©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

Bobby Womack - ett liv i händelsernas centrum
Av Pierre Hellqvist   
Lördag 28 juni 2014, 10:17

Vi minns Bobby Womack (1944-2014) genom att publicera denna intervju ur Sonic #70 i fjol (missa inte heller denna spellista):

 

Synen är smått surrealistisk. En av soulmusikens centralgestalter stryker genom lobbyn på ett kungsholmenbeläget hotell i Stockholm utan att någon signalerar igenkänning. Varken svenska, japanska eller amerikanska sommarturister reagerar det minsta.

Det kan möjligen bero på att mannen ifråga har solglasögon, keps, händerna på ryggen, fritidskläder, obrydd kroppshållning, inte så lite ser ut som en turist själv.

Sedan har det väl aldrig rört sig om ett namn i var mans mun. Även om han så ställde sig rakt framför skarorna och skrek »Hallå! Jag är Bobby Womack!« skulle få ta notis.

Ett intryck som förstärks när han ett par timmar senare uppträder på ett glest befolkat Cirkus i Stockholm och det visar sig att övremedelåldersparet på stolarna bredvid mig inte har en aning om vad det är de har köpt biljett till.

- Vi vet inte vem han är men tyckte att han såg cool ut på affischen, säger mannen.

Om Bobby Womack hade hört det skulle han sannolikt ha nickat gillande. Man får känslan att det är just så han önskar ha det. Även om han knappast saknar framgångar och grymma inspelningar i eget namn är nog ändå hans viktigaste musikhistoriska roll den som nyckelspelare bakom stjärnorna: inspiratör, musiker, låtskrivare, bollplank, rumlarbroder.

- Att bara få hänga har alltid varit grejen för mig. Skriva låtar, spela gitarr, lyssna, vad som helst. I yngre dagar ville jag vara med på varje inspelning jag fick nys om.

Ett par timmar före spelningen sitter Bobby Womack på sitt hotellrum. Med kort varsel har jag fått tjugo minuters audiens. Vid sin sida har han hustrun Regina, som förvarnar mig om att makens hörsel som alltid är svag vid tidpunkten är extra dålig eftersom han just återvänt från soundcheck.

Det spelar nu inte så stor roll, oavsett om sextionioåringen uppfattar mina frågor eller inte pratar han som kallats såväl »The Preacher« som »The Poet« huvudsakligen om det han själv vill prata om. Munvädret är i paritet med hans begåvning och meritlista. Av den cancer och alzheimer som det har skrivits mycket om sedan fjolårets storstilade återkomst »The Bravest Man in the Universe«, där Damon Albarn och Richard Russell placerade hans gospelrötter i en samtida kontext, märks föga - i alla fall om man åsidoser viss sluddrighet i talet och ett inte alltid lättbegripligt tankemönster. Viljan är obändig, minnet intakt, visionen glasklar.

­- Vad dagens artister inte känner till är hur sådana som Solomon Burke gav hela sina liv för att göra sin musik hörd. Så på scen försöker jag än i dag representera vad isbrytare som han, Wilson Pickett, Ray Charles, Marvin Gaye, Sam Cooke och andra som verkligen fick kämpa emot systemet stod för.

Bobby Womack fick smak på det här med musikkarriär på allvar när han ihop med sina bröder i Cleveland-bördiga gospelgruppen The Womack Brothers, vid tidpunkten tonåringar hela högen, sommaren 1961 sajnades till Sam Cooke-ägda etiketten SAR Records. Det var skivbolagschefen själv som såg en stjärna i vardande i Bobby, gjorde honom till sin skyddsling och undan för undan övertygade honom om att Womack Brothers lycka knappast låg i en alltmer marginaliserad gospelscen, i stället borde de precis som han själv gjort med framgång satsa på popmusik. Så blev också fallet, under nya namnet The Valentinos fick de snabbt en hit med »Lookin’ for a Love«.

- Pappa blev enormt besviken, suckar Bobby. Inte bara var han strikt religiös, han hade ju satsat allt på att vi skulle sjunga gospel. Det var det han brann för. I många år hade vi turnerat med Swan Silvertones, Staple Singers, Five Blind Boys of Mississippi, Soul Stirrers och andra grupper. En del klarade att hålla sig kvar, men många gick under när sekulär musik tog över mer och mer. Att pappa inte ville att vi skulle sjunga pop handlade till stor del om att han ville skydda oss. Han var ju vår far, visste mycket väl hur hård branschen är. Och han trodde på fullt allvar att han skulle komma till himlen om hans pojkar skötte sig.

- På sätt och vis fick pappa rätt, jag kom att fastna i mycket jag borde ha hållit mig ifrån. Kvinnor, det goda livet, allt annat som den här världen flödar över av.

- Kanske skulle även Sam Cooke ha stannat kvar inom gospelmusiken. Då hade han antagligen inte ha slutat som han gjorde [efter ett bråk sköts Cooke i december 1964 till döds av en föreståndare på ett LA-motell, där han vistats med en dam som inte var hans fru]. Jag tänker ofta på Sam men också på Jimi Hendrix, Janis Joplin, Wilson Pickett, Marvin Gaye, allesammans vänner som på olika sätt drogs in i… situationer som de flesta säkert hade valt att backa ut ur.

För att de unga Womack-pojkarna skulle lära sig entertainment från grunden valde Sam Cooke att skicka dem på turné med the hardest working man in show business.

- Trots att Sam sa »Var beredda, han kommer vara tuff mot er« hade vi ingen susning om vad som väntade oss. James Brown var på oss som en igel. Han var lika brysk som mot sina egna musiker. Den som inte gav allt fick veta det. »Varför gör ni inga extranummer?!« gormade han. Vi visste inte ens vad extranummer var för något. James var den elakaste jävel jag har träffat men också, jämte Sam Cooke, den bäste liveartist jag någonsin sett. Han gav precis allt varje kväll. Sam brukade säga: »James Brown är för svart för den vita publiken, den kommer aldrig att förstå honom.« Och så var det. Alla andra försökte låta så smooth som möjligt, men inte James.

Bobby Womacks största låtskrivarcheck på sextiotalet erhöll han inte för någon egen inspelning, utan för The Rolling Stones hitversion av The Valentinos »It’s All Over Now«. Pengarna kom väl till pass när han efter Sam Cookes bortgång blev utfryst ur soulgemenskapen sedan han gängat sig med mentorns hustru Barbara. Ett tag lirade Bobby med Ray Charles men fick lämna då han haft mage att resa invändningar mot att chefen på turnéer yrkade på att styra flygplanet själv…

Räddningen kom i form av Chips Moman och American-studion i Memphis, där han försörjde sig som studiogitarrist på sessioner med bland andra Aretha Franklin, The Box Tops och inte minst Wilson Pickett som hade Bobby Womack som vapendragare under flera fruktsamma år i slutet av sextiotalet. Där någonstans kom också kokain och fester utan slut in i bilden. En av de filurer som avtecknade sig i dimman, som bland annat sparkade i gång Womacks solokarriär, var den mytomspunne Sonic-bekantingen Jim Ford som snart blev en viktig samarbetspartner.

- Jim Ford var en fantastisk låtskrivare. Men han trodde aldrig på sin egen kapacitet. Han hade inga som helst problem att sjunga för polare i ett vardagsrum men kunde för allt i världen inte uppträda på en scen. Faktum är att han påminde mig lite om Bob Dylan. Första gången jag träffade Dylan var när han kom förbi då Ron Wood och jag satt och jammade i ett sovrum. Dylan insisterade på att spela med ansiktet mot väggen! Han var livrädd.

Det var Ford som presenterade Womack för Sly Stone, och båda två medverkar på Sly And The Family Stone-klassikern »There’s a Riot Goin’ On« från 1971, en ökänt urspårad inspelning som vissa inblandade ännu inte har hämtat sig från.

- Nu är det längesen jag hade kontakt med Sly, säger Bobby Womack. Anledningen till det är att han fortfarande sysslar med sådant som jag inte längre kan ägna mig åt. Över huvud taget tappade jag kontakten med många gamla vänner så fort jag slutade med droger. Vi hade inte längre något gemensamt, det fanns inget kvar att prata om.

- Ibland får jag frågan »Vad har gjort dig till den legendar du är?«. Mitt svar blir alltid: »När alla trodde att jag hade dött var jag inte död!« [skratt] Jag är fortfarande här.

egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner