©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

HOWE GELBhowe gelb.jpg

The Coincidentalist

New West/Rootsy/ADA/Warner

Betyg: 7

 

DANIEL ROMANO

Come Cry with Me

New West/Rootsy/ADA/Warner

Betyg: 7

 

LINDI ORTEGAdaniel romano.jpg

Tin Star

Last Gang/Border

Betyg: 8

 

WILLIE NELSON

To All the Girls…

Legacy/Sony

Betyg: 6

 

DIVERSE ARTISTERlindiortega.jpg

Inside Llewyn Davis – Original Soundtrack Recording

Nonesuch/Warner

Betyg: 5

 

LILY & MADELEINE

Lily & Madeleine

Asthmatic Kitty/Border

Betyg: 7

 

BILLIE JOE ARMSTRONG & NORAH JONESwillie n.jpg

Foreverly

Warner

Betyg: 7

 

Americana; i brist på bättre ord. Kan vara nästan vad som helst.

Howe Gelb är en gammal hjälte, men det är längesen nu jag följde vartenda skivsläpp slaviskt. Album kommer och går - om något verkar extra intressant kanske jag tar mig tid att lyssna. Visar det sig vara riktigt starkt kanske jag rentav lyssnar en gång till. Det är så det fungerar numera, med de flesta. Man måste hårdsålla, in the name of överlevnad och frid.

Den reslige Tucson-kufens soloskivor är i regel än mer osorterade och spontana än de han gör med moderskeppet Giant Sand, och det säger verkligen inte lite. »The Coincidentalist« är det i sammanhanget mer ordning och reda på. Låtarna känns just som låtar, arrangemangen liknar färdigutvecklade snarare än vaga idéer och gäster som Andrew Bird, M.Ward, Bonnie »Prince« Billy, KT Tunstall och Sonic Youth-trummisen Steve Shelley bidrar sannolikt till känslan av kraftansamling.

Exakt var i den ymniga Gelb/Giant Sand-diskografin man ska placera »The Coincidentalist« är svårt att säga. Det är inget utropstecken á la 2010 års flamencofärgade »Alegrias«, men skivan har ett skönt tempo, en lunk, en särpräglad stämning som artisten gör mesta möjliga utav. Lyssna på »Picacho Peak«, vad är det för något egentligen? Spökfolk? Indiecountry? Americana utan gränser?

Skivbolagskamraten Daniel Romano ägnar sig åt något helt annat. För den tjugoåttaårige kanadensaren är det klassisk honkytonk som gäller - det råder ingen tvekan om att husgudarna heter George Jones, Buck Owens, Porter Wagoner, Gram Parsons. Den som händelsevis tvivlar lär komma till insikt bara av att studera sångarens mundering på skivomslaget. Eller ta del av första låten där texten rymmer erkännanden i stil med »I’ve spent my life on a barstool all alone…«.

Det här är ju enormt upptrampad mark där det är svårt att mäta sig med mästarna och hitta nya angreppsvinklar rent tematiskt. Det är fasligt lätt att köra fast i klichéer. Med sin nasala röst åstadkommer Romano inga underverk men till stora delar lyser »Come Cry with Me« av en lustfylldhet och idérikedom som får gammalt att kännas nytt, trots allt.

Från Kanada kommer även Lindi Ortega, numera verksam i Nashville. Också hos henne är honkytonk ett centralt inslag, men ett av flera - rockabilly, femtiotalistisk rhythm’ n’blues och gospel är precis lika tongivande. Det här är musik som bör gå hem hos varje vän av Johnny Cash och Wanda Jackson. Ortega har energi, förstånd, alltmer gediget låtmaterial, ett sound som bara kan beskrivas som ruskigt autentiskt utan att för den skull bli alltför mycket livsstilsretro, en röst som smidigt växlar mellan uppstudsig och sårbar. Ingen som upptäckte henne med fjolårets utsökta »Cigarettes & Truckstops« lär bli besviken på »Tin Star«.

Willie Nelson är en amerikansk ikon i nivå med Billie Holiday, Frank Sinatra och Ray Charles, med den skillnaden att han alltjämt finns bland oss och därför lite för ofta tas för given. En till Willie-skiva, liksom. För de kommer tätt, Willie-släppen, och märks allt mindre - på senare tid har det liksom inte spelat någon roll i vad för sammanhang skivbolaget stoppat in den gamle golfaren, sjuttio- och åttiotalets storhetstid har vägrat att infinna sig igen.

Åtminstone var det så ända fram till »To All the Girls…«, som faktiskt visat sig bli Willie Nelsons största listsuccé på drygt två decennier.

Gissningsvis är konceptet av betydelse: arton duetter med uteslutande kvinnliga artister, från Dolly Parton och Mavis Staples till Norah Jones och The Secret Sisters. I stället för att gå på djupet av Willies karaktäristik eller pressa honom till nytändning är skivans glasklara syfte att förvandla den flätade åttioåringen till oförarglig trivselfrans. Även om alltsammans görs med större värdighet än man kunde befara sprakar det knappast om anrättningen. Det ska mysas i så hög grad att det både här och där går över gränsen till ren muzak. Över arton spår blir det likriktat och jämntjockt i överkant. Elegant, men småtråkigt.

Detsamma kan sägas om »Inside Llewyn Davis«, ljudspåret till den likadant betitlade bröderna Coen-filmen som löst baseras på folksångaren och tidige Bob Dylan-mentorn Dave Van Ronks karriär och musik (intressant också att filmen kommer just nu, i kölvattnet på de enorma framgångarna för nyfolkakter som Mumford & Sons och The Lumineers).

Oscar Isaac må vara klockren i huvudrollen men att låta honom dominera skivan är mindre lyckat. Som sångare är han alltför endimensionell och blodfattig, särskilt ställd bredvid den uttrycksfulle larger than life-karaktären Van Ronk (jämför de båda versionerna av »Green, Green Rocky Road« så fattar du). Scentungviktare som Marcus Mumford, Punch Brothers, Buddy Miller, Gillian Welch & David Rawlings samt, förstås, producenten T Bone Burnett ser till att det låter fint ändå, men ett lika vitalt soundtrack som, säg, »O Brother, Where Art Thou?« är det absolut inte.

Mer stimulerande är debutalbumet med Lily & Madeleine. Systrarna Jurkiewicz förgyller varje ögonblick med sina oförfalskade bergsstämmor. Inte minst när de kombinerar det med stilfullt, evergreenlikt material som »Sounds Like Somewhere«.

Det är i princip omöjligt att inte tänka på First Aid Kit, som Indianapolis-duon föga överraskande har inspirerats av. Även om det ska inflikas att där Johanna och Klara Söderberg drar åt country känns Lily & Madeleine mer folkrotade. Än så länge väl initiativfattiga vad gäller arrangemang och instrumentering, sannolikt finns mer att utvinna än vad som framgår denna gång. Americana kan trots allt vara nästan vad som helst.

Den aningen otippade konstellationen Billie Joe Armstrong och Norah Jones lyfter på hatten till en annan harmonistark syskonduo. Närmare bestämt ägnar de sig åt en låt för låt-rekonstruktion av The Everly Brothers klassiska folkcountryalbum »Songs Our Daddy Taught Us« från 1958, en skiva som kan sägas ha banat väg för hela sextiotalets folkboom. För den kvinnliga halvan tämligen bekanta musikaliska marker. För den manliga halvan, Green Day-sångare till vardags som han är, mer outforskad terräng. Oavsett vilket gör de alls icke bort sig. Framför allt låter det fantastiskt, en veritabel vintage-dröm. Däremot tillför de båda i princip ingenting eget, de nöjer sig med att duplicera - om än utan att riktigt rå på den där bottenlösa saknaden och smärtan som alltid har genomsyrat klangen i Don och Phils stämmor. Köper du »Foreverly« bör du alltså se till att samtidigt införskaffa Bear Familys  nyutgåva av just »Songs Our Daddy Taught Us«, som förutom originalalbumet rymmer »originalen« till de gamla folksånger som utgör skivan.

PIERRE HELLQVIST

2013-11-27

egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner