanför Chiraq egentligen begriper. Det är modern musik, längst där framme i frontlinjen.

Jag får höra ibland hur det kan komma sig att jag lyssnar på rap, om jag tror jag kan relatera till drill? Nope, jag är inte Herb och har inte behövt sälja crack eller skjuta mig loss från polisen innan jag kommit ur tonåren. Men fellas, the struggle finns överallt, tro inget annat. Även hos en snart femtioårig malmöbo.

Real shit som hänt mig och min allra närmsta familj (och jag är långt från unik i min umgängeskrets): långa fängelsevistelser, tung alkoholism, narkotikaberoende, självmord, självmordsförsök, sexualbrott, skilsmässor, misshandel, cancer, dödsfall. Och jag skulle inte kunna relatera till drill? GTFO.

 

 

Future: Blood, Sweat, Tears

Är det här modern raps största balladeer? Det är som att de starka känslorna, den stora utlevelsen, de pampiga orden, kräver av Future att han drar ner tempot. Är det ett victory lap? Future springer långsamt ett extravarv runt arenan, tar emot våra uppriktiga applåder. »All I ever wanted for you was to believe in me/I came, I struggled, I made it, I conquered.«

Future, innehavare av det vackra namnet Nayvadius DeMun Wilburn, är släkt till den gamla skolans Atlanta-hiphop; kusin till Dungeon Familys Rico Wade. Det här betyder egentligen ingenting, förutom att det kittlar i den äldre rapgenerationens nervtrådar, lol.

»Blood, Sweat, Tears« är Futures nästbästa låt, gåshudsframkallande i sitt saktmodiga souldriv. Och en sorts arvtagare till hans allra bästa låt, ännu långsammare och »dra isär känslorna så att knapparna ryker som vore de ett klädesplagg«-balladen »Neva End«, från 2012 års »Pluto«.

 

 

Mick Jenkins: Jazz

Progressiv hiphop med tydliga influenser från gamla skolans ledare. Inte speciellt nyskapande eller omvälvande, men med en koherent världsbild och en tydligt sammanhållen idé. Mick Jenkins kan rappa, no doubt, och producentkollektivet OnGaud skapar en vibe som passar konceptet. Jag har lyssnat orimligt mycket på den här låten i år.

  Från Jenkins mixtape från i somras, »The Water[s]«, som på det hela taget är suverän. Jenkins är från Alabama, men har kommit of age i Chicago, en fin symbios av det landskap som utgör USA i dag.

 

 

Ian Isiah feat Mykki Blanco: That Body

Autotune-strösslad r’n’b/rap-kombo som faller som vårregn över ens axlar. Ian Isiah är en tjugofemårig New York-bo som har OutKast som favoritgrupp. Han gjorde The-Dream-pop med fullängdaren »The Love Champion« vid årsskiftet. Mykki Blanco känner ni redan. Det här är inte gay rap, det här är inte homoerotica. Det här är livet. Men att hiphopen blev några promille mer homo- och queertillåtande under året är fucken A.

 

Soundcloud

 

King Louie: Live & Die in Chicago

King Louie är tjugosju år gammal och stadens starke man. I den åldern är man en veteran på rapscenen, och i Chicago är man en facken dinosaurie. Men Louie är inte slut, långt ifrån. Han förkroppsligar drillscenen med sin muskulösa, breda kropp och faderliga uppsyn.

Hans fem senaste mixtaper har alla varit stenhårt solida, utan att för den skull vara nyskapande. Att han är för gammal för kidsen, men fortfarande för trogen sin stad och scen för att passa de äldre lyssnarna har han vänt till sin fördel. I det där mellanrummet som öppnat sig har Louie nu de senaste två–tre åren bara helt avslappnat gjort svingrym musik.

King Louie är Chicago: »I’m the heart of Chicago/I go hard for Chicago.«

 

 

Kevin Gates: Movie

Gates är larger than fucken life. Produktionerna är episka, beatsen hör hemma i en thriller av blockbuster-format. Och större delen av Gates texter handlar om farorna som lurar runt varje hörn. Han har alltid ögonen öppna, kan inte sova, ni vet att sleep is the cousin of death. Det är ofta lysande lyrik han levererar.

Men Gates främsta vapen är hans röst: rå, raspig, helt igenom genuin. Ingen annan modern rappare känns så mycket som en gammaldags bluesman som Kevin Gates. Att han är från Louisiana, skolats av Boosie och suttit på kåken stora delar av sina twenties känns legit.

Han är hård, han är mjuk. Han är allt detta. Han lockar fram alter egon som John Gotti och Luca Brasi och gör fruktansvärt onda låtar om mord och jävelskap. Men han är inte rädd för att göra sig svag och som här, på en av årets allra bästa låtar, berätta öppenhjärtigt om hur det kändes när hans första dotter föddes. »And she ain’t open her eyes ’til she heard me talkin’«. Man, det är obevekligt för alla som någon gång fått en egen dotter eller son. Jag ryser.

Mer än något annat är han den här erans Z-Ro. En människa som visar upp sig med alla fel och brister. En människa att älska.

Gates är realness. För att förklara så kortfattat det bara går: Gates är antitesen till Rock Ross. Där Ross är enkom spelad braggadocio, en skådespelarinsats, en roll, är Gates på riktigt. Gates bär sitt hjärta på kavajkragen. Hans röst är hans liv, hans konst är hans allt.

 

 

OG Maco: U Guessed It

Årets vansinnigaste låt? En av de mest minimalistiska rapsånger jag hört, över huvud taget, det finns nästan ingen musik här, allt är tomrum. OG Maco är ännu en stenhård Atlanta-rappare som går hårt. Energin är ruggig, jag svär.

Min favoritkommentar på Youtube om den här låten är: » Can you new generation pussies stop defending and just admit that music is dead because of autistic retards like you?« Den berättar allt om skillnaden mellan gammal och ny generation. Ingenting är så roligt som en upprörd åldring: »Det är inte ens musik, yao«.

Vad är ens musik? Vi skalar löken, lager efter lager, vad finns längst där inne? Gåtans lösning? Oy vey, boka resan nu till C’monsonistan, så att du inte missar erbjudandet, lol.

Inspelningen av »U Guessed It« är klassisk punk, Maco berättade själv om den i en intervju med Justin Davis i Complex: »My engineer was pissing me off, and I was drunk. He was supposed to make me 10 beats that day or something like that, and I came back and this lazy ass nigga didn’t have no damn beats. So I went in, put on some headphones, and told him, ›Play some shit, press record‹.«

En av årets bästa videos, därtill.

 

 

Rae Sremmurd: No Type

Rap är en ungdomskultur. Det är därför vi blir helt till oss i trasorna när det dyker upp två kids (Swae Lee, född ’95 och Slim Jimmy, född ’93) som sopar banan med konkurrenterna. Det handlar om, och kommer alltid att handla om, the next generation.

Jag läste refrängen till »No Type« - »I ain’t go no type/bad bitches is the only thing that I like« - första gången på RiRi:s instagram, innan jag ens hade hört låten, och hade stora förhoppningar efter förstasingeln »No Flex Zone«. De blev infriade, dawgs.

Lee och Jimmy flyter runt Mike Will Made It:s iskalla synthslinga och det är modern rap när den är som allra bäst.

Rae Sremmurd peakade i november, när Solange och hennes son Julez gjorde sin synkroniserade dans i vita kläder till »No Flex Zone«, vid den där famösa bröllopsmottagningen. Var det 2014 års moment? Better believe it.

 

 

YG feat Jeezy & Rich Homie Quan: My Nigga

Don’t give a damn huruvida vita indiekids viftade ironiskt med händerna i luften till den här på klubben, det är fortfarande en av årets största låtar.

YG är från Compton, det bär respekt med sig, men också ansvar. Med albumet »My Krazy Life« blev han under 2014 west coast gangstaraps nya poster boy. Det var omöjligt att inte känna för YG. Oförfalskad California love.

Mustards beat är ett minimalistiskt mästerverk, samplingen av C-Murders gamla »Down 4 My Niggaz« genialisk och Young Jeezy och Quan rider shotgun som om de inte gjort annat. »My Nigga« känns redan vid första lyssningen som en klassiker och något säger det om den här musikens kraft när man inte har tröttnat ens efter hundrade lyssningen.

 

 

Rich Kidz: More

Den överlägset mest spelade låten i hushållet här hemma i östra Malmö i fjol var Rich Kidz »Gangsta Party«, en förförisk Metro Boomin-proddad superhit. Den gick varm. Jag spelade den själv i princip oavbrutet och när jag inte gjorde det så tjatade dottern eller sonen på mig. »Kör den igen«, hördes om och om igen.

Ja, Rich Kidz är så klart från Atlanta. En tonårsduo - RKaelub och Skool Boy - som alltså redan i fjol markerade närvaro med suveräna mixtapet »A West Side Story«. »More« är hämtad från årets utmärkta EP, »Yars«, och är ännu en av dessa självlysande London On Tha Track-produktioner; den svänger som en hårnålskurva.

»My shoes cost more that your outfit…« , det är som ett anthem i rakt nedstigande led från Three Six Mafias »Stay Fly«, eller hur?

 

 

Lil B: No Black Person is Ugly

Nej, jag är inte så förtjust i uppenbart plakatpolitisk rap. Jag lyssnar inte på »conscious rap« om det ens finns längre? Jag tycker också att det är fånigt att försöka fånga gamla tiders sound och idéer. Hence: jag skrattar åt Joey Badass och jag tycker att Talib Kweli blivit en pajas.

Det gör inte mina känslor för det som händer med afrikanskamerikanska människor i USA mindre starka. Tvärtom, fo sho. Jag grät efter beskedet om Eric Garner. Jag fylldes av avsky efter att George Zimmerman slapp undan efter mordet på Trayvon Martin. Det är skamligt att rasismen är så pass institutionaliserad som den är i USA. Det är oerhört att en svart mans liv är mindre värt än en vit mans.

Jag tror bara inte att det hjälper att vi beter oss som rättrådiga musikriddare. Det ser kanske fint ut på pappret, men betyder föga IRL.

Vad som behövs är dels dollar, dels omfamning. När det gäller det första tror jag det är viktigare för integrationen och bilden av den svarte mannen att Young Thug och Kanye West tjänar rejält med paper och flashar det i videor och intervjuer. Vi behöver påminnas om att många svarta i USA i dag är rika, och att de är rika på grund av sin konst.

När det gäller omfamningen måste den ske via en attitydförändring: fler folk måste helt enkelt lära sig att Lupita Nyong’o är lika vacker som (eller, let’s face it: vackrare än) Scarlett Johansson. Jag tror också att vi är på väg dit. Den nya generationen växer upp med en helt annan bild av verkligheten än den vi äldre har, tackålov.

Jag tänkte på det härom veckan: hur alla idoler och popstjärnor alltid var vita personer när jag var ung, det fanns knappt något annat när jag växte upp, så såg den etablerade bilden ut. För mina kids, sjutton och nitton år, är det inte så, varenda artist de lyssnar på, varenda förebild de har är svart. Det kommer att göra något med bilden av hur vi ser på afrikanskamerikanskt kulturliv, det är jag säker på.

»No Black Person is Ugly« är ett solitt statement. Den kommer på Youtube med ett påpekande: »MOST POWERFUL SONG OF THE DECADE?«. Lil B är Lil B, något mer än så finns nog inte att säga om The Based God.

 

 

Spotify-spellista


egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner