©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

Tidernas bästa livealbum
Av Pierre Hellqvist   
Torsdag 27 november 2014, 18:10

liveuppslagNY.JPG

Artikeln tidigare publicerad i Sonic #72 (februari 2014).  (Lyssning till läsningen.)

 

Klassiska album görs det fortfarande - trots att formatet har dödförklarats flera gånger om, inte minst nu på tjugohundratalet. Betydande livealbum har däremot varit mer sällsynta på senare tid. Scendokumentationer är helt enkelt inte lika vanliga, i skivformat, men lever egentligen mer än någonsin på Youtube. Innan internet och mobiltelefoner förändrade allting var livealbumen - samt givetvis de avfällingar vi känner som bootlegs - det vi hade att gå på, åtminstone ihop med vår egen fantasi och det vi kunde läsa oss till, om vi ville få en känsla av hur våra favoritartister lät »på riktigt«.

Och ibland var det starkt nog.

Att livealbum de senaste decennierna haft tämligen låg status kan nog främst förklaras med att lite för många har varit högst pliktskyldiga resultat av kontraktsfullföljanden och att många konsumenter eller recensenter envisats med att jämföra konsertupptagningar med studioditon.

De mest essentiella liveplattorna ger oss en bild av vad som utspelade sig just där och då men lyckas kanske också ringa in var artisten eller bandet på scen befann sig konstnärligt och mentalt. Inte sällan i klart högre utsträckning än vad en vanlig skiva klarar. En mer än genomsnittligt bra liveplatta är en där den aktuella artisten verkligen lyfter, tillför något som inte märkts i lika hög grad på ordinarie utgåvor, eller fångas i sitt absoluta esse. Ibland räcker inte det, det måste också finnas en påtaglig närvaro. Det måste finnas något som motiverar dess existens.

Bäst att påpeka: Med den här listan avser jag inte att slå fast vilka som är de »viktigaste« eller mest klassiska albumen inom denna gren, sådana förteckningar kan du hitta wherever. Den som åter vill läsa om »Live at Leeds«, »Cheap Trick at Budokan«, »Kick Out the Jams«, »Ett steg till« eller »Frampton Comes Alive« löper alltså viss risk att bli besviken. Därmed inte sagt att det saknas berömda grejer.

Inte heller viks utrymme åt bootlegs, även om några inkluderade verk är piratutgåvor som sedermera blivit mer eller mindre officiella. Nej, det här är bara min alldeles högst personliga salut till skivorna som gjorde artisterna levande när de behövde levandegöras, skivorna som både förhöjde och ibland förklarade den mystik som får oss att hålla på med det här.

live.png 

 

100. JOHNNIE TAYLOR

Live at the Summit Club

Concord, 2007

 
Han efterträdde Sam Cooke i The Soul Stirrers och blev Stax Records stora hopp när Otis Redding dog, även om hela hans uppenbarelse mer kunde liknas vid Wilson Picketts sturska manschauvinism. Oavsett vilket kanske man där någonstans kan hitta åtminstone en delförklaring till varför Johnnie Taylor aldrig har fått det där breda erkännandet utanför soulkretsar. Att han därutöver i tid och otid sammanblandas med - den lite bluesigare - Little Johnny Taylor har knappast förbättrat saken.

Det var ju inte så att det saknades framgångar (femton topptiohits på r’n’b-listan 1968–1976, av vilka »Who’s Makin’ Love« torde vara mest känd), högkvalitativa inspelningar (en god introduktion är albumet »Wanted: One Soul Singer«) eller en pipa som utan problem kunde mäta sig med de bästa.

Han som ibland kallades »The Philosphopher of Soul« kom helt enkelt lite för tydligt efter artister vars uttryck han låg nära. Där både Cooke och Redding hade avsevärd crossoverpotential, framhjälpt av deras respektive utstrålning, och Pickett kunde slå mynt av sin farliga aura var Taylor i mångt och mycket en arketypisk Chitlin Circuit-apostel, hänvisad till att sjunga ypperlig, inte sällan barnförbjuden, vuxensoul för en närapå uteslutande svart publik på marginellt rumsrena Södern-syltor.

För att få en känsla av hur det kunde låta i dylik intim inramning när det begav sig är det få verk som slår »Live at the Summit Club« på fingrarna. Ingalunda för att det är en rakt igenom perfekt konsert, snarare tvärtom. Sångaren är hänvisad till att använda ett husband vars tempo och följsamhet här och där sviktar. Taylor säger rakt ut att han hellre kommunicerar med publiken än musikerna eftersom han gärna vill bli förstådd…

Allt det här skapar en friktion som gör att lyssnaren inte kan slita sig, plus förstås att när det stämmer (det gör det för det mesta) och publiken svarar tillbaka öppnar sig soulhimlen på vid gavel - det är liksom bara att kliva in och låta sig omslutas.

Skivan spelades in i Los Angeles där Johnnie Taylor en månad tidigare skulle ha uppträtt vid den stora Wattstax-konserten men av grumliga orsaker uteblev ifrån. I stället dirigerades hans gig om till klart mer småskaliga Summit Club. Kanske bidrar omständigheterna till hans ojämna humör, men det ger också en unik närvaro och osminkad »nu«-känsla som få andra liveplattor.



99. DINAH WASHINGTON
Dinah Jams
EmArcy, 1954

 
En Dinah på uppgång med ess som trumpetaren Clifford Brown och trummisen Max Roach i bandet. Ofta föredömligt minimalistiskt. Bitterljuvt är förnamnet. Vokaljazz blir inte mycket bättre.

 
98. EMMYLOU HARRIS AND THE NASH RAMBLERS
At the Ryman
Reprise, 1992

 
Akustiskt, avskalat, andäktigt.
 
97. IMPERIET
2:a augusti 1985
Mistlur, 1985

 
Säg vad ni vill; inget svenskt band har så självklart tagit plats.
 
96. TOM WAITS
Big Time
Island, 1988

 
Vem behöver teater när Tom Waits finns?

 
95. DIVERSE ARTISTER
The Johnny Otis Show Live at Monterey!
Epic, 1971

 
När legendarisk bandledare och talangscout med voluminöst band intar scenen på Monterey Jazz Festival 1970 sker det med en veritabel parad av fyrtio- och femtiotalets bluesstånkare och r’n’b-crooners som gäster; Big Joe Turner, Esther Phillips, Roy Brown, Roy Milton, den enastående Ivory Joe Hunter. Denna hyllning till svunna tider skulle kunna kännas mossig men glider skickligt förbi de flesta fällor tack vare exceptionella musiker, glimt i ögat och det faktum att sångarnas glöd visar sig allt annat än falnad. Ljudväggen i Pee Wee Craytons version av Guitar Slim-örhänget »The Things I Used to Do« är av spectorska dimensioner. Kul också att Johnny Otis sextonårige son Shuggie introduceras för publiken, vid tillfället en charmig Elmore James-adept som bara några år senare ska göra oförglömlig psykedelisk soul för framtiden.

 
94. MARIANNE FAITHFULL
Blazing Away
Island, 1990

 
Som så många andra som befunnit sig i närkontakt med Stones-klanen kom Marianne Faithfull in i den som en människa och ut som en helt annan. Efter uppbrottet från Mick Jagger försökte hon ta sitt liv men förlorade i stället allt annat: son, karriär, värdighet, trygghet, ekonomi, röst, stolthet. Djupt nedgången i heroin, senare anorexi och hemlöshet, blev hon en mediernas spottkopp. Sexismen i allt detta har dessvärre knappast förminskats med åren. Bara härom året roade sig en kvällstidning nära dig över det faktum att medan Mick Jagger minsann drar in fyrtiofem miljoner på en handfull konserter - och säkert, givetvis, beter sig oavkortat exemplariskt - får Marianne Faithfull »uppträda på en lokalteater i Österrike«. Och, inte nog med det, »för att spara pengar bor hon i en liten lägenhet som teatern äger«. Åh, förnedringen…

Såvitt jag vet är Landestheater i Linz (inte Minz, som artikeln angav) en både respektabel och anrik institution som ifråga om värdighet väl kan mäta sig med de fotbollsarenor en viss sångare brukar strutta omkring på.

Men så där har det varit för Marianne Faithfull karriären igenom, trots att hon 1979 reste sig på nio och levererade den omskakande, coolt Giorgio Moroder-minnande revanschen »Broken English«. Trots att hon efter ett åttiotal fyllt av nya motgångar återvände med 1987 års suggestiva, kabaret-teatraliska Hal Willner-samarbete »Strange Weather«. Under ledning av Willner iscensattes den skivans lågmälda dramatik under två kvällar i en Brooklyn-katedral, november 1989. Ljudet är stort, akustiken enorm, men på något vis tappar den exceptionella ensemblen - Dr. John på piano! Garth Hudson på orgel och dragspel! Marc Ribot på gitarr! - aldrig intimitet eller orientering. Av den en gång så klara rösten återstår bara skärvor. Tragiskt, förstås, även om det också är svårt att bortse från det faktum att Marianne Faithfull med sin frispråkighet och skinn på näsan-attityd är som klippt och skuren för rollen som inrökt chanteuse kapabel att växla mellan nedtonad sorg (»Ballad of Lucy Jordan«) och framspottad vrede (»Why D’Ya Do It?«). Men det är »Times Square« som är skivans verkliga magnum opus, en inte särskilt specifik golgatavandring vars puls och poesi med ruggig precision tecknar junkie som ett tillstånd.
 
93. BOB MARLEY AND THE WAILERS
Live!
Island, 1975

 
Ljudet av en jamaican som lägger London för sina fötter.
 
92. JAY-Z
MTV Unplugged
Roc-A-Fella/Def Jam, 2001

 
Smart jävel, Jigga. Inte bara för att han anlitar de för uppgiften skräddarsydda The Roots (lyssna på vad de gör med »Takeover«), då långt ifrån lika förankrade som husband åt alla och envar som de är nu, utan även för att han direkt efter sin crossoverfullträff »The Blueprint« ser, och tar, en chans att ytterligare cementera sig hos en publik som tidigare kanske inte direkt nynnat på »Big Pimpin’« till vardags.

Och hur gör man det?

Jo, man pluggar ur. Visar att man är en »riktig artist« som kan uppträda »på riktigt«. Han är inte förste rapparen i MTV Unplugged men den förste med den magnituden. Dessutom iklädd Che Guevera-t-shirt. I ett slag gör sig begriplig för en publik som inte knäckt hiphopens koder. Även om en viss del av originalens kraft ofrånkomligen går förlorad och det kanske kunde ha lagts lite mer möda på låtvalen låter det nästan rakt igenom fantastiskt.
 
91. FELA KUTI
Live in Detroit 1986
Strut, 2012

 
Energin. Kaoset. Ilskan.
 
90. THE DEVIL DOGS
No Requests Tonight
Sympathy For The Record Industry, 1997

 
»Fuck Seattle! That’s hip if I say shit like that, right?«

The Devil Dogs var ett av de där otaliga garagebanden som höll rock’n’roll-lågan brinnande under post-Nirvana-nittiotalet. Ni vet de där åren då det började uppdagas att löftet om punkrockens världsdominans aldrig skulle infrias, att melodifattig och brötig hårdrock i stället lagt beslag på all uppmärksamhet från såväl medier som skivbolag.

Revansch skulle visserligen komma att utkrävas i början av tjugohundratalet i form av superframgångar för exempelvis The White Stripes och The Hives. Men nästan alla de hårt turnerande band som höll infrastrukturen vid liv under de dystra åren - New Bomb Turks, Gories, Oblivians, Lazy Cowgirls - hade så dags imploderat eller åtminstone bränt det mesta av sitt krut (läs Eric Davidsons bok »We Never Learn – The Gunk Punk Undergut, 1988-2001«!). Även newyorkska Devil Dogs, egentligen ett relativt utbytbart band som hade rätt lite förutom energi att tillföra Dictators/Ramones/Johnny Thunders Heartbreakers-traditionen, var så dags ett minne blott, om ens det.

Men strax innan trion föll isär hann de våren 1994 spela in en liveplatta som fullkomligt kokar av hela den ogästvänliga attityd som präglade den här betydelsefulla, vinylfetischistiska och notoriskt åsidosatta scenen. Från början till slut häcklar sångaren Andy Gortler publiken på Our House i kaliforniska Costa Mesa; »Now there’s a man who can’t hold his fuckin’ liquor«, »Go surfin’, dude«. Men så fort bandet bränner i väg i någon av lika vildsinta som hejdlöst smittsamma punkrockattacker inser man att det de facto finns underlag för kaxigheten. I låt efter låt, med allra störst effekt i »Rock City, U.S.A.« och »Radiobeat«, gör Devil Dogs sin bästa imitation av en gettoblaster på väg att smulas sönder.
 
89. TARAF DE HAÏDOUKS
Band of Gypsies
Crammed/Nonesuch, 2001

 
Där misströstan, livsglädje och ofattbar stränginstrumentekvilibrism möts hittar vi ett av den romska musikens flaggskepp. Synnerligen välljudande »Band of Gypsies« fångar dessa dussinet bymusiker från ett imponerande brett åldersspann vid deras första riktiga konsert i Rumänien efter ett decennium av internationella framgångar. Dessförinnan hade hemlandet inte velat veta av dem. Det är på en och samma gång mäktigt, euforiskt och känsloladdat.
 
88. JACKSON BROWNE
Running on Empty
Asylum, 1977

 
»Running on Empty« har kommit att förkroppsliga det regelmässigt bespottade temat »rockstjärnor sjunger om sitt ack så påfrestande liv på vägarna med droger, groupies och efter konserten-tomhet«. Skivan kretsar onekligen kring detta, med ett så stort gravallvar att det nästan blir komiskt. Men i den konceptuella tråden av turnéskildring finns också en detaljkänsla och avskalad närhet som gör att man faktiskt engagerar sig i den fundersamme, om än ibland flyktige, sångaren.

Personligen har jag heller aldrig förstått varför artister ska förbjudas att sjunga om den verklighet som de facto dominerar deras liv. Jackson Brownes världsförbättrarfas på åttiotalet var säkert viktig för honom men knappast den man helst återvänder till i dag. Där finns ingenting som säger lika mycket om vänskap, rädslor och mänsklighet som slutet på »Running on Empty« när »The Load Out« övergår i Maurice Williams & The Zodiacs »Stay«. Och oändliga amerikanska highways har aldrig låtit mer oändliga, likt tunnlar in i ett stort svart slukhål, än vad de gör i titelspåret och »You Love the Thunder«.

I likhet med Neil Youngs »Time Fades Away« är det här en liveplatta bestående av uteslutande nytt, oprövat material. Visserligen ovanligt många tolkningar av andras material för en de självbekännande låtskrivarnas låtskrivare som Jackson Browne, men ändå. Där »Time Fades Away« aktivt skrämde i väg Youngs fans hade »Running on Empty« motsatt effekt och blev Brownes största framgång dittills - och hittills.
 
87. IGGY AND THE STOOGES
Metallic K.O.
Skydog, 1976

 
»You can throw your goddamn cocks, I don’t care. You pricks can throw every goddam thing in the world, I don’t care. Your girlfriends still love me. Ya jealous cocksuckers!«

Iggy försöker inte precis mäkla fred med den fientliga publiken på Michigan Palace i Detroit 1974. Det flyger projektiler genom luften. Man hör hur de landar på… saker. Omslagets mytomspunna bild på en utslagen sångare ljuger inte. »Gimme danger, little stranger…«, jo tack. Det är Iggy And The Stooges sista spelning någonsin (well, fram till återföreningen på tjugohundratalet) och bemötandet den här kvällen vittnar om hur lite redo den amerikanska rockpubliken var för det som sedermera blev punk. Ljudfetischister beware. Det här är ett »dokument« snarare än en skiva ämnad att behaga dina öron. Eller som någon skrev: »This ain’t rock’n’roll, it’s a snuff movie.«
 
86. SLIM HARPO
Sting It Then!
Ace, 1997
 

Vem vill inte uppleva träskbluesens mästare i Mobile, Alabama, 1961? Mycket »buzz« för pengarna.
 
85. LAURIE ANDERSON
United States Live
Warner, 1984

 
Fyra och en halv timme multimediaopera med snapshots från ett land i rörelse.

 
84. DAVID JOHANSEN
Live It Up
Blue Sky, 1982

 
Ännu inte riktigt lika skamlös entertainer som han snart skulle bli med sin uppskruvade Buster Poindexter-persona.

På god väg visserligen. Den forne New York Dolls-frontmannens liveshow vid den här tiden torde vara en av de mest spirituella som har utspelat sig på en scen. Tänk ett J. Geils Band utan bluesen. Med tajt band, arketypisk gapighet i topptrim och en perfekt blandning av sextiotalsnostalgi, stötiga Dolls-favoriter och new wave-hintande stycken från solokatalogen (»Frenchette«! »Funky But Chic«! »Bohemian Love Pad«!) är Boston-inspelade »Live It Up« den bästa fest du aldrig bjudits in till.

Efter tre stundtals suveräna men måttligt framgångsrika studioalbum i eget namn gav den här skivan David Johansen ny skjuts och en plats i åttiotalet, mycket tack vare Animals-medleyt som river huset utan pardon.

Släktskapet mellan David Johansen och Howlin’ Pelle Almqvist har för övrigt aldrig framstått lika tydligt som det gör här.
 
83. THE DIXIE HUMMINGBIRDS
The Dixie Hummingbirds Live
ABC/Peacock, 1977

 
Den som händelsevis ansåg att Stevie Wonder väl ändå var ute och cyklade när han om The Dixie Hummingbirds sa »No other group has been more important in the history of African American music« lär komma på andra tankar av att höra gruppens liveplatta, inspelad i The Tabernacle Baptist Church i New Brunswick, New Jersey, den 14 november 1976 och släppt året därpå.

Dixie Hummingbirds från South Carolina var kanske den mest klassiska av alla de skönsjungande kvartetter som på trettio-, fyrtio- och femtiotalet la sina liv på the gospel highway och, åtminstone i vissa fall, undgick frestelsen att sälja sig till djävulen (läs: rhythm’n’blues). Där ute lurade också massa andra faror: skrupelfria skivbolagsdirektörer, profana lockelser, rasism och hotelser. För att hålla sig flytande krävdes karaktär, talang och smartness.

Mångårige ledargestalten Ira Tucker, som när han lämnade jordelivet 2008 hade ingått i gruppen i sjuttio år, bidrog inte så lite till att särskilja dem från flertalet kollegor. Så länge hälsa och ork fanns med honom var han en i dessa sammanhang sällsynt hämningslös entertainer som sprang ut bland kyrkbänkarna, kastade av sig klädesplagg, dramatiskt föll ner på knä, orsakade rabalder. För att inte tala om känslorna som hans röst rev upp. Det är ingen överdrift att säga att han utgjorde prototypen för den utlevelsefulle soulsångaren. Hans gutturala skrik ekar exempelvis i Bobby Blands patenterade squall. Andra som lyssnade och lärde: Jackie Wilson, James Brown, Solomon Burke, Mavis Staples, The Temptations, Isaac Hayes och Bobby Womack, för att bara nämna några.

När »The Dixie Hummingbirds Live« spelades in befann sig »the gentlemen of song«, som de ofta kallades, alltjämt i kölvattnet på den framgångsvåg som 1973 års Paul Simon-samarbete »Loves Me Like a Rock« förde med sig. Även om de länge hade varit giganter i gospelvärlden och det kioskvältande uppträdandet på Newport Folk Festival 1966 gett dem en ny publik var det efter Simon-singeln som bokningarna mångdubblades, TV-program ville ha med dem och riktiga konserthallar blev närapå lika vanligt förekommande turnéanhalter som kyrkor. Över huvud taget låg gospel i tiden igen - Simon & Garfunkel hade haft en jättehit med sin hymn »Bridge Over Troubled Water«, Aretha Franklin sålde skivor i drivor av sitt liveinspelade gospelalbum »Amazing Grace« och erfarna gospelfamiljen The Staple Singers låg högt upp på poplistorna.

Det är inte detta som »I’ve Been Born Again« handlar om, men när Tucker och kompani pumpar loss i denna tio nästan tio minuter långa, frenetiska ropa och svara-exorcism hör man stämmor som genom åren många gånger om fått svart på vitt att pånyttfödelse existerar, att det alltid finns en vändning. Det finns ingen anledning att ifrågasätta dem.

Puritaner må morra men att gruppen efter »Loves Me Like a Rock« givits budget att inkludera bas, orgel och trummor i sin sättning gör just ingenting sämre - utan att göra avkall på sin vokala karaktäristik låter de plötsligt skapligt samtida. I alla fall om man undantar gitarristen Howard Carroll, den okrönte mästaren av mean licks, som matar fram det ena insinuanta riffet efter det andra med samma oförställdhet som andra människor matar in mynt i de syndfulla jukeboxar Dixie Hummingbirds-medlemmarna bötfällde sig själva med om de sågs använda.
 
82. MACK VICKERY
Live! At the Alabama Women’s Prison
Mega, 1970

 

Countryhunk som uppträder på ett kvinnofängelse är givetvis hur spekulativt och smaklöst som helst. Då har vi inte gått in på hur effektivt det är. Mack Vickery är mest känd som rumlarbroder och låtleverantör (barnförbjudna »Meat Man«, biografiska »Rockin’ My Life Away«) till Jerry Lee Lewis men som artist kan man snarare kalla honom en blond Elvis. Vilket damerna på plats tycks instämma i, av uppståndelsen att döma. Det är också en snilleblixt att inleda giget med att sjunga Harlan Howards medkännande countryballad »Life Turned Her That Way« som stora delar av publiken rimligen hade få svårigheter att identfiera sig med.

Hur Vickery över huvud taget fick tillstånd att genomföra sin idé?

Han övertalade den kvinnliga fängelseföreståndaren över några drinkar…

»Live! At the Alabama Women’s Prison« är nu inte bara kitschig kuriosa, skivan är croonercountry med både nerv och pondus. Missa inte Bear Familys återutgåva från 2008.
 
81. DR. FEELGOOD
Stupidity
United Artists, 1976

 
Sjuttiotalets mest ekonomiska rock’n’roll.
 
80. VICTORIA WILLIAMS & THE LOOSE BAND
This Moment - Live in Toronto
Atlantic, 1995

 
Lika nipprig som någonsin kanadensiska Mary Margaret O’Hara, som kom fram i samma veva, men klart mer omfamnande och spirituell. Inte ens det faktum att Victoria Williams i början av nittiotalet drabbades av MS - på 1993 års finfina hyllningsplatta »Sweet Relief« tolkas hennes material av bland andra Lou Reed, Maria McKee och Evan Dando - dämpade louisianskans överväldigande positivism.

»I remember watching her play/and the whole damn crowd seemed so far away«, som texten går i låten »Miss Williams Guitar« av The Jayhawks vars ena låtskrivarhalva Mark Olson tillsammans med Victoria Williams under många år utgjorde musikbranschens i särklass mest sympatiska par.

Lyssnar man på Victoria Williams är det lätt att i tankarna försvinna i väg till en annan plats, en annan tid. Kanske för att hon själv, en färgstark Southern belle levandes nomadliv i den kaliforniska öknen, aldrig känts vidare »nutida«. Med kvittrande röst - till hälften liten flicka, till andra hälften gumma - och det oförställda naturbarnets fria förhållningssätt till traditionella låtstrukturer rör hon sig mellan den Tin Pan Alley, spartansk country, Thelonious Monk-lika underligheter samt texter som gärna ger plats åt hundar, udda existenser och växter. Hon känns ibland som musikens motsvarighet till Georgia O’Keeffe, har ett helt eget perspektiv på sin omgivning. Som artist kan Victoria Williams sägas vara en själsfrände till Tom Waits och Rickie Lee Jones, om än befriad från deras förlorarromantiska sjavighet.

»This Moment - Live in Toronto« fångar henne på turnén som följde på hennes mästerverk »Loose« från 1994. Tillsammans med ett akustiskt betonat och synnerligen följsamt band börjar hon här närma sig den avskalade folkcountry hon några år senare ska göra ihop med Olson i The Original Harmony Ridge Creek Dippers. Men eftersom Victoria Williams klangspråk och melodiska irrfärder har fler beröringspunkter med, säg, Van Dyke Parks än valfri altcountryskjorta blir slutresultatet en fullkomligt unik americana vars like vi aldrig har hört vare sig tidigare eller senare.
 
79. THE JON SPENCER BLUES EXPLOSION
Controversial Negro - Live in Tucson
Toy’s Factory, 1997

 
Ingen artist på nittiotalet kom närmare essensen av den halsbrytande James Brown-upplevelsen än Jon Spencer med manskap. De tog sig friheter med bluesen, strippade bort allt kött så det bara var en potent massa bone kvar, gjorde den hipp och något som liknade farlig för första gången på minst tre decennier. Ingenstans i gruppens diskografi blir det så tydligt som på »Controversial Negro«.
 
78. HÅKAN HELLSTRÖM
Way Out West Live 2010
Stranded, 2011

 
Ni som var där vet.
 
77. O.B. MCCLINTON
Live at Randy’s Rodeo
Enterprise/Stax, 1973

 
Blev du nyfiken på svart countrymusik efter att ha hört om Linda Martell i TV-programmet Jills veranda?

Spana då in O.B. McClinton.

I den mån folk känner till honom är det främst som förstklassig leverantör av soullåtar till sångare som Otis Redding (»Keep Your Arms Around Me«), James Carr (»You Got My Mind Messed Up«, »A Man Needs a Woman«), Clarence Carter (»You Can’t Miss What You Can’t Measure«) och The Staple Singers (»Back Road Into Town«). Men som de där låtarna mer eller mindre tydligt indikerar fanns Obie Burnett McClintons hjärta i countrymusiken, som han hade hört under uppväxten i Mississippi-avbroken Senatobia (senare spelade han in albumet »Obie from Senatobie«…).

Länge var det som svart sångare inte läge att ens tänka på en egen countrysatsning men allt det förändrades med Mississippi-kollegan Charley Prides osannolika framgångar under andra halvan av sextiotalet. O.B. McClinton såg chansen, släppte r’n’b-karriären och kom ut som »The Chocolate Cowboy« när självaste Stax Records ville känna på countrymarknaden via sin musikaliskt mångfacetterade underetikett Enterprise.

Nu lyckades McClinton aldrig upprepa Charley Pride-succén, fick på sin höjd några halvstora hits, och det kan säkert åtminstone delförklaras av att där Pride till stor del lät vit råder det ingen större tvekan om att McClinton är svart. Just det ger honom en särprägel som gör att man omöjligen kan förväxla O.B. med någon annan. Han spelade in en hel del av värde men är onekligen in his prime på den här speciella upptagningen från San Antonio-nattklubben Randy’s Rodeo (där Sex Pistols några år senare ska göra en mytomspunnet blodig spelning). Att han inte ger plats åt en enda egen komposition förlåter man i samma sekund som nålen trillar ner på skivtallriken och killen i den gröna mysdressen på omisskännligt manér bräker loss i sin signaturmelodi »Don’t Let the Green Grass Fool You«, för många mest bekant i händerna på Wilson Pickett. Inte mindre omistliga är skarpa »The Lord Knows I’m Drinking«, Bill Andersons träffsäkra skildring av småstadens trångsynthet, en djup version av Merle Haggards ofta tolkade »Today I Started Loving You Again« och ett underbart Charley Pride-avsnitt. Men allra bäst, det som verkligen lyfter skivan, är faktiskt mellansnacket och McClintons vanligt förekommande talade monologer inne i låtarna. När han möter publikens jubel med kommentaren »You make me feel like Elvis Presley on his first Ed Sullivan Show appearance« för att sedan bryta ut i en hisnande Elvis-imitation talar vi stor underhållning. Över huvud taget sprudlar han av glädje, sjunger med ett leende i mungipan, skojar med publiken men är dödligt seriös med sin varma variant av honkytonk. Man skulle så klart ha varit på plats.
 
76. FLESHTONES
Speed Connection II - The Final Chapter (Live in Paris 85)
I.R.S., 1985

 
För att Fleshtones är Fleshtones men kanske framför allt för att gruppen på studioinspelade »Return to the Haunted House« i brist på åskådare stoppar in publikljudet från Michael Schenker Groups livealbum »Rock Will Never Die«…
 
75. GEORGE JONES
Live at Dancetown, USA
Ace, 1992

 
Jones sluddrar och är bitvis okoncentrerad, men så fort han sjunger med de där sammanbitna käkarna visar han en tonträff och ett mänskligt djup få sångare varit i närheten av. Denna inspelning från 1965 ger en unik inblick i hur han lät som påstruken honkytonk-estradör när det begav sig, dessutom med ett suveränt band där steelgitarresset Buddy Emmons och cajunfiolfantomen Rufus Thibodeaux får alltsammans att lysa lite extra.

 
74. ARETHA FRANKLIN
Live at Fillmore West
Atlantic, 1971

 
»Aretha in Paris« från 1968 är i tunnaste laget och 1972 års storsäljande gospelplatta »Amazing Grace« för överlastad. »Live at Fillmore West« är knappast heller felfri, dras framför allt med konstig låtprioritering eftersom Aretha och Atlantic-bossen Jerry Wexler ville nå de vita hippiekidsen i San Francisco. Men när Aretha mot senare delen av skivan lägger strategierna åt sidan och verkligen kommer i gång att koka med god hjälp av King Curtis And The Kingpins ger skivan Sam Cookes Harlem Square-platta (såväl King Curtis som gitarristen Cornell Dupree medverkar på båda!) en match i den ring där frälsning och frestelser möts.

 
73. WILLIE NELSON
Live at the Texas Opry House
Rhino, 2006

 
Den här ryker det om, i fler bemärkelser än en. Det rövarpack som då var Willie Nelsons »familj« - och till viss del är det än i dag - har på skiva aldrig framfört sin bluesiga honkytonk med samma röjiga lekfullhet som de gör på kortlivade Texas Opry House i Austin sommaren 1974. De fullkomligen spelar skiten ur sin repertoar. För bevis: lyssna på hur »Bloody Mary Morning« i vådlig hastighet växlar över i Bob Wills »Take Me Back to Tulsa« och sedan tillbaka innan du hinner blinka. Willies självförtroende som bandledare och låtskrivare är på topp, även om det ska dröja något år tills han blir superstjärna och nationalikon med »Red Headed Stranger«-plattan. Han är införstådd med att han är något stort på spåren då hans publik sedan några år tillbaka utgörs av lika delar reaktionära rednecks och liberala hippieungar.

Texas Opry House-skivan, inspelad på Jerry Wexlers initiativ men aldrig utgiven när det begav sig, dök först upp på en arkivrensning vid namn »A Classic & Unreleased Collection« men i mer komplett skick på 2006 års formidabla box »The Complete Atlantic Sessions«, och det är den senare som gäller.
 

72. BOB HUND
Sover aldrig
Silence, 1999

 
»Det blev lite väl tryggt till slut. Det gick inte att göra en dålig spelning, alla var fantastiska.«

Bob Hund-basisten Mats Hellquist säger det i Anders Dahlboms omfattande exposé över bandet i Sonic #56.

Han talar om turnén som följde på 1998 års »Jag rear ut min själ! Allt ska bort!!!«, en turné som kom att förevigas på efterföljande års livealbum »Sover aldrig«.

I intervjun lägger Hellquist också till: »Jag saknade tiden med osäkerhet.«

Möjligen hade Bob Hund så här långt in i karriären alltmer blivit en rockmaskin som varje kväll förväntades leverera, och varje kväll verkligen levererade, kanske på bekostnad av utebliven eller reducerad nyckfullhet och spontanitet.

Men vad man tänkte då behöver ingalunda vara detsamma som man känner nu.

Med »Sover aldrig« i lurarna 2014 infinner sig mer än någonting annat en längtan efter fler utlevelsefulla eller rakt konfrontativa frontfigurer kapabla till att oförtrutet åla upp i plytet på publiken. Thomas Öberg är avväpnande, full i fan, uppviglande. Dessutom understödd av ett band som i högspänningsfältet mellan krautmonotoni och orolig, skev, dissonant punkrock på angiven signal kan gå från stilla bris till värsta orkan och tillbaka. Landets mest explosiva liveband någonsin befinner sig här på topp, är inte särskilt långt efter Kent som publikmagnet, men trivs inte med vad de har blivit, ska snart självmant retirera och i stället hänge sig åt marginellt lyckosamma avstickaren Bergman Rock.

Än i dag klarar Bob Hund som få andra av att förmedla livsförhöjande kickar, både på skiva och på scen, men »Sover aldrig« står kvar som det mest slagkraftiga monumentet över en tid då ett genuint originellt gitarrband kunde trollbinda en hel nation.
 
71. BUTTHOLE SURFERS
Double Live
Latino Buggerveil, 1989

 
Alla chockrockare från Texas som å ena sidan tolkar R.E.M:s »The One I Love« och å andra sidan manglar loss i Leather Nuns »No Rule« förtjänar vördnad.
 
70. DIVERSE ARTISTER
The Great 1955 Shrine Concert
Specialty, 1993

 
Klart Sam Cooke såg sig nödgad att börja sjunga pop. Den version av »Nearer to Thee« som han leder sitt The Soul Stirrers igenom på Shrine Auditorium i Los Angeles sommaren 1955 tar gospeln så långt ut, så långt bort, att den blir något direkt skrämmande. Det går inte nå längre.

 
69. ERYKAH BADU
Live
Kedar/Universal, 1997

 
Slår an tonen för Erykah Badus artistskap. Presenterar henne som mer än en neosoulröst i mängden. Det handlar dels om djärvheten i att följa upp en purfärsk debut (»Baduizm«) med ett livealbum, det gör ingen som saknar tilltro på sin kapacitet. Men det är mer än så, som hur hon för sig och vilka signaler hon sänder ut på scen. Den här kvällen i en New York-studio inför specialinbjuden publik genom att i inledningen låta kören mässa »Badu Badu Badu« över Miles Davis »So What«, genom att salutera sitt afrikanska ursprung, genom att förhöja lekfullheten i sina egna hits och och genom att fläta ihop dåtid (covers på bland andra Roy Ayers och Chaka Khan) med nutid (vid tillfället tidigare outgivna pojkvänsdissen »Tyrone«, en omedelbar publikfavorit). Vardagsverklighet, existentialism, amerikansk historia och svart stolthet har nog aldrig varit så här nära grannar.
 
68. THE CRAMPS
Smell of Famale
I.R.S., 1983

 
För en del band handlar det bara om lust.

 
67. JUDY GARLAND
Judy at Carnegie Hall
Capitol, 1961

 
Vill du se en stjärna. Se på mig.
 
66. BILL WITHERS
Live at Carnegie Hall
Sussex, 1973

 
För soulmusikens vänaste ligger storheten i de små detaljerna, i de små utspelen och i det talade introt till »Grandma’s Hands«.

 
65. THE REPLACEMENTS
Live Inconcerated
Sire, 1989

 
Alldeles uppenbart en av de där kvällarna när The Replacements inte var idiotpackade och uteslutande ägnade sig åt att spela sönderstrimlade covers. Promo-EP:n »Live Inconcerated« är fem låtar från 1989 års »Don’t Tell a Soul«-turné (plus en låt från plattan) då dessa Minneapolis-misfits åtminstone ibland försökte inta en mer ansvarsfull hållning, även på scen. Det slår blixtar om versionerna av »Answering Machine« och »Anywhere’s Better Than Here«. Rock på åttiotalet blev inte mer passionerad än så här. Vi är några som önskar att hela spelningen från The University of Wisconsin kunde göras tillgänglig.

 
64. GRATEFUL DEAD
Europe ‘72
Warner, 1972

 
Om ett annat ikoniskt livealbum med Grateful Dead uttryckte Patti Smith-gitarristen och »Nuggets«-kompilatören Lenny Kaye det så här: »The music on ’Live/Dead’ touches on ground most other groups don’t even know exists.« Lenny Kaye har rätt. Men man måste ha ett lätt ohälsosamt intresse för syra för att ta in alla improviserade irrfärder på den dubbeln från 1969. Och nästa livedubbel, 1971 års »Grateful Dead« (ibland kallad »Skull and Roses«, för sitt omslag), visar huvudsakligen upp San Francisco-bandets goodtime-repertoar som emellanåt glöms bort.

Trippel-LP:n »Europe ’72« är ett lyckosamt mellanting av dessa båda sidor, en sorts americana sprungen ur mörkrets hjärta - som ett The Band där den inbjudande Södern-fryntligheten luckrats upp av langare med tveksam moral.

Ljudet är fantastiskt, långt före sin tid, sånginsatserna låter rentav overkliga (kan i och för sig förklaras av att Jerry Garcia och kompani i efterhand la om en massa sång i studio). Jämfört med föregångaren är låturvalet mindre coverbaserat och klart intressantare, med nya egna fundament som »Tennessee Jed« och »He’s Gone« i repertoaren, för att inte tala om »Ramble on Rose« - en underbar, subtil salut till American music. Här finns alla sidor av the Dead, det blir inte för mycket av något.

Du som gillar detta kan sedan få mer än du någonsin bett om på boxen »Europe ’72 – The Complete Recordings« som samlar den här turnéns samtliga tjugotvå konserter på sjuttiotre CD-skivor…
 
63. LITTLE FEAT
Waiting for Columbus
Warner, 1978

 
The Meters och The Band på scen samtidigt? Nej, det är Lowell George med manskap.
 
62. LITTLE MILTON
Little Milton Live at the Burning Spear
Checker, 1976

 
Som Ike Turner-upptäckt bluesman gjorde han arton år gammal sina första sessioner hos Sam Phillips i Sun-studion i Memphis, men försvann lite där eftersom en lika grön viting från Tupelo samma år kom att stjäla uppmärksamheten en smula. Framgångar skulle Little Milton Campbell - vars far, lokal bluesmusiker hemma i mississippideltat, givetvis opererade under namnet Big Milton Campbell - förvisso få men de största kom senare, på Chess-etiketten Checker, i mitten av sextiotalet. Little Milton, som i historieskrivningen tycks ses som ett mellanting av B.B. King och Bobby Bland utan att för den skull tillskrivas deras »tyngd«, stod mycket riktigt för en emellanåt progressiv och jazzig blues. Men vad som ofta glöms är att han mitt i allt också var en soulsångare av rang.

Ingenstans blir detta lika tydligt som på den i blues- och soulkretsar omhuldade tingest som går under namnet »Little Milton Live at the Burning Spear«, en skiva vars inspelningsdatum står skrivet i stjärnorna (sannolikt sent sextio- eller tidigt sjuttiotal) och som heller aldrig släppts separat eller i sin helhet. Såvitt jag vet finns den bara att tillgå i komprimerat skick som den sista av fyra LP-sidor på Little Milton-samlingen i den på det stora hela utsökta Chess Blues Masters-serien.

Men de sju spår vi får från den där kvällen på Chicago-haket Burning Spear rymmer så mycket att det är frågan om man hade mäktat med mer. Det är framför allt de blodproppsframkallande balladerna som gör det. »I Stand Accused«, »Let Me Down Easy« och Dan Penn-rysaren »Nine Pounds of Steel« är förtätade dramer kapabla att ända liv i förtid. Det är nästan så man på inspelningen hör hur Little Miltons egna blodkärl brister…

Precis lika essentiell soulmusik som någonsin James Carr.
 
61. WILMER X
… V-I-L-D! Inspelad live!
MNW, 1986

 
Pojkrumsrock’n’roll av ett slag som känns avlägsen i dag. Baserad på Ramones-energi, AC/DC-riff, malmöitiska parafraser på rhythm’n-blues-texter, några backar öl. Ett citat av bandets dåvarande producent Tomas Gabrielsson som återges i boxen »Arkiv X« är oerhört träffande: »De var rätt ruggiga. Fem surmulna rockare i skinnjackor och myggjagare.« Han lägger sedan till att de var rätt trevliga, en och en.

Och det där framgår faktiskt när man tar del av urladdningen »V-I-L-D!«, inspelad på Club Fredman i hemstaden på »Under hot«-turnén. Nisse Hellberg har alltid haft en helt egen attityd, världsfrånvänd och avspisande men samtidigt mån om att det ska vara kul att lyssna. Den här upptagningen hör utan tvekan till det roligaste som Wilmer X, och svensk rockmusik som vi känner den, lämnat efter sig. Extatiska versioner av »Vild«, »Du du du« och bulldozern »Kör dej död« sida vid sida med kärleksfulla covers på bland andra Bobby Fuller Four och The Golliwogs. Så som den här typen av band gjorde då. Det känns som en annan tid.
 
60. JERRY LEE LEWIS
Old Time Religion
Bear Family, 2011

 
Killers kortlivade kristna fas 1971, utlöst av en döende mamma och en fru som fått nog. Jerry Lee återvänder till kyrkan, där allt en gång började, och håller en predikan som bara den här mannen kan hålla en predikan.

 
59. THE DREAM SYNDICATE
Live at Raji’s
Enigma, 1989

 
Svanesång till ett åttiotal som ändå inte ville veta av den här sortens musik.

Elliot Mazer, producent på zonkade Neil Young-album som »Time Fades Away« och »Tonight’s the Night«, krämar ut mesta möjliga ur LA-bandet. I denna fantastiska inspelning är gitarrerna knivskarpa, tydligt separerade, furiösa, stundom vettlösa på ett sätt som indikerar en medvetenhet om att ja, slaget är förlorat men låt oss just därför köra med fullt ställ medan vi ännu kan.

Så här dags hade The Dream Syndicate sett hajp, medlemmar, skivbolag, producenter, kärlekar och rätt många Jim Beam-flaskor komma och gå. Inne på slutvarvet hade Steve Wynn och kompani till sist lyckats frigöra sig från stämpeln som Velvet Underground-epigoner de fick med 1982 års mästerliga debut »The Days of Wine and Roses«. Nu var de något annat, egentligen bara vanlig klassisk rock som under tidserans allarenarådande blockbuster-pop upplevdes nästan exotisk av det fåtal som noterade att den över huvud taget existerade.

»Live at Raji’s« - som 2004 släpptes i utbyggt CD-utförande som »The Complete Live at Raji’s« - torde vara en av de mest gitarrintensiva skivor som någonsin har spelats in. Det är vitt oljud utan någonstans att ta vägen. Energin som utsöndras har ringa med ungdomlig rastlösthet eller uppror att göra, utan för det här bandet finns absolut ingenting kvar att förlora - understrykt av att de inleder med bluesmannen Blind Lemon Jeffersons »See That My Grave is Kept Clean«. Vi har att göra med en sorts uppgivenhet som just den här kvällen, på just den här skivan, i just de här händerna, är lätt att förväxla med frihet.
 
58. SISTER ROSETTA THARPE
The Gospel Truth
Mercury, 1959

 
»I hear Rosetta singing in the night
Echoes of light that shine like stars after they’re gone
And tonight she’s my guide as I go on alone
With the music up above«

Så sjunger Alison Krauss i »Sister Rosetta Goes Before Us« på »Raising Sand«-plattan där hon delar utrymme med Robert Plant.

Tack Alison, för den låten, för det initiativet.

Sister Rosetta Tharpe är en musikhistorisk gigant som ständigt borde vara på tapeten. Det var från henne Chuck Berry snodde riffen som varenda viting sedan gjorde rockmusik av. Elvis dyrkade Sister Rosetta och sjöng hennes »Up Above My Head« i sin comebackspecial 1968. Johnny Cash och Jerry Lee Lewis har nämnt henne som en tidig influens, Little Richard likaså - och det hörs. I ett av sina radioprogram sa Bob Dylan: »She was a big, good-looking woman and divine, not to mention sublime and splendid. She was a powerful force of nature - a guitar-playing, singing evangelist.« Hennes inspelningar av »Down by the Riverside«, »This Train«, »This Little Light of Mine« och »Strange Things Happening Every Day« tillhör gospelmusikens kanon.

Vill man höra »the godmother of rock’n’roll« med sitt tveeggade svärd - röst, gitarr - i dess skarpaste skick är »The Gospel Truth«, inspelad 1959 i The Gospel Temple of the Church of God in Christ i New York, en excellent introduktion. Drivet i hennes gitarrspel skulle kunna dra ett helt godståg, sången är närmast att likna vid ett eldklot.
 
57. DAVID BOWIE
Live Santa Monica ‘72
Virgin, 2008

 
David Bowies magnitud är massiv vid tidpunkten, men han hade nog nog aldrig klarat av att genomföra sin Brel uppbackad av Yardbirds-vision utan gitarristen Mick Ronson som närapå stjäl showen. Det är rock’n’roll som ingen där och då riktigt vet vart den ska ta vägen. Månne inte lika fulländad som i studiomiljö men omgärdad av en elektrisk spänning få efterföljande artister har varit i närheten av.
 
56. DONNA SUMMER
Live and More
Casablanca, 1978

 
Tempo. Extas. Uppvisning. Sjukt underskattat album.
 
55. MODERN LOVERS
Live
Beserkley, 1977

 
Närmast att beteckna som en barnskiva, vilket gör absolut ingenting sämre.

 
54. CHARLES MINGUS
Mingus at Antibes
Atlantic, 1976

 
Instrumental gospel. Inspelad 1960.
 
53. TOWNES VAN ZANDT
Live at The Old Quarter, Houston, Texas
Tomato, 1977

 
Ingen festplatta. Inget man bara låter stå på i bakgrunden. Det krävs att man lyssnar, sätter säkerhetsbälte på alla sinnen. Det är här tunga grejer. Den gänglige tjugonioåringen på scen är inte mer än fem år in i sin skivkarriär men redan en fullfjädrad, färdig stilist. En mästare med full kontroll på sin konst men obefintlig kontroll på sitt liv, där heroinskjutande varvas med kopiösa mängder Jack Daniel’s - om han nu inte försöker kombinera effekten av junk och kröken genom att injicera bourbon & cola eller vodka…

Den här kvällen är han emellertid skärpt. Mer än så, han är i sitt esse, i sin rätta miljö bland vänner på hemmaplan. Juli i Houston, luftkonditioneringen är av och fukten rinner nerför väggarna. Publiken på den trånga klubben - egentligen bara ett rum med maxkapacitet på sextio personer även om nästan dubbelt så många har klämt sig in - kan knappt andas, trots att dörren ut mot gatan är öppen. Ölflaskor klirrar. En telefon ringer någonstans.

På scen är det bara Townes och hans gitarr i sånger från gränslandet mellan folkcountry och blues - ett fåtal dräpande humoristiska men merparten fyllda av den sorg, enslighet och känsliga poesi som blivit hans signum. Här finns de skarpaste versionerna av flera av hans mest kända låtar. Så är också »Live at The Old Quarter« - inspelad 1973, släppt som dubbel-LP fyra år senare - en av de där fåtaliga liveplattorna som faktiskt har högre status än studioditona bland fansen. Helt enkelt för att den återger essensen av deras favorit, superkoncentrerad och utan minsta spår av överproduktion eller påklistrade arrangemang.
 
52. BRUCE SPRINGSTEEN & THE E STREET BAND
Hammersmith Odeon London ’75
Columbia, 2006

 
Tre album in i karriären, äventyret har bara börjat.
 
51. U2
Live - Under a Blood Red Sky
Island, 1983

 
Den ikoniska Red Rocks-miljön. De dramatiska eldarna. Det, för många, provokativa viftandet med vit flagga. Albumtiteln. Bonos presentation av »Sunday Bloody Sunday«: »There’s been a lot of talk about this next song. Maybe, maybe too much talk. This song is not a rebel song, this song is ‘Sunday Bloody Sunday’.« Marschtrummorna som följer.

Alltsammans del av den smartaste, och kanske mest cyniska, lanseringskampanj rockhistorien har beskådat. Det var här världen, i synnerhet då USA, fattade att U2 skulle bli superstjärnor. Efter det minst lika ikoniska Live Aid-uppträdandet 1985 blev de det också. Genom att lyssna på »Under a Blood Red Sky« inser man varför det inte kunde sluta på något annat sätt. Varje beståndsdel är perfekt. Byter man ut någon rasar hela bygget, kanske därför som man varit mån om att hålla kvar alla genom åren: en skamlöst bombastisk och engagerande frontfigur, en ettrig gitarrist som inte låter som någon annan och dessutom heter The Edge, den mörbultande attacken från rytmsektionen. Ett The Who med fulare kläder men renare samveten.
 
50. THELONIOUS MONK QUARTET WITH JOHN COLTRANE
At Carnegie Hall
Blue Note, 2005

 
När denna inspelning från 1957 gavs ut kallades det av Newsweek »the musical equivalent of the discovery of a new Mount Everest«. Finns visst fog för det.

 
49. WARREN ZEVON
Stand in the Fire - Recorded Live at the Roxy
Asylum, 1980

 
»Everybody’s restless and they’ve got no place to go…«, sjunger han för alla andra nattvarelser på Roxy i Los Angeles, alla andra som överlevt sjuttiotalet, alla andra som börjat närma sig medelåldern och inte vet vart fan de ska ta vägen när åttiotalet dagas. I en hög på toaletten brottas Tom Waits och John Belushi, genom väggarna hör de en mastig, sarkastisk västkustrock från rockbranschens ende machoman med hjärna, en vapenviftande och kokainsniffande totalhedonist som aldrig blev Eagles-stor men skarpare än någon annan förkroppligade den här platsen vid den här specifika tidpunkten.
 
48. THE CANNONBALL ADDERLEY QUINTET
Mercy, Mercy, Mercy! Live at »The Club«
Capitol, 1966

 
Jazz blir inte mycket souligare än så här.
 
47. JERRY LEE LEWIS
The Greatest Live Show on Earth
Smash, 1964

 
River inte upp jorden på samma sätt som Star-Club-skivan, men 1) är bra nära, 2) ger en mer rättvis bild av vidden i galningens musikalitet.
 
46. NEIL YOUNG & CRAZY HORSE
Live Rust
Reprise, 1979

 
Neil, rockstjärna.

 
45. NEIL YOUNG
Time Fades Away
Reprise, 1973

 
Neil, antistjärna.
 
44. NEIL YOUNG & CRAZY HORSE
Arc-Weld
Reprise, 1991

 
Neil, rock- och antistjärna.

 
43. SUICIDE
23 Minutes Over Brussels
Blast First/Mute, 1998

 
- Liknande saker hände på fler ställen i Europa, men inte med lika våldsamt resultat.

Citatet är hämtat från Lennart Perssons Suicide-artikel i Sonic #8, där Alan Vega och Martin Rev bland mycket annat lägger ut texten om den aggressivitet som deras synthminimalistiska toner och uppträdanden initialt och ganska unisont möttes av, inte minst från konsertbesökare på den här sidan av Atlanten.

Saker och ting tas till sin spets i Bryssel där den newyorkska duon den 16 juni 1978 värmer upp åt Elvis Costello & The Attractions - utan Elvis-fansens samtycke, för att uttrycka det försiktigt. Häcklandet som mötte den elektriske Bob Dylan i mitten av sextiotalet är en lätt smekning i jämförelse med den bärsärkagång som de belgiska Suicide-belackarna ger sig ut på.

Att giget är spartanskt inspelat, av en anställd på deras skivbolag, förminskar inte på något vis effekten av Suicides musik. Och buropen, som kommer redan i spelningens upptakt, bara förhöjer den panikartat klaustrofobiska pulsen i densamma. Påhejade av ett fatal tappra åhårare men plågade av ett större antal latenta ligister som sedermera snor deras mikrofon stretar »det amerikanska Kraftwerk« envetet på, men tvingas till slut ge vika för de inte så lite obehagliga krafter som satts i rullning. Alan Vega får sin näsa knäckt. När Elvis Costello sedan i protest mot sina fans beteende gör en demonstrativt kort spelning utbryter upplopp och polisen tvingas storma lokalen för att bringa ordning.

»23 Minutes Over Brussels« - ursprungligen släppt i begränsad upplaga endast i promosyfte, officiellt först 1998 som bonus till återutgåvan av bandets självbetitlade debut - säger en hel del om sambandet mellan inskränkthet, rädslan för det främmande och mekanismerna som driver fram pöbelmentalitet.

I dag får man anta att reptilhjärnorna på plats för längsen har insett att Suicide både i attityd och utförande var långt mer »punk« och »rock’n’roll« än popprofessor Costello någonsin har gett sken av att vara.
 
42. JOHNNY CASH
At Folsom Prison
Columbia, 1968

 
Förmodligen countrymusikens viktigaste statement.
 
41. THE ROLLING STONES
Get Yer Ya-Ya’s Out! The Rolling Stones in Concert
Decca, 1970

 
Sleaze.

 
40. THE ROOTS
The Roots Come Alive
MCA/Universal, 1999

 
Det är ingen slump att trummisen Questlove är The Roots mest publika namn. Det handlar inte bara om svada och närverkande. Inget ont om Black Thought som MC men på »The Roots Come Alive«, understrykt av dess fantastiska ljud, är rytmsektionen stjärnan som lyser över allt annat. Åtminstone fram till det att Jill Scott går in och gör »You Got Me« till sin egen.

Skivan är samtidigt en ögonblicksbild av ett band som inte har mer än hunnit börja och en sammanfattning av nittonhundratalets svarta populärmusik som vi känner den. Med sin grund i jazzig hiphop och neosoul täcker The Roots hela spektrat utan problem, om än med viss otålighet över att få komma vidare. Tjugohundratalet väntar ju.
 
39. MILES DAVIS
In Person Friday and Saturday Nights at The Blackhawk, San Francisco
1961, Columbia

 
Med Miles är det som med Dylan: vilken period du föredrar handlar mycket om vem du är och vilka musikaliska preferenser du har. Vad gäller liveplattor lär många Miles-ologer utan att blinka hellre välja Plugged Nickel-inspelningarna med »the second great quintet« från 1965 då saxofonisten Wayne Shorter lockats över från Art Blakey’s Jazz Messengers, den elektriska fusionperioden runt »Live–Evil« i början på sjuttiotalet eller när densamma tas till ytterligheter med den blytunga, polyrytmiska sviten »Dark Magus«, »Agharta« och »Pangea« några år senare. Eller någon helt annan.

Den kortlivade sättning som skapades i början av sextiotalet sedan både John Coltrane och Cannonball Adderley brutit sig loss nämns mindre ofta, räknas som en övergångsfas, ses rentav ibland med skepsis - kanske för att ersättaren Hank Mobley varken kunde eller, sannolikt, ville fylla tomrummet efter ’Trane. Men i stället för att haka upp sig på det faktumet kan man bara luta sig tillbaka och översköljas av en frapperande hård bop där Miles själv är i praktslag, då och då indikerar att han överväger att snart sticka i väg i annan musikalisk riktning men alltjämt håller sig inom mallen, och där inte minst stringente pianisten Wynton Kelly har en förmåga att skapa spänning så fort han vidrör tangenterna.

Inte den viktigaste Miles-eran men absolut en av de mest lustfyllda.
 
38. BOB DYLAN
The Bootleg Series Vol. 4: Bob Dylan Live 1966, The »Royal Albert Hall« Concert
Columbia, 1998

 
Det är…
 
37. THE J. GEILS BAND
Live - Blow Your Face Out
Atlantic, 1976

 
…kul med…
 
36. DAFT PUNK
Alive 2007
Virgin, 2007

 
… rock’n’roll.

 
35. MERLE HAGGARD
Live from Austin TX ’78
New West, 2008

 
Det vimlar av liveplattor med Merle Haggard - fantastiska, medelmåttiga, lite obegripliga - från i princip alla hans olika faser som artist. Men så gott som samtliga, utom djupgående »nu sjunger vi old school-hymner i kyrkor«-projektet »The Land of Many Churches« från 1971, ger en alltför snuttifierad, begränsad bild av vad countrymusikens störste visionär och det mångfacetterade kompbandet The Strangers kunde åstadkomma på scen. Annorlunda uttryckt: vi vill ha en Hag-motsvarighet till vad »Waylon Live« blev som expanderad CD.

I väntan på det är nog »Live from Austin TX ’78«, i hård konkurrens med en upptagning i samma Austin City Limits-serie gjord 1985, snuttefilten vi får trösta oss med. Och: som den tröstar. Här står elastiskt western swing-stomp sida vid sida med hårdför honkytonk, hjärtbrustna kärleksballader och bilder från livets skuggsida. När outsägligt sorgliga »Long Black Limousine«, ett lyft på hatten till Merles gamle boss Wynn Stewart som var först ut med att spela in låten, övergår i gospeln »Precious Memories« är det en himla tur att snuttefilten finns nära tillhands.
 
34. THE FANIA ALL STARS
Live at the Cheetah Vol 1 & 2
Fania, 1972

 
Ljudet av det latinamerikanska New York, sensommaren 1971. Utanför nattklubben Cheetah i korsningen 53:e gatan och Broadway ringlar sig kön lång. Inomhus är det proppfullt, lokalen tar tvåtusen personer men sägs den här kvällen ge plats åt det dubbla. På scen befinner sig en smärre myrstack av musiker som driver in och ut ur ljudbilden i långa, böljande, vaggande jam som får en linje mycket tack vare Bobby Valentins arrangemang. Alla Fania Records stjärnor är på plats, det handlar om en parad av El Barrio-hjältar: Ray Barretto på conga och Willie Colón på trombon men också sångare som Héctor Lavoe, Pete Rodríguez och Cheo Feliciano, vilka verkligen får chansen att skina i »Quitate Tú« (då har vi inte gått in på gitarrsolot!).

Pratar vi liveinspelade salsaplattor ska förstås inte »Tomorrow«, Ray Barrettos storskaliga tack och adjö till genren från 1976, åsidosättas. Men ifråga om puls, enighet och ren lycka är »Live at the Cheetah« (en konsert som också utgör grunden i dokumentärfilmen »Our Latin Thing«) överlägsen det mesta.
 
33. LOUIS ARMSTRONG AND THE ALL STARS
Satchmo at Symphony Hall
MCA, 1973

 
Småskaligt, intimt och som han sjunger i »(What Did I Do to Be So) Black and Blue«.
 
32. CURTIS MAYFIELD
Curtis/Live!
Curtom, 1971

 
Värdighet.

 
31. PATTY WATERS
College Tour
ESP, 1966

 
Banbrytande avantgarde-vokalist som upptäcktes av Albert Ayler och som väl är mest känd för sin lika omskakande som frisinnade inspelning av gamla folksången »Black is the Color of My True Love’s Hair«.

Året efter den inspelningen kom denna nervtrassliga scendokumentation där Patty Waters patenterade ömsom viska, ömsom skrika-variation tas till sin yttersta spets. Provokativt och obeskrivligt vackert om vartannat. En av de där skivorna man omöjligen glömmer, hur luttrad man än är. Diamanda Galás, Yoko Ono, Patti Smith och Thurston Moore har alla lyssnat och influerats, gissningsvis även Anna Von Hausswolff.

Kort inpå den här skivan försvann Patty Waters från musikscenen och höll sig borta i trettio år. Om det var så att det inte fanns så mycket mer kvar att ge efter »College Tour« är det nog få som klandrar henne. Hon hade just skapat den yttersta antitesen till varuhusmuzak. Hon var vid tidpunkten tjugo år.
 
30. DUKE ELLINGTON
Ellington at Newport
Columbia, 1956

 
Paul Gonsalves långa tenorsaxsolo i »Diminuendo in Blue and Crescendo in Blue« på Newport Jazz Festival 1956 är grundkurs för jazzkännare och en bidragande anledning till att den då femtiosjuårige orkesterledarens nedåtgående popularitetskurva som publikmagnet vände. Publiken verkar initialt knappt veta vart den ska ta vägen men släpper till slut loss - tjoar, visslar, alldeles uppenbart dansar - vilket i sin tur får hela bandet att svara tillbaka och lägga i en extra växel.

Tidigare på dagen såg det ut som att Ellington på Newport skulle bli ett fiasko då flera musiker visade sig vara spårlöst försvunna i höjd med scenpåstigning. Konserten påbörjades men avbröts, nytt försök gjordes i stället senare på kvällen där bandet lyckades transformera all frustration till en energi som säkerligen bidrog till att skivinspelningen härifrån utmynnade i Duke Ellingtons bästsäljande album någonsin och att han snart därefter kom att pryda omslaget på Time.

Riktigt live var det dock inte. Ellington ogillade somliga insatser och repriserade senare delar av musiken i studion…

Columbia/Legacys utbyggda dubbel-CD-version av skivan är den du ska skaffa, särskilt om du vill höra Paul Gonsalves-solot så tydligt som möjligt – och det vill du.
 
29. SANDY DENNY
Live at the BBC
Island, 2007

 
Den som inte har hört »Been on the Road So Long« vet inte vad det är att leva - och dö en smula.
 
28. TALKING HEADS
The Name of the Band is Talking Heads
Sire, 1982

 
Glöm »Stop Making Sense«, det här är skiten.
 
27. THIN LIZZY
Live and Dangerous
Vertigo, 1978

 
Cockrock med själ.

 
26. NINA SIMONE
At Town Hall
Colpix, 1959

 
Nina Simone är tjugosex år men sjunger »Black is the Color of My True Love’s Hair« som om hon levt genom otaliga sekler. Äntligen insläppt i de fina salongerna, Town Hall-giget är hennes revansch.

 
25. THE VELVET UNDERGROUND
1969: The Velvet Underground Live
Mercury, 1974

 
Möjligen var The Velvet Underground intressantare och farligare med John Cale i sättningen, men den nästan hålögda intimiteten och det lågmälda, hypnotiska groovet här gör att varje låts särdrag träder fram i all sin prakt som aldrig någonsin tidigare.

 
24. THE METERS
Uptown Rulers - Live on the Queen Mary
Rhino, 1992

 
Tacka Paul och Linda McCartney för att den här skivan existerar.

När Wings gav ut »Venus and Mars«, 1975 års uppföljare till supersuccén »Band on the Run«, valde de att ställa till med rajtantajtan ombord på ett snofsigt gammalt fartyg som ägnade sin pension åt att agera turistattraktion i Long Beach, Kalifornien. Eftersom partyt gick under visst New Orleans-tema flög man in crawfish fiesta-magiker som pianomästaren Professor Longhair och världens funkigaste The Meters.

The Meters skulle bara några år senare falla sönder i en sörja av affärsmässiga oegentligheter och interna stridigheter men den här kvällen är de så där snuskigt synkade med varandra som vi vant oss vid att Louisanas svar på Booker T. & The MG’s ska vara. Med ypperliga album som »Rejuvenation« och »Fire on the Bayou« i ryggen är det ett band i absolut toppform och på sitt mest uppsluppna humör som stånkar i gång sina oefterhärmliga polyrytmiska mönster där Cyril Nevilles ettriga congas hela tiden piskar på Zigaboo Modelistes fjädrande monsterbeats. Musiken kränger, stånkar och svajar fram likt vilt böljande indianskrudar på Mardi Gras.

»Uptown Rulers« är ett i sina bästa bemärkelser högst osminkat livedokument, bandet framstår både ruffigare och souligare än på studioskivorna, Leo Nocentellis gitarrspel lyckas rakt igenom vara både furiöst och smakfullt. Medleyt som börjar med Huey »Piano« Smiths bålrullande »Rockin’ Pneumonia and the Boogie Woogie Flu« och slutar med snärtiga Doris Day-bekanta hiten »Everybody Loves a Lover« skulle sannolikt få James Brown att gå ner på knä av vördnad. Synd och skam bara att den dsräpande avslutningslåten »Hey Pocky A-Way« tonas ut i förtid på skivan. På världens roligaste kräftfest vill man ju gärna följa med ända in i kaklet.
 
23. MY MORNING JACKET
Okonokos
ATO, 2006

 
Vad »At Fillmore East« med The Allman Brothers band var för sjuttatalet var »Okonokos« för nollnolltalet.

 
22 DONNY HATHAWAY
Live
Atlantic, 1972

 
Från öppningen av »The Ghetto« lär vi oss att aldrig underskatta kraften i publikdeltagande på liveskivor. Honungstenoren till soulförnyare befinner sig i full frihet, spinner som en jazzkatt, är omringad av kärlek. Får till och med lyssnaren att bli glad av John Lennons bottenlöst ångerfulla »Jealous Guy«. Det som sker i »Voices Inside (Everything is Everything)« går inte att beskriva i ord men den som surrar något om »seans« kommer sanningen närmast.

 
21. BOB DYLAN
The Bootleg Series Vol. 5: Bob Dylan Live 1975, The Rolling Thunder Revue
Columbia, 2002

 
Världens mest expressive sångare. I vitt smink ylandes som gypsy-karavanens siste desperado. Bob Dylan har aldrig varit mer dramatisk än här.

 
20. BO DIDDLEY
Bo Diddley’s Beach Party
Checker, 1964

 
Rått, hårt, uppviglande. Bosse, Jerome och The Duchess goes bananas på en strand i South Carolina inför en massa skrikande tonåringar… Den lokala ordningsmakten i den fortfarande segregerade Södern var inte helt belåten med att maracasmannen Jerome Green kastade sig ut i ett hav av lättklädda vita flickor. Gissningsvis tog en och annan närvarande individ ett svalkande bad efteråt.

 
19. BOBAN MARKOVIC ORKESTAR
Live in Belgrade - The Best Trumpet of Guča
Piranha, 2002

 
När Miles Davis för första gången kom till Serbien och hörde kraften, vansinnet och skönheten i landets särpräglade brassband undslapp sig den patologiskt svårimponerade mästaren: »Jag hade ingen aning om att man kunde spela trumpet så där.«

Den som letar efter bästa tänkbara exempel på denna blåsinstrumentella balkanfunk bör genast stifta bekantskap med »Live in Belgrade«, en skiva med sådant intensivt tvärdrag att du löper risk att bli vindögd bara av att snegla på skivomslaget.

Som orkesterledare och trumpetkung i vardande insåg Boban Marković tidigt att traditioner bäst hålls vid liv genom förnyelse: »Om jag gillar det, så varför inte?«, som han har formulerat saken. Men så är den gatukorsning som emellanåt betecknas »gypsy brass« ett enda virrvarr av såväl romska som turkiska klanger, av klezmer, militärisk oompa oompa och allsköns öst/centraleuropeiska sentiment – till vilket Markovic självklart och tekniskt drillat infogar inslag av neworleanskt begravningståg och populärmusik. Det utmynnar i omtumlande toner där sorg och sorglöshet går hand i hand med pondus och okuvad stolthet. Ett slags nikotindrivet kaos vars okonventionella strukturer aldrig har passat in i ett Europa besatt av ordning och gränstänk.
 
18. RAY CHARLES
In Person
Atlantic, 1960

 
Han befann sig i klorna på heroinet, annars var 1959 ett bra år för Brother Ray. Det började med framgångar på listorna med singeln »(Night Time is) The Right Time«. På sommaren orsakade »What’d I Say« - en eldfängd hybrid av rhythm’n’blues, gospel och rumba - uppståndelse med sitt sjövilda stånkande och stönande. Eller som han själv formulerade saken: »If you can’t figure out ’What’d I Say’, then something’s wrong. Either that, or you’re not accustomed to the sweet sounds of love.« Låten blev supersuccé och musikhistorisk milstolpe i ett nafs. Senare samma år banade Ray Charles väg för åtskilliga efterföljare när han som ledande r’n’b-röst vek in på country med en ångande tolkning av Hank Snows »I’m Movin’ On«.

Mellan inspelningarna till det som på hösten kom att bli det hårdsvängande storbandsjazzalbumet »The Genius of Ray Charles« var han våren 1959, som så ofta annars, ute på vägarna.

En spelning i Atlanta hemma i Georgia där han kommit till världen tjugonio år tidigare spelades utan hans vetskap in av Zenas »Daddy« Sears, DJ på radiostationen WAOK som sponsrade tillställningen. Det anmärkningsvärda är att Sears använde en mikrofon och med perfekt balans lyckas återge både allt det kittlande som utspelar sig på scen och ljudet av hur exstasen sprider sig i publikleden. Klart Jerry Wexler på Atlantic blev euforisk då han en kort tid senare fick ta del av materialet.

Mycket är magiskt, versionen av »Drown in My Own Tears« den definitiva, men främst slås man av kraften i »What’d I Say« - då ännu inte utgiven, fram till denna stund inte hörd av en endaste människa i publiken - och energin som den omedelbart piskar upp bland de knappt niotusen människor som i regnet pallrat sig i väg till Herndon Stadium.

Men så har människor i alla tider gått i gång på the sweet sounds of love.
 
17. VAN MORRISON
It’s Too Late to Stop Now
Warner, 1974

 
»Electric lights go out…«. Har han någonsin varit bättre? Och om inte ens Van Morrison kan slå Van Morrison, vem ska då göra det?

 
16. BRUCE SPRINGSTEEN & THE E STREET BAND
Live/1975–85
Columbia 1986

 
En momumental artist förtjänar så klart sitt monument. Bruce-boysen må surra hur mycket de vill om den ena bootlegen efter den andra eller om Ullevis sprickor, men boxen »Live 1975–1985« är ett monument för alla. Rockens egen Frihetsgudinna.

 
15. JAMES BROWN
Live at the Apollo
King, 1963

 
Allt du någonsin har önskat veta om tajming, det finns här.

 
14. ELVIS PRESLEY
Hot August Night - The Complete Midnight Show, August 25, 1969
Follow That Dream, 2013

 
Har du jämt irriterat dig på att 1969 års »Elvis in Person at the International Hotel, Las Vegas« är stympad i överkant och därmed begränsat representabel men ändå tycker att den eran av Elvis i Vegas är den mest intressanta bör du spana in den här utgåvan från »det officiella entusiastbolaget« Follow That Dream.

Kungen skulle visserligen vara regelbundet blixtrande på scen ända fram till åtminstone 1972 men det finns tvivelsutan något förlöst över den första sejouren på The International i Las Vegas. Man skulle kunna göra jämförelser med en just utsläppt kalv på grönbete om det inte vore för att Elvis har sådan blykoll på vad han sysslar med.

Trettiofyraåringen från Tupelo hade inte spelat live på åtta år. Hela han, pånyttfödd av den lyckade comebackshowen i TV föregående år, spritter av iver. Därutöver gör alla musiker sitt allra yttersta - sångarens tändning smittar alldeles uppenbarligen av sig på hela ensemblen. Ur låtperspektiv blev Elvis möjligen ännu intressantare året därpå när en större andel samtida/vuxnare material (Joe South, Creedence, Kristofferson, Newbury, etc) införlivades i setet, material som inte sällan lyfte fram sångaren Elvis. Men lyssnar man på liveupptagningar med honom från omstarten som liveartist 1969 fram till slutet 1977 uppdagas det snart att rent musikaliskt är laddningen mest påtaglig här i början. Det uppstår något - något ibland trevande, vid andra tillfällen totalt omkullkastande - i krocken mellan bandets ibland reservationslösa larmande och den bombastiska orkestern. I krocken mellan The Sweet Inspirations utlevelsefulla soulröster och den andra kören The Imperials mer kontrollerade vit gospel-prudentlighet. I krocken mellan naturkraften Elvis och salongens stillasittande publik (vars mer celebra gäster - Nancy Sinatra, Mac Davis, Tom Jones - presenteras av Elvis). När Joe Guercio 1970 kom in som ledare för orkestern intog de separata delarna i högre grad formen av en symbiotisk enhet och hela showen blev snäppet mer »Vegas«. Men 1969 är det som att alla fortfarande provar sig fram, de har helt enkelt fruktansvärt kul, bedriver lekstuga inför öppen ridå, svänget är på sina ställen inget annat än vårdslöst.

Eftersom det här handlar om en konsert återgiven i sin helhet blir det kanske väl mycket flams och publikpussande emellanåt, tyvärr skojas ett lovvärt Beatles-medley bort, och då har vi inte nämnt en överflödig monolog som återger hans livshistoria. Men på något sätt köper man det för sannolikt har ingen någonsin hört någon som älskar att stå på scen lika mycket som Elvis de facto gjorde vid den här tiden. Det talas ofta om karisman i hans utseende, men det var självfallet mycket mer än så - den finns i rörelserna, i tajmingen, i självklarheten, i andningen, rösten givetvis.
Lyssna på med vilken swagger han gör Little Walter-bekanta Chess-bluesen »My Babe« och hur bandet formligen bankar in rytmen i huvudet på publiken. Eller Del Shannons »Runaway« vars inbyggda enslighet i händerna på Elvis slutligen intar skepnaden av det drama låten de facto är. Sistnämnda toppas av ett kort men ruggigt snyggt solo från en James Burton som över huvud taget befinner sig i praktslag, hans spel är pur poesi - oklart dock om det är därför som Elvis denna afton kallar honom »Lightnin’ Hopkins«… I nästan åtta minuter väller »Suspicious Minds« fram med en brutalitet som ger textens misstänksamhet en match, Ron Tutts trummor gör sin mest effektiva gestaltning av ett åskoväder, och just som man tror att vi nått klimax avfyras en så snabb version av Ray Charles »What’d I Say« att inte ens en leopard skulle kunna komma ifatt.

När man tar del av lekfullheten, charmen och allt jävlar anamma som mer än något annat präglar »Hot August Night« och en rad andra, knappast väsensskilda, liveupptagningar från samma period är det faktiskt stört omöjligt att greppa det faktum att killen i centrum av allting bara några år senare skulle lämna jorden som en söndermedicinerad zombie.
 
13. WAYLON JENNINGS
Waylon Live
RCA Victor, 1976

 
»The ’Live at the Apollo’ of country music«, som den har kallats, släpptes först 1976 som enkel-LP: magnifik men för tydligt snuttifierad. Gavs 1999 äntligen ut i den dubbellängd som tanken var från början. Fyra år senare matades det ut en utgåva med ytterligare nio låtar så att den totala mängden nådde fyrtiotvå. De får gärna fortsätta langa fram tagningar i all evighet.

Med fantastiskt ljud återger inspelningen inte bara Waylon och hans bas/trumma-tunga band i praktslag, bättre än något annat enskilt album ringar det in denna specifika, än i dag ohyggligt inflytelserika, era av huvudsakligen Texas-rotade songwriters/outlaws. Det lyfts på hatten till rötterna (Jimmie Rodgers, Bob Wills, Wynn Stewart) och ges generöst med plats åt samtiden (Steve Young, Billy Joe Shaver, Kris Kristofferson, Willie förstås). Men det råder aldrig minsta tvekan om att alltings själva centrum, fyren alla andra shitkickers får navigera efter, är Waylons djupa, trygga baryton som bara behöver undslippa sig ett andetag för att överrösta den stojiga Texas-skocken framför honom.

Play loud.
 
12. TED NUGENT
Double Live Gonzo!
Epic, 1978

 
Ställda bredvid detta låter Led Zeppelin som Belle & Sebastian. »I say I know there ain’t nobody out there came to be mellow tonight, now did ya?! Anybody wants to get mellow you can turn around and get the fuck outta here alright!« Det här är boogie för grizzlybjörnar. Chuck Berry på steroider. Inget för den finkänslige.

 
11. ETTA JAMES
Rocks the House
Argo, 1964

 
Hon ser livsfarlig ut. Låter inte mindre så. Det är september 1963 och Etta James har anlänt till The New Era Club i Nashville efter flera års till och från-relation med fängelser och rehabkliniker. Märkena från heroinsprutorna döljer hon denna kväll, tillika på skivkonvolutets bilder, med bandage på armarna. Som människa är hon seriöst på glid, med utvecklad förmåga att hitta tvivelaktigt umgänge; som artist har just nått zenit med smäktande crossover-hits som »All I Could Do Was Cry« och »At Last«. Trots att Etta James vid tidpunkten bara är tjugofem är hon redan en veteran som sett allt och lite till av branschens excesser (hon har trots allt turnerat med Little Richard) och baksidor. På scen är hon ett kraftpaket vars rhythm’n’blues är grov, flottig och föga ämnad för välkammade topplistor. Bettet i rösten räcker för att dräpa en kattunge på flera hundra meters avstånd. Hon och det rakt igenom kokande bandet piskar upp en påtaglig uppspelthet hos publiken. Vill du komma i närheten av atmosfären på en småskalig bluesklubb i sextiotalets början finns det sannolikt ingen lika effektiv lösning som att ge sig hän åt »Rocks the House«.

 
10. RAMONES
It’s Alive
Sire, 1979

 
Inte en död sekund.
 
9. NIRVANA
Unplugged in New York
Geffen, 1994

 
Där det sista rockbandet som verkligen betydde någonting får visa allt det de aldrig fick bli. Går knappt att lyssna på i dag. För stor, för stark.
 
8. MICKEY NEWBURY
Live at Montezuma Hall
Elektra, 1973

 
Har du lockats av Mickey Newburys melodier, berättande och kristallklara tenor men haft lite svårt för de ekodränkta, regn- och tågrefererande ljudeffekterna på hans skivor? Då ska du leta reda på »Live at Montezuma Hall« (en nog så svår uppgift men ändå). Här är det bara hans sång, och ibland gitarr, som får stå för dramatiken. Och det räcker ack så långt.

I höjd med den här konserten i San Diego har han åtminstone tre enastående album i ryggen: »Looks Like Rain«, »Frisco Mabel Joy«, »Heaven Help the Child«, och ytterligare ett på gång, »I Came to Hear the Music«. Lägg därtill en uppsjö av kompositioner som tolkats av artister i stil med Ray Charles, Roy Orbison, Joan Baez och Elvis Presley. Faktum är att ingen singer-songwriter under den här hyggligt konkurrensutsatta eran kan mäta sig med Newbury. Genom sitt umgänge - han hängde mycket med Roger Miller, Kris Kristofferson, Townes Van Zandt - och sina kopplingar till Nashville kategoriserades han ofta som country men hade mer gemensamt med Stephen Foster, den amerikanska låtskrivarkonstens urfader som han dyrkade, än med Hank Williams. Newburys vision och teman går över alla gränser, och hans melodiska handlag med ord äger en osviklig förmåga att träffa alla ens mest ömma nervtrådar. Han är rasande skicklig, känslig, mänsklig.

Alltsammans framgår mer än väl av »Live at Montezuma Hall«, kanske mer än någon annanstans eftersom absolut ingenting står i vägen mellan sångaren och publiken, mellan sångaren och oss. I mellansnacket finns en värme, humor och ödmjukhet som blir livbojen som räddar lyssnaren ur låtarnas becksvarta djup, deras förblindande skönhet och bedövande intensitet.
 
7. THE BAND
Rock of Ages
Capitol, 1972

 
Det räcker med att höra hur Levon Helm och Rick Danko i tandem kickar i gång Marvin Gaye-bekanta »Don’t Do It« för att inse att trots fyrtiotvå passerade år har ingen varit i närheten av att sätta en så här gloriös hyllning till rock’n’roll på band.
Det är nyårsafton, folk är uppklädda och förväntansfulla, Robbie Robertson skiner i röd sammetskostym, det mississippiflodenmäktiga blåset har arrangerats av bandets New Orleans-hjälte Allen Toussaint, bakom kulisserna bistår själsfränder som Dr. John, Bobby Charles och Doc Pomus med tips och kritik - allt för att världens bästa band också ska låta som världens bästa band nu när inspelningsapparaturen är på plats.

Ljudteknikern Phil Ramone beskrev senare ljuden som hördes på Academy of Music i New York som ett »empire of sound«. Som alla imperier skulle även det här falla – faktum är att det sakta men säkert skulle gå utför med The Band med början direkt efter den här inspelningen. Men det är det ingen som bryr sig om, än mindre tänker på, när de med en ymnigt svängande version av Chuck Willis »(I Don’t Want to) Hang Up My Rock and Roll Shoes« saluterar sin egen verklighet och existens.
 
6. JAMES BROWN
Love Power Peace - Live at the Olympia, Paris, 1971
Polydor, 1992

 
Det nya gänget, J.B.’s med bröderna Collins, sammanstrålar på scen med det återvändande gamla gardet, Bobby Byrd och Fred Wesley och St. Clair Pinckney. Ur denna kemiska reaktion skapas en funk så hård, snabb och precis att den i princip upplöses rakt framför våra ögon. Som att den maler sönder sig själv. Bootsy Collins ankomst markerade en förflyttning i den musikaliska tyngdpunkten från trummor till bas. En bas som påverkades av såväl Black Sabbath som »Bitches Brew«, tillförde mörker och nya impulser. Om James Brown på mer famösa »Live at the Apollo«, inspelad nästan ett decennium tidigare, fortfarande sysslade med handgriplig r’n’b är det som hörs på »Love Power Peace« i många avseenden bortom fattning. Än i dag. Ingen musik har varit mer befriad från nonsens. Allt kretsar kring kärnan, under stenhård regi från den otvivelaktige stjärnan. Watch me

 
5. MERCEDES SOSA
Mercedes Sosa en Argentina
Philips, 1982

 
1982. Nueva canción-drottningen återvänder efter tre år i exil till ett Argentina på god väg att bli av med sitt brutala styre. Det är en turbulent och orolig tid, men också förväntansfull och djupt emotionell. Spänningen ligger i luften. Rösten, som jämförts med såväl Edith Piaf som Billie Holiday, kommer med lugn, tröst, hopp, stolthet och en medkänsla mäktigare än Anderna.

Militärjuntan varnade henne för att genomföra uppträdandet. Hon gör det ändå. Vad var väl hennes liv mot alla redan spillda? Alla som försvunnit, spårlöst, utan förklaring. Det brukade sägas om Mercedes Sosa att hon gav röst till de människor som saknade röst.

Frågan är om det någonstans framgår lika tydligt som på denna inspelning.
»Gracias a la Vida«, skriven av chilenska själsfränden Violeta Parra kort innan hon begick självmord, känner de flesta av er till som »Jag vill tacka livet« i Arja Saijonmaas tappning. När »La Negra«, som Sosa ibland kallades, sjunger den i detta sammanhang är det så starkt att det knappt går att lyssna. Publiken sitter knäpptyst i fyra minuter fram tills det låter som att artisten på scen inte kan hålla tårarna borta, rösten darrar, varpå folket skyndar till och ger sitt stöd, börjar applådera, sjunga, snart skriker de rakt ut, visslar, reser sig

Stämningen, sammanhanget och sången är anledning nog att stifta närmare bekantskap med »Mercedes Sosa en Argentina« men albumet är intressant även på så vis att materialet har hämtats från en veritabel parad av samtida latinamerikanska låtskrivargiganter, däribland brasilianaren Milton Nascimento och kubanen Silvio Rodríguez.

Skivan blev en bästsäljare.

Året därpå hölls fria val i Argentina.
 
4. NINA SIMONE
In Concert
Philips, 1964

 
»I mean every word of it.«

Nina Simone introducerar »Mississippi Goddam«. Publiken skrattar och klappar händerna, om än med viss tvekan och behöver näppeligen höra så värst mycket av låtens text för att komma till insikt om att artisten på scen menar allvar

Det var nämligen inte lika självklart då som det kan förefalla nu.

Fram till 1964 hade Nina Simone främst gjort sig ett namn som uttolkare av evergreens, jazzstandards och folksånger. Sitt afroamerikanska ursprung hade hon vidrört och hänvisat till utan att för den skull på skiva uttryckligen kommentera eller stödja den framväxande medborgarrättsrörelsen.

Det skulle komma att förändras med »In Concert«. Efter det här albumet, inspelat på Carnegie Hall i New York våren 1964 (ej att förväxla med föregående års Colpix-utgivna »Nina Simone at Carnegie Hall«), införlivade hon en hel rad låtar med politiskt budskap i sin repertoar; »Four Women«, »Backlash Blues«, »I Wish I Knew How It Would Feel to Be Free«, »Why? (The King of Love is Dead)«, »To Be Young, Gifted and Black«, Dylans »The Times They Are A-Changin’«, Billie Holidays »Strange Fruit«, etc.

Drygt trettio år gammal hade Nina Simone fått nog av att bara sprida trivsel. Hon var fenomenal på det men blev något annat och något mer när hon tog sig an, och själv skrev, material som berättade något om sitt hemlands historia och samtid. Det skulle alltjämt ta James Brown några år att nå dithän.

När man lyssnar på »In Concert« så här med facit i hand är det inte först och främst just detta faktum man översköljs av, det är snarare med vilken lekfullhet hon kastar sin trojanska häst, »Mississippi Goddam«, i knät på publiken. Låten struttar fram på flinka pianotangenter - »this is a show tune, but the show hasn’t been written for it yet«, inflikar Nina - och kontrasten mellan musikens ystra sprallighet och den villkorslösa texten sänder än i dag ilningar längs ryggraden. I synnerhet som få sångare har varit kapabla att leverera textrader lika frätande som Nina Simone.

Det är ruskigt effektivt, förödande skickligt, det finns massor att lära här.

Förresten var det inte bara med »Mississippi Goddam« som »den nya« Nina Simone visade sig. En subtil bearbetning av »Go Limp«, från början en antikärnkraftsdänga, förstärkte denna inriktning. Detsamma kan sägas om valet av Weill-Brechts »Pirate Jenny« som får en annan, knappast slumpmässig, betydelse den här aftonen med den här artisten. Och, förstås, hennes egna »Old Jim Crow« om rassegregationslagarna som levde kvar i Södern ända fram till 1965 - det år då Nina Simone uppträdde i samband med den tredje och sista av de protestmarscher från Selma till Montgomery i Alabama som ofta kallas medborgarrättsrörelsens själva kulmen.

Bland låtarna hon sjöng märktes »Mississippi Goddam«.

Inför den här fyrtiotusenhövdade skocken fanns ett tämligen begränsat behov av att påpeka att hon de facto menade varje ord.
 
3. SAM COOKE
Sam Cooke Live at the Harlem Square Club, 1963
RCA, 1985

 
Den tunna linjen mellan lycka och tragedi.

När 1963 inleds är Sam Cooke herre på täppan med en imponerande svit r’n’b-hits som då och då också lyckas slå sig in på poplistan bakom sig. När 1963 rundas av har han förlorat sin knappt tvåårige son i drunkningsolycka och som en följd glidit isär från sin hustru. Ett år senare är han själv död, skjuten av en motellföreståndare i LA under oklara men tveklöst sjaskiga omständigheter.

Innan framgång övergår i undergång gör han precis i upptakten av 1963 det som då ansågs vara en högst otypisk inspelning - och därför gömdes i arkiven i drygt tjugo år - men som i dag hålls som själva essensen av Sam Cooke.

Den slicke soulpopcrooner han nu var hade sex år tidigare orsakat visst ramaskri i gospelvärlden då han med braksuccén »You Send Me« övergett det sakrala för det profana. När Cooke med denna febriga liveupptagning från Miami åter ämnade dela med sig av det mer expressiva uttryck han tagit till perfektion som sångare i gospelgruppen The Soul Stirrers passade det inte alls in i den välkammade bild skivbolaget RCA ville förmedla av honom. Men det var så här han lät när han fick chansen att spela för en i princip uteslutande svart publik på en månadslång klubbturné ihop med saxofonistkolossen King Curtis.

Skillnaden mot »Sam Cooke at the Copa«, där den sofistikerade salongsunderhållaren i honom får skina, är markant. Bäst exemplifierat av hans röst, den som annars är len som sammet och söt som honung är på Harlem Square rosslig, kraftfull och frän. Vidare sjunger han med en helt annan attack, ångar på i stället för att vara mjukt följsam. Som sångare har han letat sig tillbaka till kyrkan, är mot slutet av »Somebody Have Mercy« fräck nog att ta med sig ett utdrag ur just »You Send Me« dit som en sorts botgöring. Uppbackad av ett fullfjädrat soulband förebådar han det sound Otis Redding, Wilson Pickett och Aretha Franklin inom kort ska revolutionera popmusiken med.

Musikalisk och samhällelig förändring är i sikte, själv får han aldrig uppleva den.
 
2. JERRY LEE LEWIS
Live at the Star-Club, Hamburg
Philips, 1964

 
»We ain’t loyal to God, we must be loyal to Satan.«
Jerry Lee Lewis
 
Han var kronprinsen som bara skulle gå in och ta över tronen från den söte men måttligt begåvade sumfabitch som må ha kallat sig Kung av rock’n’roll men i själva verket snart föredrog att ödsla tid på något så larvigt som en militärförläggning i Tyskland av alla jävla ställen.

Men tja, 1957, när han själv var tjugotvå, kom en söt tös kom emellan. Hon som blev hans tredje fru. Där hemma, i Södern, brydde sig folk marginellt om att hon var tretton och hans brylling. Den typen av äktenskap, eller än mer tveksamma, kryllade det av i omgivningarna. (Själv hade han inte varit mer än fjorton när han gifte sig med sin, tre år äldre, första fru.) Det ansågs däremot mindre lämpligt att han fortfarande inte hade skilt sig från sin andra hustru. Men när den engelska pressen i maj 1958 fick nys om åldern på hans senaste äkta hälft, Myra Lee, tog det hus i helvete. Det var ett ramaskri som hördes ända till USA, och så drog drevet i gång även på hemmaplan.

Från att ha tjänat tiotusen dollar per bombnedslag till spelning fick Jerry Lee Lewis nu hålla tillgodo med tvåhundrafemtio dollar för att bedriva boogie woogie på gudsförgätna syltor ute i vildmarken. Lägg därtill den tragedi som inträffade 1962 då treårige sonen Steve Allen drunknade i familjens pool. Jerry Lee hanterade alltsammans genom att fortsätta pumpa sitt piano och göra det med en ökad frenesi för varje ytterligare motgång. För vad skulle han göra? Ta på sig en uniform?

Hell no!

Det spelade ingen roll vad han presterade i skivstudion under de här många och långa åren, publiken ville inte veta av honom. Speciellt tydligt hemma i USA där marknaden helt hade kidnappats av massa utslätade dockansikten.

I Europa en bit in på sextiotalet fanns däremot små fickor där det faktiskt gick att vädra morgonluft. Där släppte inte publiken taget om femtiotalspionjärer som Little Richard, Chuck Berry och Fats Domino på samma sätt. Där hade det också börjat dyka upp tämligen råbarkade band som The Beatles och The Rolling Stones som definitivt kunde sin Jerry Lee lika noga som de behärskade Motown och Chess. Och det var i Europa, i Tyskland av alla jävla ställen, som the final wild son befann sig våren 1964.

Förutom en skaplig hit med sin tillintetgörande version av Ray Charles »What’d I Say« hade de senaste sex–sju åren varit torrare än vad hans strupe kunde bli i svåra stunder av två timmar utan bourbon. Den här kvällen på Star-Club i Hamburg, uppbackad av klubbens brittiska husband Nashville Teens (mest kända för hiten »Tobacco Road«), släpper han loss varenda demon han samlat på sig under sina förlorade år.

Killer går på strupen direkt. Skiter fullkomligt i om bandet är med honom eller inte. Han kör, de förmodligen smått chockade engelsmännen i bandet kämpar för livet för att hänga med i svängarna. De vågar absolut inte släppa taget. Jerry pumpar. Skrattar. Vrålar. Märker att han har varenda kålätare i sin hand, leker lite, lockar in dem, ylar, gurglar, hintar åt vad som ska komma, för att sedan ungefär tre minuter och åtta sekunder in i låten ropa »Alright! Let’s go one time!« och sätta in något som bäst kan betecknas som en nådastöt. Det är frågan om någon på plats hinner reagera eller fatta vad som händer. Innan någon vet ordet av kommer en reptilsnabb »High School Confidential« som inte längre har något som helst med teenybopper-känslor att göra utan är sprungen ur människans mest primala skrymslen. Skrymslen där Jerry Lee tvingats sniffa runt och synda i alla dessa år när ingen velat veta av honom. Han slår så hårt på tangenterna att vilken annan människa som helst hade brutit både fingrar och handleder. »Yeah! Shake that thing!«

Den extatiska publiken skaldar: »JERRY! JERRY! JERRY!«

Han är tillbaka. Folk ropar hans namn. De vill ha mer.

Han ger dem mer.

Machismo har aldrig varit så här euforisk.

De få gånger under konserten som musiken saggar höjer han bara rösten och skjuter i gång den, tvingar den att komma efter honom. Han har musikerna i sitt koppel. Han kan strypa dem när som helst; »If you don’t like my peaches/Please don’t shake my tree.«

Jerry Lee Lewis fick i slutet av sextiotalet en upprättelse som både formidabel och framgångsrik countrysångare. Men ska han minnas för en enda sak är det för den här slakten. Ska du över huvud taget bara äga en enda rock’n’rollskiva är det »Live at the Star-Club, Hamburg«.
 
1. MARK EITZEL
Songs of Love Live
Demon, 1991

 
»Outside this bar there’s no one alive
Outside this bar how does anyone survive?«

 
Den sista utposten. När det inte finns någon annanstans att ta vägen, när tillvaron ställs på sin yttersta spets, då går man till Mark Eitzel. Själv gick han i många år och satte sig i baren. Det är ett under att han fortfarande lever.

Det här är ingen viktig skiva i den riktiga världen, utanför relationen mellan Mark Eitzel och hans fans. Men har man någon gång befunnit sig i närheten av den mentala plats han nästan alltid uppehåller sig vid erbjuder »Songs of Love Live« en befriande katarsis. Med sina serenader om San Franciscos minst glamorösa nattliv vakar han över barflugorna, transorna, de prostituerade och förtappade som i exil från den riktiga världen dragits till staden sedan guldruschens dagar. Eitzel gör det med en ömhet och omvårdnad som han, likt en skyddsängel med söndertrasade vingar, sällan visar sig själv.
 
»C’mon beautiful we’ll go sit on the front lawn
We’ll watch the fireflies as the sun goes down
They don’t live too long just a flash and then they’re gone
We’ll laugh at them and watch the sun go down«

 

Den här akustiska soloinspelningen gjordes på klubben Borderline i London 1991 medan hans band American Music Club alltjämt fanns och var på väg framåt, ett av alla amerikanska alternativrockband post-R.E.M. som titulerades »nästa stora grej« även om orkestern nog var lite för komplex och osorterad i sin symbios av postpunk, country och jazz för att ens komma på fråga. Framför allt hade de i Mark Eitzel en både exceptionell frontfigur och sällsynt effektiv självförstörare, i vars mäktiga baryton bor en svårkuvad längtan efter att fly från sitt eget hopplösa jag – uppfyllt av blottlagd skam och katolsk skuld.

Allt det bästa med Eitzel – rösten, texterna, det konfrontativa, det sentimentala och slående uppriktiga – har aldrig presenterats lika koncentrerat som på »Songs of Love Live«. Han är lite lagom överförfriskad, spelar fel här och där, ber om ursäkt, skrattar, bryter ibland ihop, släpper framför allt ut sin inre crooner i full frihet. Ibland tänker man på en Rufus Wainwright befriad från showbiz-manér, vid andra tillfällen på hur det kunde ha låtit ifall Nick Drake haft en burdus sida. Tagningarna av »Room Above the Club«, »Gary’s Song« och »Outside This Bar« är förtätade dramer där Eitzel rusar mot smärtan med en barbröstad bravado värdig matadoren i Tjuren Ferdinand.

»Songs of Love Live« är kanske inte en skiva för var och en men har definitivt saker att säga till alla som tvingas hitta sin egen ficka i tillvaron för att klara av den riktiga världen utanför.

 

»You know there ain’t nothing good outside that door
 so won’t you tell me, won’t you tell me what you’re leaving here for?«

egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner