©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

Countrymusikens elegant
Av Sonic-redaktionen   
Tisdag 17 december 2013, 10:33

ray price.jpgCountrymusikens störste crooner har lämnat oss efter en tids kamp mot cancern. Hans fylliga röst svävade mer än den de facto sjöng. Den var en fläckfri kostym som gled förbi slamsorna på valfri solkig honkytonksylta.

Över huvud taget var Ray Price (1926-2013) eleganten som i mångt och mycket tycktes befriad från den typ av mytbild som omger de flesta av hans vänner och kollegor. Det mest kontroversiella, förutom årets munhuggeri med Blake Shelton sedan denne nykomling dissat genrens alla »old farts«, torde vara den gång då han under många år var sur på Willie Nelson för att bäste vännen visat sig mindre lämpad att vakta den prisbelönta tupp Price gett honom i uppdrag att ta hand om (närmare bestämt tog Willie livet av den).

Ray Price var traditionalisten som alltid var nyfiken på vad som väntade runt nästa hörn, och som ibland inte hade tid att vänta på vad som skulle hända utan såg till att staka ut vägen själv. Minnesorden kommer nog främst handla om hur han med uppfinningen »the Ray Price shuffle« en gång för alla klev ur skuggan från mentorn Hank Williams då han gjorde dansmusik av country - ett hårt, fyrtaktat honkytonkdriv påeldat av »duh-duh-duh«-fiolriff och där Ray Price glasklara Texas-tenor med närmast oöverträffade känslospröt förmedlade hur det känns att vara människa.

Lyhördheten medförde också ett utvecklat sinne för att hitta talanger - och låtar. I hans band The Cherokee Cowboys ingick i perioder storheter i vardande som Willie Nelson, Roger Miller och Johnny Paycheck. Tidigt plockade han upp deras material eller gjorde affärer på det genom sitt förlag Pamper Music. Även låtskrivartungviktare som Hank Cochran, Bill Anderson och Harlan Howard har Ray Price att tacka för åtskilligt.

Sent sextio- och tidigt sjuttiotal fick han en renässans med orkestrerad vuxencountry, förkroppsligad av Kris Kristoffersons ömma »For the Good Times« som han fick en jättehit med.

Men frågan är om inte Ray Price var allra mest omistlig precis innan, några år tidigare, när han på album som »Night Life« (1963), »Burning Memories« (1965) och »Touch My Heart« (1967) fortfarande hade en fot kvar i honkytonkmisären och med den andra så sakteliga började närma sig mer civiliserade salonger. I brytpunkten uppstår en sorgsen men hela tiden genuint värdig vit mans blues som ingen annan har varit riktigt i närheten av. (En del låtar från dessa skivor men även annat finns på denna Spotify-spellista.)

De sista decennierna förde han en mer marginaliserad tillvaro, även om åttiotalssamarbetet med Willie Nelson på »San Antonio Rose« blev en smärre smash. På 2007 års »Last of the Breed«-platta ihop med Willie och Merle Haggard var det faktiskt åldringen Price som lät klart mest vital, inte minst i Cindy Walker/Bob Wills-örhänget »Goin’ Away Party« där Ray Price så som bara han kan göra ringar in såväl sin karaktäristik som sitt stundande farväl när han sjunger:

»Don't worry it won't be a loud party

Dreams don’t make noise when they die«

egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner