©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

tonbruket.jpgTONBRUKET

Nubium Swimtrip

ACT/Naxos

Betyg: 8

 

FIRE!

(Without Noticing)

Rune/Border

Betyg: 8

 

THE THING!fire.jpg

Boot

The Thing

Betyg: 7

 

ODDJOB

Jazzoo

Headspin/Stjärndistribution

Betyg: 7

 

FRANSKA TRIONthething.jpg

Rim & ramsor

Franska Trion/Border

Betyg: 6

 

NILS BERG CINEMASCOPE

Vocals

HOOB/Border

Betyg: 8

 

Sex till stora delar väsensskilda svenska plattor som samtliga går att sortera in i samma kategori: jazz.

På sitt tredje album fortsätter Tonbruket att vara sin alldeles egna lilla värld. Det handlar inte bara om deras särpräglade klangspråk eller hur de fyra beståndsdelarna interagerar, det har också att göra med allt de avlägsnar från jazz och rock. Det första som slår en med Abbey Road-inspelade »Nubium Swimtrip« är ljudet i allmänhet och dess rymd i synnerhet - en oändlighet som kvartetten inte på något vis ämnar fylla utan kanske snarare förminska genom att skala bort så mycket som möjligt, till dess att en ren, tydlig, otvivelaktig Tonbruket-kärna återstår. Om det här är att beteckna som jazz, postrock eller nykraut är oviktigt i samma sekund som »Peace« eller »The Harmonist« pumpar i gång.

Andreas Werliin, trollkonstnär bakom i trummorna i Tonbruket (och till vardags i Wildbirds & Peacedrums så klart), ingår även i Fire (i utbyggt skick Fire Orchestra) tillsammans allestädes närvarande basfundamentet Johan Berthling och frisinnade saxofongiganten Mats Gustafsson. »(Without Noticing)«, vars låttitlar inspirerats av Bill Callahans roman »Letters to Emma Bowlcut«, är minimalistisk och riffig. En blytung och malande sorts avantjazz som står somlig rock nära, ofta tänker man på Black Sabbath eller The Stooges »Fun House«. Efteråt känner man sig som lyssnare både mörbultad och tillfredsställd.

Att svensknorska trion The Thing, som i fjol gav ut ett ypperligt coveralbum ihop med Neneh Cherry, drar åt samma öronbedövande håll som Fire är inte helt konstigt eftersom de båda grupperna delar Mats Gustafsson. Ett faktum man blir påmind om redan i skivans första sekund då John Coltranes »India«, stycket som en gång i tiden inspirerade The Byrds att skriva »Eight Miles High«, får sig en rejäl åktur. The Thing gör musik som är brutalare än nittionio procent av hårdrockens maskeradband. Likt vildsvin trycker de sina trynen i en musikalisk terräng som aldrig mer blir densamma. Det ska medges att jag har svårt för att säga om det är bra eller dåligt, men det ligger nära till hands att beskriva det som »övertygande«.

Oddjob är, om det behöver påpekas, något helt annat. Att denna patologiskt lekfulla orkester gör en barnskiva, där en stilfull bok med illustrationer på de djur som blivit låtar på albumet bifogas, känns bara logiskt. Kvintetten droppar Jan Johansson, Georg Riedel och Jojje Wadenius som inspirationskällor, och likt somliga av dessa storheters verk är »Jazzoo« en pedagogisk, välljudande och svängig jazzintroduktion för både unga och äldre. Årets generationsöverbyggande julklapp! Extra plus för Per »Ruskträsk« Johanssons »gutturala läten« i »Flodhästen«.

Den som hör Franska Trion glömmer dem inte. På gott och ont. Sångaren Matti Ollikainen spelar ut, spelar över, är i ansiktet på lyssnaren från början till slut - en lite för självmedveten tölp som man älskar att hata men också hatar att man på något sätt ändå älskar. Hans röst och utspel påminner om Ulf Dageby, Kjell Höglund, i vissa nedtonade stunder även John Holm. Som karaktär känns han som hämtad ur någon tragikomisk Lars Molin-film. Det är oklart var någonstans man ska placera in musiken på »Rim & ramsor« men det finns beröringspunkter med Lars Demians kabaretvisor och Tom Waits alkoblues. Dessvärre minns man inte särskilt många låtar eller texter, det som etsar sig fast är Ollikainens sliriga påstridighet. På sikt bör bandet hitta något mer att klamra sig fast vid.

Skivan »Vocals« med Nils Berg Cinemascope är del av ett remarkabelt konst- och multimediaprojekt som går ut på att trion till projicerade Youtube-klipp av sångare och musiker från hela världen sätter egen musik vid filmade konserter i stockholmsnatten. För att förstå skönheten och storheten med »Vocals« krävs att man - på bio eller via nilsbergcinemascope.com - ser hela den likadant betitlade dokumentären. Albumet klarar sig på egna ben, inte minst träffar första spåret med sång av en namnlös afghansk pojke hårt, men effekten blir väldigt mycket starkare med det visuella sällskapet. En del av magin ligger i dessa konstruerade mötens osannolikhet. Avgörande är också hur det omöjliga visar sig möjligt.

PIERRE HELLQVIST

2013-12-02

egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner